I rapportserien ”Makteliten” tar LO sikte på inkomstskillnaderna mellan arbetare och verkställande diretörer. Föga förvånande anses skillnader per definition vara av ondo. Men istället för att kritisera den lilla grupp med mycket höga löner som har möjlighet att bygga upp förmögenheter som kan generera kapitalinkomster, borde LO stödja fortsatta skattesänkningar för vanliga arbetare och främja ett ökat eget sparande hos alla svenskar.

LO:s Wanja Lundby-Wedin, Jeanette Bergström och Torbjörn Hållö skriver i dag på DN Debatt om att skillnaderna mellan industriarbetare och verkställande direktörer i Sveriges största företag växer.

”I genomsnitt har en medlem av makteliten inkomster motsvarande 17 gånger vad en industriarbetare har i lön. Om vi enbart tittar på den ekonomiska makteliten, toppchefer inom näringslivet, så hade denna grupp en inkomst motsvarande 46 industriarbetarlöner”, skriver artikelförfattarna.

Läsaren förväntas tycka inkomstskillnader i sig är uttryck för en extrem orättvisa. Utan att ta hänsyn till de val i livet individerna bakom statistiken gjort ställer LO grupp mot grupp. Budskapet är minst sagt populistiskt.

Dessutom lämnar man läsaren svävande i ovisshet om vad man vill göra åt inkomstskillanderna.

Ska man på politisk väg införa lönetak i privata företag? Ska industriarbetare, en yrkesgrupp som inte har samma roll i samhället som tidigare, vara lönenormerande? Vill LO förhindra människor från att spara en del av sina inkomster för att därigenom på sikt bygga upp en liten förmögenhet?

LO:s debattartikel väcker onekligen fler frågor än den ger svar. Diskussionen är emellertid inte ny. Redan i somras debatterade jag vd-löner med Lasse Thörn från LO i TV4.

Se inslaget här.

Bloggar via intressant.se om Förmögenhet, , RIka, Spara

Prövningens tid är här. Jul- och nyårshelgerna har grävt djupa håll i hushållskassan och högen av räkningar växer. Men årets första månader skiljer sig egentligen mycket litet från de övriga elva. För de flesta svenskar är vardagen en kamp på marginalen och många står utan den trygghet en sparbuffert ger.

Under det senaste året har jag genom Demoskop haft möjlighet att bygga upp en unik fakta- och statistikdatabas över svenskarnas sparande och syn på detsamma. Arbetet har öppnat upp ögonen för en bild av Sverige som många sällan uppmärksammar. Var och en av oss vet hur det är att inte få pengarna att räcka månaden ut, men när befolkningens vardag ska beskrivas är det sällan bristen på marginaler får plats. Det kan ha många orsaker, men en är sannolikt att bilden av medborgare på marginalen inte stämmer överens med vår uppfattning om Sverige. Vi lever ju i ett välfärdssamhälle. Eller?

Tja, det beror nog på hur man väljer att definiera välfärd. Under de senaste hundra åren har vi i Sverige byggt upp omfattande generella trygghetssystem. Sjukförsäkringen ska hjälpa när vi blir sjuka, arbetslöshetsförsäkringen när vi mister jobbet.

Men välfärdsbygget har haft ett högt pris. Lite förenklat kan man säga att staten har blivit rik, medan medborgarnas möjligheter att spara kringskurits.

Bristen på marginaler och egna besparingar märker vi alla av med jämna mellanrum. Det kan handla om att inte få pengarna att räcka till när något i hemmet måste bytas ut eller om kreditkortsfakturan blir högre än väntat.

Men, säger någon. Då får man väl skylla sig själv?

Det är inte ett synsätt jag delar. Min erfarenhet säger mig att alla vill ha ordning och reda på sin ekonomi. Detta borde också vara utgångspunkten för politiken.

Det har länge förvånat mig att svenska politiker, säkert med egna erfarenheter av denna brist på ekonomiska resurser, inte tagit sig för att aktivt främja ett ökat privat sparande. Annie Lööf (C) och Johnny Munkhammar (M) är två lysande undantag, men på det stora hela tycks det finnas ett grundmurat förtroende för att det är de breda trygghetssystemen, inte privat sparande, som ska finnas tillhands när inkomster uteblir eller utgifter sticker iväg.

