(nedan fullängdsversionen av min och Erik Laaksos debattartikel i Svenska Dagbladet)
Januari är prövningens tid för många. Jul- och nyårshelgerna har grävt djupa håll i hushållens plånböcker. Samtidigt växer högen av räkningar och räntekrav trots att det dröjer ett tag innan det rasslar till på lönekontot igen. Många av oss använde januarilönen för att konsumera mer i december. Ny budgetbalans kan nås i mars, men bara med en strängt hållen hushållsbudget och på grund av att februari är årets kortaste månad.
Men årets första månader skiljer sig egentligen mycket litet från övriga. De flesta svenskar lever ständigt med knappa marginaler och många familjer tvingas regelbundet välja mellan en rad nödvändiga utgifter.
Länsförsäkringar konstaterade 2010 att nästan vart fjärde hushåll i Sverige inte klarar av en oväntad utgift på 5 000 kronor. Tre av tio svenskar har en sparbuffert på mindre än
19 000 kronor och hela 10 procent ingen sparbuffert alls.
Siffrorna är nya men bekräftar bara vad vi sedan tidigare vet. Redan 2007 konstaterade Statistiska centralbyrån att cirka 14 procent av den vuxna befolkningen inte skulle kunna få fram 14 000 kronor på en vecka. Samma studie visade att 12 procent hade haft svårt att klara de löpande utgifterna under de senaste 12 månaderna.
Medborgarnas brist på reda pengar som kan användas när räkningarna är betalda och plötsliga utgifter kräver likviditet har hittills inte betraktats som ett stort samhällsproblem i Sverige. Den goda grundtanken med välfärdsstaten har varit att medborgarnas behov ska tillgodoses genom offentligfinansierade kollektiva system. Tjockleken på plånboken ska vara underordnad.
Det är en bra modell för längre perioder av omställning och otrygghet, men en ordning som gör litet för att medborgaren ska förmå att hantera tillfälliga utgiftsökningar i vardagen, vare sig det handlar om en tvättmaskin som måste bytas ut eller julklappar som blir oväntat dyra.
I Sverige har begreppet välfärd med tiden i politikernas retorik blivit synonymt med socialförsäkringar och offentliga tjänster. I debatten har trygghet blivit liktydigt med statliga instrument för omvårdnad och omhändertagande. En mycket stor del av den svenska kapitalbildningen har också skett i kollektiva former, främst i form av statligt ägda pensionsfonder och företag och i kollektiva privata pensionsfonder vilket har bidragit till svenskarnas svaga förmögenhetsläge. Svensken äger mycket kapital genom sitt medborgarskap, såväl i statliga företag som i nämnda pensionsfonder. Pengarna är dock bundna och tillgångarna betyder ingenting för vardagsekonomin, trots att det är medborgarnas egna skattemedel som möjliggjort statens kapitalbildning.
Men att välfärdsstaten har ett pris är ett lika självklart som ofta förbisett faktum. Varje krona som satsas på statlig välfärd är trots allt en krona mindre som medborgaren kan använda för att på egen hand öka sin trygghet. Samtidigt som välfärdsstaten tillförs resurser för att bygga upp gemensamma stötskydd åt medborgarna begränsas samma människors möjligheter att hantera de överraskningar som livet ofrånkomligen bjuder.
Detta är en avvägning som välfärdsstatens anhängare är beredda att göra. Men bristande likviditet är inget naturtillstånd i Sverige. Blicka tillbaka i tiden, säg 50 år, och man kan konstatera att det var mycket lättare för människor att leva på sina inkomster. När så bedömdes nödvändigt kunde människor tillfälligt öka sin arbetstid. I dag är det vanligt att båda vuxna i ett hushåll förvärvsarbetar heltid och möjligheterna att ta några extrapass på jobbet har minskat.
Svenskens brist på reda pengar har med tiden fått allt tydligare konsekvenser. Väl utbyggda möjligheter för räntefri konsumtion och en explosionsartad framväxt av företag som erbjuder korttidskrediter och sms-lån till skyhöga räntor tillhör de mest iögonfallande. Mycket av de kapitalvaror som familjer köper i dag köps dessutom på krita.
