Hushållskassan ekar tom
Två tredjedelar av januari har gått. Det är vid den här tiden flera stora betalningskrav dimper ner i brevlådan: hemförsäkringen, radio- och tv-avgiften och kreditkortsfakturan från december. Högen av räkningar växer kort och gott. Men fortfarande återstår en vecka innan lönen trillar in på kontot. Fattigveckan står för dörren och många svenskar vänder och vrider på slantarna för att få ekonomin att gå ihop.
Men hur illa januari än må vara är årets första månad egentligen inte unik. De som har svårt att få plus och minus att gå ihop nu har även under resten av året problem med att få pengarna att räcka till. Bristen på egna besparingar skapar otrygghet och gör det svårt att hantera plötsligt utgifter.
Som trogna läsare vet har jag under det senaste året samlat på mig gott om matnyttig statistik om svenskarnas svaga buffertsparande. Nu har jag sammanställt några av de viktigaste siffrorna i lättlästa diagram. Klicka på länken nedan för att ladda ner power point-presentationen ”Medborgare på marginalen”.
PP-presentationen ”Medborgare på marginalen”
Bloggar via intressant.se om Egenmakt, Fattigdom, Förmögenhet, Medborgarnas marginaler, Mediadebatt, Privatisering och återföring, RIka, Skatter, Skuldfälla, Spara, Sparandelinje
Därför saknar svensken en sparbuffert
Varför har svensken i gemen så små marginaler i vardagen? Varför står många av oss utan den trygghet som egna besparingar ger? I Epstein i P1 senare i dag lovar jag svar på de frågorna. Debatt mellan mig och Anne-Marie Lindgren på Arbetarrörelsens Tankesmedja i Sveriges radio strax efter kl. 15.
Bloggar via intressant.se om Belåning, Egenmakt, Fattigdom, Förmögenhet, Medborgarnas marginaler, RIka, Skatter, Skuldfälla, Spara, Sparandelinje, Svenskarnas förmögenheter
Januari är inte fattigare än resten av året
Prövningens tid är här. Jul- och nyårshelgerna har grävt djupa håll i hushållskassan och högen av räkningar växer. Men årets första månader skiljer sig egentligen mycket litet från de övriga elva. För de flesta svenskar är vardagen en kamp på marginalen och många står utan den trygghet en sparbuffert ger.
Under det senaste året har jag genom Demoskop haft möjlighet att bygga upp en unik fakta- och statistikdatabas över svenskarnas sparande och syn på detsamma. Arbetet har öppnat upp ögonen för en bild av Sverige som många sällan uppmärksammar. Var och en av oss vet hur det är att inte få pengarna att räcka månaden ut, men när befolkningens vardag ska beskrivas är det sällan bristen på marginaler får plats. Det kan ha många orsaker, men en är sannolikt att bilden av medborgare på marginalen inte stämmer överens med vår uppfattning om Sverige. Vi lever ju i ett välfärdssamhälle. Eller?
Tja, det beror nog på hur man väljer att definiera välfärd. Under de senaste hundra åren har vi i Sverige byggt upp omfattande generella trygghetssystem. Sjukförsäkringen ska hjälpa när vi blir sjuka, arbetslöshetsförsäkringen när vi mister jobbet.
Men välfärdsbygget har haft ett högt pris. Lite förenklat kan man säga att staten har blivit rik, medan medborgarnas möjligheter att spara kringskurits.
Bristen på marginaler och egna besparingar märker vi alla av med jämna mellanrum. Det kan handla om att inte få pengarna att räcka till när något i hemmet måste bytas ut eller om kreditkortsfakturan blir högre än väntat.
Men, säger någon. Då får man väl skylla sig själv?
Det är inte ett synsätt jag delar. Min erfarenhet säger mig att alla vill ha ordning och reda på sin ekonomi. Detta borde också vara utgångspunkten för politiken.
Det har länge förvånat mig att svenska politiker, säkert med egna erfarenheter av denna brist på ekonomiska resurser, inte tagit sig för att aktivt främja ett ökat privat sparande. Annie Lööf (C) och Johnny Munkhammar (M) är två lysande undantag, men på det stora hela tycks det finnas ett grundmurat förtroende för att det är de breda trygghetssystemen, inte privat sparande, som ska finnas tillhands när inkomster uteblir eller utgifter sticker iväg.
