Dagens Nyheter rapporter att allt fler svenskar väljer att ta ut sin tjänstepension under en begränsad period. Det lär leda till att många enbart har den statliga pensionen att se fram emot på äldre dar. Men problemet är inte att människor vill använda sina pensionspengar nu, utan att de inte har egna sparade resurser.

AMF Pension har i sin senaste rapport tittat på hur pensionärerna väljer utbetalning av sin tjänstepension. Undersökningen visar att andelen som väljer tidsbestämd utbetalning stadigt ökat sedan 2001, från nästan 0 till 7 procent i dag.

”Tar du exempelvis ut din tjänstepension under tio år har du sedan bara den statliga delen kvar. Detta leder till en stor utmaning för samhället då försörjningsbördan ökar – dels för att vi blir äldre och äldre, dels för att vi då får mindre pengar”, säger Tomas Flodén, som står bakom AMF-rapporten.

Jag tycker utgångspunkten måste vara att människan har rätt att själv bestämma över hur hon ska använda sina pengar. Det gäller även pensionspengarna. Men när allt fler lever allt längre och andelen gamla växer i relation till de arbetsföra väcks frågor som politikerna måste besvara.

Hur ska vi göra för att öka medborgarnas ekonomiska marginaler utan att kvaliteten i det offentliga åtagandet minskar?

Leif Petersen på Svenska Dagbladet skriver i dag om riskerna för att banktjänstemän riskerar att blanda samman sina roller som rådgivare och försäljare. En ny undersökning som branschtidningen Finansliv gjort, och som omfattar 754 personer på bank eller försäkringsbolag, visar att två tredjedelar tycker att det finns ett motsatsförhållande mellan interna försäljningsmål och kvalificerad rådgivning (Se även Privata Affärer och E24). Det är inte särskilt överraskande.

Alen Musaefendic och Agnes Arpi skrev under sommaren en rapport om just detta. Rapporten Farligt förtroende?, som gavs ut av Timbro, byggde bl a på brevväxling mellan bankkunder och Allmänna reklamationsnämnden, ARN.

Resultatet var tydligt.

På grund av bankerna semistatliga roll i samhället upplever många också att de har ett vidare ansvar. Många har mycket svårt att förstå att bankerna ytterst är affärsdrivande verksamheter.

”Jag ville få ihop så mycket pengar att jag kunde säga ”fuck off” till chefen.”

Orden är Christian W Janssons, tidigare vänsterradikal, delägare i postorderföretaget Ellos och numera vd på Kapp-Ahl. Läs gärna intervjun med honom i Sydsvenskan.

”Svenskar vill betala mer i skatt” är ett budskap som flera medier just nu basunerar ut. Undersökningen Välfärdsopinionen konstaterar att 75 procent kan tänka sig att betala mer i skatt . Men svaren har begränsad betydelse om medborgarna inte vet hur mycket de redan betalar i skatt. Genom att på lönebeskedet redovisa hur pengarna används skulle fler bli medvetna om välfärdens kostnader – samtidigt skulle stödet för skattehöjningar sannolikt minska.

Enligt Välfärdsopinionen, som sedan 1981 genomförs på Umeå universitet och mäter svenskarna inställning till välfärdsstaten, är svenskarna beredda att betala mer i skatt. Förutsättningen är att pengarna går till sjukvård och äldreomsorg. Flera medier rapporter om studien (SvD och Dagens Samhälle).

Men undersökningen tycks inte ha något att säga om människors uppfattning om hur mycket de i dag betalar i skatt. Det gör den irrelevant. Medborgarnas medvetenhet om det nuvarande skattetrycket är av central betydelse om studien ska ha någon relevans för samhällsdebatten.

Svenskarna betalar redan bland världens högsta skatter. Trots det finns det påtalade brister i alltifrån skola, vård och omsorg. Men det är inte brist på pengar. Kommunerna ansar sig ha råd att uppföra stora inomhushallar och äventyrsbad i parti och minut, projekt som på sikt kostar på i form av drift och underhåll.

Apropå diskussionen om borgerlighetens framtid eller det borgerliga uppdraget som Svenska Dagbladet initierat. Vore det inte klokt att besluta att fördelningen av välfärdens kostnader öppet redovisades på lönebeskedet? Det skulle ge varje enskild arbetstagare insikt om hur pengarna används och förbättra hennes möjligheter att kritiskt granska populistiska utspel om behovet av mer resurser.

Ibland framträder sprickorna i den svenska fasaden mer än vanligt. Samma dag som jag får veta att hundratals familjer i Kristinehamn inte har råd att betala elräkningen, somliga med småbarn i villa,  läser jag om en ny typ av sms-lån som gör det möjligt för människor att med några enkla knapptryck belåna bilen.

