Nu har SBAB svarat på min kritik. Men repliken på Newsmill, författad av bolånejättens presschef Bernd Schmitz, är minst sagt defensiv. Än en gång slänger man fram genomsnittsstatistik för att bevisa att svensken har en stor buffert.

Min ursprungliga kritik mot SBAB byggde på de påståenden företaget gjorde i ett pressmeddelande tidigare i veckan, och som flera medier plockade upp. Den statliga bolånejätten påstod (1) att lyxfällan var en myt och (2) att svensken, stick i stäv med den gängse bilden, var en flitig buffertsparare. Anledningen till att jag reagerade på utspelet var att det gick på tvärs emot det mesta av den statistik som finns om svenskarnas ekonomiska marginaler och sparande.

Det första påståendet visade sig vara just bara ett påstående. Ingenstans i den undersökning som SBAB:s pressmeddelande byggde på fanns det nämligen statistik om befolkningens lånevanor. Att en bank, dessutom en av marknadsledarna på den svenska bolånemarknaden, går ut och påstår att bilden av överkonsumtion och överskuldsättning är felaktig utan att redovisa statistik över skuldsättningen är minst sagt anmärkningsvärt. I sin replik har Bernd Schmitz valt att inte bemöta denna del av kritiken.

Det andra påståendet, att svenska hushåll i genomsnitt har 60 000 kronor undanlagda för en regnig dag, var enligt min mening vilseledande. Genom att peka på ett snitt idealiserade SBAB svenskarnas sparvanor. En överdriven nyhetsvinkling i syfte att få spridning på pressmeddelandet kan mycket väl vara orsaken till detta grepp. Tyvärr innebar det att flera fakta som fanns i enkätundersökningen hamnade i skymundan, däribland att 20 procent av hushållen helt saknar en buffert och att drygft 20 procent har en samlad buffert på mindre än 20 000 kronor.

Dessutom lyfte SBAB fram statistik över svenskens regelbundna sparande som inte nödvändigtvis hade någon direkt koppling till tidigare nämnda buffertar och där det inte tydligt framgick om sparandet innefattade privata pensionsavsättningar.

I repliken på Newsmill gör Bernd Schmitz ett nytt försök med snittstatistik.

”Enligt Statistiska Centralbyrån, som Lerulf hänvisar till i sin artikel, hade svenska hushåll vid årsskiftet 1 123 miljarder kronor i kontanter eller på bankkonton. Detta motsvarar drygt 119 000 kronor per person som till största delen står på bankkonton som ger alldeles för låg ränta.”

Avsnittet är märkligt av flera skäl, dels därför att SBAB plötsligt väljer att lyfta fram officiell SCB-statistik istället för den egna, dels för att vi vid det här laget borde ha konstaterat att genomsnitt gör mycket lite för de hushåll som av olika skäl saknar en buffert.

Bernd Schmitz blandar också friskt mellan långsiktigt sparande och kortsiktigt buffertbyggande och tycks inte vilja medge att det är en väsentlig skillnad i hur man upplever trygghet i vardagen beroende på om ens ägande är lättillgängligt, till exempel i kontanter, eller uppbundet i olika fasta tillgångar.

”Under 2010 satte svenskarna in ytterligare 80 miljarder – 8 500 kronor per person – i sitt buffertsparande. I dessa siffror ingår endast kontanter och bankkonton, inget pensions- eller fondsparande och inga investeringar i bostäder, bilar eller annat realkapital. Räknar vi med pensioner, fonder, värdepapper och bostäder och drar bort skulderna så landar de svenska hushållens nettoförmögenhet på drygt 7 500 miljarder kronor – eller 800 000 kronor per person.”

SBAB:s svar på mina frågor är inte särskilt klargörande. Men kanske fyllde min artikeln ändå ett syfte och förhoppningsvis är man på bolånejättens kommunikationsavdelning framöver mer försiktig innan man drar stora växlar på tunna undersökningar. Risken är annars att politiker och beslutsfattare får en skev bild av förmögenhetsbildningen och i förlängningen avstår från att driva politik som ger medborgarna ökade marginaler.