Det är en naiv uppfattning. Siffror som Demoskop tog fram i november 2011 visar att så många som var fjärde svensk inte klarar sig längre än fyra veckor om lönen uteblir vid månadsskiftet. Fyra veckor.
När novemberlönerna uteblev på Saabfabriken i Trollhättan tvingades 150 anställda efter bra tre veckor gå till banken för att låna till mat och hyra. Tre veckor.
Hur lång tid dröjer det då innan a-kasseersättningen når bankkontot? Sex veckor för den inkomstrelaterade ersättningen, enligt Inspektionen för arbetslöshetskassorna, IAF. För grundbeloppet var den genomsnittliga mediantiden för samma period 9 veckor.
Under glappet är medborgare utan egna besparingar hänvisade till sms-lån eller vanliga bankkrediter. Då ökar risken för att människor ska dra på sig skulder.
Så hur vanligt är det då med knappa marginaler?
- 17 procent uppger att de under de senaste 12 månaderna har haft svårt att klara sina löpande utgifter för mat, hyra, räkningar etcetera.
- Hela 20 procent av svenskarna uppger att de inte har någon sparbuffert som de kan ta av för oförutsedda utgifter.
Detta är en verklighet som borde stämma till politisk eftertanke. En statligt organiserad välfärd kan aldrig förutse och trygga välfärdsmedborgaren i ett oändligt antal möjliga situationer, oavsett hur väl vi justerar reglagen i välfärdsmaskineriet. De statliga stötskydden kan skapa säkerhet, men bidrar i värsta fall endast till en falsk trygghet. För verklig trygghet behövs en individuell sparbuffert.
Januari är tuff månad för många. Det kommer många medier att rapportera om de närmaste veckorna. Men egentligen skiljer sig denna månad mycket lite från resten av året. Det är ingen tröst, men väl ett tecken gott som något att det är dags för politikerna att agera. Tiden är inne för en verklig sparreform som främjar ett ökat enskilt sparande.
Bloggar via intressant.se om Belåning, Egenmakt, Fattigdom, Förmögenhet, , Medborgarnas marginaler, Mediadebatt, RIka, Saab, Skatter, Skuldfälla, Spara, Sparandelinje, Svenskarnas förmögenheter
Gott nytt folkkapitalistiskt år!
Ett år tar slut, ett nytt kan börja. Under 2011 har Folkkapitalism fortsatt att sprida ljus över svenskarnas många gånger knapra vardagsekonomi. Debatter med bland andra Sveriges Radio och SBAB har varvats med insatser för att framhålla det rätta i att människor som jobbar och står i också märker av detta i plånboken.
Under 2012 fortsätter min strävan att skapa opinion för fortsatt sänkta skatter och insatser för att främja ett ökat enskilt buffertsparande. Jag kan redan nu lova att den redan rika fakta- och statistikbanken kommer att fortsätta att växa. Syftet är precis som när sajten startade 2007 att på ett enkelt och lättöverskådligt sätt tillhandahålla korrekta siffror och statistik som andra skribenter och opinionsbildare fritt ska kunna använda sig av.
2012 blir dessutom ett år med flera nya spännande projekt. Bland annat kommer jag under våren att skriva en reportagebok om svenskarnas bristande marginaler, svaga buffertsparande och svårigheter att skapa trygghet i vardagen. Mer information om denna bok får jag lov att återkomma med.
Men just nu återstår bara för mig att önska alla er som läser, kommenterar, tipsar och skriver mejl en god avslutning på 2011 och en bra start på det nya året.
Gott nytt år!
Saab-konkursen blottar sprickor i välfärdsstaten
Saabkonkursen var väntad. Nu är det viktigt att efterspelet handlar om rätt saker. Att ett hundratal anställda i fredags inte såg någon annan utväg än att gå till banken för att låna pengar till mat och hyra för att novemberlönen fryst inne i tre veckor pekar på den utbredda bristen på marginaler, sparande och trygghet i dagens Välfärdssverige.
I fredags morse rapporterade flera nyhetsmedier att 150 metallarbetare på Saabs bilfabrik i Trollhättan efter tre veckor utan lön hade gått till banken för att låna till räkningarna. Nyheten fick begränsad uppmärksamhet och andra händelser förpassade strax TT-telegrammet till historien.