Det är en naiv uppfattning. Siffror som Demoskop tog fram i november 2011 visar att så många som var fjärde svensk inte klarar sig längre än fyra veckor om lönen uteblir vid månadsskiftet. Fyra veckor.

När novemberlönerna uteblev på Saabfabriken i Trollhättan tvingades 150 anställda efter bra tre veckor gå till banken för att låna till mat och hyra. Tre veckor.

Hur lång tid dröjer det då innan a-kasseersättningen når bankkontot? Sex veckor för den inkomstrelaterade ersättningen, enligt Inspektionen för arbetslöshetskassorna, IAF. För grundbeloppet var den genomsnittliga mediantiden för samma period 9 veckor.

Under glappet är medborgare utan egna besparingar hänvisade till sms-lån eller vanliga bankkrediter. Då ökar risken för att människor ska dra på sig skulder.

Så hur vanligt är det då med knappa marginaler?

• 17 procent uppger att de under de senaste 12 månaderna har haft svårt att klara sina löpande utgifter för mat, hyra, räkningar etcetera.
• Hela 20 procent av svenskarna uppger att de inte har någon sparbuffert som de kan ta av för oförutsedda utgifter.

Detta är en verklighet som borde stämma till politisk eftertanke. En statligt organiserad välfärd kan aldrig förutse och trygga välfärdsmedborgaren i ett oändligt antal möjliga situationer, oavsett hur väl vi justerar reglagen i välfärdsmaskineriet. De statliga stötskydden kan skapa säkerhet, men bidrar i värsta fall endast till en falsk trygghet. För verklig trygghet behövs en individuell sparbuffert.

Januari är tuff månad för många. Det kommer många medier att rapportera om de närmaste veckorna. Men egentligen skiljer sig denna månad mycket lite från resten av året. Det är ingen tröst, men väl ett tecken gott som något att det är dags för politikerna att agera. Tiden är inne för en verklig sparreform som främjar ett ökat enskilt sparande.

Bloggar via intressant.se om Belåning, Egenmakt, Fattigdom, Förmögenhet, , Medborgarnas marginaler, Mediadebatt, RIka, Saab, Skatter, Skuldfälla, Spara, Sparandelinje, Svenskarnas förmögenheter

Ett år tar slut, ett nytt kan börja. Under 2011 har Folkkapitalism fortsatt att sprida ljus över svenskarnas många gånger knapra vardagsekonomi. Debatter med bland andra Sveriges Radio och SBAB har varvats med insatser för att framhålla det rätta i att människor som jobbar och står i också märker av detta i plånboken.

Under 2012 fortsätter min strävan att skapa opinion för fortsatt sänkta skatter och insatser för att främja ett ökat enskilt buffertsparande. Jag kan redan nu lova att den redan rika fakta- och statistikbanken kommer att fortsätta att växa. Syftet är precis som när sajten startade 2007 att på ett enkelt och lättöverskådligt sätt tillhandahålla korrekta siffror och statistik som andra skribenter och opinionsbildare fritt ska kunna använda sig av.

2012 blir dessutom ett år med flera nya spännande projekt. Bland annat kommer jag under våren att skriva en reportagebok om svenskarnas bristande marginaler, svaga buffertsparande och svårigheter att skapa trygghet i vardagen. Mer information om denna bok får jag lov att återkomma med.

Men just nu återstår bara för mig att önska alla er som läser, kommenterar, tipsar och skriver mejl en god avslutning på 2011 och en bra start på det nya året.

Gott nytt år!

Jul- och nyårshelgerna står för dörren. Glädje över att träffa och umgås med nära och kära, men också en tid när redan ansträngda ekonomiska marginaler lätt brister. För många blir kreditkortet räddningen i väntan på januarilönen kommer. Skulle den av någon anledning utebli riskerar dock många svenskar att stå utan ett rött korvöre bara fyra veckor efter att det nya året tagit sin början, visar nya siffror från Demoskop.

De flesta vet att januari är en prövningens tid. Stora utgifter under de gångna helgerna tvingar många att dra åt svångremmen i början av det nya året. Medierapporteringen ser ut på ungefär samma sätt varje år. Rubriker om hur allt fler sätter in annonser på Blocket och andra köp- och säljsajter varvas med berättelser om människor som ser sig tvingade att välja mellan elräkningen och vinterkläder till barnen.

Nya siffror från Demoskop visar att bristen på sparande knappast är något randfenomen.

