Ett år tar slut, ett nytt kan börja. Under 2011 har Folkkapitalism fortsatt att sprida ljus över svenskarnas många gånger knapra vardagsekonomi. Debatter med bland andra Sveriges Radio och SBAB har varvats med insatser för att framhålla det rätta i att människor som jobbar och står i också märker av detta i plånboken.

Under 2012 fortsätter min strävan att skapa opinion för fortsatt sänkta skatter och insatser för att främja ett ökat enskilt buffertsparande. Jag kan redan nu lova att den redan rika fakta- och statistikbanken kommer att fortsätta att växa. Syftet är precis som när sajten startade 2007 att på ett enkelt och lättöverskådligt sätt tillhandahålla korrekta siffror och statistik som andra skribenter och opinionsbildare fritt ska kunna använda sig av.

2012 blir dessutom ett år med flera nya spännande projekt. Bland annat kommer jag under våren att skriva en reportagebok om svenskarnas bristande marginaler, svaga buffertsparande och svårigheter att skapa trygghet i vardagen. Mer information om denna bok får jag lov att återkomma med.

Men just nu återstår bara för mig att önska alla er som läser, kommenterar, tipsar och skriver mejl en god avslutning på 2011 och en bra start på det nya året.

Gott nytt år!

Saabkonkursen var väntad. Nu är det viktigt att efterspelet handlar om rätt saker. Att ett hundratal anställda i fredags inte såg någon annan utväg än att gå till banken för att låna pengar till mat och hyra för att novemberlönen fryst inne i tre veckor pekar på den utbredda bristen på marginaler, sparande och trygghet i dagens Välfärdssverige.

I fredags morse rapporterade flera nyhetsmedier att 150 metallarbetare på Saabs bilfabrik i Trollhättan efter tre veckor utan lön hade gått till banken för att låna till räkningarna. Nyheten fick begränsad uppmärksamhet och andra händelser förpassade strax TT-telegrammet till historien.

Det vore dock djupt beklagligt om nyheten glömdes bort. Den säger nämligen något mycket viktigt om Sverige år 2011. När vuxna människor, inte sällan med hus, familj och försörjningsansvar, ser sig tvingade att gå till banken för att låna till mat och hyra är något grundläggande fel i välfärdsstaten Sverige.

Bilden av Sverige som ett rikt och välmående land har på senare tid gett upphov till hyllande rubriker världen över. Tidningen The Washington Post utsåg tidigare i år Sverige till ”the rockstar of the recovery”, en kommentar till hur väl vi hanterade finanskrisen och dess verkningar.

Häromveckan målades Sverigebilden i än klarare färger när tidningen Financial Timeskorade Anders Borg till Europas främsta finansminister. Lovorden är givetvis välförtjänta. Det räcker att blicka ut över kontinenten för att konstatera att Alliansen drivit en politik som hittills hjälpt Sverige att stå emot de kraftigaste svallvågorna.

Men det finns samtidigt en annan bild av Sverige, en mindre smickrande sådan ska tilläggas, som alltför sällan lyfts fram. För medan Sverige som land tuffar på ganska bra och regeringen kan peka på stabila statsfinanser, balanserar många enskilda svenskar på marginalen.  Cirka 20 procent uppger att de står utan en sparbuffert, visar upprepade studier. Helt nya siffror som Demoskop tagit fram åt Timbro ger bilden ytterligare svärta. Så många som var fjärde svensk klarar max fyra veckor om lönen i december uteblir.

Den otrygghet som bristen på marginaler i vardagen och ett svagt buffertsparande ger upphov till beror inte på händelser i närtid. Snarare utmärktes svenskt 1900-tal i mångt och mycket av en politisk strävan att koncentrera sparandet till staten. Välfärdsstaten tillkom trots allt inte ur tomma intet. I takt med att politikerna vann stöd för sin vision om en kraftigt expanderad stat med finmaskiga trygghetssystem, ökade skattetrycket. Samtidigt undergrävdes medborgarnas möjligheter att på egen hand säkra sin ekonomiska trygghet.

På ytan såg samhället länge ut att fungera ganska väl. Det långsiktiga pensionssparandet sköttes kollektivt och tycktes göra privat sparande överflödigt. I händelse av arbetslöshet skulle a-kassan sörja för att vardagen inte slogs i spillror. Den disponibla inkomsten blev för många detsamma som deras konsumtionsutrymme. Övertygade om politikernas löften om den omhändertagande staten fann många det fullkomligt rationellt att avstå ifrån ett privat sparande.

