Två tredjedelar av januari har gått. Det är vid den här tiden flera stora betalningskrav dimper ner i brevlådan: hemförsäkringen, radio- och tv-avgiften och kreditkortsfakturan från december. Högen av räkningar växer kort och gott. Men fortfarande återstår en vecka innan lönen trillar in på kontot. Fattigveckan står för dörren och många svenskar vänder och vrider på slantarna för att få ekonomin att gå ihop.

Men hur illa januari än må vara är årets första månad egentligen inte unik. De som har svårt att få plus och minus att gå ihop nu har även under resten av året problem med att få pengarna att räcka till. Bristen på egna besparingar skapar otrygghet och gör det svårt att hantera plötsligt utgifter.

Som trogna läsare vet har jag under det senaste året samlat på mig gott om matnyttig statistik om svenskarnas svaga buffertsparande. Nu har jag sammanställt några av de viktigaste siffrorna i lättlästa diagram. Klicka på länken nedan för att ladda ner power point-presentationen ”Medborgare på marginalen”.

PP-presentationen ”Medborgare på marginalen”

Bloggar via intressant.se om Egenmakt, Fattigdom, Förmögenhet, Medborgarnas marginaler, Mediadebatt, Privatisering och återföring, RIka, Skatter, Skuldfälla, Spara, Sparandelinje

Prövningens tid är här. Jul- och nyårshelgerna har grävt djupa håll i hushållskassan och högen av räkningar växer. Men årets första månader skiljer sig egentligen mycket litet från de övriga elva. För de flesta svenskar är vardagen en kamp på marginalen och många står utan den trygghet en sparbuffert ger.

Under det senaste året har jag genom Demoskop haft möjlighet att bygga upp en unik fakta- och statistikdatabas över svenskarnas sparande och syn på detsamma. Arbetet har öppnat upp ögonen för en bild av Sverige som många sällan uppmärksammar. Var och en av oss vet hur det är att inte få pengarna att räcka månaden ut, men när befolkningens vardag ska beskrivas är det sällan bristen på marginaler får plats. Det kan ha många orsaker, men en är sannolikt att bilden av medborgare på marginalen inte stämmer överens med vår uppfattning om Sverige. Vi lever ju i ett välfärdssamhälle. Eller?

Tja, det beror nog på hur man väljer att definiera välfärd. Under de senaste hundra åren har vi i Sverige byggt upp omfattande generella trygghetssystem. Sjukförsäkringen ska hjälpa när vi blir sjuka, arbetslöshetsförsäkringen när vi mister jobbet.

Men välfärdsbygget har haft ett högt pris. Lite förenklat kan man säga att staten har blivit rik, medan medborgarnas möjligheter att spara kringskurits.

Bristen på marginaler och egna besparingar märker vi alla av med jämna mellanrum. Det kan handla om att inte få pengarna att räcka till när något i hemmet måste bytas ut eller om kreditkortsfakturan blir högre än väntat.

Men, säger någon. Då får man väl skylla sig själv?

Det är inte ett synsätt jag delar. Min erfarenhet säger mig att alla vill ha ordning och reda på sin ekonomi. Detta borde också vara utgångspunkten för politiken.

Det har länge förvånat mig att svenska politiker, säkert med egna erfarenheter av denna brist på ekonomiska resurser, inte tagit sig för att aktivt främja ett ökat privat sparande. Annie Lööf (C) och Johnny Munkhammar (M) är två lysande undantag, men på det stora hela tycks det finnas ett grundmurat förtroende för att det är de breda trygghetssystemen, inte privat sparande, som ska finnas tillhands när inkomster uteblir eller utgifter sticker iväg.

Det är en naiv uppfattning. Siffror som Demoskop tog fram i november 2011 visar att så många som var fjärde svensk inte klarar sig längre än fyra veckor om lönen uteblir vid månadsskiftet. Fyra veckor.