Hela 23 procent av 1 000 personer som deltog i en färsk undersökning i början av december säger att de skulle klara sig max fyra veckor om de inte fick några nya pengar i slutet av december.

Resultatet är i sig ingen överraskning, liknande undersökningar tidigare har gett snarlika siffror.

Men bristen på privata sparbuffertar blir sällan ämne för politiska debatter. I Sverige är mycket av debatten koncentrerad kring de breda generella socialförsäkringarna. Övertygade om att dessa system ska finnas tillhands när vardagsekonomin inte går ihop väljer många politiker att ägna sig åt andra frågor än sparande.

Det är ett stort misstag.

Hur väl de offentliga trygghetssystemen än är tänkta att fungera kan de aldrig i varje givet läge tillförsäkra medborgarna trygghet. För det är dem alldeles för administrativa, alldeles för omständiga.

Ponera att en av de 23 procent som säger sig inte klara sig mer än en månad utan tillförsel av nya pengar blir av med jobbet och står utan lön den 1 januari. Vad ger a-kassan honom för stöd när den genomsnittliga tiden för utbetalning är sju veckor?

Nej, för honom och många andra återstår korttidslån eller att be vänner och familj om en hälpande hand för att överbrygga väntan på det skattefinansierade stödet. Det behöver inte vara fel att låna av nära och kära, men det kan knappast ha varit avsikten när välfärdsstaten började byggas upp för hundra år sedan. Den rörelse som gav sig den på att bekämpa det beroende och den ofrihet som följde av att stå och tigga med mössan inför brukspatron kan väl aldrig ha tänkt sig att den enskilde medborgaren 2012 skulle tvingas gå till banken och låna pengar för att ha råd att betala hyran?

Givetvis är detta inte en hållbar situation.

För att undvika att vuxna människor på bara några få veckor ska ställas på bar backe behövs nya idéer för att stärka deras möjligheter att klara av tillfälliga utgiftsökningar eller inkomstbortfall. Ett väsentligt ökat privat buffertsparande vore en bra målsättning.

Genom att främja ett ökat eget sparande, en reform som uppemot hälften av svenskarna stödjer och vill prioritera*, skulle oberoendet öka och medborgarnas motståndskraft stärkas väsentligt.

Det i sin tur lägger grunden för ett starkare samhälle.

* Demoskop, på uppdrag av Timbro i november 2011

Bloggar via intressant.se om Belåning, Egenmakt, Fattigdom, Förmögenhet, , Medborgarnas marginaler, Skatter, Skuldfälla, Spara, Sparandelinje

Tidigare i dag medverkade jag i Epstein i P1. Ämnet var julhandel och påståendena om att julhandeln slår nya rekord varje år.

Handels Utredningsinstitut, HUI, har i flera år gjort prognoser som tyder på att julhandeln slår nya rekord. Siffrorna har alltid väckt min förundran och förra året bestämde sig min kollega Lydiah Wålsten på Timbro för att titta närmare på statistiken. Resultatet var minst sagt överraskande.

Trots att HUI varje år fick medialt genomslag för sin rapport var studien full av uppenbara brister. Siffrorna över ”julhandeln” avsåg inte alls enbart julklappar och pepparkakor, istället lyftes sifforna över decemberhandeln fram. Det är givetvis tveksamt om detta är en hedervärd metod – vare sig det är jul eller inte måste vi ju handla mat och andra livsmedel.

Den andra bristen rörde själva presentationen av statistiken. Bakom påståendet att julhandeln slog nya rekord döljde sig nämligen löpande priser. HUI inflationsjusterade med andra ord inte siffrorna över julhandeln, vilket 2011 får den absurda konsekvesnen att samtidigt som julhandeln sägs slå nya rekord innebär inflationen sannolikt att handeln har minskat något jämfört med 2010.

Debatten i Epstein i P1 med Lise Nordin från Miljöpartiet blev i ärlighetens namn inte mycket av en debatt. Hon var kritisk till konsumtion, jag var positiv. Typ.

Däremot fick jag fram en central poäng som är viktig att komma ihåg i alla diskussioner om privatekonomi: människors situation och behov skiljer sig åt.

Överlag är det bra att människor konsumerar. Det ger företagen intäkter, skapar sysselsättning och innebär också att näringslivet i länder som Kina och Indien får en ekonomisk skjuts framåt när de kan exportera produkter och varor till oss i Sverige. Men det är inte detsamma som att säga att konsumtion är det klokaste alternativet i varje givet tillfälle.

