Vid ett seminarium på SNS på tisdagen beklagade finansmarknadsminister Peter Norman (M) oppositionens ovilja att sälja av aktierna i Telia, SBAB och Posten. ”Det är brist på nytänkande och modernitet hos de som vill ha statligt ägda företag”. Samtidigt är han optimistisk och hoppas att Miljöpartiet ska vara berett att komma överens om fortsatt försäljningar.

Gårdagens seminarium på SNS var välbesökt. Under titeln ”Vem ska äga Sverige?” pratade personer som finansmarknadsminister Peter Norman (M), Industrivärdens vd Anders Nyrén och journalisten tillika forskaren i företagsekonomi Sophia Nachemson-Ekwall.

Peter Norman (M) fick inledningsvis flera frågor om regeringens inställning till statligt ägande. Självklart är det av ideologiska skäl som man vill sälja statens bolag, men det är minst lika ideologiskt att vilja ha ett gemensamt ägande. I dagsläget omfattar statens ägande drygt 50 bolag. Det samlade värdet uppgår till en bra bit över 600 miljarder kronor. Peter Norman ville dock påminna om att alla företag inte är inkomstbringande.

”Det finns goda skäl att minska ägandet. Alla företag i statens portfölj går inte med vinst. Götakanalbolaget är ett av de mindre inkomstbringande, medan LKAB är ett flaggskepp”, sade Peter Norman.

Finansmarknadsministern sade sig dock vilja skilja mellan olika typer av bolag. Vissa bolag tävlar på en konkurrensutsatt marknad, andra med särskilt uppdrag, däribland Samhall som hjälper personer med olika funktionshinder att hitta en meningsfull sysselsättning. Ägandet va statliga LKAB motiverar Peter Norman med den goda avkastningen och de gigantiska investeringar som nu kommer att krävas när hela Kiruna ska flyttas.

Peter Norman menade också att statlig uppbackning kun de vara till fördel för vissa företag som på den globala marknaden möter konkurrens från företag som ägs av länder, till exempel Kina.

Riksdagens beslut om stopp för fortsatta försäljningar av statens bolag tyckte Peter Norman var ”olyckigt.” Han och regeringen hade som bekant hellre sålt bolagen och använt pengarna till att betala av på Sveriges statsskuld. Genom att pressa en redan låg statsskuld vill Peter Norman skapa svängrum inför nästa kris.

”Det var en lycka att Sverige hade låg statsskuld under den gångna finanskrisen. Men det är viktigt med ett manöverutrymme. När något oväntat händer ska staten ha muskler att möta kriser”, sade han.

I debatten om huruvida staten ska äga bolag eller inte har den samlade oppositionen vid upprepade tillfällen pekat på den höga avkastningen från företag som Nordea, SBAB och LKAB. Peter Norman berättade att han förstod och accepterade argumentet som ställde en relativt låg räntekostnad för statsskulden mot hög avkastning från till exempel Nordea. Men om man på allvar tror att detta är en framkomlig väg, varför äger staten i så fall inte hela Nordea. Borde staten inte i så fall köpa både Volvo och General Motors och därigenom tjäna enorma summor?

”Det finns länder där man har provat den här typen av system och det har inte gått något vidare”, sade Peter Norman.

Så vad händer då framöver? Regeringen kommer att besluta om fortsatta försäljningar av aktierna i Nordea i maj. Peter Norman beklagade säljstoppet och tyckte att det var ett tecken på bristande nytänkande och modernitet hos de som envisas med att staten ska äga alltifrån postverksamhet och telefonkablar till bolåneinstitut. Men läget är inte nattsvart. Både Socialdemokraterna och Miljöpartiet byter just nu partiledningar och det är enligt Peter Norman svårt att hitta samtalspartners i oppositionen. På sikt tror Peter Norman dock att det är nödvändigt med en blocköverskridande lösning.

”Jag hoppas i första hand på Miljöpartiet, men har också goda förhoppningar om att hitta blocköverskridande lösningar. Det här är i grunden inga blockskiljande frågor”, sade Peter Norman.

