LO:s rapport visar att svenska folket tycker att löneskillnader är bra. En sjuksköterska ska tjäna mer än ett vårdbiträde medan en läkare bör tjäna mer än båda yrkesgrupperna. De flesta av oss tycker att utbildning, hårt arbete och ansvar ska löna sig och gå att räkna i kronor och ören.

På torsdagsmorgonen mötte jag Lasse Thörn från LO i debatt i TV Nyhetsmorgon. Ämnet var löneskillnader och särskilt de höga löner som börsdirektörerna på de riktigt stora företagen lyfter. LO tycker föga förvånande att det är ”orimligt” att en börsvd tjänar uppemot 50 gånger mer än en vanlig fabriksarbetare.

Det tycker inte jag.

Frånsett att begrepp som ”orimligt” och ”orättvist” är subjektiva och vars innebörd vi aldrig kommer att bli överens om, så måste löner alltid ses i ett större perspektiv.

I debatten med Lasse Thörn påpekade jag just detta. Det finns inget sunt företag i världen som kommer att betala en vd en högre lön än han vad ägarna av företaget anser att han är värd. Värde varierar naturligtvis och kan till exempel vara förmåga att attrahera nya kunder/affärer, personliga egenskaper, erfarenhet och utbildning. Och givetvis ekonomi.

En vd som av företaget beräknas kunna öka intäkterna med 100 miljoner kronor kommer sannolikt inte att få en lön på 200 miljoner. Däremot 50 miljoner.

Men, frågade programledaren, kan jag inte förstå att det sänder märkliga signaler att vdlönerna ökar samtidigt som arbetsgivarna inför avtalsrörelsen kräver måttlighet från löntagarna i deras krav?

Här är det viktigt att hålla isär begreppen. Arbetaren på fabriksgolvet konkurrerar inte på samma marknad som direktören. Även om det inte råder någon tvekan om att de som människor har precis samma värde, är de inte på något sätt utbytbara.  Lika lite som  börsdirektören kan kliva ner på golvet och göra det jobb som arbetaren klarar av, kan en fabriksarbetare axla rollen som börsvd.

Orsaken till att fabriksarbetaren tjänar betydligt mindre än börsdirektören är naturligtvis att det finns betydligt fler kandidater till jobbet på fabriksgolvet än till vdjobbet. Tillgång och efterfrågan, som bekant.

Faktum är att löneskillnaderna snarast borde öka i Sverige. De lönar sig mycket dåligt med dagens skattesystem att bryta upp från hemorten, utbilda sig och ta studielån och att ta ansvar för andra personer. LO borde också ägna mer tid åt de personer som står helt utan sysselsättning. Istället för att peka finger åt en marginell grupp i samhället, börsdirektörer, borde man från facket sida överväga sänkta ingångslöner så att alla kan få ett arbeta som matchar deras kvalifikationer.

Medier om löneskillnader:
DI, DI, E24, LO-tidningen, SKTF-tidningen, Kollega, DN, Aftonbladet, Aftonbladet ledarbloggen, SvD ledare, Dagens Arbete, Kommunalarbetaren,

På torsdagsmorgonen kl 07:40 drabbar jag samman med LOs Lasse Thörn i TV4 Nyhetsmorgon. Ämnet är löneskillnader, i synnerhet de i mångas ögon orimligt höga löner som direktörerna på de riktigt stora bolagen har.

Härlig start på dagen med andra ord. Missa inte.

Efter debatten kommer jag att blogga lite om mina intryck av debatten, men framför allt berätta hur jag tycker att man bör se på det faktum att det finns skillnader mellan människors inkomster.

Follow @folkkapitalism

Den svenska klenoden Saab krisar. För tusende gången skulle man kunna tillägga. På löpsedlarna läser jag om anställda som inte har marginaler för att klara en vecka utan lön. Rapporteringen visar med all tydlighet bristen på trygghet i Välfärdssverige.

Saab kommer att gå omkull. Det är bara en tidsfråga. Detta vet de flesta av oss, även om många helst inte vill se sanningen i vitögat. Om detta berättade jag i BBC Radio tidigare i dag.