Det vore dock djupt beklagligt om nyheten glömdes bort. Den säger nämligen något mycket viktigt om Sverige år 2011. När vuxna människor, inte sällan med hus, familj och försörjningsansvar, ser sig tvingade att gå till banken för att låna till mat och hyra är något grundläggande fel i välfärdsstaten Sverige.
Bilden av Sverige som ett rikt och välmående land har på senare tid gett upphov till hyllande rubriker världen över. Tidningen The Washington Post utsåg tidigare i år Sverige till ”the rockstar of the recovery”, en kommentar till hur väl vi hanterade finanskrisen och dess verkningar.
Häromveckan målades Sverigebilden i än klarare färger när tidningen Financial Timeskorade Anders Borg till Europas främsta finansminister. Lovorden är givetvis välförtjänta. Det räcker att blicka ut över kontinenten för att konstatera att Alliansen drivit en politik som hittills hjälpt Sverige att stå emot de kraftigaste svallvågorna.
Men det finns samtidigt en annan bild av Sverige, en mindre smickrande sådan ska tilläggas, som alltför sällan lyfts fram. För medan Sverige som land tuffar på ganska bra och regeringen kan peka på stabila statsfinanser, balanserar många enskilda svenskar på marginalen. Cirka 20 procent uppger att de står utan en sparbuffert, visar upprepade studier. Helt nya siffror som Demoskop tagit fram åt Timbro ger bilden ytterligare svärta. Så många som var fjärde svensk klarar max fyra veckor om lönen i december uteblir.
Den otrygghet som bristen på marginaler i vardagen och ett svagt buffertsparande ger upphov till beror inte på händelser i närtid. Snarare utmärktes svenskt 1900-tal i mångt och mycket av en politisk strävan att koncentrera sparandet till staten. Välfärdsstaten tillkom trots allt inte ur tomma intet. I takt med att politikerna vann stöd för sin vision om en kraftigt expanderad stat med finmaskiga trygghetssystem, ökade skattetrycket. Samtidigt undergrävdes medborgarnas möjligheter att på egen hand säkra sin ekonomiska trygghet.
På ytan såg samhället länge ut att fungera ganska väl. Det långsiktiga pensionssparandet sköttes kollektivt och tycktes göra privat sparande överflödigt. I händelse av arbetslöshet skulle a-kassan sörja för att vardagen inte slogs i spillror. Den disponibla inkomsten blev för många detsamma som deras konsumtionsutrymme. Övertygade om politikernas löften om den omhändertagande staten fann många det fullkomligt rationellt att avstå ifrån ett privat sparande.
Denna syn på sparande lever kvar än i dag, trots att det moderna samhället ställer helt andra krav på oss. Utan egna besparingar tvingas många svenskar förlita sig till kortsiktiga krediter eller allehanda avbetalningslösningar när utgifterna blir högre än väntat eller inkomsten mindre än beräknat. När en av fyra inte klarar mer än fyra veckor utan lön gör arbetslöshetsförsäkringen liten nytta då det i genomsnitt dröjer sju veckor innan ersättningen betalas ut.
Paradoxalt nog har välfärdsstatens ständiga krav på skatter från medborgarna således lagt grunden för en ny utsatthet. Brukspatrons välvilja tillhör visserligen historien, men i hans ställe har sms-låneföretagen blivit den nya livbojen för människor som inte får pengarna att räcka till. Denna utsatthet var givetvis inte avsikten med den högskattefinansierade välfärdsstaten, men har likväl blivit dess resultat.
När Alliansen tillträdde 2006 fanns det stora förhoppningar om att balansen mellan stat och medborgare nu skulle förändras. Starten var också lovande. Fyra steg av jobbskatteavdrag lät arbetande svenskar behålla en större del av sin inkomst vilket gav utrymme för både konsumtion och sparande.
På senare tid har viljan att sänka skatterna för vanliga medborgare emellertid falnat. Ett femte jobbskatteavdrag lades snabbt på hyllan när det visade sig att oppositionen var kritisk och istället beslutades om sänkt restaurangmoms, trots att opinionsundersökningar tydligt visade att det fanns ett starkt stöd för fortsatta skattesänkningar för löntagare.
