Jag har ägnat helgen åt att reparera en brygga i skärgården och haft gott om tid att då också fundera på torsdagens debatt i Kvällsöppet. Funderingar som inte i första hand gällde mina egna och mina meddebattörers insatser, utan mer svårigheterna att få till stånd en principiell och ideologisk debatt i en fråga som just är principiell och ideologisk.

Själva kärnan i skillnaden mellan socialistisk politik och liberal politik ligger i synen på marknadsekonomi och statligt ägande. Politiker med en socialistisk grundsyn ser marknadsekonomi som i grunden orättvis och ineffektiv. Det behöver inte innebära att den avfärdas i alla avseenden, vilket den ju faktiskt inte gjorts av svenska socialdemokrater. Men utgångspunkten är, att om det inte var så svårt att få en centralplanerad ekonomi med statligt ägande att fungera i praktiken, vore detta ett bättre alternativ. Men tuktade av erfarenheterna från verkliga socialistiska experiment, får socialister nöja sig med att reglera och direktstyra en marknadsekonomi så lång det går utan att effektiviteten i marknadsekonomin helt fördärvas. Eller som de själva numera säger: marknadsekonomin har fördelar, men bara om den tyglas av politikerna. Eller i klartext: vi vågar inte avskaffa markandsekonomin, men vi vill själva bestämma så mycket som möjligt i den.

För en liberal har marknadsekonomi ett egenvärde eftersom det är det enda systemet som är förenligt med privat ägande och stor individuell frihet – såväl ekonomiskt som politiskt. Varför är regeringen då så rädd för att ge sig in i ideologiska diskussioner? Varför hukar Mats Odell när Thomas Östros säger att regeringen vill privatisera av ideologiska skäl?

Det borde väl vara självklart att regeringen inte anser att det är bra att staten är Sveriges i särklass största företagsägare? Lika självklart som att en socialdemokratisk regering, stödd av vänsterpartiet och miljöpartiet, argumenterar för ett stort statligt ägande. Socialister vill att politiker ska kunna verka direkt som ekonomiska aktörer i ekonomin. Liberaler vill ha ett regelverk och institutioner som ger en väl fungerande marknadekonomi. Den socialistiska modellen ger stor makt åt politikerna att direkt styra i människors liv. Den liberala modellen ger stor makt åt medborgarna att själva styra över sina liv. Inte borde det väl vara så farligt att ställa väljarna inför de alternativen?