Halloween forever
Hur står det till med rädslan? Ja, inte rädslan för mörker eller häxor – utan den krypande existentiella rädslan.
Jag hörde nyligen den brittiske professorn Frank Furedi tala om hur fruktan har blivit det kulturella filter genom vilket västvärldens människor betraktar och förhåller sig till verkligheten. Furedi är sociolog och som sådan intresserad av hur vi som samhällsmedlemmar förhåller oss till det som uppfattas som kollektiva hot; ökande brottslighet, pandemier, klimatförändringar, miljöförstöring och asteroider som kan krocka med jorden. Den till synes timide professorn var övertygande i sin argumentation för att framtidshopp och tilltro till mänsklig förmåga alltmer förbytts i missmod och rädsla för risktagande och aktivt handlande.
I sin bok Culture of Fear ger Furedi en uppsjö av exempel på hur risker överdrivs och hur tilltron till mänsklighetens förmåga att lösa problem avtar. I stället försöker vi undvika risker eller nöjer oss med symbolhandlingar för att stilla vår oro. Under årtusenden har människan omformat världen efter sina behov, men nu oroar vi oss för våra ”ekologiska fotavtryck” och försöker i stället anpassa oss, så att det finns så få spår som möjligt av att vi levt. Vi lever längre och bättre än någonsin, men ändå oroar vi oss alltmer för inbillade hot om pandemier, våldsbrott och manipulerad mat. Mänsklighetens förmåga till framsteg har förbytts i en rädsla för just dessa framsteg.
Den tilltagande rädslan förklarar Furedi med att vi blivit alltmer ensamma som samhällsmedlemmar. Sociala strukturer som tidigare gav stadga och säkerhet i livet har försvagats. Släkt- och familjeband är inte längre permanenta. Arbetsplatser och arbetskamrater byts ut oftare och grannkontakterna har blivit flyktigare. Tryggheten ligger nu alltmer i statens händer – och de händerna ses med allt större misstro.
Det är lätt att se hur den verklighet Furedi beskriver är ett varv i en nedåtgående spiral, som åtminstone i Sverige pågått under en längre tid. Människors naturliga önskan om trygghet tillfredsställdes under 1900-talets första decennier i hög grad genom familj, vänner och andra gemenskaper – och inte minst genom egen förtänksamhet. Successivt lades dock allt mer av de trygghetsskapande funktionerna över på kommuner och stat. Det krävde naturligtvis högre skatter, och med högre skatter blev det mindre resurser över för hushållen att klara sig själva och att hjälpa andra. Utsattheten upplevdes då större vilket drev fram krav på ännu mer omfattande trygghetssystem – spiralen gick ännu ett varv.
I den nedåtgående spiralen rör sig inte bara tryggheten utan också ansvarstagandet. När stat och kommun har svaga resurser inser människor att det är nödvändigt att hjälpa varandra och att försöka klara sig själva. Att ta ansvar för andra gör också att man kan hoppas på hjälp från andra. Men när ansvaret läggs över på kommuner och stat eroderar det egna ansvaret; om gamla mamma inte får bra vård är det inte längre barnens ansvar utan kommunens, om dubbelarbetande föräldrar inte har tid med barnen är det daghemmets eller skolans uppgift att bistå i fostran.
Kanske upplevdes det inledningsvis som säkrare med offentliga trygghetssystem än att förlita sig på släktingars och vänners hjälp i hårda tider. Men i takt med att belastningen på det offentliga har blivit allt större har också de offentliga trygghetssystemen blivit allt mer opålitliga. Nivåer och villkor i socialförsäkringssystemen ändras årligen. Det är uppenbart att det är lättare för en riksdag att svika väljarna än det är för vänner och släktingar att svika varandra.
Den kultur av rädsla som Furedi talar om har en erfarenhetsgrund i att människor inte längre vågar lite till de offentliga systemen, samtidigt som de alltmer avhänt sig resurserna för att enskilt och tillsammans med varandra lösa gemensamma problem. När tilltron sviktat till politikernas förmåga att lösa miljöproblem, förhindra brottslighet och skydda oss mot pandemier har uppenbarligen rädslan tagit över. Men så behöver det inte vara!
Det går att begränsa den politiska makten och föra tillbaka den till medborgarna. Gemensamma problem och faror har ofta lösts av oss som individer. Det är vi som konsumenter som drivit fram produkter som inte hotar en god miljö. Företag och konsumenter har gjort betydligt mer för att dämpa klimatpåverkan än vad politiker gjort. Handtvätt har varit effektivare än tidigare vaccinationskampanjer när det gällt att begränsa influensaspridning. Grannsamverkan mot brott är effektivare än en polispatrull en gång i veckan. Det egna initiativet och ansvaret kan dämpa rädslan, göra oss mindre beroende av politikerna och ge oss fler och bättre vänner!
av Fredrik Johansson den 3 november 2009,
Rösta på artikeln:
(inte betygsatt)
Loading ...inga kommentarer
