Mats Edman, nytillträdd chefredaktör på Dagens Samhälle, skriver klokt om en tickande bomb i svensk politik.

Kommunerna ska under de närmaste 20-30 åren dels hantera en växande andel äldre med ökade vårdbehov, dels uppfylla de pensionsförpliktelser man har gentemot tidigare anställda, i första hand de 40-talister som nu börjar lämna arbetsmarknaden.

Problemet är som bekant att pensionskistorna är tomma.

Veronica Palm (S), en av de personer som sägs vara aktuell som ny partiledare i Socialdemokraterna, är ingen vän av folkkapitalism. Tyvärr. Istället för att värna och stärka medborgarnas och hushållens ekonomi vill hon återinföra förmögenhetsskatten. I en intervju med Dagens Industri visar hon också tydligt att hon inte förstår betydelsen av att medborgarna har möjlighet att bygga upp egna, privata sparbuffertar.

”Jag tycker det behövs en beskattning av kapital. Jag är övertygad om att det går. Vi kan inte bara beskatta arbete och konsumtion. Ett passivt kapital som bara ligger gör ingen nytta”, säger Palmtill Dagens Industri.

Kommunernas skattkistor gapar tomma. Bara hälften av Sveriges 290 kommuner har lagt undan pengar till pensionsskulden, enligt en genomgång av Dagens Samhälle. Det är en dålig nyhet, både för folkkapitalister och välfärdsexpansionister.

En gigantisk skuld döljer sig i de kommunala budgetluntorna. Det handlar om de pensioner som anställda i kommuner och landsting tjänade in före 1998. Men även om skulden inte syns när kommunerna redovisar sina resultat- och balansräkningar finns den där. Var så säker.

Den sammanlagda pensionsskulden för Sveriges 290 kommuner är i nuläget 205 miljarder kronor. När 40-talisterna framöver börjar gå i pension blir kommunerna tvungna att skramla fram pengarna.  Enligt Dagens Samhälle, som bearbetat uppgifter från SCB, fattas emellertid pengar. Mycket pengar.

Bara 144 kommuner har placerat öronmärkta pengar för att möta den växande pensionsbördan, sammanlagt förvaltar de 23 miljarder kronor. Det motsvarar ungefär en dryg tiondel av den totala skulden.

Det här är dåliga nyheter, både för oss folkkapitalister som för de som helst vill se en utbyggd offentlig sektor. För när kraven på pensionsutbetalningar tynger kommunerna kommer sannolikt många politiker se sig tvungna att höja skatterna samtidigt som de skär ned på de offentliga åtagandena: skolan, vården och omsorgen.

Som folkkapitalist är jag kluven inför en sådan utveckling.

Å ena sidan välkomnar jag att politikens gränser blir tydligare och att det offentliga åtagandet krymper. Men en sådan utveckling ska inte komma tillstånd på grund av att politikerna har blundat för den växande pensionsskulden, utan genom att medborgarna får insikt i att ett mindre politiserat samhälle är ett bättre samhälle.

Om till exempel skola, vård och omsorg  tvinga skära ner utan att medborgarna tillförs ökade egna resurser, i första hand genom sänkta skatter eller höjda grundavdrag, står de handfallna inför utecklingen. Utan egna sparade pengar innebär minskade offentliga åtaganden att allas vår handlingsfrihet krymper.

Svenskarna drömmer om mer fritid – men tycker sig inte ha råd. I valet mellan kraftigt ökad lön och mer fritid skulle de flesta välja det sistnämnda, enligt en ny avhandling. Men lösningen kan inte vara mer politik. Större sparbuffertar skulle däremot ge människor mer makt över sina liv. 

I avhandlingen ”Om tidens värde”, som nyligen lades fram vid Stockholms universitet och som i dag var ämne för en artikel i Dagens Nyheter, hävdar Paul Fuehrer att många svenskar önskar sig mer fritid. Forskningsresultaten bygger på sammanlagt 130 intervjuer. Fuehrer har bland annat sökt svar på hur vi värderar olika sätt att spendera vår vakna tid. I en kommentar till studien säger han:

”Många av dessa intervjupersoner beskriver ”ett vardagsliv ur balans. De saknar tid att ägna sig åt familjen, sociala aktiviteter och inte minst sig själva. I ett hypotetiskt val mellan en kraftig löneökning och mer ledig tid väljer majoriteten mer tid och uttrycker samtidigt en önskan om politiska förändringar som luckrar upp förvärvsarbetets styrning av vardagslivet.”

