Två tredjedelar av januari har gått. Det är vid den här tiden flera stora betalningskrav dimper ner i brevlådan: hemförsäkringen, radio- och tv-avgiften och kreditkortsfakturan från december. Högen av räkningar växer kort och gott. Men fortfarande återstår en vecka innan lönen trillar in på kontot. Fattigveckan står för dörren och många svenskar vänder och vrider på slantarna för att få ekonomin att gå ihop.

Men hur illa januari än må vara är årets första månad egentligen inte unik. De som har svårt att få plus och minus att gå ihop nu har även under resten av året problem med att få pengarna att räcka till. Bristen på egna besparingar skapar otrygghet och gör det svårt att hantera plötsligt utgifter.

Som trogna läsare vet har jag under det senaste året samlat på mig gott om matnyttig statistik om svenskarnas svaga buffertsparande. Nu har jag sammanställt några av de viktigaste siffrorna i lättlästa diagram. Klicka på länken nedan för att ladda ner power point-presentationen ”Medborgare på marginalen”.

PP-presentationen ”Medborgare på marginalen”

Bloggar via intressant.se om Egenmakt, Fattigdom, Förmögenhet, Medborgarnas marginaler, Mediadebatt, Privatisering och återföring, RIka, Skatter, Skuldfälla, Spara, Sparandelinje

Varför har svensken i gemen så små marginaler i vardagen? Varför står många av oss utan den trygghet som egna besparingar ger? I Epstein i P1 senare i dag lovar jag svar på de frågorna. Debatt mellan mig och Anne-Marie Lindgren på Arbetarrörelsens Tankesmedja i Sveriges radio strax efter kl. 15.

Följ debatten här!

Bloggar via intressant.se om Belåning, Egenmakt, Fattigdom, Förmögenhet, Medborgarnas marginaler, RIka, Skatter, Skuldfälla, Spara, Sparandelinje, Svenskarnas förmögenheter

Prövningens tid är här. Jul- och nyårshelgerna har grävt djupa håll i hushållskassan och högen av räkningar växer. Men årets första månader skiljer sig egentligen mycket litet från de övriga elva. För de flesta svenskar är vardagen en kamp på marginalen och många står utan den trygghet en sparbuffert ger.

Under det senaste året har jag genom Demoskop haft möjlighet att bygga upp en unik fakta- och statistikdatabas över svenskarnas sparande och syn på detsamma. Arbetet har öppnat upp ögonen för en bild av Sverige som många sällan uppmärksammar. Var och en av oss vet hur det är att inte få pengarna att räcka månaden ut, men när befolkningens vardag ska beskrivas är det sällan bristen på marginaler får plats. Det kan ha många orsaker, men en är sannolikt att bilden av medborgare på marginalen inte stämmer överens med vår uppfattning om Sverige. Vi lever ju i ett välfärdssamhälle. Eller?

Tja, det beror nog på hur man väljer att definiera välfärd. Under de senaste hundra åren har vi i Sverige byggt upp omfattande generella trygghetssystem. Sjukförsäkringen ska hjälpa när vi blir sjuka, arbetslöshetsförsäkringen när vi mister jobbet.

Men välfärdsbygget har haft ett högt pris. Lite förenklat kan man säga att staten har blivit rik, medan medborgarnas möjligheter att spara kringskurits.

Bristen på marginaler och egna besparingar märker vi alla av med jämna mellanrum. Det kan handla om att inte få pengarna att räcka till när något i hemmet måste bytas ut eller om kreditkortsfakturan blir högre än väntat.

Men, säger någon. Då får man väl skylla sig själv?

Det är inte ett synsätt jag delar. Min erfarenhet säger mig att alla vill ha ordning och reda på sin ekonomi. Detta borde också vara utgångspunkten för politiken.

Det har länge förvånat mig att svenska politiker, säkert med egna erfarenheter av denna brist på ekonomiska resurser, inte tagit sig för att aktivt främja ett ökat privat sparande. Annie Lööf (C) och Johnny Munkhammar (M) är två lysande undantag, men på det stora hela tycks det finnas ett grundmurat förtroende för att det är de breda trygghetssystemen, inte privat sparande, som ska finnas tillhands när inkomster uteblir eller utgifter sticker iväg.

Det är en naiv uppfattning. Siffror som Demoskop tog fram i november 2011 visar att så många som var fjärde svensk inte klarar sig längre än fyra veckor om lönen uteblir vid månadsskiftet. Fyra veckor.

När novemberlönerna uteblev på Saabfabriken i Trollhättan tvingades 150 anställda efter bra tre veckor gå till banken för att låna till mat och hyra. Tre veckor.

Hur lång tid dröjer det då innan a-kasseersättningen når bankkontot? Sex veckor för den inkomstrelaterade ersättningen, enligt Inspektionen för arbetslöshetskassorna, IAF. För grundbeloppet var den genomsnittliga mediantiden för samma period 9 veckor.

Under glappet är medborgare utan egna besparingar hänvisade till sms-lån eller vanliga bankkrediter. Då ökar risken för att människor ska dra på sig skulder.

Så hur vanligt är det då med knappa marginaler?

• 17 procent uppger att de under de senaste 12 månaderna har haft svårt att klara sina löpande utgifter för mat, hyra, räkningar etcetera.
• Hela 20 procent av svenskarna uppger att de inte har någon sparbuffert som de kan ta av för oförutsedda utgifter.

Detta är en verklighet som borde stämma till politisk eftertanke. En statligt organiserad välfärd kan aldrig förutse och trygga välfärdsmedborgaren i ett oändligt antal möjliga situationer, oavsett hur väl vi justerar reglagen i välfärdsmaskineriet. De statliga stötskydden kan skapa säkerhet, men bidrar i värsta fall endast till en falsk trygghet. För verklig trygghet behövs en individuell sparbuffert.

Januari är tuff månad för många. Det kommer många medier att rapportera om de närmaste veckorna. Men egentligen skiljer sig denna månad mycket lite från resten av året. Det är ingen tröst, men väl ett tecken gott som något att det är dags för politikerna att agera. Tiden är inne för en verklig sparreform som främjar ett ökat enskilt sparande.

Bloggar via intressant.se om Belåning, Egenmakt, Fattigdom, Förmögenhet, , Medborgarnas marginaler, Mediadebatt, RIka, Saab, Skatter, Skuldfälla, Spara, Sparandelinje, Svenskarnas förmögenheter