I går var jag i Linköping och talade om folkkapitalism inför Stångebroklubben. Denna drygt åttio år gamla klubb har som ändamål ”att främja medlemmarnas bildning i kultur och vetenskap”. Ändamålet ska ”fullföljas genom klubbmöten, föredrag, diskussioner och andra sammankomster för medlemmarna och deras gäster”.

Stångebroklubben är en av många klubbar och sammanslutningar över hela landet som knyter samman människor i social gemenskap för ömsesidig utveckling. Här pågår diskussioner om samhällsfrågor som har en helt annan karaktär, och som förs i en helt annan ton,  än i riksdagsdebatter och i politikerdueller i TV.  Det viktiga är inte att vinna utan att pröva sina tankar och lära något nytt.

Samma tonläge var det när Johan Hakelius och Niklas Nordström nyligen träffades på ett frukostmöte på Timbro för att tala om Wilhelm Röpke och människors värdighet och egenmakt.  Ett samtal som inte slutade i en entydig slutsats eller konflikt, utan som bar framåt mot nya idéer om hur människor kan få större inflytande över sina liv.

Jag har också talat med många riksdagsledamöter om värdet av folkkapitalism och om hur svenskarna kan blir ett mer förmöget folk – i ordets vidaste bemärkelse.  Oftast bra och intressanta samtal, men på något märkligt vis isolerade från den professionella politikergärningen. Intrycket är mycket starkt att politik har blivit något för icke-politiker, och möjligen ett fritidsintresse för politiker. Men för att bli en framgångsrik politiker är det inte politik och ideologi, utan social ingenjörskonst och marknadskänsla som gäller.

Om detta är riktigt finns det en viktig  slutsats  för alla oss som som fortfarande är mer intresserade av politikens innehåll än av dess former och möjligheter till maktutövning. Vi måste tydligt visa vad marknaden vill ha. I marknadsekonomin slåss vi ständigt för ökat konsumentinflytande och skyr de företag som som sätter det egna produktionsperspektivet framför konsumentperspektivet. Men i politiken får produktionsperspektivet ofta härska ostört.

I sitt avslutningsanförande i gårdagens riksdagsdebatt om det statliga företagandet sade Mats Odell med adress till oppositionen: ”Under er förra mandatperiod 2002-2006 las det ner 18 000 äldreboenden i Sverige. Samtidgt investerade ni en och en halv miljard i romproduktion på amerikanska jungfruöarna. Det var er politik, vi vill göra det omvända.”
Detta var en välförtjänt känga till Thomas Östros. Men hallå – jag vill varken att ni ska producera rom eller äldreboenden. Jag vill att ni ger mig mina pengar så att jag själv får bestämma över dem!