Denna syn på sparande lever kvar än i dag, trots att det moderna samhället ställer helt andra krav på oss. Utan egna besparingar tvingas många svenskar förlita sig till kortsiktiga krediter eller allehanda avbetalningslösningar när utgifterna blir högre än väntat eller inkomsten mindre än beräknat. När en av fyra inte klarar mer än fyra veckor utan lön gör arbetslöshetsförsäkringen liten nytta då det i genomsnitt dröjer sju veckor innan ersättningen betalas ut.

Paradoxalt nog har välfärdsstatens ständiga krav på skatter från medborgarna således lagt grunden för en ny utsatthet. Brukspatrons välvilja tillhör visserligen historien, men i hans ställe har sms-låneföretagen blivit den nya livbojen för människor som inte får pengarna att räcka till. Denna utsatthet var givetvis inte avsikten med den högskattefinansierade välfärdsstaten, men har likväl blivit dess resultat.

När Alliansen tillträdde 2006 fanns det stora förhoppningar om att balansen mellan stat och medborgare nu skulle förändras. Starten var också lovande. Fyra steg av jobbskatteavdrag lät arbetande svenskar behålla en större del av sin inkomst vilket gav utrymme för både konsumtion och sparande.

På senare tid har viljan att sänka skatterna för vanliga medborgare emellertid falnat. Ett femte jobbskatteavdrag lades snabbt på hyllan när det visade sig att oppositionen var kritisk och istället beslutades om sänkt restaurangmoms, trots att opinionsundersökningar tydligt visade att det fanns ett starkt stöd för fortsatta skattesänkningar för löntagare.

Alliansens försiktighet är ur ett borgerligt perspektiv värd att beklaga. Bristen på sparade medel tär inte bara på människors trygghet och förmåga att hantera tillfälliga inkomstbortfall eller utgiftsökningar. Utan egna besparingar saknas dessutom det avgörande riskkapital som ofta gör att systerns, broderns eller bästa vännens affärsidé kan gå från ritbord till verklighet. Utan egna besparingar saknas den motståndskraft och de förutsättningar för kärlek och omtanke som definierar ett starkt och uthålligt civilsamhälle.

För att främja ett ökat eget sparande i Sverige räcker det således inte med skattesänkningar. Riktade åtgärder för att uppmuntra och underlätta för fler att skapa sig en ekonomisk buffert är avgörande för att rusta vårt land för framtiden. Arbetslinjen måste kompletteras med en sparandelinje.

För ganska precis ett år sedan var vi många som hoppades att den insikten äntligen hade nått finansdepartementet. Några dagar för jul lovade finansmarknadsminister Peter Norman (M) ”en julklapp till spararna”. Efter flera års diskussioner och utspel från bland andra den tidigare ministern Mats Odell (KD) fanns det goda skäl att tro på en rejäl sparreform.

Resulterade av tjänstemännens arbete blev dock inte mycket att hänga i julgranen. Det så kallade Investeringssparkontot, som träder ikraft vi årsskiftet, underlättar visserligen deklarationen av aktier och värdepapper, men sänker varken skatten på sparande eller gör det lättare för fler människor att påbörja ett eget sparande.

Men Investeringssparkontot är inte enbart en missad chans. Det är också resultatet av en oförmåga att läsa av opinionen. Nya siffror från Demoskop visar nämligen att 66 procent av svenskarna vill att regeringen skattemässigt ska gynna privat buffertsparande, det vill säga ett sparande som inte är uppbundet i aktier eller pensionsfonder.

Siffrorna borde inte överraska. Det tycks finnas en utbredd förståelse i Sverige för att verklig trygghet byggs av människor i vardagen, inte av administratörer och socialbyråkrater i kommun och stat.

Bloggar via intressant.se om Belåning, Egenmakt, Fattigdom, Förmögenhet, Medborgarnas marginaler, RIka, Saab, Skatter, Skuldfälla, Spara, Sparandelinje, Svenskarnas förmögenheter

Max en månad. Längre än så klarar sig varje fjärde svensk inte om löneutbetalningen i december uteblir. Det innebär en otrolig osäkerhet för många hushåll. Samtidigt visar nya siffror att hela 66 procent av svenskarna vill se en politik som skattemässigt gynnar privat buffertsparande.

I en ny undersökning som Demoskop har gjort på uppdrag av Timbro svarar 23 procent att de skulle klara som längst fyra veckor om de inte fick någon inkomst i slutet av december. I åldrarna 40-49 år, personer som befinner sig mitt i yrkeslivet och ofta har försörjningsansvar för barn och familj, skulle hela 28 procent klara sig max en månad utan att låna pengar.

Detta är givetvis häpnadsväckande siffror. Bilden av Sverige som ett mycket rikt och välmående land kommer onekligen på skam när man ser att mycket stora grupper helt saknar marginaler i den egna privatekonomin. Det är särskilt allvarligt att personer som har en familj att ta hand om inte har ett tillräckligt stort sparande för att klara tillfälliga inkomstbortfall.

