Allt fler kvinnor i Sverige har svårt att få ekonomin att gå ihop. Många saknar helt ett eget buffertsparande. Samtidigt redovisar landets landsting och kommuner rekordöverskott. Det behöver inte vara så här.

Kronofogden konstaterar att allt fler kvinnor drar på sig skulder som de sedan inte förmår betala tillbaka. Trots att det numera går att köpa alltifrån kläder och utlandsrsor till vitvaror på kredit är det inte så kallad lyxkonsumtion som skapar skuldproblemen.

”Vi vet också att man inte tar sms-lån för lyxkonsumtion, utan det handlar mer om att klara vardagen. Man har dragit på sig höga fasta kostnader i form av olika avbetalningar”, säger Cecilia Fredholm på Kronofogden till TT.

Samtidigt rapporterar SCB att Sveriges landsting 2010 gör ett överskott på 4,7 miljarder kronor. Preliminära siffror visar att kommunerna gör ett överskott på 14,6 miljarder kronor för samma period. Det ger ett totalt överskott på nästan 20 miljarder kronor för landets kommuner och landsting.

Det är onekligen skilda världar.

Medan många medborgare vänder och vrider på sina pengar för att få vardagsekonomin att gå ihop gör ett stort antal svenska kommuner rejäla överskott. Det finns dessutom en rad kommuner som under årens lopp fyllt sina skattkistor. Skånska Kävlinge har en bra bit över 200 miljoner kronor undanlagda medan Stockholms kommunkassa enligt finansborgarrådet Sten Nordin (M) uppgår till 48 miljarder kronor.

Huvudstadens positiva resultat beror på försäljningar och överskott i den kommunala verksamheten. Men 48 miljarder kronor är också ett uttryck för en överbeskattning av kommuninvånarna.

Sten Nordin har själv gått ut i debatten vid flera tillfällen och kritiserat dagens budgetregler som han menar gör det svårt att nyttja pengarna. Överskottet får bara användas till vissa långsiktiga investeringar. 

Detta kan låta rimligt. Särskilt satsningar på stora infrastrukturprojekt kostar mycket pengar. 

Samtidigt innebär dagens ordning att vi överbeskattar dagens medborgare för att ge till kommande generationer, personer som givet att tillväxten och löneutvecklingen fortsätter som nu, rimligen kommer att vara rikare än vi är i dag. Betänk dessutom att även mycket låga inkomster i Sverige beskattas ganska hårt och man ser en öppning för en skatteskifte.

Tänk dig en reform i tre steg.

Börja med att förändra lagstiftningen så att det blir möjligt för kommuner att återföra överskottet till skattebetalarna. Höj sedan grundavdraget väsentligt, exempelvis till 100 000 kronor, en åtgärd som skulle komma framför allt låginkomsttagare till del. Skapa sedan incitament för ett ökat buffertsparande. Man kan till exempel tänka sig förändrade kapitalbeskattningsregler eller olika former av gynnade sparformer.

Vore detta inte en idé för framtiden?

Bloggar via intressant.se om Privatisering och återföring

Det råder arenafeber i Sverige. Men de ekonomiska underlagen till byggena är ofta bristfälliga och gång på gång landar driftkostnaden på flera miljoner i knäet på skattebetalarna. Det är dags för politiker och tjänstemän att lära sig att ta ansvar för våra gemensamma skatteresurser.

Runt om i landet byggs påkostade multianläggningar i en rasande fart. Inte sällan framställs den nya arenan som lösningen på ortens alla problem. Nya arbetstillfällen, attraktiv fritid för kommuninvånarna, möjligheten att få Melodifestivalen till staden. Ingen ambition är för högtflygande när kommunpolitiker och tjänstemän glädjekalkylerar för framtiden.

I rapporten Arenafeber, som jag skrev och gav ut i juni 2010, granskar jag sju arenaprojekt runt om i landet. Mönstret i ort efter ort var tydligt. Investeringskostnaderna är ofta grovt underskattade. I flera fall diskuteras driftkostnaden först efter att arenan står klar. Ibland är det till och med först när en framstående näringslivsprofil börjar drömma om en ny arena som politikerna identifierar behovet av en anläggning.

Tidigare i dag deltog jag i en paneldiskussion på SKL i Stockholm. Ämnet var just kommunala arenabyggen och möjligheterna att samfinansiera projekten med det lokala näringslivet. Samtalet var intressant, men landade gång på gång i juridiska avvägningar. Vid upprepade tillfällen försökte jag påminna om de grundläggande förutsättningarna.