Som jag konstaterat åtskilliga gånger har stora grupper i Sverige svårt att få pengarna att räcka till. Enligt Demoskop svarar nästan 20 procent ja på frågan om de någon gång under de senaste 12 månaderna haft svårigheter att betala hyran och räkningarna eller att sätta mat på bordet.

För dem är det sannolikt långsiktigt bättre att lägga undan en slant än att spendera den i julhandeln.

Bloggar via intressant.se om Medborgarnas marginaler

Förutom regelbundna artiklar i dagspressen och inlägg här på bloggen skriver jag med jämna mellanrum på twitter. Följ mig gärna, @folkkapitalism

Alliansen vann två val på raken med en politik som knöt an till starka värderingar i befolkningen om vikten av att arbeta, göra rätt för sig och inte ligga andra till last. Detta är en erfarenhet som svensk borgerlighet bör dra lärdom av när nya reformer ska utmejslas. Genom att återknyta till dygden av sparsamhet skulle en politik för ökat enskilt sparande kunna få fäste samtidigt och i förlängningen ett samhälle där medborgarna ges möjlighet att axla ett större ansvar över sina liv växa fram.

Sverige är ett rikt land med stabila statsfinanser. Så lyder berättelsen om dagens Sverige. Men det finns en baksida av myntet. Samtidigt som Anders Borg och finansdepartementet har goda marginaler saknar många medborgare samma trygghet. Stora grupper vrider och vänder på slantarna för att få vardagen att gå ihop. Upprepade undersökningar tyder på att så många som 1 av 4 svenskar står helt utan en ekonomisk buffert.

I brist på egna sparmedel blir vardagen en kamp på marginalen och många tvingas förlita sig på dyra kortkrediter och avbetalningslösningar. Men också samhället i stort riskerar att ta skada när våra duktiga innovatörer får svårt att hitta finansiering till sina affärsidéer eftersom vänner och familj saknar tillräckliga ekonomiska resurser för att ge en hjälpande hand.

Flera ledande borgerliga partier har på sistone fått upp ögonen för den knapphet som präglar många svenskars vardag. Till exempel har Annie Lööf, Centerpartiets nyvalda partiledare, föreslagit ett grundavdrag för kapitalinkomster på 5 000 kronor per år. Och under den gångna helgen gav Moderaternas medlemmar partistyrelsen i uppdrag att utreda hur man på bästa sätt ska kunna främja ett ökat buffertsparande bland befolkningen.

Mycket tyder på att Lööf och Moderaterna är på rätt spår. Enligt en ny undersökning som Demoskop gjort på uppdrag av Timbro säger hela 4 av 10 att de vill att regeringen främjar enskilt sparande. Få är aktivt emot. Ett avdrag för enskilt sparande har dessutom betydligt större stöd än både ett femte jobbskatteavdrag och sänkt restaurangmoms, visar samma undersökning.

Sparsamhet är vid sidan av flit och företagsamhet exempel på en dygd med god förankring i Sverige. Detta bör Alliansen ta fasta på när nya reformer nu ska utarbetas. Arbetslinjen vann två val åt Alliansen eftersom politikens grundidé knöt an till djupt rotade värderingar hos befolkningen. Frågan nu är vilket borgerligt parti som blir först med en kraftfull och konsekvent sparandelinje.

En text på samma ämne publicerades häromdagen i Sydsvenskan.

Moderaterna tog på fredagseftermiddagen ett viktigt steg mot en tydlig sparandelinje. Johnny Munkhammar och Henrik von Sydow fick partistämmans stöd och partistyrelsen ska nu utarbeta ett reformförslag som gynnar låg- och medelinkomsttagares möjligheter till ökat sparande. Rätt utformad kan sparandelinjen bli för 2014 vad arbetslinjen var 2006 och 2010.

Egentligen borde det inte komma som någon överraskning att partistämman valde att rösta ja till motionen om främjat sparande. Betydelsen av enskilt sparande och ägande har länge lyfts fram av svensk borgerlighet. För att medborgarna ska vara fria, oberoende och uppleva trygghet i vardagen behöver de egna ekonomiska resurser. Insikten om detta har i alla tider skilt borgare från socialister.

Nu ser det dock ut som om att Moderaterna är beredda att ge frågan ny luft under vingarna.