Det statliga bolåneinstitutet SBAB presenterade häromdagen statistik som gav intrycket av att svensken är en flitig sparare. Det rimmar dock illa med verkligheten. I en artikel på Newsmill beskriver jag min kritik i detalj.

SBAB pekar i sitt utspel på det genomsnittliga buffertsparandet för hushållen. Det gör att det faktum att många svenska hushåll, ett av fem närmare bestämt, helt saknar reserver i vardagen kommer i skymundan.

Det finnns i SBAB:s undersökning dessutom inget samband mellan att svensken i snitt sparar 9 300 kronor i månaden och hushållens buffert. I den summan kan alltså både privat pensionssparande och olika former av försäkringssparande ingå.

Mest flagrant med SBAB:s utspel är emellertid försöket att spräcka myten om den slösaktige svensken utan att redovisa hushållens skulder. Storleken på buffertsparandet betyder i realiteten lite om man inte samtidigt tar hänsyn till skuldsättningen. Detta borde en bank förstå.

SBAB:s statistik ska inte viftas bort, utan granskas närmare. De som gör det finner snabbt att undersökningen befäster bilden av ett rikt land med allt annat än förmögna medborgare. 

Medier om SBAB:s undersökning:
Privata Affärer, DI, Västerbottens-Kuriren, Helsingborgs Dagblad, Norran,

”Överskott till överdrift?” är titeln på en ny skrift som Anne-Marie Pålsson har skrivit och som presenteras på Timbro i dag. Boken är en kritik av överskottsmålet i de offentliga finanserna, men också ett starkt upprop för att sparandet bör ske hos medborgarna, inte staten.

Anne-Marie Pålsson, docent i nationalekonomi vid Lunds universitet, satt fram till valet 2010 som representant för Moderaterna i riksdagen. Redan i början av 2009 riktade hon hård kritik mot att riksdagen, som hon upplevde det, förlorade allt mer makt, inte minst till fördel för regeringen och de politiska partierna. I maj 2009 skrev hon en uppmärksammad artikel på debattsajten Newsmill där hon förklarade att mandatperioden 2006-2010 skulle bli hennes sista och att hon inte hade för avsikt att ställa upp för omval.

När det närmast heliga överskottsmålet (offentliga sektorn måste visa överskott i sina finanser) nu blir ämne för diskussion är det således en både kunnig och självständig person med lång erfarenhet som tar första steget. Anne-Marie Pålsson ger i ”Överskott till överdrift? En kritik mot det svenska överskottsmålet” en gedigen översikt av motiven till statens målsättning att spara i ladorna. Bakgrunden till överskottsmålet skildras och hon ifrågasätter varför så få röster höjdes mot att riksdagen i juni 2010 beslutade att lagstifta om överskottsmålet. 

Huvudpoängen i skriften och i dagens debattartikel i Svenska Dagbladet är att överskottsmålet binder upp betydande summor och att en övergång till ett balansmål alternativt ett 40-procentigt skuldmål skulle frigöra stora resurser. Enligt Anne-Marie Pålssons beräkningar skulle ett balanskrav frigöra sammanlagt 217 miljarder kronor fram till utgången av 2014. Med ett skuldmål skulle mer än det dubbla, 475 miljarder kronor, kunna användas till antingen stora infrastruktursatsningar eller skattesänkningar.

I kapitlet ”Frihet och oberoende” resonerar Anne-Marie Pålsson klokt om den ideologiska skiljelinje som går mellan viljan att låta staten spara eller att företräda en linje där det i första hand är den enskilde medborgaren som bör få förbättrade möjligheter att bygga en sparbuffert åt sig och sin familj. Genom att skrota överskottsmålet och istället övergå till ett skuldmål på nämnda 40 procent menar Anne-Marie Pålsson att skatten för alla löntagare skulle kunna sänkas med 100 000 kronor per person och mandatperiod.

Anne-Marie Pålssons vision är onekligen intressant och antyder den skiljelinje som tycks ligga till grund för de grundläggande politiska skiljelinjer som finns i Sverige: ska vi rusta och bygga trygghet genom staten, dvs det allmänna, eller säkerställa att de enskilda medborgarna har förmåga och möjlighet att hantera ekonomiska påfrestningar och inkomstbortfall.