När novemberlönerna uteblev på Saabfabriken i Trollhättan tvingades 150 anställda efter bra tre veckor gå till banken för att låna till mat och hyra. Tre veckor.

Hur lång tid dröjer det då innan a-kasseersättningen når bankkontot? Sex veckor för den inkomstrelaterade ersättningen, enligt Inspektionen för arbetslöshetskassorna, IAF. För grundbeloppet var den genomsnittliga mediantiden för samma period 9 veckor.

Under glappet är medborgare utan egna besparingar hänvisade till sms-lån eller vanliga bankkrediter. Då ökar risken för att människor ska dra på sig skulder.

Så hur vanligt är det då med knappa marginaler?

• 17 procent uppger att de under de senaste 12 månaderna har haft svårt att klara sina löpande utgifter för mat, hyra, räkningar etcetera.
• Hela 20 procent av svenskarna uppger att de inte har någon sparbuffert som de kan ta av för oförutsedda utgifter.

Detta är en verklighet som borde stämma till politisk eftertanke. En statligt organiserad välfärd kan aldrig förutse och trygga välfärdsmedborgaren i ett oändligt antal möjliga situationer, oavsett hur väl vi justerar reglagen i välfärdsmaskineriet. De statliga stötskydden kan skapa säkerhet, men bidrar i värsta fall endast till en falsk trygghet. För verklig trygghet behövs en individuell sparbuffert.

Januari är tuff månad för många. Det kommer många medier att rapportera om de närmaste veckorna. Men egentligen skiljer sig denna månad mycket lite från resten av året. Det är ingen tröst, men väl ett tecken gott som något att det är dags för politikerna att agera. Tiden är inne för en verklig sparreform som främjar ett ökat enskilt sparande.

Bloggar via intressant.se om Belåning, Egenmakt, Fattigdom, Förmögenhet, , Medborgarnas marginaler, Mediadebatt, RIka, Saab, Skatter, Skuldfälla, Spara, Sparandelinje, Svenskarnas förmögenheter

I Lars Adaktussons program i TV8 i går intervjuades LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. Intervjun handlade mest om avtalsrörelsen, men tittaren fick också intressant inblick i Lundby-Wedins syn på vems pengar skattepengar egentligen är.

Titta här

och hoppa fram till 4:30. Så här låter det:

Adaktusson: "Med det fjärde steget i jobbskatteavdraget så får de flesta löntagare skattesänkningar med över tusen kronor i månaden. Tycker du att det är glädjande?"

WLW: "Det är naturligtvis bra att man får ett ökat utrymme för konsumtion. Men jag tror att det här med jobbskatteavdraget… det måste man se på längre sikt. Jag blir väldigt upprörd när politiker, som inte ska lägga sig i vår avtalsrörelse går ut och säger ‘Nu behöver ni inte be om så stora löneökningar. Titta, vi kan ge er mer än vi ni kan få med löneökningar.’ Ungefär som om politiker ska stå och dela ut pengar till folket."
 

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Svenskarnas förmögenheter

Det verkar inte spela så stor roll om man tjänar 25 000 eller 40 000 kronor i månaden – lika många har ändå helt slut på pengar den dag lönen kommer in på kontot.

En och en halv miljon svenskar förbrukar sin lön i förtid, enligt en undersökning från Synovate på uppdrag av Nordea. Med vetskapen om att få personer har en sparad slant betyder det alltså att många är helt barskrapade mot slutet av månaden. Att det oroar är ju inte så konstigt – nästan var tionde person har mer än en gång de senaste sex månaderna inte kunnat sova på grund av oro för pengar. Så även om man inte fyller madrassen med pengar utan har de på ett konto så verkar de ändå skapa nattro.

Och det är alltså inte bara låginkomsttagare som har problem med likviditeten. Det är till och med så att Ju högre lön desto fler betalningspåminnelser.
Sydsvenskar är av någon anledning mest slösaktiga. I södra Sverige har nästan var tionde varit med om att krediterna vuxit medan man försökt att balansera ekonomin.