Rapporteringen om Saab sätter dock även fingret på de svenska hushållens bristande marginaler. Trots jobb, familj och villa är det många vid Saafabriken som inte kommer att få vardagsekonomin att gå ihop om lönen uteblir.

”Man får på något sätt ta av andra öronmärkta pengar. Jag har ingen jättebuffert att ta av. Det är väl så det räcker en vecka, styvt”, säger en medarbetare i Aftonbladet.

Lösningen på detta är inte att fortsätta att ge Saab konstgjord andning. Företaget tillverkar bra bilar, ingen tvekan om det. Men i relation till konkurrenterna räcker man helt enkelt inte till. Produktionsvolymerna är inte stora tillräckligt – och har egentligen aldrig varit det heller.

Istället behövs en politik i Sverige som skapar utrymme för medborgarna att på egen hand skapa sig en ekonomisk trygghet. Utan en sparad slant på banken är tryggheten begränsad när inkomsterna faller bort eller utgifterna blir oväntat höga.

Samhällsdebattören Fredrik Segerfeldt skriver klokt om detta på Newsmill.

Låt Saab bli en lärdom för våra svenska politiker.

14 000 kronor. Så mycket planerar svensken i snitt att spendera på årets semesterresa. Samtidigt är det bara hälften av dem som åker bort som regelbundet sparar till semestern. Det visar en ny undersökning som vi på Timbro har låtit har låtit Demoskop göra.

Sex av tio svenskar planerar att resa bort på semester i sommar. Hur mycket pengar vi väljer att spendera varierar beroende bland annat på ålder, inkomst och bostadsort. De som bor i Västra Götaland planerar till exempel att spendera lite mindre än skåningarna, i snitt 14 000 kronor jämfört med 16 000 kronor för boende i Skåne, visar undersökningen.

För att få en uppfattning om svenskarnas semesterekonomi lät jag Demoskop göra en undersökning. Resultatet, som presenteras i en artikel i Svenska Dagbladet i dag, är intressant.

Trots att de flesta i undersökningen svarar nej på frågan om de behöver låna pengar för att ha råd med semesterresan är det färre än hälften av de tillfrågade som regelbundet sparar till semestern.

Jag är rädd för att många semesterfirare gör glädjekalkyler och kommer att få stora problem att få vardagsekonomin att gå ihop efter sommaren. Vi vet av tidigare undersökningar att många svenskar har små marginaler i vardagsekonomin. 14 000 kronor är mycket pengar för de flesta av oss. Utan egna besparingar ser jag en stor risk att många svenskar är överoptimistiska när de räknar på semesterkassan.

Undersökningen genomfördes av Demoskop 9-13 juni 2011. Resultatet bygger på 1 136 svar.

Bloggar via intressant.se om Rapporter

Ingen har väl missat att Sverige är ett av världens rikaste länder. Anders Borg och regeringen får ständigt ovationer för sättet varpå man hanterade finanskrisen. Men att Sverige är ett rikt land är inte detsamma som att befolkningen är förmögen. Faktum är att medan politikerna gnuggar händerna över goda marginaler och rekordstora överskott i statens finanser har många medborgare förtvivlat svårt att få vardagsekonomin att gå ihop.

Färsk statistik från SCB visar att mer än en femtedel yngre än 45 år inte klarar av en oväntad utgift på 8 000 kronor utan att låna eller be om hjälp. Bland de ensamstående med barn har mer än 18 procent någon gång under de senaste 12 månaderna kommit efter med betalning av utgifter för bostaden.

En viktig förklaring är det i internationell jämförelse mycket höga skattetrycket i Sverige. Trots att inkomstens storlek spelar roll för den enskildes ekonomiska marginaler är det ofta först efter att skatten har betalats som många tvingas be om en hjälpande hand eller teckna dyra korttidslån för att få vardagen att gå ihop. För varje ny krona som går i skatt har den enskilde medborgaren en krona mindre att på egen hand bygga sig en ekonomisk trygghet.