Precis som Anne-Marie Pålsson konstaterar valde vi i Sverige tidigt att premiera ett offentlig sparande. Det var ett vägval med konsekvenser. Det räcker att följa nyhetsrapporteringen en vanlig dag för att förstå att väldigt många människor i Sverige lever med ytterst begränsade marginaler och att en aldrig så liten utgift kan stjälpa hela budgeten för den månaden. Enligt en undersökning som Länsförsäkringar gjorde 2010 kan nästan vart fjärde hushåll i Sverige inte hantera en oväntad utgift på 5 000 kronor.

Höga skatter, inte bara de synliga på inkomst utan även osynliga så som arbetsgivaravgifter och skatt på konsumtion, har dessutom effektivt hindrat vanliga medborgare från att uppleva den frihet och den känsla av oberoende och trygghet som en slant på banken innebär. Tre av tio svenskar har en sparbuffert på mindre än 19 000 kronor och hela 10 procent ingen sparbuffert alls, visade Länsförsäkringars studie.

Men läget är naturligtvis inte nattsvart. Politik är till för att förändra samhället. Anne-Marie Pålssons skrift är ett välkommet inlägg i debatten om avvägningen mellan stat och medborgare och en källa till inspiration för oss som söker efter reformer som på olika sätt kan bidra till att stärka vardagsekonomin för den enskilde medborgaren. Jag kommer själv att göra ett ordentligt häv under våren och under de närmaste veckorna planerar jag att presentera flera förslag till hur vi steg för steg kan förändra Sverige.

Fortsätt gärna att följa bloggen för att få reda på mer!

Bloggar via intressant.se om Medborgarnas marginaler

”Lyxfällan är en myt”, meddelar SBAB Bank. Enligt en ny undersökning från det statliga företaget har svenska hushåll i snitt en sparbuffert på drygt 60 000 kronor. SBAB menar att detta bevisar att befolkningen är ett sparande folk. Men skrapar man på ytan visar det sig att verkligheten inte är fullt så rosenrosa.

I ”Så sparar svenska folket” har SBAB Bank, kartlagt svenskens inställning till regelbundet sparande. Sammanlagt 3 000 personer i åldrarna 15-75 år har svarat på enkätfrågor. Resultatet är onekligen lovande. Läser man pressmeddelandet får man lätt intryck av att allt är frid och fröjd och att svensken är både förmögen och väl medveten om sparandets fördelar. Hela 80 procent av de svarande uppger att de har en buffert för oförutsedda utgifter och i snitt uppges svensken spara 9 300 kronor per år.

Men när om man läser igenom tabellerna ytterligare någon gång står det klart att SBAB på ett olyckligt sätt blandar ihop begreppen.

Enskilda medborgare och hushåll är inte alltid tydligt definerade, vilket är tråkigt eftersom det är en väsentlig skillnad mellan att ett hushåll bestående av två vuxna med barn har en sparbuffert eller att varje enskild medborgare sitter på samma summa pengar.  60 000 kronor är inte ett försumbart belopp, men samtidigt inte en summa som skänker långvarig trygghet i vardagen.

Påståendet att svensken är duktig på att spara regelbundet visar sig också ihåligt vid närmare granskning. I snitt sparar svensken 9 300 kronor varje år, enligt SBAB. Men det framgår inte huruvida detta är pengar som läggs på banken eller i privata pensionssparkonton. Även här handlar det om en viktig skillnad. Pengar på det privata pensionskontot gör mycket litet för att skapa handlingsutrymme och trygghet i vardagen.

Medier om undersökningen:
Norran, Norrländska Socialdemokraten, Hallands Nyheter, DI

Det är tydligen skillnad på pengar och pengar. När Sveriges radio rapporterar att den borgerliga regeringen sedan 2006 har sänkt skatterna med i runda tal 100 miljarder kronor är perspektivet givet. Ingen skattebetalare kommer till tals, till skillnad från när till exempel ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen eller a-kassan diskuteras.