Nya Wermlands Tidningen rapporter att många i Kristinehamn inte har råd att betala elräkningen. Hela 250 hushåll uppges leva under hot om att bli utan ljus och värme. Detta i ett samhälle med 24 000 invånare.

Några klick bort berättar Dagens Industri om den senaste varianten av sms-lån som gör det möjligt att ta ett korttidslån med familjekärran som säkerhet.

Var för sig är artiklarna trist läsning. Tillsammans skisserar de en mörk bild av Sverige.

Sprickorna i den svenska fasaden framträder tydligt. För samtidigt som många hushåll i Sverige har svårt att klara av ens de mest basala utgifterna - sannolikt är obetalda elräkningar inte ett fenomen som är begränsat till Kristinehamn -växer marknaden för olika typer av korttidskrediter. Människor lever ur hand i mun.

För att vända utvecklingen krävs en smärre revolution. Människors marginaler måste bli bli större, kunskaperna om vardagsekonomi bli bättre. Detta kräver förändringar av den svenska skolan. Men framför allt krävs en omvärdering av relationen mellan stat och medborgare.

I Sverige har det politiska uppdraget länge handlat om att överföra makt från individer till stat och kommuner. Utvecklingen har grundats på välvilja och omtanke av människor. Men samtidigt som det offentliga ansvaret har vuxit har medborgarnas personliga ansvar minskat i motsvarande takt.

Nu ser vi effekterna av politiken. Sprickorna i fasaden blir allt tydligare.

Uppdatering: Läs Annika Creutzers genomtänkta kommentar till de nya sms-lånen.

Dagens Industri rapporter i dag om en ny form av snabbkredit som gör det möjligt att via sms belåna bilen. Detta är en tråkig utveckling om än inte särskilt oväntad. För att få vardagsekonomin att gå ihop väljer allt fler att ta snabba mikrolån. Vad säger det om ett rikt land som Sverige när tiotusentals medborgare tvingas acceptera rena ockerräntor för att kunna betala räkningarna?

Många av oss lever från löneutbetalning till lönebetalning. Få svenskar har ett ordentligt sparkapital och om tvättmaskinen skulle råka gå sönder kan 25 procent av hushållen inte köpa en ny med egna pengar utan tvingas köpa på avbetalning.

Detta är ett fattigdomstecken och ett som är synligt på flera håll i välfärdssamhället Sverige. När sms-lånen kom för några år sedan var det bara ytterligare en påminnelse om hur små marginalerna är för många svenskar.

Sms-lånen ligger ofta på ett par tusenlappar. Återbetalningsbeloppet för ett lån på 3 000 kronor blir på några veckor 3 600 kronor, en effektiv årsränta som motsvarar flera hundra procent.

Problemet är naturligtvis att människor som inte kan få fram 3 000 kronor på något annat sätt i dag sannolikt inte kommer att kunna få fram 3 600 kronor en månad senare heller. På ett år tickar en skuld på några tusenlappar snabbt iväg.  

Det finns flera företag på den svenska mikrolånsmarknaden. I Stockholms tunnelbana gör Folkia sedan en tid tillbaka reklam för ”Lilla Folklånet”. Till en räntekostnad på 300 kronor kan man i 30 dagar få låna 3 000 kronor.

Politiker av alla färger har länge kritiserat den här typen av korta lån Medierna visar också ett ökande intresse för företeelsen, se ex. Dagens Nyheter, Sydsvenskan och E24. Men istället för att kräva förbud mot sms-lån borde vi fundera varför situationen ser ut som den gör. För vad säger det egentligen om hur vår ekonomi fungerar när tiotusentals svenskar har så små marginaler att de tvingas acceptera rena ockerräntor för att klara uppehället i väntan på nästa löneutbetalning?

Hur kommer alla dessa människor att klara sin ekonomi om lagstiftaren gör det svårare att få sms-lån?

Kommer de i stället att slutat att betala TV-licensen? Tar de lån av kompisarna, eller av människor som inte alls är deras kompisar? Ska alla dessa människor gå till pantbanken med sina ägodelar?

Det fundamentala problemet är att på tok för många människor i Sverige saknar ekonomiska marginaler. Människor som inte kan klara av en oväntad utgift på några tusen, till exempel om frysen slutar fungera, ungarna behöver nya vinterkläder eller en gammal förälder behöver hjälp att betala för medicinen. De som saknar marginaler vet att det finns oändligt många händelser som kan välta ekonomin över ända.

Detta för mig till min slutpoäng.

I välfärdsstaten har medborgarna ingått ett samhällskontrakt med staten. I utbyte mot omfattande lagstiftning och höga skatter och avgifter har staten lovat oss att de ska ta hand om oss om vi råkar i ekonomiska trångmål. Den här föreställda tryggheten gäller vid arbetslöshet, vid sjukdom, när man måste vara hemma och ta hand om sina barn och i en mängd andra fall.

