Den svenska statsskulden var den sista december 2006 enligt Riksgälden 1 270 miljarder kr. Är det rimligt att tala om att vi har stora kollektiva statliga tillgångar när statsskulden är så stor? Och bör målet inte i första hand vara att staten ska bli skuldfri? För att besvara dessa frågor är det viktigt att först se lite närmare på innebörden av statens tillgångar och skulder.

När den förre näringsministern Thomas Östros under den förra mandatperioden framhöll att de statliga bolagen är hela svenska folkets egendom såg han staten som synonym med det svenska folket. Det synsättet är i många sammanhang det rimliga. Staten är inte något separat som är skiljt från svenska folket, utan det är en representant för svenskarna. Samtidigt är det så att staten i många sammanhang uppträder som en egen enhet. Staten skriver kontrakt, är juridisk ägare, driver processer etc. Med det synsättet är det kollektiva uttrycket för svenskarna snarare det svenska samhället och staten är då en separat del i det svenska samhället. Vad får detta perspektiv för konsekvenser för synen på statlig förmögenhet och statlig skuld?

Fortfarande är naturligtvis statens förmögenhet ytterst det svenska folkets egendom. Det är tillgångar som förvaltas av regering och riksdag genom statliga tjänstemän, men de kan inte förbrukas av ministrar eller riksdagsledamöter. Värdet tillkommer i slutänden svenskarna som kollektiv eller som enskilda individer.

Med statsskulden förhåller det sig annorlunda. Statsskulden är en skuld som staten tagit på sig i förhållande till svenska och/eller utländska långivare. När staten har en skuld till svenska långivare innebär det i första steget att Riksgäldskontoret betalar räntor och amorterar på lån som svenskar har gett staten i form av obligationer och andra statspapper. Men den skuldsättningen belastar ytterst andra svenskar som får finansiera den via sina skatter. Statens skuld till vissa svenskar innebär alltså ytterst en kollektiv skuldsättning. Men denna skuldsättning motsvaras av lika stora tillgångar i form av statspapper hos de svenskar som lånat till staten. För svenskarna som kollektiv tar alltså skulder och tillgångar ut varandra!

Statens tillgångar i form av statliga bolag är verkliga tillgångar som tillhör alla svenskar. Men statsskulden visar bara att vissa svenskar har en skuld till andra svenskar. Statsskulden innebär inte en nettoskuld för svenskarna som kollektiv.

Om staten har en skuld till utländska långivare blir resonemanget däremot annorlunda. Då är det verkligen frågan om att svenskarna som kollektiv har en skuld till utlandet. Men det gäller inte bara statens upplåning, utan också privat upplåning i utlandet. Summan av statlig och privat upplåning utomlands är den svenska utlandsskulden och den representerar ett verkligt krav från utlandet på svenskarna. Det är alltså när utlandsskulden växer som vi kan säga att vi konsumerar på framtida generationers bekostnad.

Statens upplåning och statsskulden å ena sidan och upplåning och skuldsättning utomlands å den andra, är inte oberoende av varandra. En stor statlig upplåning på den svenska lånemarknaden kan ”tränga ut” privat upplåning på den utländska marknaden, vilket hände t ex i början av 1990-talet. Men detta motsäger inte det grundläggande förhållandet att det är utlandsskulden som visar svenskarnas kollektiva skuldsättning. Och den skuldsättningen påverkas av vår bytesbalans, d v s skillnaden mellan hur mycket vi exporterar till och importerar från utlandet.

Detta innebär att om staten säljer de statliga bolagen till svenskarna och amorterar på statsskulden så blir svenskarna som kollektiv varken mer eller mindre skuldsatta netto. Samma sak gäller naturligtvis om staten i stället delar ut de statliga företagen gratis och lika till alla svenskar. Det påverkar varken vår skuldsättning eller förmögenhet. Det innebär bara att en gemensam förmögenhet som tidigare förvaltades av Näringsdepartementet i stället skulle komma att förvaltas enskilt av svenskarna.

Även om svenskarnas kollektiva skuldsättning inte påverkas av statsskulden kan det naturligtvis vara så att stabiliteten i statens finanser påverkas av om statsskulden blir alltför hög. Sverige är dock inte i närheten av detta. Den svenska statsskulden är mindre än 50 procent av BNP, vilket innebär att det finns en god marginal till restriktionen i EU:s stabilitetspakt att statsskulden, enligt EU:s definition, inte får vara större än 60 procent av BNP. Enligt Riksgäldens senaste prognos kommer statsskulden att minska till 1 065 miljarder kr i slutet av 2008, vilket då motsvarar 34 procent av BNP.