Till att börja med måste man skilja mellan projekt och projekt. Antingen bär sig en satsning, t ex ett arenabygge, på den fria marknaden, eller också gör det inte det. I det senare fallet är det alltid fråga om skattesubventioner av olika slag. Det är lätt att glömma detta när diskussionen landar i detaljfrågor om enskilda skrivningar i kommunallagen, vad lagen om offentlig upphandling tillåter och hur ett OPS-förfarande kan utformas.

För det andra betalar vi bara en skatt. Det är således egentligen ingen skillnad mellan att använda våra gemensamma resurser till äldreboenden och skolor eller att investera pengarna i en ny arena. De pengar som används till att hålla ljuset tänt i den nya multiarenan skulle likaväl kunna gå till att bekosta driften av annan kommunal verksamhet.

Arenafebern har florerat i ett antal år men är långt ifrån över. I bland annat Enköping planeras nu nya inomhusarenor. Min uppmaning till både kommuninvånare och lagstiftare är att vara ytterst försiktiga. Skattemedlen är inte obegränsade och vi måste lära oss att prioritera.

Michael Österlund på Ekot säger att syftet med Sveriges Radios kartläggning av löneskillnaderna i Sverige var att ”ge en bild av hur den ekonomiska kartan ser ut.” Men public service sysslar inte med kvällstidningsjournalistik. Vi som lyssnare förväntar oss mycket mer än enstaka nedslag i verkligheten. I en slutreplik på SVT Debatt förklarar jag mitt resonemang.

Sveriges Radio har ett stort ansvar för att skildra den ekonomiska utvecklingen i landet. Om detta råder det ingen tvekan. Men samtidigt har Sveriges Radio ett unikt samhällsuppdrag. Medan vi lyssnare har förståelse för att andra mindre resursstarka aktörer ibland nöjer sig med ögonblicksbilder vilar det ett tungt ansvar på Sveriges licensfinansierade etermedium att försöka teckna en mer djuplodande bild av samhället.

Om Ekot hade tagit sig tid att analysera statistiken över ökade löneskillnader hade nyheten om att Sverige slits sönder av omotiverade löneklyftor inte blivit lika braskande. Men så är det inte heller Sveriges Radios uppgift att sälja lösnummer. Saklighet ska gå före sensation, det är i alla fall tanken.

Sveriges radio är en viktig agendasättare. Frågor som väcks i P1 Morgon får ofta spridning av lokala stationer runt om i landet och tvingar framåt eftermiddagen i Studio Ett politiker och beslutsfattare att ta ställning och ge svar. Det är ett privilegium som förpliktar och sändningstillståndet med staten ställer därför höga krav på innehållet i sändningarna.

I avtalet framgår det att nyhetsrapporteringen i ämnesval och framställning ska ta sikte på vad som är relevant och väsentligt. Det är rimliga krav, men kriterier som Sveriges Radio i sin senaste lönekartläggning tyvärr valde att bortse ifrån.

Tryggheten minskar när marginalerna i vardagekonomin krymper. En ny undersökning från Demoskop visar att hela 18 procent av svenskarna inte kan få fram 14 000 kronor på en vecka. Nya reformer för att öka buffertsparandet är angelägna.

Statistiska centralbyrån undersöker regelbundet svenskarnas kontantmarginaler. Fram till för några år sedan frågade man bl a om de svarande skulle kunna hantera en oförutsedd situation där de på en vecka måste skaffa fram 14 000 kr.

Senaste gången frågan ställdes, 2007, svarade 14 procent nej på frågan. Sedan dess har frågan omformulerats och statistiken EU-anpassats, vilket gör det svårt att följa utvecklingen.

Men nu har Timbro låtit Demoskop ställa den ursprungliga frågan på nytt. Resultatet är nedslående. De senaste fyra åren har svenskens marginaler ha minskat. Hela 18 procent svarar i dag nej på frågan om de skulle förmå att få fram 14 000 kronor på en vecka.

17 procent svarar dessutom att de under de senaste 12 månaderna har haft svårigheter att klara de löpande utgifterna för mat, hyra, räkningar m.m.

Inte särskilt förvånande är det personer med lägre inkomster (i undersökningen personer med mindre än 299 000 kronor/år) som har minst besparingar. Hela 29 procent, dvs 1 av 3, i denna grupp säger sig inte kunna få fram 14 000 kronor på en månad. Det är också i denna grupp som man har svårt att få pengarna att räcka hela månaden. 28 procent svarar  ja på frågan om de haft svårt att klara de löpande utgifterna det senaste året.