Svagheten i överenskommelsen är att systemen sällan är lika välfungerande i verkligheten som de framstår i politikernas högtidstal. Hur tätt politikerna än knyter det gemensamma trygghetsnätet kommer det alltid att vara grovmaskigt och fullt av hål.

Men eftersom vi har gett politikerna så mycket pengar till skyddsnätet har vi inte haft möjlighet att bygga upp egna sparbuffertar.

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter

”Tågen måste gå att lita på även när det snöar”, konstaterar Svenska Dagbladets ledarsida i dag. Det är svårt att inte hålla med. Svenskens maktlöshet inför de stora systemlösningarna är påtaglig.

För trots att vi ända sedan 1970-talet betalar bland världens högsta skatter är det offentliga erbjudandet, alltifrån infrastruktur till vård, skola och omsorg, inte i absolut världsklass. I kategori efter kategori jämför vi oss allt oftare med ett EU-snitt istället för med de länder som presterar på topp.

Frågan fler bör ställa sig är om det är troligt att förvänta sig en förbättring av kvaliteten i de offentliga tjänsterna. Välfärdsverksamheterna dingnar under ett allt mer omfattande regelverk och skatterna kan knappast tillåtas tynga våra axlar mycket mer. 

Återstår att rusta den enskilde medborgaren och göra henne stöttålig inför livets utmaningar. Systemfel behöver ju inte handla om tåg som slutar fungera så snart snön lägger sig. Det kan lika gärna handla om havererade datasystem.

När tågen slutar fungera sitter passagerarna hjälplöst kvar. I de flesta fall kommer ersättningslok inom någon timme. Ingen livsfara tack och lov. Men hur skulle vi hantera en situation där försäkringskassans datasystem plötsligt slutar att fungera? Hur många skulle ha svårt att klara av vardagen utan transfereringen från a-kassan eller försäkringskassan?

Av statistiken att döma alldeles för många.

En undersökning som Länsförsäkringar släppte i maj visade att nästan vart fjärde hushåll i Sverige inte klarar av en oväntad utgift på 5 000 kronor. Några månader senare konstaterade Länsförsäkringar att tre av tio svenskar har en sparbuffert som understiger 19 000 kronor. Hela 10 procent har enligt undersökningen ingen sparbuffert alls.

På sikt är detta så klart en ohållbar situation som kräver en omprövning av relationen mellan stat/kommun/landsting och medborgare.  Genom att möjliggöra för människor att bygga upp egna sparbuffertar tilltror vi inte bara våra medmänniskor ansvar, vi ger de också en chans att rusta sig för de kriser som ovillkorligen drabbar oss alla i livet.

Svenska Dagbladets ledarredaktion har dragit igång en diskussion om borgerlighetens framtid. Det är ett bra initiativ som har lockat många skribenter. Ur ett folkkapitalistiskt perspektiv är prioriteringen självklar: rusta välfärdsmedborgaren för en värld i förändring.

Den folkkapitalistiska visionen handlar inte om att vrida på olika reglage i välfärdsstaten. Uppgiften består i att ompröva relationen mellan stat och medborgare.

För i en värld där människors livsval, önskemål och preferenser skiljer sig åt allt mer minskar också utrymmet för breda kollektiva systemlösningar. Välfärden kan bestå, men måste utvecklas, individualiseras.

Centralt i den strävan är att göra det möjligt för människor att bygga upp en egen ekonomisk stöttålighet. Ett eget privat sparande. Det kan handla om ett kraftigt höjt lönegrundavdrag, sänkta skatter eller om fördelaktiga sparformer.

Taktiken kan variera, strategin och inriktningen är viktigare.

För trots att Sverige är ett rikt land med en ekonomi som rullar på i expressfart är svensken i allmänhet inte särskilt förmögen. Blänkande bilkarosser och välputsade husfasader till trots döljer de ofta betydande skulder. Alltför många saknar helt ett eget sparande.

Detta är en djupt olycklig situation. Egna resurser på banken stärker självförtroendet, ökar handlingsfriheten och hjälper människor att frigöra sig från tärande relationer.

Det finns många som envetet hävdar att pengar inte ger lycka. Ny forskning från Stockholms universitet skjuter det påståendet i sank. Små marginaler i vardagsekonomin, visar det sig, är den enskilt största ekonomiska påverkansfaktorn för vårt välbefinnande.

Martin Berlin och Niklas Kaunitz vid Nationalekonomiska institutionen vid Stockholms universitet presenterade sin slutsats i ett working paper på tisdagen. Forskarna skriver:

”The consistently most important economic factor inuencing life satisfaction, in our data, is having small economic margins.”

Jag kan inget annat än hålla med Andreas Bergh. De här killarna bör vi noggrant följa framöver.