Vad gör man åt det magra kontot då? Ja, att göra upp en budget verkar vara den vanligaste åtgärden, men en tredjedel har börjat spara regelbundet. En av fem har slutat att använda kreditkort.

Undersökningen är gjord på 1 000 svenskar över 16 år. Den finns här och Sydsvenskan skriver om den här.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Svenskarnas förmögenheter

Den som vill träna sin gamla – eller nya – skoltyska kan läsa en intervju med mig i tyska Fondsxpress (sid 11). För den som inte vill träna tyska kan jag berätta att jag kommenterar den internationella krisen. Mina poänger, som jag också tidigare bloggat om, är:

Krisen beror inte på girighet. Det finns ingen som visat att människor är girigare nu än tidigare. Däremot är det väl dokumenterat att politiska beslut i USA om bolån till människor utan betalningasförmåga drev fram en överbelåning  som finansierades genom Kinas aggresiva exportpolitik. Detta tillsammans drev fram finanskrisen.

Även om det är smärtsamt för dem som förlorar sina företag eller som blir arbetslösa innebär krisen inte någon katastrof. Om vi ser till den totala produktionen kommer den att högst minska med en eller ett par procent, vilket innebär att vi i värsta fall går tillbaka till 2007 års standardnivå – och den klagade vi ju inte direkt över.

Varken marknadsekonomin eller demokratin är hotade – för övrigt förutsätter de varandra. Däremot hotas frihandeln och kommande generationers välfärd genom de gigantiska statliga utgiftsprogrammen för att rädda inhemsk produktion. Våra barn kommer att få bastanta stasskulder att betala ränta på.

Det behövs statliga insatser för att garantera betalningssystemet. Det innebär tyvärr att en och annan bankdirektör klarar sig mer helskinnad än vad man kan önska och det innebär tyvärr att en och annan bank blir förstatligad. Men när krisen är över kan ju dessa banker skiftas ut till skattebetalarna som är de som betalat för bankerna.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt

DI har idag en bra artikel om förmögenhetssituationen i Sverige. Jag säger i den att Sverige borde ha många fler miljonärer som kunde leva på sina räntor. Av kommentarerna framgår att det retat en del som är övertygade om att man inte kan bli miljonär genom att skapa något nytt utan endast genom att ta från någon annan. En och annan tolkar också räntor som just bankräntor och påpekar det behövs en mycket rejäl förmögenhet om man ska kunna leva på det. Och det ligger det väl en del i. Jag tänkte dock snarare på kapitalavkastning än på räntor i snäv bemärkelse.

Daniel Waldenström  uttalar sig också i artikeln och invänder att man inte kan jämföra Sverige med exempelvis USA, eftersom svenskar har en del i en kollektiv statlig förmögenhet i form av AP-fonder och statliga företag. Visst har vi det. Men det är det som tvingar oss till beroendet av politiker som kan diskutera om pensionerna verkligen kan höjas med 60 kr i månaden – eller om de inte rentav borde sänkas. Om Daniel Waldenström tycker att det är lika bra med en del i en statlig förmögenhet som en egen förmögenhet är det hans värdering. Min värdering är att jag tycker att det är bättre att ha pengarna själv. Hör gärna av er och skriv vad ni tycker!

Slutligen, de internationella förmögenhetsjämförelser jag refererar till har gjort förmögenheterna jämförbara så långt som möjligt och är de mest ambitiösa och bästa internationella studier som gjorts på området. Se http://www.lisproject.org/publications/lwswps/lws1.pdf

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Svenskarnas förmögenheter

Under vinjetten Finanskrisens smitare har E24&Aftonbladet  inlett ett samarbete för att utkräva ansvar för finanskrisen. Först ut i ansvarskön är det norska finansbolaget Acta som lämnat ett antal ruinerade familjer efter sig i finanskrisens kölvatten. Bland andra familjen Bengt och Katarina Mattson som berättar om hur de förlorade 1,2 miljoner kr. De kunde – i likhet med många andra som förlorat sina pengar – inte tänka sig att de tog någon risk.

