Den som vill träna sin gamla – eller nya – skoltyska kan läsa en intervju med mig i tyska Fondsxpress (sid 11). För den som inte vill träna tyska kan jag berätta att jag kommenterar den internationella krisen. Mina poänger, som jag också tidigare bloggat om, är:

Krisen beror inte på girighet. Det finns ingen som visat att människor är girigare nu än tidigare. Däremot är det väl dokumenterat att politiska beslut i USA om bolån till människor utan betalningasförmåga drev fram en överbelåning  som finansierades genom Kinas aggresiva exportpolitik. Detta tillsammans drev fram finanskrisen.

Även om det är smärtsamt för dem som förlorar sina företag eller som blir arbetslösa innebär krisen inte någon katastrof. Om vi ser till den totala produktionen kommer den att högst minska med en eller ett par procent, vilket innebär att vi i värsta fall går tillbaka till 2007 års standardnivå – och den klagade vi ju inte direkt över.

Varken marknadsekonomin eller demokratin är hotade – för övrigt förutsätter de varandra. Däremot hotas frihandeln och kommande generationers välfärd genom de gigantiska statliga utgiftsprogrammen för att rädda inhemsk produktion. Våra barn kommer att få bastanta stasskulder att betala ränta på.

Det behövs statliga insatser för att garantera betalningssystemet. Det innebär tyvärr att en och annan bankdirektör klarar sig mer helskinnad än vad man kan önska och det innebär tyvärr att en och annan bank blir förstatligad. Men när krisen är över kan ju dessa banker skiftas ut till skattebetalarna som är de som betalat för bankerna.