Det faktum att partistyrelsen, som från början yrkade avslag, inte valde att ta strid mot utskottet, som under partistämman valde att stödja Munkhammars och von Sydows gemensamma motion, är ett tecken gott som något på att det finns en beredskap för konkreta reformer. Förhoppningsvis kan vi nu se fram emot ett reformförslag innan mandatperioden är slut.

Sveriges politiska landskap håller sakta men säkert på att förändras. I frågor om sparande sker det delvis under radarn. Centerpartiet lär under Annie Lööfs ledning prata mer om behovet av ett enskilt sparande. Även Kristdemokraterna har förutsättningar att med trovärdighet förespråka ett ökat buffertsparande som ett exempel på ”politikens gränser.” Mats Odell, som redan under förra mandatperioden efterlyste sparreformer för att främja svensk tillväxt, skulle sannolikt föra en sådan politik.

Nu väntar en intressant period när konkreta förslag ska formas. Oavsett vilket parti som i slutändan blir först med att lansera en konkret sparandelinje är det ökade intresset för sparandefrågor mycket välkommet.

Vem vet, kanske kan sparandelinjen få samma avgörande betydelse i valet 2014 som arbetslinjen fick 2006 ovh 2010.

Bloggar via intressant.se om Egenmakt,

Insikten om att eget sparande är en viktig komponent i ett fungerande och robust samhälle sprider sig sakta men säkert. Inför Moderaternas partiråd i Örebro 20-23 oktober föreslås två intressanta och konkreta reformer för att främja ett ökat buffertsparande. Inriktningen är mycket klok i ett Sverige där så många som 1 av 4 svenskar helt saknar egna besparingar.

Henrik von Sydow och Johnny Munkhammar, som båda sitter i riksdagens skatteutskott för Moderaterna, har tillsammans skrivit en motion inför partiets årsmöte som inleds nu på torsdag den 20 oktober. Under rubriken ”Ökat sparande för hållbar tillväxt” efterlyser de en politik som bättre kan bidra till förmögenhetsbildning och sparande.

Idéerna om enskilt sparande och ägande är på intet sätt nya inom borgerligheten. Tvärtom. Insikten om att människor för att vara fria, oberoende och trygga behöver egna ekonomiska resurser har i alla tider varit en markör som särskiljt borgare från socialister.

Också Moderaterna har historiskt lyft fram det enskilda sparandet som en viktig målsättning i strävan att göra Sverige till ett bättre och mer motståndskraftigt samhälle. Den som bläddrar i Moderaternas valmanifest sedan början av 1970-talet finner snabbt att betoningen av eget sparande och enskilt ägande har en lång historisk förankring.

Ett axplock av de skrivningar som är värda att minnas:

”En skattepolitik så utformad att det lönar sig att arbeta och spara. Stöd åt enskilt sparande och spridning av ägandet bland medborgarna. Ökad delaktighet i landets samlade förmögenhetstillväxt och tillgångar för den enskilde.” (Moderaternas valmanifest 1970)

”Spara för framtiden! Moderaterna är spararnas parti. Vi måste mer för framtiden. Det måste löna sig bättre för individer och familjer att spara.” (Moderaternas valmanifest 1991)

Så sent som 2002 var kopplingen mellan sparande och trygghet tydlig i Moderaternas valmanifest.

”Alla som arbetar heltid ska få kvar så mycket efter skatt att man kan leva på sin lön och spara för framtiden.”

Nu är det åter dags att lyfta frågorna. Visserligen har Moderaterna på senare år varit ledande i arbetet med att driva på för reformer i syfte att stärka medborgarnas oberoende och minska skattebördan. Förmögenhets-, arvs- och gåvoskatten har avskaffats och fastighetsskatten har kraftigt reformerats. Investeringssparkontot är också det ett försök att förenkla sparandet, även om resultatet knappast motsvarar de med rätta högt ställda förväntningar som tidigt fanns.