Staten är ingen vidare bolagsägare. I en läsvärd artikel på DI Debatt efterlyser Anders Ydstedt och Nima Sanandaji ett stopp för nytillflödet av statliga företagsprojekt.

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg där jag pekade på en rad exempel på att staten ofta misslyckas som bolagsägare. Statliga företagsäventyr är långtifrån alltid några guldkalvar som bringar evig utdelning, trots att detta är en utbredd uppfattning. Visst finns det enskilda exempel som tyder på motsatsen, men ofta handlar det om företag uppbackade av statliga monopol. Vin & Sprit, Systembolag och Svenska spel är bara tre i raden. Det finns dock en lång rad av företagssatsningar, både kända och mindre kända, som hamnat snett och dränerat statskassan på pengar.

Anders Ydstedt och Nima Sanandaji, båda verksamma på tankesmedjan Captus, tar i dag upp just detta ämne på DI Debatt. Flera exempel nämns. Vem minns till exempel inte den statligt ägda hamburgerkedjan Clocks torra burgare? Eller Teracoms misslyckade bredbandssatsning i början av 2000-talet?

Men de statliga bolagsäventyren har inte upphört trots att vi numera har en borgerlig regering som borde vara betydligt mer varsam med de gemensamma resurserna. Än i dag satsas skattepengar på vidlyftiga riskprojekt, inte sällan i form av semistatliga investeringsfonder och projekt initierade av högskolor oh universitet.

Debatten om dessa projekt har hittills inte varit särskilt omfattande. Det är hög tid att ändra på det.

Läs hela artikeln i DI (pappersutgåvan)

I går kunde vi i Dagens Industri läsa om en 87 årig kvinna som blivit rekommenderad att investera en stor del av sina pengar i en långsiktig kapitalförsäkring. Pengarna skulle låsas och första uttaget kunde ske först 2012. Allmänna reklamationsnämnden, ARN, vill nu att SEB ska betala 30 000 kronor i skadestånd till kvinnan.

Fallet är beklagligt, men nyheten är inte unik.

Många svenskar har orimligt högt ställda förväntningar på bankväsendet. Inte minst gränsdragningsproblematiken mellan rådgivning och försäljning skapar grogrund för missnöje och misstro. Om detta skriver Alen Musaefendic och Agnes Arpi initierat i rapporten ”Farligt förtroende?”, som gavs ut på Timbro förra sommaren.

Lars Kriss, ledarskribent på Södermanlands Nyheter, riktade häromdagen kritik mot mitt förslag att sälja de statliga företagen och dela ut pengarna till medborgarna. I en replik till tidningen bemöter jag invändningarna och argumenterar för att vi måste lita till människors förmåga att hantera sina egna pengar.

För en vecka sedan gick debatten om de statliga bolagens framtid het. Vi vet alla hur det gick. Den samlade oppositionen röstade ja till ett säljstopp för bl a SBAB och Posten Norden.

När jag på Aftonbladet Debatt, samma dag som omröstningen i riksdagen ägde rum, uppmanade politikerna att rösta ja till fortsatta bolagsförsäljningar, men villkora dessa med att vinsten skulle delas ut direkt till medborgarna väckte det mycket kritik. Till dags dato har artikeln fått 261 kommentarer.

En av de som gav förslaget tummen ner var Lars Kriss, ledarskribent på Södermanlands Nyheter. Han menade att en försäljning bara skulle stimulera ­”oansvarstagande ­konsumtion”. Synen på den ansvarstagande individen var milt sagt krass.

”Lika nödvändig som ­konsumtionen är för att skapa tillväxt, lika farlig är konsumenten som konsumerar som om Lyxfällan aldrig slår igen. Alldeles för många skulle ta sina 10 000 kronor och bege sig till första, bästa shoppinggalleria.”

Naturligtvis kunde jag inte låta inlägget stå obesvarat.

I går publicerade Södermanlands Nyheter min replik, ”En liberal litar på människor” där jag argumenterar för att politiken måste ta sin utgångspunkt från den verklighet många medborgare lever i med små marginaler och obefintliga sparbuffertar.

