Såg ni filminslagen på tv med de vanvårdade grisarna? Själv har jag haft svårt att släppa funderingarna på varför människor hanterar djur på det sättet. Är det elakhet, okunskap eller snålhet? Kanske är det lite av varje, men frågan är om inte stordriften också har ett högt förklaringsvärde. Den enda hushållsgrisen brukade inte vanvårdas, eftersom hushållet var beroende av just den och dessutom hade en relation till den. Men med en genomströmning av tusentals grisar i stallarna blir några vanvårdade och självdöda grisar ett statistiskt svinn.

Stordrift ger oftast möjligheter till rationaliseringsvinster, men de vinsterna måste vägas mot stordriftens nackdelar. Kontrollproblem, styrningsproblem, kvalitetsproblem och bristande kundanpassning blir ofta värre under stordrift. På 70-talet hade jag en kollega som skrev en doktorsavhandling om stordriftens fördelar. Han hade räknat ut att det effektivaste vore om Sverige bara hade ett eller högst ett par stora bagerier, stordriftsfördelarna skulle bli enorma. Hur brödet skulle smaka gick det inte att räkna på.

Nu har Malin Björkmo från Finansinspektionen i en ESO-rapport räknat ut att det går att tjäna 150 miljarder i stordriftsfördelar på att slå samman AP-fonderna. För att komma upp i den summan var hon tvungen att addera vinsterna med ränta på ränta 75 år framåt i tiden – man undrar varför hon inte klippte till med 100 år, då hade vinsten blivit ännu större. Men mår spargrisar verkligen bättre av stordrift än vanliga grisar?

Björkmo är kritisk till det hon kallar flockbeteendet hos de nuvarande fem AP-fonderna. Därför vill hon lägga alla pengarna i en fond – då kan det ju inte bli någon flock. Smart uträknat!

Lite orolig är dock Malin Björkmo vid tanken på att politiker kan frestas att blanda sig i när en hög med 750 miljarder kronor ska placeras i näringslivet. För att förhindra Anders Borg från att i framtiden blanda sig i bonusfrågor i näringslivet vill därför Björkmo att pengarna bara ska få placeras i investeringsfonder som i sin tur utövar rösträtten för pengarna.

I jämförelse med Finansinspektionens Malin Björkmo framstår grisuppfödare och 1970-talets stordriftsutredare som småhandlare. Varje svensk har en genomsnittlig andel i AP-fonderna som är värd över 80 000 kronor. Alla de pengarna ska läggas i en hög som förvaltas av en ansvarig fond-VD. Den superförvaltaren ska sedan i sin tur placera pengarna hos andra förvaltare som i sin tur placerar pengarna direkt i företag eller kanske hos ännu en grupp förvaltare som i sin tur placerar pengarna. Ägarinflytandet ska utövas någonstans i denna kedja av ombudskapitalister, på behörigt avstånd från klåfingriga finansministrar.

Varför det uppstår stordriftsfördelar när en ombudskapitalist placerar pengar hos en mängd andra ombudskapitalister jämfört med att fem ombudskapitalister placerar pengarna direkt i företag förstår jag inte riktigt. Men det kanske är det som förklarar att stordriftsfördelen bara är 0,05 procent av det totala kapitalet.

Det vore intressant att fråga svenska folket om de skulle vara intresserade av att lägga i genomsnitt 80 000 kronor per person i en stor hög som skulle förvaltas av en person för att få 0,05 procent högre ränta på sitt kapital. Själv skulle jag nog tveka…

Jag antar att utgångspunkten för Björkmos uppdrag var en bristande tillfredsställelse med den nuvarande förvaltningen. Avkastningen är för dålig och riskerna för politisk inblandning för stora. Svaret blev ytterligare maktkoncentration, stordrift och ombudsmannakapitalism i flera led. Det är som om grisuppfödarna, som svar på kritiken mot dem, föreslagit att det bara skulle finnas en grisfarm därför att stordriftsfördelarna skulle göra att man då fick råd med halm.

Det finns en enkel lösning på Björkmos problem: lägg över mer av fonduppbyggnaden i ppm-systemet och stärk det individuella ägandet i det. Då blir AP-fonderna mindre och deras organisation en mindre viktig fråga. Tillåt dessutom människor att före pensionen låna en viss del av sitt pensionskapital. Då skulle pensionspengarna kunna gå till småföretagande utan ombudskapitalister som mellanhänder. Och ungdomar skulle kunna spara till en egen bostad innan de tvingas spara till sin pension.

