Saab-konkursen blottar sprickor i välfärdsstaten

Saabkonkursen var väntad. Nu är det viktigt att efterspelet handlar om rätt saker. Att ett hundratal anställda i fredags inte såg någon annan utväg än att gå till banken för att låna pengar till mat och hyra för att novemberlönen fryst inne i tre veckor pekar på den utbredda bristen på marginaler, sparande och trygghet i dagens Välfärdssverige.

I fredags morse rapporterade flera nyhetsmedier att 150 metallarbetare på Saabs bilfabrik i Trollhättan efter tre veckor utan lön hade gått till banken för att låna till räkningarna. Nyheten fick begränsad uppmärksamhet och andra händelser förpassade strax TT-telegrammet till historien.

Det vore dock djupt beklagligt om nyheten glömdes bort. Den säger nämligen något mycket viktigt om Sverige år 2011. När vuxna människor, inte sällan med hus, familj och försörjningsansvar, ser sig tvingade att gå till banken för att låna till mat och hyra är något grundläggande fel i välfärdsstaten Sverige.

Bilden av Sverige som ett rikt och välmående land har på senare tid gett upphov till hyllande rubriker världen över. Tidningen The Washington Post utsåg tidigare i år Sverige till ”the rockstar of the recovery”, en kommentar till hur väl vi hanterade finanskrisen och dess verkningar.

Häromveckan målades Sverigebilden i än klarare färger när tidningen Financial Timeskorade Anders Borg till Europas främsta finansminister. Lovorden är givetvis välförtjänta. Det räcker att blicka ut över kontinenten för att konstatera att Alliansen drivit en politik som hittills hjälpt Sverige att stå emot de kraftigaste svallvågorna.

Men det finns samtidigt en annan bild av Sverige, en mindre smickrande sådan ska tilläggas, som alltför sällan lyfts fram. För medan Sverige som land tuffar på ganska bra och regeringen kan peka på stabila statsfinanser, balanserar många enskilda svenskar på marginalen.  Cirka 20 procent uppger att de står utan en sparbuffert, visar upprepade studier. Helt nya siffror som Demoskop tagit fram åt Timbro ger bilden ytterligare svärta. Så många som var fjärde svensk klarar max fyra veckor om lönen i december uteblir.

Den otrygghet som bristen på marginaler i vardagen och ett svagt buffertsparande ger upphov till beror inte på händelser i närtid. Snarare utmärktes svenskt 1900-tal i mångt och mycket av en politisk strävan att koncentrera sparandet till staten. Välfärdsstaten tillkom trots allt inte ur tomma intet. I takt med att politikerna vann stöd för sin vision om en kraftigt expanderad stat med finmaskiga trygghetssystem, ökade skattetrycket. Samtidigt undergrävdes medborgarnas möjligheter att på egen hand säkra sin ekonomiska trygghet.

På ytan såg samhället länge ut att fungera ganska väl. Det långsiktiga pensionssparandet sköttes kollektivt och tycktes göra privat sparande överflödigt. I händelse av arbetslöshet skulle a-kassan sörja för att vardagen inte slogs i spillror. Den disponibla inkomsten blev för många detsamma som deras konsumtionsutrymme. Övertygade om politikernas löften om den omhändertagande staten fann många det fullkomligt rationellt att avstå ifrån ett privat sparande.

Denna syn på sparande lever kvar än i dag, trots att det moderna samhället ställer helt andra krav på oss. Utan egna besparingar tvingas många svenskar förlita sig till kortsiktiga krediter eller allehanda avbetalningslösningar när utgifterna blir högre än väntat eller inkomsten mindre än beräknat. När en av fyra inte klarar mer än fyra veckor utan lön gör arbetslöshetsförsäkringen liten nytta då det i genomsnitt dröjer sju veckor innan ersättningen betalas ut.

Paradoxalt nog har välfärdsstatens ständiga krav på skatter från medborgarna således lagt grunden för en ny utsatthet. Brukspatrons välvilja tillhör visserligen historien, men i hans ställe har sms-låneföretagen blivit den nya livbojen för människor som inte får pengarna att räcka till. Denna utsatthet var givetvis inte avsikten med den högskattefinansierade välfärdsstaten, men har likväl blivit dess resultat.

När Alliansen tillträdde 2006 fanns det stora förhoppningar om att balansen mellan stat och medborgare nu skulle förändras. Starten var också lovande. Fyra steg av jobbskatteavdrag lät arbetande svenskar behålla en större del av sin inkomst vilket gav utrymme för både konsumtion och sparande.

På senare tid har viljan att sänka skatterna för vanliga medborgare emellertid falnat. Ett femte jobbskatteavdrag lades snabbt på hyllan när det visade sig att oppositionen var kritisk och istället beslutades om sänkt restaurangmoms, trots att opinionsundersökningar tydligt visade att det fanns ett starkt stöd för fortsatta skattesänkningar för löntagare.

Alliansens försiktighet är ur ett borgerligt perspektiv värd att beklaga. Bristen på sparade medel tär inte bara på människors trygghet och förmåga att hantera tillfälliga inkomstbortfall eller utgiftsökningar. Utan egna besparingar saknas dessutom det avgörande riskkapital som ofta gör att systerns, broderns eller bästa vännens affärsidé kan gå från ritbord till verklighet. Utan egna besparingar saknas den motståndskraft och de förutsättningar för kärlek och omtanke som definierar ett starkt och uthålligt civilsamhälle.

För att främja ett ökat eget sparande i Sverige räcker det således inte med skattesänkningar. Riktade åtgärder för att uppmuntra och underlätta för fler att skapa sig en ekonomisk buffert är avgörande för att rusta vårt land för framtiden. Arbetslinjen måste kompletteras med en sparandelinje.

För ganska precis ett år sedan var vi många som hoppades att den insikten äntligen hade nått finansdepartementet. Några dagar för jul lovade finansmarknadsminister Peter Norman (M) ”en julklapp till spararna”. Efter flera års diskussioner och utspel från bland andra den tidigare ministern Mats Odell (KD) fanns det goda skäl att tro på en rejäl sparreform.

Resulterade av tjänstemännens arbete blev dock inte mycket att hänga i julgranen. Det så kallade Investeringssparkontot, som träder ikraft vi årsskiftet, underlättar visserligen deklarationen av aktier och värdepapper, men sänker varken skatten på sparande eller gör det lättare för fler människor att påbörja ett eget sparande.

Men Investeringssparkontot är inte enbart en missad chans. Det är också resultatet av en oförmåga att läsa av opinionen. Nya siffror från Demoskop visar nämligen att 66 procent av svenskarna vill att regeringen skattemässigt ska gynna privat buffertsparande, det vill säga ett sparande som inte är uppbundet i aktier eller pensionsfonder.

Siffrorna borde inte överraska. Det tycks finnas en utbredd förståelse i Sverige för att verklig trygghet byggs av människor i vardagen, inte av administratörer och socialbyråkrater i kommun och stat.

Bloggar via intressant.se om Belåning, Egenmakt, Fattigdom, Förmögenhet, Medborgarnas marginaler, RIka, Saab, Skatter, Skuldfälla, Spara, Sparandelinje, Svenskarnas förmögenheter