Sommaren är för många familjer ett dyrt nöje. I genomsnitt spenderar vi 14 000 kronor på semestern. Men trots detta är det inte särskilt vanligt att spara till ledigheten. Statistik från Demoskop visar att bara 4 av 10 svenskar regelbundet lägger undan pengar till semesternöjet. Detta hänger naturligtvis inte ihop och för många väntar dyra avbetalningar i höst.

Många svenskar står utan den trygghet som egna besparingar ger. Värdet på huset eller lägenheten i all ära, men utan reda pengar i vardagen blir vardagen lätt en kamp på marginalen.

Bristen på egna besparingar blir tydligare än vanligt i samband med högtider och semestrar. Ställda inför krav och förväntningar på den perfekta ledigheten känner sig många lockade att leva på pengar som de egentligen inte har.

Det senaste i raden av företag som erbjuder blancolån är Ferratum. Deras korttidskredit ”Sommarslanten” marknadsförs just nu, bl a i Stockholms tunnelbana.

Budskapet ”Låna upp till 6000 kronor, betala efter sommaren” lär locka många som drömmer om den perfekta semestern, vare sig det är en sistaminuten-resa till solen eller möjlighet att förgylla ledigheten hemma i Sverige.

Men priset är högt. Ett lån på 6 000 kronor med löptid på 60 dagar har en effektiv ränta på smått otroliga 617 procent. 6 000 kronor i dag förvandlas till drygt 7 600 kronor om två månader.

Ferratum och andra företag som erbjuder kortidskrediter till skyhöga räntor är inte resultatet av illvilja. Anledningen till att Sommarslanten finns på den svenska marknaden är ett reellt behov av korta krediter. Detta kommer sig av att svensk politik under lång tid inte har värderat eget sparande särskilt högt. Svenska politiker, från höger till vänster, har i decennier föreställt sig att staten och det offentliga ska sörja för medborgarnas trygghet.

Det är alltför lätt att peka finger åt enskilda låntagare. Gör inte det. Se istället till de system som våra förtroendevalda byggt upp. Genom att invagga medborgarna i tron att den offentliga välfärden både kan och bör garantera den enskildes trygghet i vardagen har de flesta inte upplevt ett behov av att bygga upp egna sparbuffertar.

Bloggar via intressant.se om Medborgarnas marginaler, Svenskarnas förmögenheter

Det finns gott om känsliga frågor i den svenska samhällsdebatten. Socialbidrag är uppenbarligen en sådan. Efter att Alliansfritt Sverige replikerat på min och Michael Sherradens artikel om ett amerikanskt projekt som hjälper fattiga att spara, publicerar Aftonbladet i dag min slutreplik. 

Individuella utvecklingskonton, IDA, är ett projekt som i snart 20 år har uppmuntrat amerikanska medborgare att spara, trots att de ibland tvingas be om ekonomiskt stöd från sin kommun. När jag och Michael Sherraden, professor i social utveckling vid Washington University i St. Louis, föreslog att svenska politiker kunde dra lärdom av projektet skapade det het debatt på Aftonbladets webb.

Av USA fanns inget att lära, tycktes de flesta mena. Alliansfritt Sverige gick dock längst. Robin Zachari och Anders Schröder, båda skribenter på sajten alliansfrittsverige.nu, skrev en raljant och slängig replik. Utan att med ett ord beröra IDA och erbjuda egna alternativ till att hjälpa medborgare på marginalen att spara fokusera de all sin kraft på smutskastning.

Istället för konstruktiva tankar om vår reformidé klandrades jag och Michael Sherraden för att ha förespråkat sänkta skatter. Det är, som jag skriver i min slutreplik som publiceras i Aftonbladet i dag, möjligtvis en debattstil som vinner tummen upp på Twitter, men som gör mycket lite för att underlätta för de som ännu inte etablerat sig på arbetsmarknaden att lägga undan en slant för framtiden.

Läs slutrepliken här

Trött på de långdragna och strömlinjeformade programmen i Sommar i P1? Då är du inte ensam. Men det finns gott om alternativ, till exempel den moderate riksdagsledamoten Göran Petterssons poddradioshow Din Ledamot. I det senaste programmet är ämnet Folkkapitalism.

I ett rykande färskt avsnitt av programmet Din Ledamot som spelas in på plats i riksdagshuset gästar jag studion för ett samtal om skattepolitik, svenskarnas bristande marginaler och behovet av en borgerlig sparandelinje som kan komplettera arbetslinjen. Folkkapitalism kort och gott.

