I går sände Axess TV det utmärkta programmet Ekdal – Lotterisamhället. Utgångspunkten för programmet var en opinionsundersökning som visar att flertalet svenskar sätter sitt hopp till spel och dobbel för att kunna bli rika. Finansminister Anders Borg fick i en längre intervju ge sin syn på hur allvarligt det är att männsikor inte ser arbete som den främsta möjligheten att bli rika, och hur den ekonomiska politiken borde utformas med hänsyn till detta.

Det var, precis som oftast, en ytligt sett klokt resonerande finansminister som framträdde. Han höll med om att skatterna var för höga och på sikt behövde sänkas, men detta behövde vägas mot angelägna utgifter för bland annat infrastruktur och utbildning. Visserligen har staten stora budgetöverskott och rent statsfinansiellt finns det redan nu utrymme för både skattesänkningar och utgiftsökningar. Men Anders Borg avvisade den möjligheten med hänsyn till den samhällsekonomiska balansen. Naturligtvis måste den beaktas. Men det vilade ändå en doft av bortförklaring över finansminsterns resonemang.

I en kommentar satte Maria Rankka fingret på den svaga delen i Anders Borgs resonerande.  Om man nu bejakar att det är ett problem med den svaga förmögenhetsbildningen finns det möjligheter att snabbt åtgärda problemet genom att skifta ut delar av det statliga företagsimperiet till svenska folket. Att Anders Borg, med sin egen och hela finansdepartementets ekonomiska kunskap till förfogande, inte skulle känna till metoder för att göra det utan att äventyra den samhällsekonomiska balansen är helt otroligt. Förmögehetsöverföringar kan ske till spärrade konton som man släpper först i ett svagare konjunkturläge. Det är en väl känd och beprövad teknik.

I intervjun underströk Anders Borg vikten av makroekonomisk stabilitet. Men hans slutsats att detta förutsätter fortsatt överbalanserade statsbudgetar och fortsatt förmögenhetsanhopning i staten är minst sagt tveksam. Visst är det viktigt med stabila statsfinanser. Men när det, som nu,  sker till priset av att medborgarna nästan fullständigt saknar förmögenheter är statens starka finanser snarare ett hot mot den makroekonomiska stabiliteten. I en kommande lågkonjunktur har människor inga egna ekonomiska buffertar för att hålla uppe den privata konsumtionen. Och vad tror finansministern då händer med arbetslöshet och stabilitet i ekonomin?