Eller varför inte gå ett steg längre och låta människor i högre grad själva ta ansvar för sitt liv som pensionärer. I dag sker nästan allt pensionssparande inom ramen för ofrivilliga kollektiva system. Det borde räcka med att staten står för en grundläggande garantipension. Resten av de nuvarande pensionspremierna skulle sedan var och en själv få disponera till pensionssparande eller något annat.

Jag inser att pengar i madrassen och hushållsgris inte kan täcka alla behov. Det behövs också grisfarmar och pensionssystem med stordriftsfördelar. Men lika uppenbart finns det gränser för stordriftens fördelar.

Bloggar via intressant.se om Dicks kolumn

Hur står det till med rädslan? Ja, inte rädslan för mörker eller häxor – utan den krypande existentiella rädslan. 

Jag hörde nyligen den brittiske professorn Frank Furedi tala om hur fruktan har blivit det kulturella filter genom vilket västvärldens människor betraktar och förhåller sig till verkligheten. Furedi är sociolog och som sådan intresserad av hur vi som samhällsmedlemmar förhåller oss till det som uppfattas som kollektiva hot; ökande brottslighet, pandemier, klimatförändringar, miljöförstöring och asteroider som kan krocka med jorden. Den till synes timide professorn var övertygande i sin argumentation för att framtidshopp och tilltro till mänsklig förmåga alltmer förbytts i missmod och rädsla för risktagande och aktivt handlande. 

I sin bok Culture of Fear ger Furedi en uppsjö av exempel på hur risker överdrivs och hur tilltron till mänsklighetens förmåga att lösa problem avtar. I stället försöker vi undvika risker eller nöjer oss med symbolhandlingar för att stilla vår oro. Under årtusenden har människan omformat världen efter sina behov, men nu oroar vi oss för våra ”ekologiska fotavtryck” och försöker i stället anpassa oss, så att det finns så få spår som möjligt av att vi levt. Vi lever längre och bättre än någonsin, men ändå oroar vi oss alltmer för inbillade hot om pandemier, våldsbrott och manipulerad mat. Mänsklighetens förmåga till framsteg har förbytts i en rädsla för just dessa framsteg. 

Den tilltagande rädslan förklarar Furedi med att vi blivit alltmer ensamma som samhällsmedlemmar. Sociala strukturer som tidigare gav stadga och säkerhet i livet har försvagats. Släkt- och familjeband är inte längre permanenta. Arbetsplatser och arbetskamrater byts ut oftare och grannkontakterna har blivit flyktigare. Tryggheten ligger nu alltmer i statens händer – och de händerna ses med allt större misstro.

Det är lätt att se hur den verklighet Furedi beskriver är ett varv i en nedåtgående spiral, som åtminstone i Sverige pågått under en längre tid. Människors naturliga önskan om trygghet tillfredsställdes under 1900-talets första decennier i hög grad genom familj, vänner och andra gemenskaper – och inte minst genom egen förtänksamhet. Successivt lades dock allt mer av de trygghetsskapande funktionerna över på kommuner och stat. Det krävde naturligtvis högre skatter, och med högre skatter blev det mindre resurser över för hushållen att klara sig själva och att hjälpa andra. Utsattheten upplevdes då större vilket drev fram krav på ännu mer omfattande trygghetssystem – spiralen gick ännu ett varv.

I den nedåtgående spiralen rör sig inte bara tryggheten utan också ansvarstagandet. När stat och kommun har svaga resurser inser människor att det är nödvändigt att hjälpa varandra och att försöka klara sig själva. Att ta ansvar för andra gör också att man kan hoppas på hjälp från andra. Men när ansvaret läggs över på kommuner och stat eroderar det egna ansvaret; om gamla mamma inte får bra vård är det inte längre barnens ansvar utan kommunens, om dubbelarbetande föräldrar inte har tid med barnen är det daghemmets eller skolans uppgift att bistå i fostran. 