Alliansens försiktighet är ur ett borgerligt perspektiv värd att beklaga. Bristen på sparade medel tär inte bara på människors trygghet och förmåga att hantera tillfälliga inkomstbortfall eller utgiftsökningar. Utan egna besparingar saknas dessutom det avgörande riskkapital som ofta gör att systerns, broderns eller bästa vännens affärsidé kan gå från ritbord till verklighet. Utan egna besparingar saknas den motståndskraft och de förutsättningar för kärlek och omtanke som definierar ett starkt och uthålligt civilsamhälle.
För att främja ett ökat eget sparande i Sverige räcker det således inte med skattesänkningar. Riktade åtgärder för att uppmuntra och underlätta för fler att skapa sig en ekonomisk buffert är avgörande för att rusta vårt land för framtiden. Arbetslinjen måste kompletteras med en sparandelinje.
För ganska precis ett år sedan var vi många som hoppades att den insikten äntligen hade nått finansdepartementet. Några dagar för jul lovade finansmarknadsminister Peter Norman (M) ”en julklapp till spararna”. Efter flera års diskussioner och utspel från bland andra den tidigare ministern Mats Odell (KD) fanns det goda skäl att tro på en rejäl sparreform.
Resulterade av tjänstemännens arbete blev dock inte mycket att hänga i julgranen. Det så kallade Investeringssparkontot, som träder ikraft vi årsskiftet, underlättar visserligen deklarationen av aktier och värdepapper, men sänker varken skatten på sparande eller gör det lättare för fler människor att påbörja ett eget sparande.
Men Investeringssparkontot är inte enbart en missad chans. Det är också resultatet av en oförmåga att läsa av opinionen. Nya siffror från Demoskop visar nämligen att 66 procent av svenskarna vill att regeringen skattemässigt ska gynna privat buffertsparande, det vill säga ett sparande som inte är uppbundet i aktier eller pensionsfonder.
Siffrorna borde inte överraska. Det tycks finnas en utbredd förståelse i Sverige för att verklig trygghet byggs av människor i vardagen, inte av administratörer och socialbyråkrater i kommun och stat.
Bloggar via intressant.se om Belåning, Egenmakt, Fattigdom, Förmögenhet, Medborgarnas marginaler, RIka, Saab, Skatter, Skuldfälla, Spara, Sparandelinje, Svenskarnas förmögenheter
Var fjärde svensk klarar bara en månad utan lön
Max en månad. Längre än så klarar sig varje fjärde svensk inte om löneutbetalningen i december uteblir. Det innebär en otrolig osäkerhet för många hushåll. Samtidigt visar nya siffror att hela 66 procent av svenskarna vill se en politik som skattemässigt gynnar privat buffertsparande.
I en ny undersökning som Demoskop har gjort på uppdrag av Timbro svarar 23 procent att de skulle klara som längst fyra veckor om de inte fick någon inkomst i slutet av december. I åldrarna 40-49 år, personer som befinner sig mitt i yrkeslivet och ofta har försörjningsansvar för barn och familj, skulle hela 28 procent klara sig max en månad utan att låna pengar.
Detta är givetvis häpnadsväckande siffror. Bilden av Sverige som ett mycket rikt och välmående land kommer onekligen på skam när man ser att mycket stora grupper helt saknar marginaler i den egna privatekonomin. Det är särskilt allvarligt att personer som har en familj att ta hand om inte har ett tillräckligt stort sparande för att klara tillfälliga inkomstbortfall.
För att lindra den utsatthet som bristen på ekonomiska marginaler innebär måste fler få möjlighet att bygga upp ett privat sparande. Det skulle vara en politik med mycket kraftigt stöd i den svenska befolkningen.
Hela 66 procent av de tillfrågade i undersökningen från Demoskop tycker nämligen att regeringen skattemässigt bör gynna privat buffertsparande, det vill säga underlätta ett kortsiktigt sparande som inte är uppbundet i aktier eller pensionsfonder.
Det är en mycket hög siffra. Men så förutsätter verklig trygghet också att man har marginaler och slipper ta dyra lån eller köpa på kredit för att klara vardagsekonomin. Detta förstår svensken i gemen. Frågan är om politikerna gör det.
