Skillnad på sparande och sparande
Motsvarande en halv miljon svenskar har inget buffertsparande, enligt en undersökningn från Länsförsäkringar. Men, säger kritiker, pensionssparandet är inte inräknat. Det är sant. Och helt rätt. Pensionspengarna är avsedda för ålderns höst, långsiktigt bundna och bidrar därför inte till att skapa trygghet i vardagen.
Det svaga buffertssparandet i Sverige bemöts ofta med en fnysning. ”Äsch, det löser sig. Dessutom har ju syftet med välfärdsstaten hela tiden varit att skapa trygghet Ã¥t alla medborgare oavsett tjockleken pÃ¥ plÃ¥nboken.”
Givet den politiska retoriken och de löften våra förtroendevalda gett är detta en förståelig invändning. Ända sedan socialdemokratin etablerade sitt långvariga maktinnehav på 1930-talet har den breda politiska målsättningen varit att genom omfattande offentliga ingrepp garantera en skälig levnadsstandard åt alla medborgare.
Flera uppmärksammade reformer under 1900-talet har därtill bidragit till att urholka allmänhetens uppfattning om behovet av ett enskilt sparande. Här märks inte minst införandet av den allmänna tilläggspensionen , ATP, 1960. Efter flera turer i slutet av 1950-talet, bl a folkomröstning och nyval, genomdrev Socialdemokraterna reformen som innebar att folkpensionen kompletterades med ett tillägg, därav namnet.
Hur och i vilken utsträckning reformen påverkade medborgarnas ekonomiska beteende har varit föremål för omfattande debatt. Det är alltid vanskligt att peka på direkta orsakssamband och ett visst mått av ödmjukhet är nödvändigt. Det är emellertid svårt att bortse ifrån att sparkvoten, dvs hushållens sparande som andel av den disponibla inkomsten, började minska ett år efter att ATP hade trätt i kraft. Från att ha utgjort drygt 12 procent 1964 föll sparandet till 5 procent 20 år senare, 1984.
Sedan mitten av 1990-talet har hushållens skuldsättning dessutom ökat markant.
Förra året motsvarade skulderna drygt 160 procent av genomsnittssvenskens disponibla inkomst. Men skulderna som andel av hushållens totala tillgångar har inte ökat särskilt mycket, invänder någon. Sant. Men givet att skulderna ökat i takt med marknadsvärdet av framför allt fastigheter torde hushållens riskexponering också ha ökat rejält. Kraftigt minskade priser på villor och lägenheter framöver lär försätta många hushåll i en prekär situation.
SÃ¥ vad betyder allt detta?
Tja, under 1900-talet har svensken gått från att spara till att leva på kredit. Enkelt uttryckt. De senaste 80 åren har också inneburit en ansvarsförflyttning, från medborgare till det offentliga. Löftena om en generös välfärdsstat i utbyte mot världens högsta skattetryck har både skapat förväntningar och sannolikt minskat viljan att spara en del av den beskattade inkomsten.
Men i takt med att välfärdens brister blivit uppenbara för allt fler har också allt fler insett att trygghet förutsätter ett eget sparande. Oavsett hur väl välfärdsmaskineriet regleras och finjusteras är det vare sig rimligt eller önskvärt att det offentliga ska finnas tillhands i varje givet läge. I takt med att de enskilda medborgarnas liv skiljer sig alltmer åt sinsemellan ökar också behovet av egna besparingar.
Länsförsäkringars undersökning visar att många förstår detta.
Enligt studien har 34 procent av svenskarna besparingar som uppgår till 120 000 kronor eller mer. Men undersökningen visar också att detta är drömsummor för stora grupper. Om man räknar bort pensionssparandet står många svenskar 2011 helt utan en buffert.
Detta är allvarligt. Samtidigt är jag optimist. Allt fler, politiker som journalister, börjar förstå att det är skillnad på ett långsiktigt sparande, ex. pensionssparande, och ett buffertsparande när inkomsterna minskar eller utgifterna blir större än förväntat. Detta är förhoppningsvis början på en omorientering och en ny samhällsdebatt som präglas av insikten av att trygghet inte bara skapas genom offentliga insatser utan genom att fler medborgare ges möjlighet att bygga upp egna besparingar.
Bloggar via intressant.se om Privatisering och återföring, Svenskarnas förmögenheter