Kanske upplevdes det inledningsvis som säkrare med offentliga trygghetssystem än att förlita sig på släktingars och vänners hjälp i hårda tider. Men i takt med att belastningen på det offentliga har blivit allt större har också de offentliga trygghetssystemen blivit allt mer opålitliga. Nivåer och villkor i socialförsäkringssystemen ändras årligen. Det är uppenbart att det är lättare för en riksdag att svika väljarna än det är för vänner och släktingar att svika varandra. 

Den kultur av rädsla som Furedi talar om har en erfarenhetsgrund i att människor inte längre vågar lite till de offentliga systemen, samtidigt som de alltmer avhänt sig resurserna för att enskilt och tillsammans med varandra lösa gemensamma problem. När tilltron sviktat till politikernas förmåga att lösa miljöproblem, förhindra brottslighet och skydda oss mot pandemier har uppenbarligen rädslan tagit över. Men så behöver det inte vara! 

Det går att begränsa den politiska makten och föra tillbaka den till medborgarna. Gemensamma problem och faror har ofta lösts av oss som individer. Det är vi som konsumenter som drivit fram produkter som inte hotar en god miljö. Företag och konsumenter har gjort betydligt mer för att dämpa klimatpåverkan än vad politiker gjort. Handtvätt har varit effektivare än tidigare vaccinationskampanjer när det gällt att begränsa influensaspridning. Grannsamverkan mot brott är effektivare än en polispatrull en gång i veckan. Det egna initiativet och ansvaret kan dämpa rädslan, göra oss mindre beroende av politikerna och ge oss fler och bättre vänner!

Bloggar via intressant.se om Dicks kolumn

Det arbetsamma paret Reinfeldt-Borg låg inte på latsidan i Pittsburgh. Innan bläcket i slutkommunikén torkat hade de också en debattartikel till SvD färdig, där de presenterar sin analys av finanskrisen och av vad som bör göras av världens politiker.

”Girighet parad med snedvridet risktagande skapade en finansiell orkan som vi ännu inte fullt ut kan överblicka konsekvenserna av. Världens ledare har ett ansvar att dra slutsatser av finanskrisen och vidta de åtgärder som krävs… Bonuskulturen ska bort. Tillsynen av finansmarknaderna ska stärkas.” Det skriver våra två svenska världsledare.

Tror de verkligen på vad de skriver undrar man oroligt. Och om inte – varför skriver de som de gör?

Den nuvarande finanskrisen, eller senaste om man är optimist, kommer säkerligen att analyseras ännu många år framåt. Men mycket klokt har redan skrivits om den, och det tycks råda konsensus om att den främst orsakades av en politiskt driven bolånekarusell i USA kombinerad med en likaledes politiskt driven obalans i det internationella handelsutbytet mellan USA och Kina. Visst blev det möjligt för många i finansvärlden att göra enorma vinster när finansbubblan blåstes upp, men det var definitivt inte deras girighet som drev fram krisen. Om det var girighet som skapade finansiella orkaner, skulle vi ha haft ständig finansiell orkan under åtskilliga århundraden.

I Reinfeldts och Borgs tankevärld är världens ledare uppenbarligen de politiker som träffades Pittsburgh. Den synen kan diskuteras, men man måste ju hålla med om att de har en betydande makt. Men den politiska makten är inte obegränsad, och det har länge varit en nagel i ögat på den att den inte rått på det internationella finansiella systemet. Beskattat – och obeskattat – kapital har rört sig utan politisk kontroll över världens gränser. I dess spår har företag och handelsvägar växt fram på ett lika okontrollerat sätt. Men nu har politikerna fått ett gyllene tillfälle att öka sin kontroll och makt.

Sant eller inte måste girigheten användas som förklaring till finanskrisen. Det är ju andras girighet som kan ge politikerna den moraliska legitimiteten att öka makten över den finansiella sektorn, och därigenom över näringslivet i övrigt.

Om väljarna ständigt får höra att deras skattepengar har räddat ett finansiellt system som tömts på sina tillgångar av giriga finansmän, kommer de naturligtvis att applådera kraven på ökade regleringar. Och sedan får ”världens ledare”; Lula da Silva, Dmitrij Medvedev, Hu Jintao, Gordon Brown, Silvio Berlusconi, Abdullah bin Abdul Aziz, Fredrik Reinfeldt, Nicolas Sarkozy och dussinet övriga politiker i G20-gruppen ännu lite mer makt över näringslivet. Är det det vi vill?