Undersökningen genomfördes av Demoskop på uppdrag av tankesmedjan Timbro under perioden 25-30 november 2011. Totalt deltog 1 136 personer i undersökningen.
Bloggar via intressant.se om Belåning, Egenmakt, Fattigdom, Förmögenhet, Medborgarnas marginaler, RIka, Skatter, Skuldfälla, Spara, Sparandelinje, Svenskarnas förmögenheter
En svajig färd från lön till lön
Jul- och nyårshelgerna står för dörren. Glädje över att träffa och umgås med nära och kära, men också en tid när redan ansträngda ekonomiska marginaler lätt brister. För många blir kreditkortet räddningen i väntan på januarilönen kommer. Skulle den av någon anledning utebli riskerar dock många svenskar att stå utan ett rött korvöre bara fyra veckor efter att det nya året tagit sin början, visar nya siffror från Demoskop.
De flesta vet att januari är en prövningens tid. Stora utgifter under de gångna helgerna tvingar många att dra åt svångremmen i början av det nya året. Medierapporteringen ser ut på ungefär samma sätt varje år. Rubriker om hur allt fler sätter in annonser på Blocket och andra köp- och säljsajter varvas med berättelser om människor som ser sig tvingade att välja mellan elräkningen och vinterkläder till barnen.
Nya siffror från Demoskop visar att bristen på sparande knappast är något randfenomen.
Hela 23 procent av 1 000 personer som deltog i en färsk undersökning i början av december säger att de skulle klara sig max fyra veckor om de inte fick några nya pengar i slutet av december.
Resultatet är i sig ingen överraskning, liknande undersökningar tidigare har gett snarlika siffror.
Men bristen på privata sparbuffertar blir sällan ämne för politiska debatter. I Sverige är mycket av debatten koncentrerad kring de breda generella socialförsäkringarna. Övertygade om att dessa system ska finnas tillhands när vardagsekonomin inte går ihop väljer många politiker att ägna sig åt andra frågor än sparande.
Det är ett stort misstag.
Hur väl de offentliga trygghetssystemen än är tänkta att fungera kan de aldrig i varje givet läge tillförsäkra medborgarna trygghet. För det är dem alldeles för administrativa, alldeles för omständiga.
Ponera att en av de 23 procent som säger sig inte klara sig mer än en månad utan tillförsel av nya pengar blir av med jobbet och står utan lön den 1 januari. Vad ger a-kassan honom för stöd när den genomsnittliga tiden för utbetalning är sju veckor?
Nej, för honom och många andra återstår korttidslån eller att be vänner och familj om en hälpande hand för att överbrygga väntan på det skattefinansierade stödet. Det behöver inte vara fel att låna av nära och kära, men det kan knappast ha varit avsikten när välfärdsstaten började byggas upp för hundra år sedan. Den rörelse som gav sig den på att bekämpa det beroende och den ofrihet som följde av att stå och tigga med mössan inför brukspatron kan väl aldrig ha tänkt sig att den enskilde medborgaren 2012 skulle tvingas gå till banken och låna pengar för att ha råd att betala hyran?
Givetvis är detta inte en hållbar situation.
För att undvika att vuxna människor på bara några få veckor ska ställas på bar backe behövs nya idéer för att stärka deras möjligheter att klara av tillfälliga utgiftsökningar eller inkomstbortfall. Ett väsentligt ökat privat buffertsparande vore en bra målsättning.
Genom att främja ett ökat eget sparande, en reform som uppemot hälften av svenskarna stödjer och vill prioritera*, skulle oberoendet öka och medborgarnas motståndskraft stärkas väsentligt.
Det i sin tur lägger grunden för ett starkare samhälle.
* Demoskop, på uppdrag av Timbro i november 2011
Bloggar via intressant.se om Belåning, Egenmakt, Fattigdom, Förmögenhet, , Medborgarnas marginaler, Skatter, Skuldfälla, Spara, Sparandelinje
Klokt att spara
Henrik Mitelman anser att svenska hushåll minskar sin konsumtion eftersom de saknar tilltro till framtiden. ”Ju mer vi deppar, desto större sannolikhet att framtiden blir dyster”, hävdar Dagens Industris skribent i en artikel på tisdagen. Det må vara en lockande pyskologisk analys, men Mitelman går omvägar i jakten på svar. Mer sannolikt är att svenskarna drar ner på sin konsumtion för att pengarna helt enkelt är slut.