Läs hela repliken här.

Diskussionen om de statliga bolagen är onyanserad. Den samlade oppositionen vill ge sken av att SBAB, Nordea och Vattenfall garanterar evig avkastning till staten. Men bolagen är inga givna guldkalvar. Att äga och driva företag är alltid ett riskfyllt projekt.

Det borde vara uppenbart att företag är riskprojekt. Goda idéer kan falla väl ut och under en tid skapa sysselsättning, generera  avkastning till ägarna och förse staten med skatteintäkter, för att sedan duka under i konkurrensen. I en fungerande marknadsekonomi är detta ingenting konstigt. Företag är inte tänkta som några evighetsmaskiner. Företag kommer och går och samhället utvecklas i takt med processen.

I den svenska diskussionen om de statliga bolagen är det dock få som förstår detta. De bolag som staten äger – helt eller delvis – framställs istället som nödvändiga och eviga kuggar i välfärdsstaten. För den samlade oppositionen är SBAB, Nordea och Vattenfall sedelpressar som tillförsäkrar politikerna ett ständigt flöde av nya friska pengar.

I det korta perspektivet kan företagen givetvis inbringa betydande resurser. Men vinst kan aldrig tas för given. Trots att flera av de statliga företagen bevisligen går plus finns det också exempel på företagsäventyr som slutat med stora förluster och ägande som dränerar staten på pengar. Ett axplock i närtid illustrerar.

• Det statliga riskkapitalbolaget Swedfund, som är en del av det svenska biståndet och som ska verka för hållbar tillväxt, gjorde 2010 en förlust på
  102 miljoner kronor. Det handlade inte om en tillfällig svacka, tvärtom. Ett år tidigare var förlusten 92 miljoner.
• Eller titta på Novacast, en underleverantör till fordonsindustrin, som i mars 2011 begärdes  i konkurs. Förlusten drabbade inte bara vanliga aktieägare som dig och mig utan alla skattebetalare. Fouriertransform AB, ett statligt venture capital-bolag, hade nämligen bara ett drygt år tidigare investerat
  40 miljoner kronor i Novacast, pengar som nu är förlorade.
• Och en uppräkning som denna är naturligtvis inte fulländad förrän vi nämnt flaggskeppet SAS, delvis ägt av den svenska staten. Företaget är och har aldrig varit i närheten av att vara någon kassako. I åratal har SAS dränerat staten på pengar. Förra året gjorde flygbolaget ett negativt resultatet före skatt med 3000 miljoner kronor. Året innan var förlusten 3,5 miljarder.

Statligt ägande kan generera vinster, men ägandet är inte riskfritt. I Sveriges fall borde detta stämma till eftertanke. Med sina 57 statligt ägda företag är nämligen staten Sveriges största företagsägare. Företagen representerar stora värden, cirka 620 miljarder kronor (juni 2010).

I likhet med många av er lyssnar jag varje morgon på tankar för dagen i P1 Morgon. Jag blir dock sällan särskilt imponerad, vare sig av talarna eller tankarna. Perspektiven och hjärtefrågorna är ofta desamma.

Men det finns ju alternativ. Den moderata riksdagsmannen Johnny Munkhammar har ett skarpt intellekt och gav följande visdomsord i kammaren på torsdagen.

”Skatter har självfallet också ekonomiska effekter. Detta diskuterar vi ofta. Men vi ser sällan det motsatta – att pengar hos medborgarna också gör nytta ute i samhället. Det handlar om pengar som människor själva får bestämma över. Ibland tror man att pengar bara gör nytta så fort de har hamnat i statskassan. Men pengar gör också nytta ute i samhället när människor får bestämma hur de ska spenderas. Då tar människor pengarna och investerar i ett företag, och de tar pengarna och konsumerar vilket skapar jobb någonstans. På det sättet hålls ekonomin i gång. Pengar i fickorna hos folk gör så att samhället blir innovativt, dynamiskt och växande. Det skapar jobb.”