I rapporten ”Medborgarna på marginalen”, som jag har skrivit tillsammans med S-bloggaren Erik Laakso och som presenteras med en artikel i Expressen i dag, vill jag påminna om att det inom både borgerligheten och socialdemokratin under lång tid har funnits en förståelse för att välfärdsstaten har tydliga gränser, att den offentliga sektorn växer på bekostnad av den enskilda medborgarens ekonomi.

I rapporten efterlyser vi nya reformer som kan stärka medborgarnas vardagsekonomi. Genom att skapa bättre förutsättningar för ett ökat privat buffertsparande skulle fler medborgare kunna bygga sig en ekonomisk grundtrygghet som hjälper dem att hantera tillfälliga inkomstbortfall eller utgiftsökningar. 

Medborgare med egna besparingar står nämligen inte i motsats till välfärd och solidaritet, tvärtom. Medborgare som på egen hand kan hantera vardagens utmaningar lägger grunden för ett starkare samhälle.

Flera Centerpartister har den senaste veckan gått ut i debatten och krävt sänkt kapitalskatt för vanliga sparare. Även om de föreslagna beloppen är väl låga och försiktiga, är initiativet mycket välkommet. Centerpartiet har nu goda möjligheter att bli det parti som återför frågan om egenmakt och behovet av buffertsparande på den politiska dagordningen.

Annie Johansson (C), ekonomisk-politisk talesperson för partiet, skrev för några dagar sedan på DN Debatt (5/6) om behovet att öka incitamenten för medborgarna att öka sitt sparande. I går skrev hon tillsammans med olika partikollegor, däribland Johan Linander, en variant på temat.  I artiklarna efterlyser hon ett grundavdrag för kapitalinkomster på 5 000 kronor per år, och jämför med statens nuvarande gynnande av avdrag för räntekostnader.

”När det exempelvis gäller ränte­inkomster från sparkonton och avkastning på fonder tvingas vi alltjämt att betala 30 procent i skatt på den första hundralappen. Detta är synnerligen olyckligt när det samtidigt är möjligt att göra avdrag på skatten med 30 procent från första hundra­lappen man betalar i ränta på sina lån. I praktiken innebär detta att den som sparar till att köpa en bil, ett hus, en resa eller ett par skor betalar mer i skatt än den som tar ett lån för att finansiera detsamma.”

Annie Johansson visar prov på en genuin förståelse för behovet av en slant på banken. Pengar skapar trygghet i vardagen, tycka vad man vill om att detta förhållande. Utan en buffert för oförutsedda utgifter är vi utelämnade till marknaden för snabba och mycket dyra sms-lån. Det var nog inte så här välfärdsstatens konstruktörer tänkte sig att framtiden skulle se ut.

Centerpartiet visar rätt ambitioner när man väljer att lyfta fram egenmakt som begrepp i debatten. Ordet var vanligt förekommande i socialdemokratin under 1990-talet, men har sedan dess för en tynande tillvaro. Så behöver det inte vara. Det finns, visar historien, brett samförstånd inom både Socialdemokraterna och borgerligheten om behovet av att vanliga medborgare få ökade resurser i vardagen.

På sikt måste man dock våga sikta högre.

Ett grundavdrag på 5 000 kronor per år är ett bra initiativ. Det finns flera liknande förslag som cirkulerar i debatten, däribland ett främjat sparande via s k Trygghetssparkonton som Länsförsäkringars Sten Dunér lanserade förra året och Egenmaktskonton som Moderaterna Henrik von Sydow och Johnny Munkhammar prestenterade tidigare i år. Tanken med båda förslagen är att ge avdragsrätt för sparande på omkring 30 procent på besparingar upp till 50 000 kronor (vissa inlåsningstider skulle enligt författarna behövas).

Sannolikt behövs dock en översyn av hela det svenska skattesystemet.