Många debattörer i Sverige gör det ofta onödigt svårt för sig när de ska beskriva orsakerna till olika ekonomiska skeenden. Henrik Mitelman, journalist på Dagens Industri, sällar sig i dag till denna skara omständiga siare. I en artikel med rubriken ”Självuppfyllande pessimism hotar” argumenterar han för att Sverige, trots Anders Borgs prisbelönta krishantering, är på väg emot sämre tider. Det huvudsakliga beviset tycks vara Konjunkturinstitutets senaste Konjunkturbarometer där det framgår att svenska hushåll ser allt dystrare på den ekonomiska utvecklingen framöver.
Enligt Henrik Mitelman finns det huvudsakligen två skäl till att svenskarna håller hårdare i plånboken.
- Gemene vet att Sverige är exportberoende och räknar med att det kommer att bli allt svårare att få våra produkter och tjänster sålda utomlands i takt med att de finansiella problemen fortsätter runt om i världen, främst i Europa.
- Sverige är dåligt på att utnyttja Asiens tillväxtpotential, till skillnad från Tyskland, som trots att landet axlar en stor del av bördan för att hålla krisande länder som Grekland och Italien under armarna fortfarande har en befolkning som konsumerar på i god takt.
Att Sverige är ett exportberoende land är givetvis rätt. Sannolikt stämmer det också att svenska företag skulle kunna bli bättre på att dra fördel av flera av de asiatiska ländernas tillväxt. Men att detta skulle vara huvudförklaringen till att de svenska hushållen håller lite hårdare i plånboken.
Förklaringen till att svenskarna spås konsumera mindre är sannolikt snarare en reell brist på pengar och en avserion mot ökad belåning. I grund och botten är detta en sund reaktion. Är hushållskassan tom bör man inte gå till gallerian och shoppa loss. Det gäller inte minst i landet Sverige där låga räntor tio års tid eldat på skuldsättningen.
Tittar man på den statistik som finns tyder mycket på att det är stora grupper i Sverige som gör klokt i att hålla lite hårdare i plånboken, avstå ifrån nya krediter och istället försöka spara en slant.
Hela 20 procent av svenskarna uppger att de inte har någon sparbuffert som de kan ta av för oförutsedda utgifter, enligt SBAB Bank. Och 17 procent uppger att de under de senaste 12 månaderna har haft svårt att klara sina löpande utgifter för mat, hyra, räkningar etcetera.
Henrik Mitelman tycker att Tyskland är ett bra land att jämföra Sverige med. Det tycker inte jag. Till skillnad från Sverige finns det i Tyskland en väletablerad sparkultur, med rötter i hyperinflationen under mellankrigstiden. Skillnaderna mellan Sverige och Tyskland är snarast påtagliga: mindre belåning på bostäder och väsentligt högre buffertsparande.
Se där, ett recept för att hålla konsumtionen igång även när exporten minskar.
Bloggar via intressant.se om Belåning, Bostadslån, Sparandelinje
Sparandelinjen svaret när lånen växer
”För lätt och för billigt att låna till bostad.” Det är slutsatsen i Sveriges Televisions nyhet om att Sverige numera ligger i Europatoppen vad gäller hushållens belåningsgrad. Men att enbart minska belåningen räcker inte. För att stärka svenska hushåll måste buffertsparandet öka och en sparkultur värd namnet uppmuntras.
SVT gör i dag stor sak av SCB-statistik som visar att svensken på senare år har ökat sin skuldsättning rejält (flera andra medier har också plockat upp nyheten, däribland DN och DI). Enligt SVT har svenskarna sedan 2001 ökat bostadslånen med över 10 procent årligen, utom under finanskrisen 2008. Hushållen har lån på mer än en och en halv gång årsinkomsten.
Siffrorna överraskar knappast. Ni som följt utvecklingen de senaste åren vet att bolånerallyt, inte minst i Stockholm, sedan länge förlorat all förankring i verkligheten. Löntagarnas disponibla inkomster motsvarar inte de raskt stigande bopriserna, vilket ger åtminstone mig skäl att anta att föräldrargenerationen till framför allt 70- och 80-talisterna numera bär en stor börda genom väsentligt ökad belåning på sina bostäder. Det är knappast ett recept för ett motståndkraftigt och robust samhälle.