Henrik von Sydow och Johnny Munkhammar gör därför nu helt rätt när de understryker behovet av konkreta och riktade reformer för att främja ett enskilt sparande. I sin gemensamma motion skissar de på två olika sparreformer:

• Ett egenmaktskonto med avdragsrätt för sparande
  Med detta förslaget är tanken att alla medborgare skulle få en skattelättnad på 30 procent på besparingar upp till 50 000 kronor. Användandet av dessa besparingar bör, enligt motionärerna, regleras av andra villkor än ett vanligt konto, till exempel med en viss inlåsningstid.
• Jobbskatteavdrag för kapitalinkomster
  Det andra förslaget är ett så kallat ”jobbskatteavdrag för kapitalinkomster”, utformat som ett grundavdrag. Medborgare med mindre besparingar skulle enligt denna modell betala en lägre skatt vilket skulle uppmana fler att börja spara, enligt motionärerna. En breddad möjlighet till kapitalinkomster skulle dessutom medföra att den enskilde spararen kan sprida riskerna och också ge fler en chans att tjäna pengar på de kapitalflöden och möjligheter som den ekonomiska globaliseringen innebär.

Moderaternas partistyrelse har föreslagit att motionen avslås. Det vore olyckligt. Trots att Sverige är ett rikt land är många av landets medborgare långtifrån välbärgade. Det får konsekvenser, både för den enskilde individen och för samhällsutvecklingen i stort. Upprepade undersökningar tyder på att marginalerna är mycket små och att stora grupper helt saknar egna besparingar.

För att förändra detta är det nu hög tid för riktade insatser. Efter arbetslinjen är det nu dags för en sparandelinje.

Bloggar via intressant.se om Egenmakt,

Det finns en utbredd missuppfattning bland vanliga medborgare om hur hög skattenivån är i Sverige. Trots att nästan 60 procent av det en vanlig löntagare inbringar och kostar varje månad går i skatt, tycks många leva i tron att skattetrycket ligger på beskedliga 30 procent. Nu krävs ökad transparens för en konstruktiv diskussion om skatter, deras användning och påverkan på ekonomin.

I flera inlägg den senaste veckan har jag berört frågan om skatter och deras synlighet. Ofta är skattekunskapen ganska dålig. I olika kanaler och sammanhang förmedlas bilden av att svensken är ”rimligt” beskattad med ett skattetryck på runt 30 procent.

Denna bild av Sverige stämmer inte. Tyvärr får jag tillägga.

En person som har en synlig årslön på 250 000 kronor (knappt 21 000 kronor i månaden) innebär en totalkostnad för arbetsgivaren på nästan 330 000 kronor. Löneskatterna uppgår alltså till nästan 80 000 kronor. Från de 250 000 kronor som går till löntagaren ska sedan kommunalskatt på ungefär 30 procent dras. Från nettolönen ska därefter räknas den skatt som läggs på vår konsumtion, momsen, som varierar beroende på konsumtion/tjänster/varor. Skattebetalarnas förening har räknat ut att vår exempelperson i snitt har en årlig skattekvot på närmare 60 procent.

För att öka kunskapen om skattesystemet krävs nya tag, inte minst från politiker och myndigheter. En del initiativ har gjorts. Bland annat tillhandahåller som nämnt Skattebetalarnas förening en gedigen genomgång av skattesystemets konsekvenser för vanliga löntagare. Också Ekonomifakta erbjuder ett enkelt instrument för att beräkna hur skattetrycket förändras beroende på inkomst och bostadsort.

Men i USA har frågan bevisligen nått gehör högre upp än så.

På sajten ”Your federal taxpayer receipt”, ett nytt intiativ från Obamaadministrationen, åskådliggörs hur det federala skattesystemet påverkar de enskilda skattebetalarna. Besökarna kan lätt föra in sina inkomstuppgifter och på några sekunder skaffa sig en god överblick av hur deras pengar används. Sajten är relativt lättnavigerad och borde vara en självklar inspirationskälla för vår nuvarande borgerliga regering.

Fördelen med transparensinitiativ av olika slag är nämligen att de är mycket svåra att rulla tillbaka. En borgerlig regering som fattar beslut som på olika sätt syftar till att öka öppenheten kring skattesystemet lär inte behöva vara orolig för att en regering av annan färg vågar dra tillbaka reformen i ett senare skede.

Så vad är då fördelarna med ökad transparens?

Flera skäl framstår som närmast självklara: ökad öppenhet och förhoppningsvis en mer initierad samhällsdebatt. Men minst lika viktigt vore att ge vanliga väljare möjlighet att syna politikernas ofta vaga och tomma retorik och kräva svar som går bortom de vanliga slagorden. Ökad kunskap skulle i förlängningen stärka människors egenmakt på bekostnad av staten.

Det är sannolikt just av detta sistnämnda skäl som en svensk transparensreform fortfarande dröjer.

Bloggar via intressant.se om Skatter