Först när man kan hitta samsyn om behovet av ett ökat privatsparande kan institutioner som syftar till att främja ett ökat sparande inrättas – och försvaras. Ett grundavdrag på 100 000 kronor per år för alla löntagare skulle dels kunna ersätta olika säravdragslösningar (Rut och Rot), dels ge i första hand låginkomsttagare möjlighet att efter eget huvud bestämma hur de vill använda sina egna förvärvade pengar.

Det kallar jag frihet.

Politik handlar om att prioritera mellan  behjärtansvärda målsättningar. De gemensamma skatteresurserna räcker inte till allt, som de flesta vet. Men trots detta har svenska kommunpolitiker förvånansvärt svårt att skilja mellan bra idéer och riktigt bra idéer. Den planerade bowlingarenan i Malmö är ett lysande exempel. I dagens Sydsvenskan beskriver jag hur kommunen trots glädjekalkyler tycks vara beredd att slänga mångmiljonbelopp på arenan samtidigt som stadens skolor dras med mycket stora problem.

Ett numera stående exempel på oförmågan att använda de gemensamma skattemedlen klokt är den omfattande arenafeber som sedan några år sveper fram över landets kommuner. Formeln är ofta densamma.

En spännande arenaidé kläcks. Politikerna väljer att hoppa på arenatåget i ett tidigt skede när investeringskostnaden bedöms som låg och inga driftkalkyler ännu hunnit presenteras. Först när bygget står klart inser alla berörda antingen att publikunderlaget inte var tillräckligt stort, att intresset från det lokala näringslivet inte räcker till eller att det faktiskt inte räcker med en deltävling i Melodifestivalen för att hålla ljuset tänt i den nya anläggningen.

Ett skolboksexempel på illa genomtänkta arenaprojekt är den planerade kommunala bowlingarenan i Malmö. Trots påtalade brister i välfärden, inte minst skolan i staden dras med enorma utmaningar, tycks ansvariga politiker beredda att slänga miljonbelopp efter Svenska Bowlingsförbundet som de senaste åren lobbat hårt för en ny nationalarena i staden.

Turerna i bygget är många, men förvånansvärt dåligt rapporterat i lokalpressen. Inför fritidsnämndens beslut i ärendet tisdagen den 14 juni skriver jag i dag i Sydsvenskan en artikel om hur drömmen om en bowlingarena växte fram på rena glädjekalkyler.

Trevlig lördagsläsning!

Alliansregeringen vann valet 2006 på ett löfte om att göra det lättare för människor att leva på den egna lönen. Utanförskapet hade nått rekordnivåer och tidigare regeringar blundade för att hundratusentals svenskar genom förtidspensionering, sjukskrivning och arbetslöshet hamnade vid sidan av samhället. När den borgerliga politiken nu utvecklas bör även klassiska värden med god förankring i stora grupper i Sverige lyftas fram: personligt ägande, ökat privat sparande och personlig frihet.

I ett inlägg i Östran skriver Nils Fredrik Aurelius, tidigare moderat riksdagsledamot från Kalmar, om behovet av en borgerlig vision som grundar sig just på dessa värden. Analysen är klok: arbetslinjen behöver kompletteras med vad man skulle kunna kalla för en självständighetslinje. En borgerlig politik kan inte bara koncentreras till skattesänkningar utan måste också syfta till att främja ett ökat sparande.

Nils Fredik Aurelius underkänner med rätta regeringens föreslagna investeringssparkonto och efterlyser en ny Gösta Bohman som kan skapa förutsättningar för ett ökat medborgaransvar.

”Medborgarna ska i så stor utsträckning som möjligt kunna planera sina liv på eget ansvar. Men då måste de också ges de rätta förutsättningarna. Här måste vi begära mera av regeringen”, skriver Aurelius.

”Finansmarknadsministern Norman är säkert en kompetent teknokrat, men några visioner verkar han inte ha (…) Nej, här måste en ny Gösta Bohman träda fram, en person som begriper att sparande är något som bör uppmuntras och att samhället blir bättre om flera kan känna den trygghet som det innebär att ha en liten reserv.”

Ord och inga visor, meda ndra ord. Återstår att se om och när en ny Gösta Bohman kan träda fram.