Så har då också den svenska finansmarknaden fått sitt krispaket, precis som den amerikanska, brittiska, franska, spanska osv. Var det nödvändigt kan man fråga sig, med tanke på att både politiker och marknadsaktörer talat vitt och brett om att den svenska ekonomin är stark, statens finanser välskötta och bankernas säkerheter betryggande?

Antagligen var det nödvändigt just för att utvecklingen redan drivit fram statliga insatser i så många länder. Banker i ett land utan statliga garantier kommer inte att ha det lätt framöver.

Är det nödvändigt med dessa enorma garantibelopp då? Det är det kanske inte heller egentligen, men samma sak gäller för beloppen som för krispaketen. Inget land kan vara påtagligt sämre än något annat.

I länder där marknadsekonomin tidigare hyllades har alltså konkurrensen mellan länder drivit politikerna att kasta in skattebetalarna som säkerhet för hela finansmarknaden. I Sverige ska staten/skattebetalarna garantera 1500 miljarder kr, vilket motsvara drygt 800 000 vanliga villor. Betyder det att 800 000 hushåll nu riskerar att få lämna hem och grund?

När det svenska paktet presenterades sade Mats Odell att skattebetalarna inte ska vara de som sitter med notan i knät. Det förstår jag att han säger. Antagligen hoppas han det också. Men säker kan han ju inte vara. För rent logiskt är ju innebörden av den statliga garantin just att skattebetalarna går in och tar hela garantirisken. Det innebär inte att det måste bli en förlustaffär för dem, på liknande sätt som ett försäkringsbolag inte behöver gå med förlust. Men politikerna har flyttat risken från oss som sparare i finanssektorn till oss som skattebetalare i Sverige. På det sättet undviks risken för en klassisk bankrusning. Sannolikheten för en rusning ut ur Sverige när en eventuell nota ska betalas är nog mindre.

Med detta är vi inne på kärnfrågan: Hur vill vi ta livets oundvikliga risker? Som sparare/investerare eller som skattebetalare?

Om banker och andra finansinstitut hade tvingats leva upp till högre krav, bl a på kapitaltäckning, kreditprövning och redovisning av underliggande risker, hade den nuvarande finanskrisen kanske kunnat undvikas. Samtidigt hade vi alla fått betala för detta med dyrare lån (eller inga lån) och lägre avkastning. Nu betalade vi inte i förväg och tvingas i stället betala i efterhand via skattsedeln. Vill vi göra det nästa gång också? Om inte, måste finanssektorn tvingas till större säkerheter. Men man kan ju undra varför detta ska ske i en statligt administrerad stabilitetsfond?