Redan i valet av rubrik visar SR prov på hur man nyhetsvärderar. ”De har sänkt skatten med 100 miljarder kronor” ska rimligtvis inte uppfattas som ett sakligt konstaterande, det är inte rubrikens syfte. Nej, både ”De” och ”100 miljarder” är signalord som ska få oss läsare/lyssnare att reagera. ”De” antyder något främmande, skilt från ”oss”, medan ”100 miljarder” ska uppfattas som en hissnande summa.

Det senare är dock tämligen svårt för gemene lyssnare att veta. Ingenstans i rapporteringen förekommer andra summor som kan sätta skattesänkningen i ett större perspektiv, ex. storleken på de totala skatteintäkerna eller skatteintäkternas andel av Sveriges BNP.

Men vad som är värre är att Sveriges radio väljer att helt och hållet utesluta det medborgerliga perspektivet. De miljarder som staten valt att avstå ifrån har självklart inte försvunnit i ett svart hål. Istället för att slussas in i det oöverskådliga transfereringssystem som är den offentliga sektorn har pengarna stannat kvar i vanliga löntagares fickor.

Genom att låta medborgarna behålla en större del av sina inkomster har de flesta fått ökade marginaler och därmed blivit mindre sårbara för plötsliga utgifter och inkomstbortfall. Sannolikt har behovet av stöd från det allmänna också minskat, även om jag inte har någon tillförlitlig statistik på det.

Men detta är som sagt inte Sveriges radios nyhetsvinkel. Istället för att fråga löntagarna om hur det känns att få behålla en större del av de egna surt förvärvade pengarna väljer man att ge röst åt Socialdemokraternas nya talesperson i ekonomiska frågor, Tommy Waidelich, som föga överraskande berättar att han tycker att skattesänkningarna är väl stora.

Skruvat var ordet.

Medier som plockat upp nyheten:
SvD, DN, E24

Bloggar via intressant.se om Skatter

Peter Wolodarskis signerade ledare i Dagens Nyheter sätter fingret på Sveriges främsta problem i mitt tycke: oviljan att lita till medborgarnas egen förmåga att hantera sina liv. Efter att nyss ha bläddrat igenom några av Gösta Bohmans skrifter är det svårt att inte ana en renässans för den tidigare moderatledarens vision om frihet och egenmakt.

Jag ska villigt erkänna att jag sällan fylls av entusiasm av Dagens Nyheters ledarsida. Inte sällan liknar ledarartiklarna mer statliga påbud uppspikade på kyrkporten än fria tänkares alster. Nåväl. I dag är ett undantag. Peter Wolodarskis kommentar till budgeten i dagens utgåva av tidningen tyder på en insikt om politikens nödvändiga gränser, en insikt han dessvärre delar med alltför få tyckare och bedömare i Sverige.

”Det finns en outtalad förväntan om att en svensk regering ständigt ska göra en massa saker, att den ska garnera varje budget med strössel av välfärdssatsningar, investeringar och handlingsplaner, att varje överskott som uppstår i statens kassa är ett bevis på oroväckande inaktivitet. Den som inte gör mycket blir klassad som passiv.”

Wolodarski har rätt när han konstaterar att det är problematiskt att många förväxlar statens pengar och medborgarnas.

”Det är inte en opartisk analys av det politiska läget, utan en ideologisk uppfattning om hur regerandet bör bedrivas.”

Påpekandet är centralt. Men det handlar inte enbart om att dra en gräns i sanden och dra en gräns mellan medborgarnas pengar och de medel vi gemensamt beslutat att överlåta till det offentliga. En rimlig analys måste också beakta att vi alla är människor, med fle och brsiter. även politiker.

Gösta Bohman, ledare för Moderaterna åren 1970 till 1981, hade ett öga för att identifiera de självklarheter som allt som oftast glöms bort i det politiska samtalet. I sitt tal vid det Moderata Ungdomsförbundets stämma 1981, samma år som Bohman avgick som partiledare, pratade han klokt om behovet av individuell frihet och människans begränsade förmåga att överblicka framtiden.