Demoskops undersökning tecknar en dyster bild av Välfärdssverige. Trots aldrig så välmenande trygghetssystem lever många svenskar uppenbarligen med en ständig oro för den egna ekonomin. Många inser säkert att situationen är ohållbar, men vet inte vad de ska göra för att förändra förutsättningarna.

Det är här politiken kommer in. Det samhälle vi i dag lever i är inte resultatet av en slump. Det vore att kraftigt underskatta politikens omdanande förmåga. Välfärden har hela tiden varit ett projekt varigenom man skulle ta av de enskilda medborgarna för att ge till det gemensamma. För att förändra dagens situation krävs således också politik.

Siffrorna från Demoskop belyser en paradox. Samtidigt som många svenskar med inkomster på mindre än 299 000 kronor/år har svårt att få pengarna att räcka till och i många fall helt saknar egna besparingar slipper de inte skatt. Faktum är att deras utsatthet och brist på trygghet i vardagen delvis beror på det höga skatteuttaget. Det är först efter att skatten har dragits som hushållsekonomin rämnar.

För att skapa ökat handlingsutrymme för vanliga löntagare och göra det möjligt för fler att regelbundet lägga undan en slant finns det skäl att överväga olika lösningar. Ett främjat buffertsparande, kanske i form av särskilda buffertsparkonton med gynnsamma förutsättningar, vore ett alternativ.

Ett annat alternativ vore en kraftig höjjning av grundavdraget. Genom att höja grundavdraget från dagens låga nivå (som högst uppgår det till c:a 33 000 kronor vid en inkomst strax över 130 000 kronor) till 100 000 kronor skulle det bli möjligt för stora löntagargrupper att hantera vardagen utan att behöva förlita sig på korttidslån och bidrag från det allmänna.

Michael Österlund, nyhetschef på Ekot, har nu skrivit en replik på min kritiska artikel på SVT Debatt. Men svaret är förvånansvärt svajigt, och Sveriges radio lämnar flera frågor obesvarade.

I min artikel konstaterar jag att Sveriges radio i sin kartläggning av ökade löneskillnader inte tagit hänsyn till flera viktiga faktorer. Det finns som bekant en lång rad orsaker till varför olika personer tjänar olika mycket. Alla skillnader är inte per definition orättfärdiga.

Sveriges radio blundar dock för dessa. Bland annat väljer man bort möjligheten att ställa inkomster mot arbetade timmar. I sin genomgång av löneskillnaderna gör Sveriges radio stort nummer av att höginkomsttagare ökat sina löner mer än andra de senaste tio åren.

Men utan att ställa det i relation till hur mycket olika inkomsttagare faktiskt arbetar menar jag att kartläggningen blir ganska ointressant. De som anser att inkomstskillnader som fenomen är fel har bevisbördan på sin sida.

Michael Östlund på Ekot skriver att man ville ge en bild av den ekonomiska utvecklingen i Sverige. Gott så. Sveriges radio har just detta ansvar.

Men detta kräver också hederlighet. En haltande och i stor stycken missvisande bild av orättfärdiga löneskillnader bidrar inte på något sätt till ökad förståelse för ekonomin i Sverige.

Sveriges radio borde kunna bättre!

Sveriges radio kartlade förra veckan lönespridningen i Sverige (9/5). Men istället för att bjuda lyssnarna på en balanserad och saklig genomgång av de faktorer som avgör olika lönenivåer valde public service att göra det lätt för sig. Journalistiska hedersprinciper om saklighet och balans fick stå tillbaka när bilden av ett Sverige där lönegapet växer skulle föras ut i etern. I dag skriver jag en kritisk artikel på SVT Debatt där jag kräver svar från nyhetsledningen.

Det är bäst att säga det direkt: jag är positiv till en licensfinansierad public service, under förutsättning att man erbjuder en mer kvalificierad och djuplodande journalistik än vad de kommersiella aktörerna kan eller vill. P1 Morgon brukar också ge en bra start på dagen. Nyhetssändningar varvade med aktuella studiosamtal är en bra mix som ger mig en översiktlig bild av vad som är på gång i Sverige.

Just därför blir jag besviken när Sveriges radio landar i överförenklade stereotypiseringar, så som skedde när redaktionen häromveckan skulle kartlägga lönespridningen i Sverige.

Under rubriken ”Klyftorna växer i svenskt boende” lanserade Sveriges radio sin kartläggning om rika och fattiga. Av titeln kunde man tänka sig att granskningen skulle bestå av en genomgång av bostadspriser och svenskarnas höga skuldsättning, men icke.

Nej, istället var nyheten att personer med höga inkomster väljer att bosätta sig i vackra miljöer.