De bakomliggande orsakerna kan variera från fall till fall. Det handlar dels om ett skifte i vår syn på att låna pengar, dels om en reell brist på tillgångar. Sannolikt beror bristande marginaler i vardagsekonomin även på en oförmåga att prioritera mellan olika inköp och att balansera inkomster och utgifter.
Detta är en utveckling som bör stämma till politisk eftertanke. En statligt organiserad välfärd kommer aldrig att kunna förutse och trygga välfärdsmedborgaren i ett oändligt antal möjliga situationer, oavsett hur väl vi justerar reglagen i välfärdsmaskineriet. De statliga stötskydden kan i bästa fall skapa säkerhet. I sämsta fall bidrar de till en falsk trygghet. Trygghet är nämligen subjektivt och kopplas till en känsla av att ha makt över det egna livet. Det förutsätter egna resurser i form av kunskap och gemenskap men också pengar. Detta är en insikt som bevisligen finns både i socialdemokratin och i borgerligheten.
Begreppet ”egenmakt”, som lanserades i Sverige av SSU på 1990-talet genom Tomas Eneroth (S) och som senare togs upp av Karl-Petter Thorvaldsson när han var ordförande i SSU, handlar om att individen behöver ha en reell känsla av att ha makt och inflytande över sin egen livssituation, något som rimligen bör inkludera den privata ekonomiska situationen.
Staffan Burenstam Linder (M) efterlyste redan på 1980-talet ett ökat individuellt ansvarstagande och skrev om den ”inlärda hjälplöshet” som blir resultatet när välfärdsmedborgaren känner vanmakt och upplever att möjligheterna att påverka den egna livssituationen är begränsade.
I vår tid, när människors livsval skiljer sig alltmer åt, är det rimligt att medborgarna tillmäts ökad förmåga och ansvar att efter egen klokskap hantera en större del av sina inkomster. Att rusta medborgaren så att hon har råd och möjlighet att möta vardagens utmaningar och inte tvingas förlita sig på andras godtycke borde dessutom vara ett projekt som skulle kunna vinna brett stöd över blockgränserna.
Förr i världen tvingades den arbetande delen av befolkningen att stå med mössan i hand inför brukspatron när livet kärvade. I dag tvingas de stå med mössan i hand inför välfärdens patroner. Det kan inte ha varit välfärdskämparnas vision för välfärdsstaten.
Förbättrade marginaler i vardagsekonomin och ökat utrymme för privat sparande skulle gynna medborgarna men även samhället i stort. En undersökning som United Minds gjorde på uppdrag av Timbro 2008 visade att personer med tillgång till mer än 100 000 kronor var beredda att ta större ansvar för såväl sina egna och sina närmastes liv som för samhället än personer med mindre än 20 000 kronor sparade, till exempel vad man skulle göra om ens arbetsgivare var oetisk, om man förlorade sitt jobb, om man inte trivdes på arbetsplatsen, om man själv eller barnen kom på en bra affärsidé eller om barnen behövde pengar till utbildning. Att kunna vara en whistleblower på en arbetsplats som inte fungerar är givetvis lättare om det finns en grundläggande trygghet för den egna ekonomin i botten. När man idag måste ha eget kapital motsvarande minst en månadslön för att kunna säga upp sig själv har mängder av invånare i praktiken belagts med ekonomisk munkavle och en grundläggande otrygghet.
Det moderna samhället förutsätter handlingskraftiga medborgare. Välfärd behöver inte uteslutande skapas genom offentliga transfereringssystem. Privat sparande är också en del av ett fungerande och robust välfärdssamhälle.
Det är därför hög tid för beprövad folkbildning. På samma sätt som hushållen genom reklam lärt sig att ta snabba lån och leva på kredit är det nu dags att upplysa fler om att ett ökat eget kapital stärker egenmakten och inte står i motsättning till en stark välfärd. Privat pensionssparande fick snabbt framgång till följd av att en avdragsrätt för pensionssparande infördes. Avdrag för hushållstjänster har gett fler chans att köpa hjälp på den vita marknaden. Kraftigt förbättrade avdragsmöjligheter för kortsiktigt buffertsparande skulle sannolikt också öka svenskarnas sparvilja.
Det vore i så fall ett steg i rätt riktning. Marginaler i vardagsekonomin ger ökad egenmakt, minskar trycket på de offentliga tjänsterna och stärker tryggheten, till gagn för hela samhället.