Genom att se att även politiker har tillkortakommanden blir det också en orimlig ståndpunkt att hävda att kollektivet ska ha obegränsad makt, eftersom ”kollektivets företrädare är ju människor precis som alla de individer som ingår i kollektivet”, med sin begränsade förmåga att se in i framtiden, men framför allt, tillmötesgå alla individuella önskningar. (Källa: Lifvendahl 2000)

Gösta Bohman var på många sätt genom sitt tal om frihet och egenmakt åt medborgarna före sin tid. I dagens Sverige, när samhället individualiseras i snabb takt och medborgarnas livsval uppvisar en rikedom av aldrig tidigare skådat slag, är det således i konsekvensens namn inte mer än rimligt att politikerna håller tillbaka sitt skattebegär. Peter Wolodarskis ledare antyder en insikt i att individualismen av i dag förutsätter en följsamhet från politiken i morgon.

Bloggar via intressant.se om Medborgarnas marginaler

Sedan regeringen häromdagen meddelade att det blir ett femte jobbskatteavdrag vid det kommande årsskiftet har debatten för och emot gått på högvarv. Åsiktsskillnaderna är välbekanta.

Medan den samlade oppositionen efterlyser satsningar på arbetsmarknadsutbildningar för att få fler arbetslösa i arbete har många borgerliga visserligen välkomnat fortsatta skattesänkningar, men samtidigt kritiserat att pengarna ensidigt används till att betala av på Sveriges statsskuld.

Dick Kling, ordförande i Skattebetalarnas förening, skulle t ex hellre se att regeringen använder det förbättrade ekonomiska läget till att genomföra strategiska skattesänkningar som syftar till att stimulera sysselsättningen och som hjälper hushåll och företag att investera.

”Man brukar ju beskylla gamla generaler för att utkämpa det förra kriget i stället för att försöka vinna det pågående kriget. Lite grann tycker jag att det är det Borg nu gör. Han vill visa att han kan få ner statsskulden mot noll”, säger Dick Kling till SR.

Han och Skattebetalarnas förening argumenterar klokt. Dessvärre är de ganska ensamma om det.

Nyhetsrapporteringen om regeringens tilltänkta skattesänkningar har nästan uteslutande kretsat kring huruvida detta kan bidra till fler arbetstillfällen. Det är till viss del förståeligt med tanke på den höga arbetslösheten. En regering som inte försöker minska arbetslösheten från dagens höga nivåer begår ett grovt tjänstefel.

Men det finns flera andra goda anledningar till varför en borgerlig regering bör fortsätta att sänka skatten för inkomsttagare än för att det kan leda till fler jobb.

Utgångspunkten för skattediskussionen bör rimligtvis vara att lönen tillhör den enskilde löntagaren och att det är vi medborgaresom överlåter en del av våra pengar till det gemensamma. I debatten framstår det ibland som om alla pengar i grund och botten tillhör staten, och att medborgarna ska vara tacksamma för att de får behålla en liten slant i fickan.

Det som har hänt sedan den borgerliga regeringen tog över regeringsmakten 2006 är att skatten för vanliga inkomsstagare har sänkt i flera steg. En vanlig sjuksköterska har fått nästan en hel månadslön i sänkt skatt räknat på årsbasis. Det är med alla mått mätt en mycket sund utveckling som bevisligen har varit uppskattad av merparten av befolkningen. Regeringen omvaldes som bekant i september.

Genom att fortsätta att sänka skatterna för vanliga löntagare bidrar regeringen till att skapa ökat handlingsutrymme i vardagen för medborgarna. Mer pengar i fickan ger fler möjlighet att bygga ett eget buffertsparande, pengar som kan användas när plötsliga utgiftsökningar tär på marginalerna i vardagen.

Bevisbördan vilar nu tung på de som hellre vill att staten ska hantera dessa pengar. Det måste till ett snille av sällan skådat slag för att ett fåtal tjänstemän och politiker bättre ska förstå vad människor vill och önskar av livet än vad miljontals individuella val och beslut innebär för medborgarnas väl och ve. 

Medier om sänkta skatter:
DI, E24, SvD, DN

Bloggar via intressant.se om Medborgarnas marginaler

Det är skralt i många svenska hushållskassor. De senaste årens skattesänkningar har ofta motiverats med att det ska löna sig att arbeta. Detta är naturligtvis viktigt. Många familjer har trots att två heltidslöner svårt att få vardagsekonomin att gå ihop. Men sänkta skatter syftar också till att skapa utrymme för ett ökat privatsparande.