Stoppa pressarna!

Svensken vill gärna bo i en villa på en kulle som sluttar mot Mälaren där lugnet råder men storstaden ändå ligger inom räckhåll.

Vilket scoop!

Någon statistik som backade upp bostadsvinkeln redovisades dock inte. Hela nyheten visade sig bygga på enskilda observationer under en promenad bland villorna i en av Stockholms mest attraktiva bostadsområden. De summor som förekom var inte mer än uppskattningar av personer reportern mötte på gatan.

Istället förstod man att det var inkomstskillnaderna Sveriges radio ville komma åt. Villakulissen var bara en ingång till en större berättelse.

Men även i denna del av kartläggningen blev man som lyssnare/läsare besviken. Sveriges radio valde nämligen av någon outgrundlig anledning att redovisa medianinkomster brutto, det vill säga före skatt. Märkligt är faktiskt bara förnamnet, särskilt med tanke på att Sverige har ett av världens absolut högsta skattetryck. Den ersättning som står angiven i anställningsavtalet är inte samma summa som landar på lönekontot i slutet av månaden, det borde reportrarna på svensk public serviceradio rimligen vara väl medvetna om.

Resultatet blir en nyhet som knappast håller vad den lovar.

Att utvärdera löneskillnaderna mellan svenskarna förutsätter ett betydligt mer gediget arbete. Den svenska välfärdsstaten har som bekant i hundra år syftat till att utjämna de inkomst- och levnadsförhållanden som råder på olika håll i landet och mellan olika medborgare. Faktum är att Sveriges radio i sin kartläggningen inte ens bemödade sig att redovisa vare sig grundavdrag, påminna om hur skatten ökar i takt med att inkomsten stiger (progressiviteten) eller att väga in alla de offentliga transfereringar som finns.

De ouppmärksamma lyssnaren fick onekligen en skev uppfattning av Sverige. Och kanske var det också syftet, att påskina att alla löneskillnader är omotiverade, oavsett orsak.

Men verkligheten är mer komplicerad än så. Den aggregerade lönespridningen beror på en lång rad individuella beslut som varje person fattar under livets gång.

• studietid
• yrkesval
• vilken sektor man arbetar inom
• beslutet att bryta upp från hemorten och flytta till huvudstaden
• ålder
• erfarenhet

Detta är bara några av alla de faktorer som bör vägas in i en analys om varför olika människor tjänar olika mycket. Sveriges radio orkade dock inte ta hänsyn till något av detta i sin kartläggning. Man förmådde inte ens ställa inkomststatistiken i relation till arbetade timmar för de undersökta grupperna.

I Sveriges radios föreställningsvärld tycks alla inkomstskillnader vara orättvisa.

Det är således fel att en person som jobbar 80 timmar i veckan och sannolikt försakar både familj och vänner tjänar mer pengar än en person som arbetar deltid 20 timmar i veckan och har gott om tid åt annat än arbete.

Det är en minst sagt märklig syn på rättvisa.

I en mycket kritisk artikel på SVT Debatt beskriver jag bristerna i Sveriges radios undersökning. Jag begär också svar från nyhetsledningen om hur man har resonerat i nyhetsarbetet. Svaren är viktiga. Uppenbara kvalitetsbrister av det slag som lönekartläggningen uppvisar riskerar att tära på förtroendet för en licensfinansierad public serviceradio. Det skulle inte behöva vara så.

Således:

• Vad var syftet med lönekartläggningen om man inte var beredd att ta hänsyn till mer än en typ av statistik?
• Varför ansåg nyhetsledningen att medianinkomster före skatt var den bäst lämpade metoden för att skildra lönespridningen i Sverige?
• Varför bortsåg Sveriges radio helt ifrån att redovisa den progressivitet som det svenska skattesystemet innebär och syftar till?

Bloggar via intressant.se om Skatter

Samtidigt som statens finanser visar rekordsiffror uppger allt fler svenskar att den egna plånboken blir allt tunnare. Detta borde inte överraska. Syftet med välfärdsstaten har hela tiden varit att bygga en gemensam säkerhet på bekostnad av tryggheten för de enskilda medborgarna.

DN rapporterar i dag om Swedbank senaste hushållsbarometer som visar att svenskarnas marginaler minskar. Trots god fart i ekonomin uppger många att de har svårt att slantarna att räcka till.

Detta är ingen överraskning. Det svenska välfärdsbygget har aldrig prioriterat vare sig goda marginaler eller enskilt sparande. Istället har det funnits en stark tilltro till att vi genom gemensamma systemlösningar ska trygga vardagen och säkerställa en god levnadsnivå för alla medborgare.