Uppmarschen till den politiska offensiven mot finanssektorn har bemötts med förvånansvärd passivitet och tystnad i näringslivet. Säkert har en och annan gammal hederlig industrialist till och med glatt sig åt att finanshajarna fått ett välförtjänt kok stryk. Och i finanssektorn har man haft goda skäl att försöka hålla sig väl med politikerna. Politikerna spelar alltså mot öppet mål, bara inte väljarna ställer sig i vägen – och det gör de nog inte.

Det verkar vara en djupt liggande mänsklig egenskap att tro på regleringar av andra, samtidigt som man själv alltid försöker kringgå regleringar. Människor är för hastighetskontroll samtidigt som de glatt gasar på mellan fartkamerorna. Få tycker att svartjobb är bra, men många utnyttjar det likväl. Ingen vill få sin egen lön reglerad, men många vill reglera andras löner.  Det är mycket svårt att tänka sig att en reglering av bonusarna i finanssektorn skulle driva ut demonstranter på Stockholms gator. Men det borde det kanske göra.

För politikerna, och för hela den politiska klass som firade förtida julafton i Pittsburgh, är varken girigheten eller bonuskulturen det viktiga. Det centrala för dem är att stärka den politiska makten. Det kommer inte bara att ske på bekostnad av några superrika finansmän, utan främst på bekostnad av vanliga företagare och privatpersoner. Vi kommer att mötas av ännu fler regleringar och integritetskränkande uppgiftskrav i våra vanliga bankaffärer. I skydd av regleringar kommer konkurrensen inom den finansiella sektorn att minska ytterligare.

Har det då inte funnits brister i det finansiella systemet och behöver inte något göras? Jo, absolut. Ägare till finansiella företag har haft för dålig kontroll på hur ledningar och tjänstemän skött verksamheten och hur de ersatts. Bankkunder har varit för ointresserade av hur deras pengar placerats och hur solventa deras banker varit. Inom den finansiella sektorn har man varit för fixerad vid att iaktta lagar och regler och tänkt för lite själv på risker och säkerhet. Vem tror att detta blir bättre av vad världens politiska ledare hittar på i Pittsburgh?  Vem tror att någon lär sig av sina misstag om politikerna tar hela smällen med skattebetalarnas pengar?

Bloggar via intressant.se om Dicks kolumn

Under budgetförhandlingarna på Harpsund ville moderaterna ta ytterligare ett steg med jobbskatteavdraget. Det fick socialdemokraternas ekonomiska talesman Thomas Östros att gå i spinn. Han ansåg att det är oansvarigt att sänka skatterna med lånade pengar. Det är kanske inte en förvånande ståndpunkt från hans sida. Märkligare är att också Dagens Nyheters ledarsida har hakat på, med motiveringen att regeringen inte bör bjuda oppositionen på argumentet att skatter inte ska sänkas med lånade pengar.
 
Eftersom argumentet riskerar att komma upprepas till leda fram till nästa val, finns det all anledning att granska det närmare. Det innehåller nämligen ett fundamentalt fel i synen på vem som har den första rätten till inkomsterna i Sverige; medborgarna eller staten. Regeringsformen är glasklar på den punkten. Den inleds med att: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.” Riksdagens och kommunernas makt att ta ut skatt bygger på folkets medgivande. Medborgarna har alltså första tjing på pengarna.
 
Om stat och kommun sänker skatterna är det följaktligen inte en fråga om att ge medborgarna pengar, utan att ta lite mindre av deras pengar. Det innebär också att man inte kan sänka skatten med lånade pengar. Man kan låna för att inkomsterna inte räckt till utgifterna, men man kan inte låna till lägre inkomster. Det är bara om man tror att staten äger alla inkomster som det går att tala om att staten tvingas låna för att den delar ut för mycket pengar till medborgarna.
 
Den relevanta frågan är i stället om staten ska ha högre utgifter än inkomster och därför tvingas låna. Det kan man ha olika uppfattningar om, men den svenska debatten präglas av en närmast principiell motvilja mot statlig upplåning. Att den skenande statsskulden under 90-talskrisen vaccinerade Sverige mot lättsinnighet med statens affärer ska vi kanske vara tacksamma för. Men att låna är inte alltid oansvarigt – ibland är det till och med dumt att låta bli.
 