Lyssna på programmet (25 minuter långt)

Bloggar via intressant.se om Medborgarnas marginaler, Skatter, Svenskarnas förmögenheter

Riskerar Sveriges ekonomi att råka ut för stora problem till följd av hög skuldsättning bland hushållen? Ja, det menar i alla fall Rikard Josefson, vd för Länsförsäkringar Bank, som i dag skriver på debattplats i Dagens Industri.

Sveriges statsfinanser är välskötta, det är få som har undgått detta. Amerikanska Washington Post rubricerade för några veckor sedan Sverige som ”the Rockstar of the recovery” och syftade på hur väl Sverige lyckats hantera de djupa globala konjunkturnedgången.

Men till skillnad från staten har många medborgare i Sverige det knapert i vardagen. Höga skatter och dåliga incitament att bygga upp egna besparingar gör att ungefär 1 av 5 svenskar står helt utan en ekonomisk buffert.

Rikard Josefson på Länsförsäkringar Bank har helt rätt när han pekar på detta som en svaghet i den svenska ekonomin. I kombination med rekordhög skuldsättning – hushållens skulder i förhållande till både disponibel inkomst och belåningsgrad är mycket hög – riskerar detta att leda till en skuldbubbla, anser Rikard Josefson.

Bloggar via intressant.se om Medborgarnas marginaler, Svenskarnas förmögenheter

Allt fler politiker får upp ögonen för svenskarnas knapra vardagsekonomi. Men ekonomisk utsatthet är mer än en brist på inkomst. Bristande trygghet är också ett resultat av att egna besparingar saknas. I USA insåg man tidigt att transfereringar inte är tillräckliga. Om detta skriver jag i dag på Aftonbladet Debatt tillsammans med Michael Sherraden, professor i social utveckling och upphovsman till s k individuella utvecklingskonton.

De svenska välfärdsinsatserna har traditionellt handlat om att hjälpa till med löpande utgifter. Detta är viktigt, men inte tillräckligt. Medborgarna måste också uppmuntras att ta ett ökat egenansvar och göra långsiktiga investeringar.

Men den nuvarande utformningen av det svenska välfärdssystemet hindrar faktiskt dem som inte har etablerat sig på arbetsmarknaden, och som ibland behöver ekonomiskt stöd från kommunen, från att bygga en sparbuffert. Medborgare som söker ekonomiskt bistånd (socialbidrag) får inte ha några sparade pengar. Äger du en lägenhet kan du få stöd, men blir förr eller senare tvungen att sälja bostaden för att beviljas fortsatt hjälp.

Detta kan låta rimligt. Socialbidraget ska vara tillfälligt. Samtidigt innebär nuvarande system att det är nästintill omöjligt för de som får ekonomiskt bistånd, ofta unga i åldrarna 18-29, att spara en slant för framtiden.

I brist på egna tillgångar är vi sårbara. Utan en sparbuffert avstår vi från att byta arbetsplats, vi väljer att inte utbilda oss och blir mindre villiga att starta eget företag. Detta är negativt både för den enskilde medborgaren och för samhället i stort. I avsaknad av egna sparmedel gör vi oss istället beroende av dyra korttidslån när månadens utgifter blir större än planerat.

I USA har man länge uppmuntrat ett ökat privat sparande. Ett intressant initiativ kallas Individual development accounts, så kallade IDA. Genom att matcha varje sparad dollar med en eller två dollar är tanken att göra det attraktivt även för personer med små marginaler att spara regelbundet. Om deltagarna i ett IDA-projekt behöver ekonomiskt stöd under tiden programmet pågår kan de ta av sina besparingar.

Matchningspengarna kommer från flera olika håll, till exempel det offentliga, företag, kyrkor eller välgörenhetsorganisationer. De som ger pengar kan ofta göra skatteavdrag för sina bidrag.

Erfarenheterna av IDA-programmen inspirerar. Tusentals låginkomsttagare har fått möjlighet att bygga sig en egen sparbuffert och i snitt sparar deltagarna 33 dollar i månaden och får ytterligare 100 matchdollar. Många sparar för att köpa en egen bostad, medan andra betalar för en utbildning eller startar ett eget företag. IDA-program finns i dag i 44 av landets 50 stater, ofta med brett politiskt stöd.

IDA är ingen universallösning. Det är svårt att överföra konkreta idéer från ett välfärdssystem till ett annat. Men det svenska välfärdsbygget är inte fulländat. Drygt 437 000 svenskar fick 2010 ekonomiskt bistånd. Genom att på olika sätt uppmuntra dessa ofta unga personer att spara en slant för framtiden skulle Sverige bli ett starkare samhälle. Erfarenheterna av IDA-program inspirerar.