Men även om priser och belåningen skulle hejdas, till exempel genom att amorteringskrav införs lär det grundläggande problemet bestå. Sverige saknar i allt väsentligt stark och varaktig sparkultur.
Inte heller det överraskar emellertid. Hela 1900-talet i Sverige är i stora stycken berättelsen om hur medborgarna bit för bit överlämnar alltmer av sina inkomster till det allmänna att förvalta. Med löften om en bred och allomfattande välfärd som ska finnas tillhands när vi så behöver har utrymmet att för egen kraft bygga en ekonomisk trygghet i vardagen i princip försvunnit för de allra flesta svenskar.
Ni som regelbundet läser bloggen vet att siffrorna talar sitt tydliga språk. Stora grupper i Sverige saknar marginaler och har svårt att få pengarna att räcka månaden ut, det gäller inte bara låginkomsttagare utan även personer med inkomster uppemot 33 000 kronor per månad.
Några större besparingar sitter vi inte heller till mans på. Räkna bort värdet av bostaden och de allra flesta saknar en egen förmögenhet. (Läs mer på Folkkapitalisms fakta- och statistiksida)
Så även om prisrallyt skulle stanna upp och lånefesten avstanna är inte allt frid och fröjd. De underliggande problemen med små marginaler och lågt sparande lär bestå så länge svenskarna lever i tron att det är välfärdsstaten, inte den enskilde medborgaren, som ska vara rik och förmögen.
Bloggar via intressant.se om Belåning, Bostadslån, Bostadsrally, Medborgarnas marginaler, Sparandelinje, Svenskarnas förmögenheter
Spara en slant till jul
Tidigare i dag medverkade jag i Epstein i P1. Ämnet var julhandel och påståendena om att julhandeln slår nya rekord varje år.
Handels Utredningsinstitut, HUI, har i flera år gjort prognoser som tyder på att julhandeln slår nya rekord. Siffrorna har alltid väckt min förundran och förra året bestämde sig min kollega Lydiah Wålsten på Timbro för att titta närmare på statistiken. Resultatet var minst sagt överraskande.
Trots att HUI varje år fick medialt genomslag för sin rapport var studien full av uppenbara brister. Siffrorna över ”julhandeln” avsåg inte alls enbart julklappar och pepparkakor, istället lyftes sifforna över decemberhandeln fram. Det är givetvis tveksamt om detta är en hedervärd metod – vare sig det är jul eller inte måste vi ju handla mat och andra livsmedel.
Den andra bristen rörde själva presentationen av statistiken. Bakom påståendet att julhandeln slog nya rekord döljde sig nämligen löpande priser. HUI inflationsjusterade med andra ord inte siffrorna över julhandeln, vilket 2011 får den absurda konsekvesnen att samtidigt som julhandeln sägs slå nya rekord innebär inflationen sannolikt att handeln har minskat något jämfört med 2010.
Debatten i Epstein i P1 med Lise Nordin från Miljöpartiet blev i ärlighetens namn inte mycket av en debatt. Hon var kritisk till konsumtion, jag var positiv. Typ.
Däremot fick jag fram en central poäng som är viktig att komma ihåg i alla diskussioner om privatekonomi: människors situation och behov skiljer sig åt.
Överlag är det bra att människor konsumerar. Det ger företagen intäkter, skapar sysselsättning och innebär också att näringslivet i länder som Kina och Indien får en ekonomisk skjuts framåt när de kan exportera produkter och varor till oss i Sverige. Men det är inte detsamma som att säga att konsumtion är det klokaste alternativet i varje givet tillfälle.
Som jag konstaterat åtskilliga gånger har stora grupper i Sverige svårt att få pengarna att räcka till. Enligt Demoskop svarar nästan 20 procent ja på frågan om de någon gång under de senaste 12 månaderna haft svårigheter att betala hyran och räkningarna eller att sätta mat på bordet.
För dem är det sannolikt långsiktigt bättre att lägga undan en slant än att spendera den i julhandeln.
Bloggar via intressant.se om Medborgarnas marginaler