Vi råder inte våra barn att bo hemma tills de kan köpa en bostadsrätt för egna pengar, och ett företag som inte tog några lån till investeringar skulle få det tufft på aktiemarknaden. Att stat och kommuner lånar till investeringar är inte konstigare än att privatpersoner och företag gör det. Lån gör det möjligt att jämna ut kostnader över tiden, och en investering som ger högre avkastning än räntekostnaden bör i princip genomföras.
 
Omsorgen om statens budget får inte drivas så långt att den sker på bekostnad av omsorgen om medborgarnas budgetar. Och det är vad som riskerar att ske när statsskuldskräcken blir för stor.
 
Nittiotalskrisen drev upp den svenska statsskulden till strax över 80 procent av BNP. Men det tog bara tio år att halvera den skulden som andel av BNP, och som lägst var statsskulden förra året nere på 34 procent av BNP. Att finansdepartementet räknar med att den under de närmaste åren ska plana ut på något över 40 procent borde inte kännas speciellt oroväckande för finansministern. Däremot borde det vara oroväckande för svenska folket.
 
I det som betecknas som det värsta ekonomiska krisen sedan trettiotalet, försämras statens förmögenhetsställning bara marginellt. Nästan hela stöten får tas direkt av medborgarna. Det hade kanske varit motiverat om hushållen hade kunnat bygga upp egna sina egna förmögenheter. Men 80 procent av svenskarna har inga andra tillgångar än de bostäder de i bästa fall äger.
 
Statens och kommunernas tillgångar är däremot enorma. Förutom finansiella tillgångar som AP-fonder och aktieinnehav ägs infrastruktur, mark och fastigheter som är värda avsevärt mer än den offentliga sektorns skulder. Jämfört med hushållen och näringslivet är staten och de flesta kommunerna sällsynt lågt belånade. Det kan också uttryckas som att svenskarna har lagt en mycket stor del av förmögenhetsbildningen i politikernas knän.
 
I stället för att som Thomas Östros säga att staten lånar för att sänka skatterna, skulle man kunna säga att staten hyvlar av lite på sin förmögenhet för att klara utgifterna trots att man inte beskattar medborgarna lika hårt som tidigare. Och det är väl inte helt fel att vi återtar en del av den förmögenhet som vi tidigare överlåtit i politikernas vård. I en tid då många hushåll tvingas låna – och till skillnad mot staten bli nettolåntagare – vore det snarare anmärkningsvärt att inte återföra en del av den offentliga förmögenhetsbildningen till hushållen.
 
Slutligen kan vi som folk glädja oss åt att vi trots kris och elände hela tiden förbättrar vår förmögenhetssituation mot utlandet – och har gjort så sedan kronfallet i mitten på nittiotalet. Bytesbalansen visar fortfarande rejäla överskott, vilket innebär att vi exporterar mer varor och tjänster än vi importerar, och därigenom skaffar oss en allt större fordran gentemot utlandet. Som folk bygger vi alltså upp en förmögenhet åt framtida generationer i Sverige. Och det är ju faktiskt det viktigaste. Även om vi också kan glädja oss åt att statens förmögenhet minskar något till förmån för hushållens förmögenhet.

Bloggar via intressant.se om Dicks kolumn

Som ni kanske minns var Särimner den närproducerade galt som varje kväll slaktades och åts upp i Valhall, för att nästa dag återuppstå i slaktfärdigt skick. Den har därmed stora likheter med den statliga företagssektorn. När den borgerliga regeringen tillträdde på hösten 2006 var det ett uttalat mål att det statliga företagsägandet skulle minska. Staten kunde inte både vara domare och spelare i näringslivet hette det. Dessutom skulle pengarna från företagsförsäljningar vara välkomna bidrag till att minska statsskulden.

Starten gick lite trögt och 2007 lyckades Mats Odell bara hyvla av lite på aktieinnehavet i TeliaSonera, vilket innebar att staten i slutet av 2007 hade en mer värdefull företagssektor än när den borgerliga regeringen tillträdde. Särimner levde och var fetare än någonsin… Under 2008 blev det dock lite bättre fart på företagsförsäljningarna. OMX såldes i februari och i april skrevs avtalet om försäljning av Vin&Sprit under. De affärerna inbringade ca 60 miljarder kr till staten.

