Kristianstadsbladet hade i förra veckan (6/5) en artikel om en barnfamilj som efter vinterns höga elräkningar nu måste sälja villan och hitta ett billigare boende. Marginalerna i vardagsekonomin räcker helt enkelt inte längre till. Fler måste få möjlighet att spara en slant för en regning dag, skriver jag i dag i en debattartikel i samma tidning.

I slutet av mars bloggade jag från ett SNS-seminarium om statligt ägande. Finansmarknadsminister Peter Norman (M) var besviken över att den samlade oppositionen hade satt stopp för fortsatta försäljningar av statens aktier i Telia, SBAB och Posten. Samtidigt hoppades han att Miljöpartiet så småningom skulle vända i frågan. Nu tycks en kompromisslösning vara nära. I ett nytt utspel sträcker Maria Wetterstrand ut handen till regeringen. 

I en intervju i Dagens Industri berättar Maria Wetterstrand att Miljöpartiet kan tänka sig att stödja en försäljning av statens aktier i Telia. En förutsättning är dock att bolaget delas upp och att nätdelen läggs i ett separat bolag.

”Min uppfattning är att det är nätet som staten ska behålla kontrollen över. Själva telefonidelen är ju konkurrensutsatt. Jag har svårt att se att staten har något behov av att vara en aktör på en fungerande kommersiell marknad”, säger Maria Wetterstrand till Di.se.

Peter Norman torde vara glad. Redan i mars berättade han att förhoppningarna på Miljöpartiet var högt ställda.

”Jag hoppas i första hand på Miljöpartiet, men har också goda förhoppningar om att hitta blocköverskridande lösningar. Det här är i grunden inga blockskiljande frågor”, sade Peter Norman under SNS-seminariet.

Telia är ett av de statliga bolag som alliansregeringen tydligt deklarerat att man vill sälja. Maria Wetterstrand resonerar också klokt, för att inte säga marknadsliberalt, för sin nya ståndpunkt. Omsvängningen kan ha olika förklaringar. Miljöpartiet står inför ett partiledarbyte och Maria Wetterstrand upplever troligtvis Socialdemokraterna som en allt mindre trolig bundsförvant i frågor om statligt ägande. Även om Miljöpartiet tidigare i vår röstade nej till fortsatta bolagsförsäljningar har jag svårt att se att statligt ägande skulle utgöra ett grundfundament i partiets politik.

Så vad kan vi förvänta oss av den närmaste framtiden?

Regeringen har flaggat för att beslut om fortsatta försäljningar av aktierna i Nordea kommer att tas nu i maj. En eventuell försäljning av aktierna i Telia lär inte ske så snabbt. Under SNS-seminariet i mars beklagade Peter Norman säljstoppet och uttryckte förvåning över de som envisas med att staten ska äga alltifrån postverksamhet och telefonkablar till bolåneinstitut. I nuläget är det således oklart vad Peter Norman tycker i detalj om Maria Wetterstrands kompromissförslag.

Men det svänger snabbt i politiken.

För knappt två månader sedan såg läget nattsvart ut. Den samlade oppositionen hade satt ner foten och stoppat fortsatta försäljningar i bolag som Telia, Nordea, SBAB och Posten Norden. Maria Wetterstrands utspel öppnar i praktiken upp för helt nya överenskommelser.

Bloggar via intressant.se om Statliga företag

Medborgare som får ekonomiskt stöd av kommunen ska få chansen att spara till en buffert. Det menar de Moderata politikerna Johnny Munkhammar, Anna König Jerlmyr och Henrik von Sydow i en gemensam artikel på Aftonbladet Debatt. Tanken är helt rätt och det finns goda skäl att vända blicken mot USA för inspiration.

Johnny Munkhammar och Henrik von Sydow har i flera debattinlägg på senare tid talat sig varma för reformer som gör det lättare för vanliga inkomsttagare att spara en slant. Tankarna på ett gynnat sparande, till exempel s k egenmaktskonton med skattebefriad avkastning upp till ett visst årligt belopp, är i grunden mycket kloka och värda att fundera mer på.

En historisk snabböversikt visar också att det i Sverige länge funnits blockverskrivande stöd för att stärka individen och rusta henne för de utmaningar som livet ofrånkomligen bjuder. Inom både både socialdemokratin och borgerligheten finns en förståelse för att välfärdsstaten på marginalen växer på den enskilde medborgarens bekostnad.

Men den Moderatera trion Munkhammar, König Jerlmnyr och vion Sydow vill inte enbart förenkla för låginkomsttagare i största allmänhet. Det finns också en vilja att göra särskilda satsningar på personer som från och till behöver ekonomiskt stöd från det offentliga.

”För att få verkligt stor effekt så bör vi också öppna upp för att dem som har de allra lägsta inkomsterna och lever på försörjningsstöd kan spara utan att deras stöd trappas av. På så sätt ger vi dem som står allra längst från arbetsmarknaden en möjlighet att bygga en egen trygghet och bekämpar de fattigdomsfällor som finns.”

Slutsatsen är helt rätt. Stödet till de medborgare som lever sina liv på marginalen och vänder och vrider på slantarna för att få vardagsekonomin att gå ihop har i Sverige historiskt varit inriktat på stöd till konsumtion. Men för att skapa ett starkare samhälle bör vi också stärka incitamenten till sparande och ett långsiktigt ägande.

I USA har man under lång tid lagt stor kraft vid att hjälpa medborgare med små marginaler att regelbundet spara en slant.

Ett intressant initiativ kallas Individual development accounts, så kallade IDA. Genom att matcha varje sparad dollar med en eller två dollar är tanken att göra det attraktivt även för personer med små marginaler att spara regelbundet. Om deltagarna i ett IDA-projekt behöver ekonomiskt stöd under tiden programmet pågår kan de ta av sina besparingar. Matchningspengarna kommer från flera olika håll, till exempel det offentliga, företag, kyrkor eller välgörenhetsorganisationer. De som ger pengar kan ofta göra skatteavdrag för sina bidrag.

Erfarenheterna av IDA-program inspirerar.

Vem vet, kanske kan Sverige lära sig något av amerikansk välfärdspolitik.

SBAB försöker med genomsnittstatistik leda i bevis att svensken, tvärtemot vad vi vet, är förmögen. Genom att fokusera på snitt blundar man för alla de svenskar som helt saknar möjligheter att bygga sig och fina familjer en buffert. SBAB:s hantering av statistiken är allvarlig, kanske framför allt eftersom det riskerar att ge politiker och beslutsfattare en skev uppfattning om svenskarnas förmögenhetsbildning. Jag skriver mer om detta i Dagens Industri i dag (pappersutgåvan).