Vem vet, kanske kan Sverige lära sig något av amerikansk välfärdspolitik.

PS. Vill du veta mer om IDA? Jag har sammanställt ett fyra sidor långt PM om systemet för den som är intresserad. Skicka ett mejl till philip.lerulf@timbro.se så returnerar jag skriften.

Bloggar via intressant.se om Medborgarnas marginaler, Svenskarnas förmögenheter

Motsvarande en halv miljon svenskar har inget buffertsparande, enligt en undersökningn från Länsförsäkringar. Men, säger kritiker, pensionssparandet är inte inräknat. Det är sant. Och helt rätt. Pensionspengarna är avsedda för ålderns höst, långsiktigt bundna och bidrar därför inte till att skapa trygghet i vardagen.

Det svaga buffertssparandet i Sverige bemöts ofta med en fnysning. ”Äsch, det löser sig. Dessutom har ju syftet med välfärdsstaten hela tiden varit att skapa trygghet åt alla medborgare oavsett tjockleken på plånboken.”

Givet den politiska retoriken och de löften våra förtroendevalda gett är detta en förståelig invändning. Ända sedan socialdemokratin etablerade sitt långvariga maktinnehav på 1930-talet har den breda politiska målsättningen varit att genom omfattande offentliga ingrepp garantera en skälig levnadsstandard åt alla medborgare.

Flera uppmärksammade reformer under 1900-talet har därtill bidragit till att urholka allmänhetens uppfattning om behovet av ett enskilt sparande. Här märks inte minst införandet av den allmänna tilläggspensionen , ATP, 1960. Efter flera turer i slutet av 1950-talet, bl a folkomröstning och nyval, genomdrev Socialdemokraterna reformen som innebar att folkpensionen kompletterades med ett tillägg, därav namnet.

Hur och i vilken utsträckning reformen påverkade medborgarnas ekonomiska beteende har varit föremål för omfattande debatt. Det är alltid vanskligt att peka på direkta orsakssamband och ett visst mått av ödmjukhet är nödvändigt. Det är emellertid svårt att bortse ifrån att sparkvoten, dvs hushållens sparande som andel av den disponibla inkomsten, började minska ett år efter att ATP hade trätt i kraft. Från att ha utgjort drygt 12 procent 1964 föll sparandet till 5 procent 20 år senare, 1984.

Sedan mitten av 1990-talet har hushållens skuldsättning dessutom ökat markant.

Förra året motsvarade skulderna drygt 160 procent av genomsnittssvenskens disponibla inkomst. Men skulderna som andel av hushållens totala tillgångar har inte ökat särskilt mycket, invänder någon. Sant. Men givet att skulderna ökat i takt med marknadsvärdet av framför allt fastigheter torde hushållens riskexponering också ha ökat rejält. Kraftigt minskade priser på villor och lägenheter framöver lär försätta många hushåll i en prekär situation.

Så vad betyder allt detta?

Tja, under 1900-talet har svensken gått från att spara  till att leva på kredit. Enkelt uttryckt. De senaste 80 åren har också inneburit en ansvarsförflyttning, från medborgare till det offentliga. Löftena om en generös välfärdsstat i utbyte mot världens högsta skattetryck har både skapat förväntningar och sannolikt minskat viljan att spara en del av den  beskattade inkomsten.

Men i takt med att välfärdens brister blivit uppenbara för allt fler har också allt fler insett att trygghet förutsätter ett eget sparande. Oavsett hur väl välfärdsmaskineriet regleras och finjusteras är det vare sig rimligt eller önskvärt att det offentliga ska finnas tillhands i varje givet läge. I takt med att de enskilda medborgarnas liv skiljer sig alltmer åt sinsemellan ökar också behovet av egna besparingar.

Länsförsäkringars undersökning visar att många förstår detta.

Enligt studien har 34 procent av svenskarna besparingar som uppgår till 120 000 kronor eller mer. Men undersökningen visar också att detta är drömsummor för stora grupper. Om man räknar bort pensionssparandet står många svenskar 2011 helt utan en buffert.

Detta är allvarligt. Samtidigt är jag optimist. Allt fler, politiker som journalister, börjar förstå att det är skillnad på ett långsiktigt sparande, ex. pensionssparande, och ett buffertsparande när inkomsterna minskar eller utgifterna blir större än förväntat. Detta är förhoppningsvis början på en omorientering och en ny samhällsdebatt som präglas av insikten av att trygghet inte bara skapas genom offentliga insatser utan genom att fler medborgare ges möjlighet att bygga upp egna besparingar.

Bloggar via intressant.se om Privatisering och återföring, Svenskarnas förmögenheter