Och det kunde ju behövas. För som företagsägare måste ju staten göra en del offensiva satsningar också. Under förra året ökade de statliga företagen sina bruttoinvesteringar med 79 procent till 66 miljarder kr. Staten startade också tre nya bolag. Vectura och Svevia tog över Vägverkets och Banverkets tidigare kommersiella verksamhet och ska nu med sina 3400 anställda tjäna pengar åt staten – hoppas regeringen. Det tredje bolaget, med det fantasifulla namnet Fouriertransform AB, kommer dock knappast inbringa några pengar. Det har fått tre miljarder kr som ska satsas inom fordonsindustrin. I övrigt kan det noteras att staten deltagit i nyemissioner i SAS och Nordea Bank, att staten satsat 5 miljarder kr i nytt kapital i SEK (Aktiebolaget Svensk Exportkredit) och i Almi, att svenska Posten och Post Danmark har fusionerats till Posten Norden (och köpt ett norskt bolag), att statliga Teracom blivit helägare av Boxer TV-Access för en knapp miljard samt att SBAB ska få driva bankrörelse.

Så samtidigt som Särimner förlorat en del av baken har den i övrigt götts ganska ordentligt. Om rätt ska vara rätt så har den dock tacklat av något. Antalet anställda i statliga företag minskade år 2008 till 174 000 från 176 000 året innan – men den utvecklingen ska väl satsningarna på de nya företagen kunna vända. Också det redovisade egna kapitalet har minskat – med sex miljarder till 327 miljarder. Mer dramatisk har minskningen i värderingen av de statliga företagen varit. Nu värderas de till 500 miljarder att jämföra med 750 miljarder ett år tidigare. Med tanke på att OMX AllShareindex föll med 41 procent under förra året kanske detta inte är så konstigt.

Men det hade varit intressant att läsa Maud Olofssons kommentar till detta. Eftersom företagen är svenska folkets egendom så innebär ändå värdeförändringen att en tvåbarnsfamilj förlorat över 100 000 kr på de statliga företagen under förra året. Men i ”Verksamhetsberättelse för företag med statligt ägande” som kom för några veckor sedan, hade näringsministern inte ett ord att säga om detta. Men utrymmet räckte kanske inte till när hon skrivit allt fint om principer för ersättning till företagsledningar, hållbarhet och jämställdhet. Naturligtvis kan man ha en viss förståelse för att regeringen mitt under brinnande finanskris inte har sålt statliga företag på löpande band. Men samtidigt tvingas man också konstatera att det går otroligt trögt med planerna på att minska statens engagemang som storägare i näringslivet. Bortsett från planerna på att konkurrensutsätta apoteken och bilprovningen är det svårt att se några tecken på en privatiseringsoffensiv.

Låt mig därför i all blygsamhet föreslå ett ordentligt klipp. Dela ut Vattenfall till svenska folket. Vattenfall är det i särklass tyngsta innehavet i statens företagsportfölj; företaget står för ungefär halva omsättningen i den statliga företagssfären. Förra året var företagets investeringar 42 miljarder kr och investeringsprogrammet för de närmaste åren är minst lika ambitiöst. I våras lade Vattenfall ett kontantbud på nederländska Nuon på 8,5 miljarder euro – närmare 100 miljarder kr. Så länge staten äger Vattenfall kommer Särimner att bli allt fetare, hur mycket Mats Odell än kämpar. Om regeringen menar allvar med att staten inte samtidigt kan vara spelare och domare måste den avyttra innehavet av Vattenfall. Och risken att blanda ihop olika roller kanske är allra störst när det gäller innehavet av ett energibolag.

Dessutom, om de ambitiösa klimatsatsningarna ska lyckas måste energipriserna ligga på höga nivåer, och då kan svenska folket få tillbaka en del av sina höga energikostnader som utdelningar. Och för staten kan inte de knappt 7 miljarder kr som Vattenfall delade ut förra året vara av någon strategisk betydelse. Slutligen, Vattenfall är svenska folkets egendom. Det är hög tid att det också får ägas och förvaltas direkt av oss. Domarrollen är fullt tillräcklig för att förverkliga regeringens miljöambitioner. Som spelare får den bara problem, vilket inte minst den senaste tidens debatt om Vattenfall visat.