Behovet av ett ökat privat sparande har länge varit ett kärt ämne för oss folkkapitalister. Nu finns det goda skäl för oss som förstår att uppskatta värdet av ett ökat buffertsparande att glädjas. I en ny debattartikel i Göteborgs-Posten argumenterar de moderata riksdagsledamöterna Johnny Munkhammar och Henrik von Sydow för att ett femte jobbskatteavdrag bör kompletteras med reformer som främjar ett ökat privat sparande.

Henrik von Sydow och Johnny Munkhammar sitter i skatteutskottet, den förre är ordförande. Båda har lång erfarenhet av att arbeta med ekonomiska frågor. Johnny Munkhammar har i många år tillhört de främsta marknadsliberala debattörerna i Sverige. Det finns således goda skäl för oss att noga läsa deras debattinlägg. Det är inte osannolikt att deras idéer med tiden kan anta formen av regeringspolitik.

Artikelförfattarna argumenterar klokt och påpekar förtjänstfullt att ökade marginaler i vardagen inte är en fråga om kronor och ören. Ökad egenmakt, ett begrepp som användes flitigt av socialdemokratiska debattörer i början av 1990-talet, är också en fråga frihet och enskilda medborgares möjligheter att välja sin egen väg i livet. Med en sparad slant på banken minskar sårbarheten för plötsliga utgiftsökningar i vardagen, vi vågar i ökad utsträckning bryta upp från arbetsplatser och realtioner vi inte trivs på  och vi vågar testa nya utmaningar i livet.

I ett internationellt perspektiv är svenskarnas sparande lågt. Mycket av vårt sparande är bundet i kollektiva system och pengar i fonder och pensionskonton gör mycket lite för att skapa trygghet i vardagen. Räknar man bort skulden till banken från marknadsvärdet på bostaden visar det sig att de allra flesta inte har någon nettoförmögenhet alls.

För att vända utvecklingen vill Munkhammar och von Sydow skapa bättre drivkrafter för ett ökat privat sparande. I artikeln meddelar de att de i dagarna lämnar in en motion till Moderaternas partistämma i höst med reformförslag som syftar till stärka medborgarnas möjlighet att spara.

Munkhammar och von Sydow har flera reformidéer som är värda att begrunda och uppmärksamma.

Ett förslag är skapandet av s k ”egenmaktskonton” med avdragsrätt för sparande. Enligt förslaget skulle alla medborgare få en skattelättnad på 30 procent på besparingar upp till 50 000 kronor. Vissa inlåsningstider skulle enligt författarna behövas.

Föreslaget är intressant och tycks ligga i linje med de s k ”Trygghetsspar” som Länsförsäkringars vd Sten Dunér skissade på i en debattartikel på Dagens Nyheter 2010 och som jag i flera blogginlägg återkommit till.

Riktigt intressant blir det dock när Munkhammar och von Sydow pekar på att även mottagare av ekonomiskt bistånd (det som tidigare kallades för socialbidrag) bör få möjlighet att spara utan att det påverkar stödet från kommunen. Nuvarande regelverk hindrar nämligen effektivt personer som från och till behöver en hjälpande hand från sin kommun från att bygga upp en personlig trygghet. Eftersom merparten av de som får ekonomiskt bistånd är unga, 18-29 år gamla, är det angeläget att även dessa personer får möjlighet att tidigt i livet spara och förvärva ekonomiska tillgångar.

Apropå diskussionen om låginkomsttagare så kan jag redan nu flagga för att jag kommer att fördjupa mig i frågan om ekonomiskt bistånd framöver. Efter att ha fått kontakt med en välkänd forskare på andra sidan Atlanten har vi tillsammans författat en artikel där vi lyfter fram inspirerande erfarenheter av gynnade sparformer i USA. Jag återkommer när jag vet vilken tiding som kommer att publicera artikeln.

En miljon kronor. Så mycket pengar på banken krävs för att svensken ska känna sig rik. Men medan dansken och finländaren tror på sparande som vägen till rikedom sätter svensken sin lit till ödet och spel.