Det må ha varit en rimlig strategi under efterkrigstiden. Men i takt med att individualiteten i samhället nu växer blir tillgång till pengar också en förutsättning för att hantera vardagen och plötsliga inkomstbortfall eller utgiftsökningar. Märkligt nog finns det i dag inget svenskt politiskt parti som driver frågan om behovet av ett ökad buffertsparande. Alliansregeringen motiverar därtill sina jobbskatteavdrag med att det ska löna sig att gå från att leva på bidrag till att arbeta, inte att ökade marginaler lägger grunden för ökad självständighet och oberoende för den enskilde medborgaren.

På sikt är jag dock övertygad om att detta kommer att förändras.

Det finns röster i de flesta svenska partier som förstår betydelsen av egenmakt i vardagen, att den gemensamma välfärdsstaten delvis växer på bekostnad av den enskildes trygghet och att resursfördelningen mellan offentligt och enskilt måste omvärderas och anpassas till en modern värld.

Fler medier om Swedbanks Hushållsbarometer
DI, E24

Bloggar via intressant.se om Medborgarnas marginaler

På lördagen gästade jag FreedomFest i Stockholm. Mitt anförande tog sin utgångspunkt i vanliga medborgares vardag, där man vänder och vrider på slantarna för att få ekonomin att gå ihop. Jag berättade om den historiska samsyn som finns i socialdemokratin och borgerligheten i frågan om individuell handlingsfrihet och egenmakt.

Philip Lerulf – Medborgare på marginalen – Knapert för många hushåll i Välfärdssverige from LvMI Sverige on Vimeo.

FreedomFest, en idé som ursprungligen föddes i USA, anordnades i år för första gången i Sverige. Drygt 80 personer samlades för en heldag med flera intressanta föreläsare som alla på sitt arbetar för ökad frihet åt de enskilda medborgarna.

Mitt anförande var en exposé över 1900-talet, ett sekel som i stor utsträckning målades i socialdemokratins färger. I takt med att politikerna lovade runt och intecknade allt större resurser till den offentliga välfärden ökade skattetrycket parallellt.

Till början kom kritiken mot utvecklingen från höger. Gösta Bohman och Staffan Burenstam Linder var två av de borgerliga företrädare som gav röst åt ett växande missnöje med den pågående expansionen av staten.

Men det dröjde inte länge förrän även delar av vänstern vaknade. Egenmakt blev under 1990-talet ett symbolbegrepp inom delar av socialdemokratin som användes för att påtala flera av de konsekvenser som en långt driven offentlig välfärd får för vanliga medborgare: mindre marginaler, begränsade möjligheter att bygga ett eget buffertsparande och ett minskat handlingsutrymme att ta de chanser som bjuds i vardagen.

Berättelser och artiklar om vanliga medborgare som har svårt att få plus och minus att gå ihop är vanliga i landsortspressen. Vill man se borttom den mediala bilden av svenskarna som ett folk av villamiljonärer räcker det att följa nyhetsrapporteringen utanför Stockholm.

I Helsingborgs Dagblad kunde man i förra veckan läsa om en familj som hade sett sig tvungen att byta huset mot en mindre billigare lägenhet. Orsak? Veterinärkostnaden för deras hund hade blivit oväntat dyr, över 20 000 kronor.

Förmodligen är det inte så många som reflekterar över situationen. Ett eget hus med en liten gräsplätt tycks för många bara vara ett banklån borta. Men det är just den växande krediten som ställer till det och vilseleder om svenskarnas rikedom. Trots att många lever i högt värderade bostäder är det inte självklart att vardagen är en övning i överflöd.

För att komma tillrätta med detta krävs ett ökat buffertsparande. Fler måste regelbundet lägga undan en slant, pengar som kan användas när inkomsterna uteblir ett räkningarna blir oväntat höga. I en debattartikel i Helsingborgs Dagblad utvecklar jag mina resonemang.

Läs hela artikeln här.

Sveriges radio gjorde häromdagen ett stort nummer av statistik från SCB som påstods peka på en vidgande klyfta mellan rika och fattiga. Slutsatsen var given: Huvudstaden drar ifrån och lämnar resten av landet på efterkälken.

Många redaktioner fastnade för nyheten. Björn Elmbrant på Dagens Arena gav i en artikel Sveriges alla rika en rejäl knäpp på näsan. Men stämmer uppgifterna om överflöd och rikedom med verkligheten? I en debattartikel på Dagens Arena reder jag ut begreppen.