Jag betvivlar inte intervjupersonernas svar. Det är ytterst mänskligt att önska sig mer tid för familj och vänner. Det gör åtminstone jag själv. Men lösningen på denna brist på frihet, för det är ju faktiskt vad saken handlar om, är knappast fler politiska pekpinnar. Det många svenskar saknar är snarast möjligheten att avstå ifrån att arbeta utan att samtidigt bli fånge i offentliga stödsystem.

Mer pengar på banken skulle drastiskt förändra bilden. Med ett betydligt större privat sparande skulle svenskarna bättre kunna variera arbetsbördan efter de behov som livssituationen just för stunden bjuder. Människor som upplever att tiden inte räcker till – att familj, vänner och andra sociala aktiviteter blir lidande på grund av att arbetsplatsen slukar all deras vakna tid – skulle plötsligt ha råd att välja att inte arbeta. Denna frihet ska inte förväxlas med ”friår” eller andra former av subventionerad arbetsbefrielse. Med egna sparmedel är valet mellan att förvärvsarbeta eller leva på det egna sparkapitalet en högst personlig fråga.

”Sverige på jumboplats”.

Vi var många som på tisdagen satte kaffet i halsen när olika medier rapporterade att svenska pensioner på sikt riskerade att bli de lägsta i Europa. Uppgifterna kom från en ny rapport som tjänstemän vid EU-kommissionen hade tagit fram. Enligt den skulle Grekland, detta statsfinansiella föredöme i världen, utvecklas till något av ett paradis för pensionärer. Beräkningar i rapporten tydde på att grekerna år 2048 kunde räkna med att få ut 110 procent av sin lön i pension!

Lyckligtvis var det flera journalister som höll huvudet kallt och synade siffrorna. Sanna Rayman på SvD var en av dem. Hon bestämde sig för att kontakta Finansdepartementet för att reda ut en del frågetecken, ett samtal som resulterade i en läsvärd artikel i dagens tidning.

Hushållen i Sverige behöver bygga upp större sparbuffertar. Men maxgränser för avdragsrätt skulle leda fel. Verklig frihet förutsätter mer än pengar till en ny tvättmaskin.

Du som följer folkkapitalism.nu vet att vi konsekvent efterlyser ett ökat privat sparande. Nyhetsinslag om att fler svenskar än någonsin är miljonärer, siffror som bygger på statistik om högt belånade fastigheter, ger knappast en rättvisande bild av verkligheten. Istället bör man titta på det privata sparandet.

Då blir bilden onekligen en annan. En undersökning som Länsförsäkringar släppte i maj, och som folkkapitalism.nu bloggade om, visade att nästan vart fjärde hushåll i Sverige inte klarar av en oväntad utgift på 5 000 kronor. I en uppföljande rapport som kom i slutet av sommaren konstaterade Länsförsäkringar att tre av tio svenskar har en sparbuffert som understiger 19 000 kronor. Hela 10 procent har enligt undersökningen ingen sparbuffert alls.

I ljuset av detta var det givetvis mycket välkommet att Sten Dunér, vd på Länsförsäkringar, tog upp ämnet i en debattartikel på DN Debatt häromdagen. Han gör helt rätt i att efterlysa en fördjupad debatt om vikten av att vi alla försöker att lägga undan lite mer av våra inkomster.

Dunérs idé om avdragsrätt för privat sparande är intressant. Men jag är kluven till hans skisserade förslag.

Visst, det vore klokt om staten i större utsträckning än i dag uppmuntrade medborgarna att bygga upp egna ekonomiska sparbuffertar. Metoderna för att nå dit kan dock variera, avdragsrätt för privat sparande är bara ett av flera sätt. Men givet att avdragsrätt är förslaget som ligger på bordet förefaller Dunérs begränsningsregel som onödigt defensiv – Dunér föreslår en gräns vid 1000-2000 kronor per månad och max 50 000 kronor i totalt sparande.

50 000 kronor är mycket pengar, särskilt om bankkontot är tomt. Och nog ger det en viss trygghet den dagen då den gamla diskmaskinen eller torktumlaren plötsligt måste ersättas.  Men som grundplåt för verklig frihet räcker det inte särskilt långt.   

Nej, istället för att vaka över de skattekronor som staten eventuellt kan gå miste om borde fler av oss våga lyfta blicken. Sparade pengar stärker individen och ger möjlighet till frihet från vardagens oro.

Om de svenska hushållen ges bättre möjligheter att spara kommer det att gynna hela samhället. Medborgarna får ökad handlingsfrihet och färre än i dag tvingas förlita sig på de offentliga transfereringssystemen, vilket i sig frigör både resurser och pengar.

Se där, vilken framtidsvision en vanlig tisdagskväll.

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter