Henrik Mitelman anser att svenska hushåll minskar sin konsumtion eftersom de saknar tilltro till framtiden. ”Ju mer vi deppar, desto större sannolikhet att framtiden blir dyster”, hävdar Dagens Industris skribent i en artikel på tisdagen. Det må vara en lockande pyskologisk analys, men Mitelman går omvägar i jakten på svar. Mer sannolikt är att svenskarna drar ner på sin konsumtion för att pengarna helt enkelt är slut.

Många debattörer i Sverige gör det ofta onödigt svårt för sig när de ska beskriva orsakerna till olika ekonomiska skeenden. Henrik Mitelman, journalist på Dagens Industri, sällar sig i dag till denna skara omständiga siare. I en artikel med rubriken ”Självuppfyllande pessimism hotar” argumenterar han för att Sverige, trots Anders Borgs prisbelönta krishantering, är på väg emot sämre tider. Det huvudsakliga beviset tycks vara Konjunkturinstitutets senaste Konjunkturbarometer där det framgår att svenska hushåll ser allt dystrare på den ekonomiska utvecklingen framöver.

Enligt Henrik Mitelman finns det huvudsakligen två skäl till att svenskarna håller hårdare i plånboken.

1. Gemene vet att Sverige är exportberoende och räknar med att det kommer att bli allt svårare att få våra produkter och tjänster sålda utomlands i takt med att de finansiella problemen fortsätter runt om i världen, främst i Europa.
2. Sverige är dåligt på att utnyttja Asiens tillväxtpotential, till skillnad från Tyskland, som trots att landet axlar en stor del av bördan för att hålla krisande länder som Grekland och Italien under armarna fortfarande har en befolkning som konsumerar på i god takt.

Att Sverige är ett exportberoende land är givetvis rätt. Sannolikt stämmer det också att svenska företag skulle kunna bli bättre på att dra fördel av flera av de asiatiska ländernas tillväxt. Men att detta skulle vara huvudförklaringen till att de svenska hushållen håller lite hårdare i plånboken.

Förklaringen till att svenskarna spås konsumera mindre är sannolikt snarare en reell brist på pengar och en avserion mot ökad belåning. I grund och botten är detta en sund reaktion. Är hushållskassan tom bör man inte gå till gallerian och shoppa loss. Det gäller inte minst i landet Sverige där låga räntor tio års tid eldat på skuldsättningen.

Tittar man på den statistik som finns tyder mycket på att det är stora grupper i Sverige som gör klokt i att hålla lite hårdare i plånboken, avstå ifrån nya krediter och istället försöka spara en slant.

Hela 20 procent av svenskarna uppger att de inte har någon sparbuffert som de kan ta av för oförutsedda utgifter, enligt SBAB Bank. Och 17 procent uppger att de under de senaste 12 månaderna har haft svårt att klara sina löpande utgifter för mat, hyra, räkningar etcetera.

Henrik Mitelman tycker att Tyskland är ett bra land att jämföra Sverige med. Det tycker inte jag. Till skillnad från Sverige finns det i Tyskland en väletablerad sparkultur, med rötter i hyperinflationen under mellankrigstiden. Skillnaderna mellan Sverige och Tyskland är snarast påtagliga: mindre belåning på bostäder och väsentligt högre buffertsparande.

Se där, ett recept för att hålla konsumtionen igång även när exporten minskar.

Bloggar via intressant.se om Belåning, Bostadslån, Sparandelinje

”För lätt och för billigt att låna till bostad.” Det är slutsatsen i Sveriges Televisions nyhet om att Sverige numera ligger i Europatoppen vad gäller hushållens belåningsgrad. Men att enbart minska belåningen räcker inte. För att stärka svenska hushåll måste buffertsparandet öka och en sparkultur värd namnet uppmuntras.

SVT gör i dag stor sak av SCB-statistik som visar att svensken på senare år har ökat sin skuldsättning rejält (flera andra medier har också plockat upp nyheten, däribland DN och DI). Enligt SVT har svenskarna sedan 2001 ökat bostadslånen med över 10 procent årligen, utom under finanskrisen 2008. Hushållen har lån på mer än en och en halv gång årsinkomsten.

Siffrorna överraskar knappast. Ni som följt utvecklingen de senaste åren vet att bolånerallyt, inte minst i Stockholm, sedan länge förlorat all förankring i verkligheten. Löntagarnas disponibla inkomster motsvarar inte de raskt stigande bopriserna, vilket ger åtminstone mig skäl att anta att föräldrargenerationen till framför allt 70- och 80-talisterna numera bär en stor börda genom väsentligt ökad belåning på sina bostäder. Det är knappast ett recept för ett motståndkraftigt och robust samhälle.

Men även om priser och belåningen skulle hejdas, till exempel genom att amorteringskrav införs lär det grundläggande problemet bestå. Sverige saknar i allt väsentligt stark och varaktig sparkultur.

Inte heller det överraskar emellertid. Hela 1900-talet i Sverige är i stora stycken berättelsen om hur medborgarna bit för bit överlämnar alltmer av sina inkomster till det allmänna att förvalta. Med löften om en bred och allomfattande välfärd som ska finnas tillhands när vi så behöver har utrymmet att för egen kraft bygga en ekonomisk trygghet i vardagen i princip försvunnit för de allra flesta svenskar.

Ni som regelbundet läser bloggen vet att siffrorna talar sitt tydliga språk. Stora grupper i Sverige saknar marginaler och har svårt att få pengarna att räcka månaden ut, det gäller inte bara låginkomsttagare utan även personer med inkomster uppemot 33 000 kronor per månad.

Några större besparingar sitter vi inte heller till mans på. Räkna bort värdet av bostaden och de allra flesta saknar en egen förmögenhet. (Läs mer på Folkkapitalisms fakta- och statistiksida)

Så även om prisrallyt skulle stanna upp och lånefesten avstanna är inte allt frid och fröjd. De underliggande problemen med små marginaler och lågt sparande lär bestå så länge svenskarna lever i tron att det är välfärdsstaten, inte den enskilde medborgaren, som ska vara rik och förmögen.

Bloggar via intressant.se om Belåning, Bostadslån, Bostadsrally, Medborgarnas marginaler, Sparandelinje, Svenskarnas förmögenheter

Tidigare i dag medverkade jag i Epstein i P1. Ämnet var julhandel och påståendena om att julhandeln slår nya rekord varje år.

Handels Utredningsinstitut, HUI, har i flera år gjort prognoser som tyder på att julhandeln slår nya rekord. Siffrorna har alltid väckt min förundran och förra året bestämde sig min kollega Lydiah Wålsten på Timbro för att titta närmare på statistiken. Resultatet var minst sagt överraskande.

Trots att HUI varje år fick medialt genomslag för sin rapport var studien full av uppenbara brister. Siffrorna över ”julhandeln” avsåg inte alls enbart julklappar och pepparkakor, istället lyftes sifforna över decemberhandeln fram. Det är givetvis tveksamt om detta är en hedervärd metod – vare sig det är jul eller inte måste vi ju handla mat och andra livsmedel.

Den andra bristen rörde själva presentationen av statistiken. Bakom påståendet att julhandeln slog nya rekord döljde sig nämligen löpande priser. HUI inflationsjusterade med andra ord inte siffrorna över julhandeln, vilket 2011 får den absurda konsekvesnen att samtidigt som julhandeln sägs slå nya rekord innebär inflationen sannolikt att handeln har minskat något jämfört med 2010.

Debatten i Epstein i P1 med Lise Nordin från Miljöpartiet blev i ärlighetens namn inte mycket av en debatt. Hon var kritisk till konsumtion, jag var positiv. Typ.

Däremot fick jag fram en central poäng som är viktig att komma ihåg i alla diskussioner om privatekonomi: människors situation och behov skiljer sig åt.

Överlag är det bra att människor konsumerar. Det ger företagen intäkter, skapar sysselsättning och innebär också att näringslivet i länder som Kina och Indien får en ekonomisk skjuts framåt när de kan exportera produkter och varor till oss i Sverige. Men det är inte detsamma som att säga att konsumtion är det klokaste alternativet i varje givet tillfälle.

Som jag konstaterat åtskilliga gånger har stora grupper i Sverige svårt att få pengarna att räcka till. Enligt Demoskop svarar nästan 20 procent ja på frågan om de någon gång under de senaste 12 månaderna haft svårigheter att betala hyran och räkningarna eller att sätta mat på bordet.

För dem är det sannolikt långsiktigt bättre att lägga undan en slant än att spendera den i julhandeln.

Bloggar via intressant.se om Medborgarnas marginaler

Bloggar via intressant.se om Rapporter

Förutom regelbundna artiklar i dagspressen och inlägg här på bloggen skriver jag med jämna mellanrum på twitter. Följ mig gärna, @folkkapitalism

Det är inte bara för låginkomsttagare som vardagen är en kamp om att få pengarna att räcka till. Nya siffror visar att även personer med mycket goda inkomster har knappa marginaler.

Följer man den svenska debatten är det lätt att tro att bristande marginaler och svagt buffertsparande är ett problem i första hand för låginkomsttagare. En vanlig uppfattning är att det i princip bara är ensamstående mödrar och penionärer med garantipension som har svårt att få pengarna att räcka månaden ut.

Statistiken ger dock en annan bild av verkligheten. Enligt siffror från Demoskop uppger hela 11 procent av de personer som har en inkomst på 25 000-33 000 kronor i månaden att de under de senaste 12 månaderna har haft svårigheter med att klara de löpande utgifterna för till exempel mat, hyr, räkningar etcetera. Det är först i gruppen med en årlig inkomst på mer än 400 000 kronor, ungefär brytgränsen för statlig skatt, som bristande marginaler upphör att vara ett påtagligt problem.

Även bland dessa personer, i den svenska debatten uppfattade som höginkomsttagare eller ”rika”, finns dock tecken på bristande ekonomisk trygghet. På frågan om hur länge de skulle klara sig utan tillförsel av nya pengar om lönen uteblev vid nästa månadsskifte säger hela 13 procent av de med en månadsinkomst över 33 000 kronor (!) max 4 veckor.

Vardagen för de med bäst inkomster är som vi kan konstatera således inte nödvändigtvis guld och gröna skogar. Som ni förstår tilltar problemet med bristande marginaler ju längre ner i inkomstgrupperna man söker sig.

Det finns sannolikt flera orsaker till denna utbredda avsaknad av trygghet och stöttålighet. Ett givet svar är höga skatter som hindrar svensken från att bygga sig en egen ekonomisk buffert, pengar som kan användas just till att överbrygga tillfälliga inkomstbortfall och utgiftsökningar. Många i debatten glömmer att skatten för de flesta är den enskilt största utgiftsposten.

Bristen på marginaler handlar förmodligen också om kultur. Till följd av politikernas högtravande retorik om en omfattande offentlig välfärd som följer medborgarna i livets alla skeenden är det rimligt att anta att många anpassat sitt beteende därefter. Det gäller såväl rik som fattig. I Sverige lever därför många som i debatten betecknas som ”rika” också knapert.

Deras resonemang är dock rationellt: Varför lägga undan en stor del av den disponibla inkomsten när staten lovat att sörja för tryggheten?

Bloggar via intressant.se om Medborgarnas marginaler

Många hushåll vänder och vrider på slantarna för att få vardagen att gå ihop. Upprepade undersökningar tyder på att så mycket som en av fyra medborgare helt saknar en egen buffert för oförutsedda utgifter. Situationen bekymrar dock inte våra politiker nämnvärt. Istället fortsätter man att driva igenom det ena visionära politiska projektet efter det andra. Slutnotan? Den landar i vanlig ordning hos skattebetalarna och företagen.

På denna blogg har jag vid flera tillfällen pekat på skattefinansierade satsningar som riskerar att leda till skattehöjningar och minska marginalerna i medborgarnas vardagsekonomi. Glädjekalkylerade kommunala arenaprojekt till exempel riskerar att få så höga driftskostnader att kommunen ser sig tvungen att höja skatten. Logiken är enkel: skattebetalarna får alltid ta slutnotan, oavsett hur och på vilka grunder nya utgifter tillkommer.

Men det är inte bara äventyrsbad och multiarenor som lägger ytterligare vikt på medborgarnas axlar.

Det finns också utgifter och pålagor som inte går omvägen via kommunen eller staten utan som direkt belastar medborgarna. Jag tänker naturligtvis på moms och olika typer av avgifter. Betydelsen av denna typ av intäkter för statskassan har ökat kontinuerligt under de senaste 50 åren. Faktum är att s k indirekta skatter är den främsta förklaringen till att det svenska skattetrycket sprungit iväg under 1900-talets andra hälft.

Ett aktuellt exempel på en pålaga som framöver kommer att tära på hushållens redan tuffa ekonomi är kostnaden för att bygga ut svensk vindkraft.

Diskussionen om vindkraften har under lång tid förts utan konkreta siffror. Trots att vindkraften ska byggas ut till 30 TWh enligt regeringens s k planeringsram, saknas en statlig kostnadskalkyl för vad satsningen kommer att landa på. Detta är djupt olyckligt, främst eftersom det blir de enskilda hushållen och Sveriges småföretag och tjänsteföretag som kommer att få bära kostnaden i form av avgifter för s k elcertifikat.

Nu tycks dock debatten vara på god väg att förändras. De senaste dagarna har allt fler börjat intressera sig för de ekonomiska aspekterna av den planerade utbyggnaden. Professorn i nationalekonomi, Marian Radetzki, är en av flera som på senare tid har uppskattat kostnaden för vindkraftsutbyggnaden till cirka 200 miljarder kronor.

Det är mycket pengar, men sannolikt lär prislappen bli ännu högre. Erfarenheten säger att kostnaderna för större infrastrukturprojekt har en förmåga att springa iväg. Aktuella exempel är Botniabanan och Västlänken i Göteborg.

Men det är inte bara totalsumman som är hisnande. För enskilda hushåll blir kostnaden mycket hög.

Eftersom hushållens andel av elcertifikaten är cirka 45 procent kommer medborgarna att bidra med 90 miljarder av sammanlagt 200 miljarder kronor. Om man slår ut 90 miljarder på de 4 628 000 hushåll som finns i Sverige (SCB 2011, siffran avser 2010) landar kostnaden per enskilt hushåll på knappt 20 000 kronor (19 450 kronor för att vara exakt). Resterande 55 procent av kostnaden för elcertifikaten kommer att bäras av småföretag och tjänsteföretag, även om det är rimligt att anta att även denna summa i slutändan kommer att landa på medborgarna i form av högre konsumentpriser.

Med den kunskap som finns om svenskarnas bristande marginaler och synnerligen svaga buffertsparande är detta otroligt mycket pengar. Vindkraftsbranschen hävdar att mer vindkraft kommer att leda till lägre konsumentpriser men glömmer att kostnaden för elcertifikaten måste tas med i beräkningen om man vill få fram nettokostnaden.

Vindkraftsdebatten är inte ny. Det är däremot den ekonomiska delen av diskussionen. För att få till stånd ett sakligt och kunskapsbaserat samtal är det nu hög tid för regeringen att göra en ekonomisk beräkning av vad den planerade vindkraftssatsning kommer att kosta hushållen. Transparens är som bekant en förutsättning för en fungerande debatt. Det gäller även debatten om svensk elproduktion.

Bloggar via intressant.se om Medborgarnas marginaler, Skatter