Det är lätt att ha medkänsla med dem som förlorat sina med möda hopsparade slantar. Och det är lätt att uppröras över oseriösa försäljningsmetoder, otillräcklig information och bristande moral i vissa finansbolag. Men frågan är hur fruktbart det är att jaga ”Finanskrisens smitare”. Undertonen blir lätt att det inte borde vara tillåtet att lura människor till dåliga affärer. Men det är nog svårt att förbjuda.

Kanske det är så att problemet är att vårt samhälle blivit så genomreglerat att vi inte tror att vi ska kunna bli lurade. Och om vi blir det så ska vi få ersättning för det. Om mjölken är datustämplad, korven innehållsdeklarerad och leksakerna garanterat ofarliga för barn under 3 år – ja, då ska väl också värdepappren vara garanterade mot förluster?

Man skulle naturligtvis kunna säga att det varit bättre om E24&Aftonbladet granskat Finanskrisens smitare innan de smet. Men då var ju media fullt upptagna av att skriva om de bästa investeringsmöjligheterna. Och det är inte fel att hänga ut bristande moral. Men bristande eget ansvar måste nog också hängas ut. Att bara tycka synd om de som lurats  hjälper oss inte till några lärdomar av finanskrisen.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Svenskarnas förmögenheter

Gårdagens Aktuellt innehöll ett långt inslag om att kommuner och landsting planerade att dra ner på antalet anställda. Politiker från vänster till höger uttalade sig om att detta hot mot välfärden måste avvärjas genom mer pengar till kommunerna. Exakt varifrån dessa pengar skulle tas berördes aldrig, men om man inte har hittat ett rör till himlen som det rinner pengar ur, antar jag att de måste tas från skattebetalarna.

Nu undrar jag varför vi i Sverige tycks vara så fast i föreställningen att mindre pengar till kommuner, landsting och stat ger mindre välfärd. Mindre pengar till det offentliga ger mer pengar över till hushållen. Är inte hushållens utgifter också viktiga för välfärden? Kan det inte vara ett hot mot välfärden om hushållen måste betala mer pengar till det offentliga? Självklart är det viktigt med sjukvård och äldreomsorg för välfärden. Men lika självklart är det viktigt med kläder, mat och en bra bostad för välfärden.

Att politiker och offentliganställda lyckats monopolisera välfärden är fullständigt obegripligt. Såväl det offentliga som hushåll har utgifter som är viktiga för välfärd. Hur mycket hushållen ska avstå till offentlig konsumtion är alltså en avvägningsfråga som gäller vilken välfärd man vill ha. Om en kommun drar ner personalen med en samhällskunskapslärare kan mellan 100 och 150 hushåll betala för en helårsprenumeration på en dagstidning. Är det självklart vilket som är viktigast för välfärden och vår orientering i samhället?

Hur har vi kunnat hamna i en situation där hushållens konsumtion inte betraktas som en central del av välfärden, utan mest som onyttig godiskonsumtion på marginalen av den välfärd samhället erbjuder? Varför betraktas socialförsäkringar som välfärd men eget aktiesparande för att trygga ålderdomen som omoraliskt börsklippande? Det må vara förståeligt att politiker har ett intresse av att marknadsföra alla offentliga utgifter som centrala för välfärden. Men är det inte hög tid för media att ifrågasätta detta?  

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt

Nu har vi satsat ytterligare lite pengar i SAS. Ja, jag skriver vi eftersom alla svenskar via staten är stora ägare i SAS. Hur mycket vi var och en ska sätta in vet jag inte, men totalt ska den svenska delen av SAS förses med 6 miljarder i ägartillskott. Själv hade jag ju kunnat hitta ett och annat alternativt hål att placera pengarna i, men regeringen var tydligen övertygad om att det här var det bästa för mig.