Tankar för dagen onekligen. Läs hela replikskiftet här

Det gick som många befarat. Den samlade oppositionen röstade ja till att stoppa regeringens planer på att sälja andelar i flera statliga bolag. Men det var med minst möjliga marginal, 172 mot 170.

Slaget är förlorat, åtminstone för den här gången. Men idékampen går vidare. Staten ska inte äga bolag, det är ett ideologiskt ställningstagande på samma sätt som beslutet att stoppa försäljningarna är. 

I dag har jag skrivit två artiklar på ämnet där jag utvecklar mitt resonemang och mina argument, en i Upsala Nya Tidning och en i Aftonbladet. Läs, begrunda och berätta gärna vad du tycker!

Medier om dagens beslut i riksdagen:
DI, Politikerbloggen, Västerbottens Kuriren, Smålands-Posten, SvD

Kl. 16 tar riksdagen ställning till de statliga bolagens framtid. Säljstopp är föreslaget. Men det finns ett tredje alternativ. Ge klartecken för fortsatta försäljningar, men villkora att pengarna delas ut direkt till medborgarna, kanske via individuella sparkonton. I en debattartikel på Aftonbladet Debatt förklarar jag hur jag tänker.

Medier om statliga bolag:
DI: ”S tar kontroll över statliga bolag”, SvD: ”Statliga försäljningar kan stoppas”, SvD: ”Prestigeförlust för regeringen”, SvD: ”SD har makt att avgöra”, SR Ekot: ”Regeringen hoppas på stöd från MP”, DN: ”Stopp för statliga utförsäljningar”, DN: ”Minstern säger sitt om Nordea”, DN: ”Staten ska sälja mer Nordeaaktier”, DN: ”Nobben för statlig försäljning”, DN: ”Svenskar nobbar statlig försäljning”, DN: ”Utförsäljningen kan stoppas”

Med anledning av dagens omröstning i riksdagen skriver jag i Upsala Nya Tidning. Istället för att sälja de statliga bolagen och betala av på statsskulden föreslår jag att pengarna delas ut direkt till medborgarna. Många hushåll saknar marginaler i vardagen och tryggheten av en sparbuffert. Detta vore ett förslag även den samlade oppositionen skulle kunna stödja.

Medier om statliga bolag:
DI: ”S tar kontroll över statliga bolag”, SvD: ”Statliga försäljningar kan stoppas”, SvD: ”Prestigeförlust för regeringen”, SvD: ”SD har makt att avgöra”, SR Ekot: ”Regeringen hoppas på stöd från MP”, DN: ”Stopp för statliga utförsäljningar”, DN: ”Minstern säger sitt om Nordea”, DN: ”Staten ska sälja mer Nordeaaktier”, DN: ”Nobben för statlig försäljning”, DN: ”Svenskar nobbar statlig försäljning”, DN: ”Utförsäljningen kan stoppas”

I morgon lär riksdagen rösta nej till fortsatta försäljningar av de statliga bolagen. Liksom i näringsutskottet för några veckor sedan kommer den samlade oppositionen sannolikt att att sätta ner foten. Men ett säljstopp är ett missat tillfälle att ge varje svensk medborgare ökad vardagstrygghet.

Vi känner väl till hur debatten hittills har låtit. Medan Alliansen vill sälja för att betala av på Sveriges statsskuld vill oppositionen behålla ägandet i SBAB, Posten Norden och Telia i en from förhoppning att ägandet även i framtiden ska ge mer än det kostar.

Det tredje alternativet, att ge klartecken för fortsatta bolagsförsäljningar men villkora att vinsten ska delas ut direkt till medborgarna, har fortfarande inte fått någon större uppmärksamhet.

Det är synd och innebär en missad chans att ge varje svensk medborgare en sparbuffert.

Enligt nuvarande beräkningar skulle de planerade försäljningarna ge staten uppemot 100 miljarder kronor. Fördelat på varje svensk medborgare motsvarar det ett tillskott på drygt 10 000 kronor i hushållskassan.

I ett land där många har svårt att få plus och minus i vardagen att gå ihop skulle detta vara en frihetsreform av sällan skådat slag.