Bloggar via intressant.se om Dicks kolumn

Det var när människan blev bofast och började bruka jorden som grunden lades för kultur, konst och vetenskap. Ekonomiska överskott skapades som gjorde att all mänsklig kraft inte längre behövde inriktas på försörjning. Det är åtminstone den konventionella sanning som vi fått oss till livs i skolan eller i radions P1. Nomaderna däremot, har förknippats med Djingis Kahns barbarhopar, som endast lämnade pyramider av avhuggna människohuvuden efter sig.

Men nog är väl nomadiserande jägarfolks grottmålningar också konst. Och visst fanns det både religion och kultur bland Asiens ryttarfolk – även om de inte lämnat så många lerkrukor och stenpalats efter sig. Ändå har nog de flesta av oss – på ett eller annat sätt – bibringats uppfattningen att det inte är den fria nomaden utan jordbrukaren med blicken i plogfåran, som är grunden för vår kultur.

Nyss hemkommen från Almedalsveckan har jag dock fått anledning att tänka om. På ett Timbroseminarium i Visby om mobilitet, hyllades den mänskliga rörligheten. Och även om det nu skulle vara så att det är den bofasta jordbrukaren som är grunden för vår kultur, så är det nomaden som är bäraren av framsteg och kultur i framtiden. Människor som rör sig över jorden för med sig nya kunskaper, ny teknik och nytt blod till kulturer som annars skulle stagnera i brist på nya impulser. Det är ingen slump att nöden härskar i det introverta Nordkorea och att framstegen blomstrar i det extroverta Sydkorea.

Hur lätt är det då för de moderna nomaderna att röra sig jämfört med forntidens ryttarfolk? Rent tekniskt är det uppenbart att framstegen har varit enorma. Flygstolar och internationella hotellkedjor kanske inte är så spännande, men de är oändligt mycket effektivare än hästrygg och tält. Våra politiker har däremot inte varit lika duktiga som tekniker och företagare när det gäller att främja rörlighet. Nästan all politik har som utgångspunkt att människor håller sig inom nationsgränserna – med undantag för kortare nöjesresor ut i världen.

De forntida nomaderna tog med sig sina tillgångar på hästryggarna, men för de moderna nomaderna är stora delar av tillgångarna kontrollerade av politiker och låsta till den stat där de är medborgare.

En gång om året får vi ett orange kuvert med uppgifter om vårt pensionskapital. Knacka på hos pensionsmyndigheten och be att få det kapitalet för att ni tänker bosätta er i Argentina ett tag och behöver pengarna, så får ni se vad som händer! Ni kommer inte att bli tillfrågade om ni vill ha pengarna i tusenlappar eller femhundringar.

En genomsnittssvensk betalar cirka 7 miljoner kr i skatt under sin livstid. På finansdepartementet har man räknat ut att ungefär 80 procent av de pengarna går tillbaka till samma person under den genomsnittliga livstiden. 20 procent av skatterna går till inkomstöverföringar till andra personer. I början av livet får man tillbaka mer pengar av staten än man betalar in (om man inte råkar födas med ett rejält kapital), under den yrkesverksamma delen av livet betalar man in avsevärt mer än man får tillbaka och på ålderns höst kommer skördetiden; då trillar pensionspengarna in och då kan man komma i åtnjutande av den riktigt dyra offentliga vården; beroende på hur man ser det – om man har tur eller otur.

Tidsprofilen för skatteinbetalningar och offentliga utgifter skapar en intressant marknad för de moderna välfärdsnationerna. Den 20-åriga nomaden jagar numera inte högvilt – han eller hon är högvilt. Alla de europeiska politiker som svettas över diagram som visar åldrande befolkningar drömmer om en våg av invandrande och skattebetalande ungdomar som ska finansiera pensioner, åldringsvård och höftledsoperationer. Att de invandrande 20-åringarna också blir pensionärer är en kedjebrevsfråga som nästa generation politiker får hantera.