Ja, man måste ju lita på sin regering. Den har säkert kommit fram till att SAS är en briljant afärsidé att satsa pengar på. Och förlusten SAS gjorde förra året på SpanAir på över 5 miljarder har de väl fått lova att inte upprepa, hoppas jag. Jag tror också att det är många svenskar som är glada över att Sverige har ett så fint flygbolag. Då kan man ju flyga på sina utlandresor. Att SAS är Skandinaviskt är ju dessutom ett extra plus. Dels måste man väl ändå säga att det är något speciellt med den skandinaviska tanken. Och så får man ju landa i Köpenhamn varje gång man ska utomlands så man får tillfälle att köpa Gammeldansk och äta smörrebröd. Härligt!

Jag hade i och för sig trott att regeringen skulle minska på det statliga ägandet. Men när det dyker upp en bra affärsmöjlighet måste man ju slå till. Eller som någon börsdirektör uttryckte det: Det gäller att sätta gaffeln i grisarna när de springer över bordet. Det känns tryggt att se att vi har en alert regering. Kanske den skulle ta sig en titt på Volvo PV också? Det verkar ju vara till salu och rätt billigt just nu. Och om vi ska flyga svenskt ska vi väl inte köra utländskt?

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Statliga företag

Mona Sahlin, Thomas Östros och Veronica Palm föreslår idag på DN.debatt att den sk bromsen i pensionssystemet ska lättas. Vad denna broms är framgår inte i debattartikeln – och för den delen inte heller av det oranga kuvert som just idag damp ner i min brevlåda. Men syftet med bromsen är att pensionerna ska minska om den ekonomiska tillväxten i Sverige avtar.

När socialdemkraterna och de fyra borgerliga partierna kom överens om ett nytt pensionssystem år 1994 skedde detta under trycket av att det gamla systemet hotade att ruinera både den svenska staten och samhället. Det nya pensionssystemet hyllades från vänster till höger för att det skulle ta hänsyn till hur samhällets bealningsförmåga utvecklades. Systemet har också hyllats internationellt och dess gudmoder Margit Gennser har gett en spännande och initierad beskrivning av dess tillkomst i den nyligen publicerade boken Pensionsreformen

Men nu är det alltså dags för socialdemokraterna att försöka krypa ur den överenskommelse som skulle ligga fast till ”nästa istid”.  Socialdemokraterna vill utreda hur pensionssystemet ska ändras så att inte pensionerna ”svänger kraftigt mellan åren”. Enligt Sahlin och hennes medskribenter ”ökar pensionerna i år rejält för att nästa år sjunka med flera hundralappar”.  Tja, det låte ju inte som en ohanterlig katastrof. Ett alternativ vore ju t ex att själv spara lite av den rejäla ökningen i år för att få råd med nästa års nedgång.

Om man kommer överens om ett system som gör att pensionerna inte kan öka oberoende av den ekonomiska utvecklingen borde man rimligtvis inte ändra sig så fort som det visar sig att systemet fungerar. Och att, som debattörerna också föreslår, kompensera pensionsminskningen med andra statsutgifter är minst lika skadligt. Hela idén var ju att pensionärerna skulle drabbas när ekonomin gick dåligt. I gengäld skulle de gynnas när ekonomin gick bra. Vilket de också gjort. Det här systemet bygger på att människor förmår att själva klara av inkomstvariationer på åtminstone några hundralappar per månad från ett år till ett annat. Om det inte går är det något annat som är fel – t ex att skatterna är så höga att människor inte kan bygga upp en egen ekonomisk buffert.

Nu föreslår faktiskt också de tre socialdemokraterna att alla pensionärer ska få minst 225 kronor i sänkt skatt per månad. Och det är ju bussigt. Men jag undrar hur det känns för de pensionärer som slitit hårt och betalat skyhöga skatter hela sina liv, när de hör regering och opposition träta om huruvida de ska få 70 kr i sänkt skatt eller hela 225 kr…      

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Svenskarnas förmögenheter