Novus har på uppdrag av Nordnet genomfört en enkätundersökning om nordbornas syn på rikedom. Om man ska tro resultat tycks invånarna i Sverige och Norge vara överens om att en miljon kronor på banken är tillräckligt för att räknas som rikedom. I Stockholm, Danmark och Finland är kravet betydlgit högre. Här krävs 2 miljoner kronor.

Enklaste sättet att bli rik är genom arv. Det är en åsikt som går igen i samtliga undersökta länder. Däremot avviker Sverige när det kommer till frågan om hur förmögenheter skapas. Medan danskar och finländare tycks ha bevarat en sund sparandekultur och litar till möjligheten att på sikt skapa sig en ekonomisk buffert sätter svensken enligt undersökningen sin tillit till ödet och till spel och dobbel.

Resultatet är så klart nedslående. Om det stämmer känns läget nattsvart.

Men stämmer det verkligen att det inte går att spara sig till en förmögenhet i Sverige? Ja vet att det är en ofta upprepad kommentar, men finns det egentligen någon sanning i den?

Jag är inte säker på det. Genom att spara omkring 8 procent av nettolönen varje månad har alla möjlighet att inom loppet av endast ett år bygga sig en sparbuffert som  motsvarar en månadslön netto. De skattesänkningar som har genomförts de senaste åren har faktiskt skapat det utrymmet. Om man väljer att nyttja den sänkta skatten så är naturligtvis ett individuellt val.

Det handlar dock inte om några miljonbelopp. Å andra sidan finns det inget som hindrar gemene man från att öka sparandet ytterligare. Fördubblar man det månadsenliga sparandet till 16 procent av nettolönen dröjer det bara några år innan bankkkontot innehåller en god summa pengar.

Nej, fromma förhoppningar skapar inga förmögenheter. Inte ens i Sverige.

Medier om Nordnets undersökning:
DN, SR, DI

Den bärande tanken med Folkapitalism är som bekant idén om att enskilda medborgare både kan, bör och vill axla ett större ansvar för sin privatekonomi. De flesta vill på egen hand skapa trygghet i vardagen för sig och sin familj. Men det folkkapitalistiska perspektivet behöver inte nädvändigtvis handla om rent ekonomiska frågor. Även det man skulle kunna benämna som finansiellt förtroende torde rymmas inom begreppet.

Därför är en ny undersökning som pensionsbolaget KPA presenterade för en vecka sedan högintressant.

Det visar sig, delvis i strid med liknande studier tidigare, att det finns en sund skepsis mot bankernas s k rådgivare. På frågan om bankernas privatekonomiska rådgivning verkligen är oberoende och tillförlitlig, svarar 9 av 10 nej. Mer än hälften av svenskarna är dessutom enligt KPA skeptiska till bankernas privatekonomiska rådgivning. En stor andel ser dessutom rådgivningen som partisk och som ett försäljningsknep från banken. 

KPA-undersökningen är hoppingivande.

Den lag som reglerar bankernas s k rådgivningsverksamhet bör rimligtvis inte alls innehålla ordet ”rådgivning”. Det finns en rad potentiella gränsdragningsproblem när en tjänsteman, som själv arbetar för ett av de företag vars finansiella sparprodukter han/hon erbjuder sina kunder, ska ge opartisk konsultation.

Alen Musaefendic och Agnes Arpi, som skrivit Timbrorapporten ”Farligt förtroende?”, argumenterar mycket klokt om dessa problem och pekar dessutom på hur politikerna genom lagstiftning har gett människor skäl att knyta alltför stora förväntningar till bankväsendet.

I ett fritt samhälle är banken ingen altruistisk verksamhet utan ett affärsdrivande företag. I vanliga fall kallas tjänstemän, anställda för att berätta för kunden om branschens produkter och tjänster, för just försäljare. Du skulle aldrig få för dig att kalla bilförsäljaren för ”bilrådgivare”, eller biträdet bakom disken i guldsmedsbutiken för ”smyckesrådgivare”.

Så varför gör vi det när det handlar om rådgivning på bankkontoret?

Undersökningen genomfördes av Cint AB och omfattade 1000 personer i Sverige.