Ingen ansvarskännande politiker vill sitta med Svarte Petter och ta emot en hord golfspelande och krävande pensionärer som anser sig ha en massa rättigheter efter långa liv som skattebetalare. De nomaderna har inget guld i sadelpåsarna – möjligen en pensionsrätt vars skattevärde beror på växelkurser och dubbelbeskattningsavtal.

De tidigaste nomaderna levde i en värld utan nationsgränser – det var förutsättningen för deras fria liv. Att återskapa en öppen värld för nomaderna genom att avskaffa nationsgränserna är ingen quick fix. Men nog borde de moderna nomadernas liv kunna underlättas genom att de får äganderätten till en större del av de skattebetalningar de gjort under sina liv. Ge mig mitt pensionskapital! Det är mina pengar. Och jag behöver dem när jag drar vidare i världen. Jag vill inte bli mottagen som Svarte Petter.

Bloggar via intressant.se om Dicks kolumn

SCBs sparbarometer för första kvartalet 2009 har den uppmuntrande rubriken: ”Hushållens tillgångar har slutat sjunka i värde”. Det är en helt korrekt rubrik eftersom hushållens finansiella tillgångar ökade med 61 miljarder kr under första kvartalet i år. Det är mer tveksamt om rubriken fångar det mest intressanta i statistiken.

Även om tillgångarna ökat något det senaste kvartalet (1,32 procent för att vara exakt), har de minskat kraftigt i värde sedan den senaste toppnoteringen våren 2007. Då var hushållens tillgångar 14 procent större än nu. Samtidigt som tillgångarna har minskat i värde har skulderna fortsatt att öka. Den sammantagna effekten är att hushållens finansiella nettoförmögenhet nu är nere på samma nivå som i slutet av nittiotalet. Nästan ett helt decennium har gått i ett av världens verkliga höginkomsttagarländer utan att hushållen lyckats bli en krona rikare.

(Läs mer…)

Bloggar via intressant.se om Dicks kolumn

Du börjar visserligen inte så bra, men numera brukar man i alla fall slippa att i stats-TV titta på ryska kärnvapen som släpas runt Röda Torget. Lurade Wanja på Norra Bantorget lär vi dock inte undgå. Jag undrar om styrelsearbetet i AMF har gått till som det moderna deklarationsförfarandet; man skickar ett sms som bekräftelse på att man inte orkar tjafsa.

Men när Majs inledande irritationsmoment väl är över kan vi glädja oss åt vårsol och nybakade studenter. Kanske kommer vi till och med att kunna se de första tecknen på att Krisen börjar lätta. Men då antar jag att Anders Borg rycker ut och omedelbart släcker hoppets gnistor. Den största tillgången för varje finansminister är krismedvetande hos folket, så att det låter sig beskattas utan gny.

Det var inte heller skatterna, utan statsutgifterna, som tilldrog sig störst uppmärksamhet i regeringens vårbudget. Höga utgifter applåderades även i borgerliga tidningar som ett tecken på handlingskraft. Och näringslivet stämde in i kören med krav på ännu mer pengar till infrastruktur.

(Läs mer…)

Bloggar via intressant.se om Dicks kolumn

Om någon till äventyrs har tvivlat på att det verkligen är ekonomisk kris, kan den skeptikern nu ta del av också en svensk katastrofprognos med statlig kvalitetsstämpel. Enligt Konjunkturinstitutets senaste rapport kommer Sveriges BNP att falla med 3,9 procent i år. Fallet fortsätter även nästa år, men med mer måttliga 0,9 procent. Även om exaktheten i siffrorna kan misstros, råder det ingen tvekan om riktningen och kraften. För den som är intresserad av detaljerna i eländet finns det mycket att ta till sig. Exporten minskar med 15 procent. Arbetslösheten stiger till 10,7 procent nästa år. Inom industrin försvinner vart sjätte jobb. Först år 2012 blir det en tydlig återhämtning på arbetsmarknaden. Dock finns det några glädjeämnen för dem som får behålla jobben – och det är ju trots allt de flesta. Priserna faller i år och ökar med mindre än en procent nästa år. Timlönerna i näringslivet ökar med 3,3 procent i år och 2,3 procent nästa år. Men annars finns inte mycket att hämta i KIs rapport om man är lagd åt det optimistiska hållet. (Läs mer…)

Bloggar via intressant.se om Dicks kolumn