För att lindra den utsatthet som bristen på ekonomiska marginaler innebär måste fler få möjlighet att bygga upp ett privat sparande. Det skulle vara en politik med mycket kraftigt stöd i den svenska befolkningen.

Hela 66 procent av de tillfrågade i undersökningen från Demoskop tycker nämligen att regeringen skattemässigt bör gynna privat buffertsparande, det vill säga underlätta ett kortsiktigt sparande som inte är uppbundet i aktier eller pensionsfonder.

Det är en mycket hög siffra. Men så förutsätter verklig trygghet också att man har marginaler och slipper ta dyra lån eller köpa på kredit för att klara vardagsekonomin. Detta förstår svensken i gemen. Frågan är om politikerna gör det.

Undersökningen genomfördes av Demoskop på uppdrag av tankesmedjan Timbro under perioden 25-30 november 2011. Totalt deltog 1 136 personer i undersökningen.

Bloggar via intressant.se om Belåning, Egenmakt, Fattigdom, Förmögenhet, Medborgarnas marginaler, RIka, Skatter, Skuldfälla, Spara, Sparandelinje, Svenskarnas förmögenheter

Jul- och nyårshelgerna står för dörren. Glädje över att träffa och umgås med nära och kära, men också en tid när redan ansträngda ekonomiska marginaler lätt brister. För många blir kreditkortet räddningen i väntan på januarilönen kommer. Skulle den av någon anledning utebli riskerar dock många svenskar att stå utan ett rött korvöre bara fyra veckor efter att det nya året tagit sin början, visar nya siffror från Demoskop.

De flesta vet att januari är en prövningens tid. Stora utgifter under de gångna helgerna tvingar många att dra åt svångremmen i början av det nya året. Medierapporteringen ser ut på ungefär samma sätt varje år. Rubriker om hur allt fler sätter in annonser på Blocket och andra köp- och säljsajter varvas med berättelser om människor som ser sig tvingade att välja mellan elräkningen och vinterkläder till barnen.

Nya siffror från Demoskop visar att bristen på sparande knappast är något randfenomen.

Hela 23 procent av 1 000 personer som deltog i en färsk undersökning i början av december säger att de skulle klara sig max fyra veckor om de inte fick några nya pengar i slutet av december.

Resultatet är i sig ingen överraskning, liknande undersökningar tidigare har gett snarlika siffror.

Men bristen på privata sparbuffertar blir sällan ämne för politiska debatter. I Sverige är mycket av debatten koncentrerad kring de breda generella socialförsäkringarna. Övertygade om att dessa system ska finnas tillhands när vardagsekonomin inte går ihop väljer många politiker att ägna sig åt andra frågor än sparande.

Det är ett stort misstag.

Hur väl de offentliga trygghetssystemen än är tänkta att fungera kan de aldrig i varje givet läge tillförsäkra medborgarna trygghet. För det är dem alldeles för administrativa, alldeles för omständiga.

Ponera att en av de 23 procent som säger sig inte klara sig mer än en månad utan tillförsel av nya pengar blir av med jobbet och står utan lön den 1 januari. Vad ger a-kassan honom för stöd när den genomsnittliga tiden för utbetalning är sju veckor?

Nej, för honom och många andra återstår korttidslån eller att be vänner och familj om en hälpande hand för att överbrygga väntan på det skattefinansierade stödet. Det behöver inte vara fel att låna av nära och kära, men det kan knappast ha varit avsikten när välfärdsstaten började byggas upp för hundra år sedan. Den rörelse som gav sig den på att bekämpa det beroende och den ofrihet som följde av att stå och tigga med mössan inför brukspatron kan väl aldrig ha tänkt sig att den enskilde medborgaren 2012 skulle tvingas gå till banken och låna pengar för att ha råd att betala hyran?

Givetvis är detta inte en hållbar situation.

För att undvika att vuxna människor på bara några få veckor ska ställas på bar backe behövs nya idéer för att stärka deras möjligheter att klara av tillfälliga utgiftsökningar eller inkomstbortfall. Ett väsentligt ökat privat buffertsparande vore en bra målsättning.

Genom att främja ett ökat eget sparande, en reform som uppemot hälften av svenskarna stödjer och vill prioritera*, skulle oberoendet öka och medborgarnas motståndskraft stärkas väsentligt.

Det i sin tur lägger grunden för ett starkare samhälle.

* Demoskop, på uppdrag av Timbro i november 2011

Bloggar via intressant.se om Belåning, Egenmakt, Fattigdom, Förmögenhet, , Medborgarnas marginaler, Skatter, Skuldfälla, Spara, Sparandelinje