Den svenska välfärdsdebatten domineras i all väsentlighet av ett statsnyttoperspektiv. Välfärd är per definition en offentligt finansierad åtgärd. Få tycks hittills ha förstått att välfärd också kan skapas genom att göra det möjligt för medborgarna att spara en slant på banken. 

I den gångna valrörelsen såg vi förhoppningsvis början på ett skifte när Kristdemokraterna på en av sina valaffischer lanserade budskapet ”Eget sparande är också välfärd!” Argumenten på hemsidan bör glädja oss folkkapitalister.

”Med pengar på banken kan du sova lugnare alldeles oavsett hur räntan förändras. Med pengar på banken är det ingen katastrof om kylskåpet går sönder eller vinterskorna slits ut. Med pengar på banken styr du mer över din egen tid. Du får frihet men också förmåga att hantera det oväntade. När fler människor har det så, har vi fått ett tryggare samhälle.”

Jag hoppas kunna återkomma i frågan. Kanske blir det tillfälle att intervjua partisekreteraren om hur partiet har resonerat. Tills dess får ni läsare gärna tipsa mig om liknande initiativ/tankegångar i andra partier.

En tredjedel av svenskarna har en buffert på 100 000 kronor. Det visar en ny undersökning från TNS Sifo. Med höjt grundavdrag, riktade skattesänkningar eller förbättrade sparmöjligheter skulle ännu fler få möjlighet att bygga upp samma trygghet. 

Samtidigt som 31 procent av svenskarna uppges ha 100 000 kronor ekller mer i sparade medel är det många som helt saknar en ekonomisk buffert. Uppemot en halv miljon svenskar beräknas möta julen utan sparade pengar. Detta enligt en ny undersökning från TNS Sifo som DI ingående rapporterar om. 

Nyheten kablas just nu ut i flera medier, däribland Sydsvenskan, Östgöta Correspondenten och Privata Affärer. Mika Burman Götz, sparekonom på Nordnet som beställt studien, konstaterar att det låga sparandet beror på att många helt enkelt inte har råd att spara.

”Många har svårt att få vardagsekonomin att gå ihop och då är inte sparandet första prioritet”, säger Mika Burman Götz.

Detta är ett centralt konstaterande. För även om Sverige som nation är rik och har en relativt välfungerande ekonomi, inte minst i ljuset av de problem som flera av våra europeiska grannländer nu tampas med, är befolkningen långt ifrån förmögen. För väldigt många räcker pengarna knappt till att täcka månadens alla utgifter, med en lukrativ marknad för korta lån av olika slag, exempelvis sms-lån som jag tidigare bloggat om.

I Sverige kompenseras bristen på egna resurser med låga räntor och ett välutvecklat system för avbetalningar, inte sällan utan ränta.

Men kredit ger inte samma trygghet som egna sparade pengar. Många undersökningar visar att människor som har en slant på banken är mer nöjda med livet och känner sig tryggare i vardagen.

Tryggheten borde inte uteslutande vara avsedd för höginkomsttagare. Genom att höja grundavdraget för låga löneinkomster, genomföra riktade skattesänkningar eller förbättra sparmöjligheterna skulle fler svenskar – även de med lägre inkomst – få möjlighet att bygga upp egna sparbufferatar.

Läsplattan är årets julklapp. Men samtidigt som många familjer lockas att lägga flera tusen på en läsplatta klarar 25 procent av de svenska hushållen inte av en oväntad utgift på 5 000 kronor. 

Läsplattan är årets julklapp. Åtminstone om vi ska tro Handelns utredningsinstitut. Nyheten har under dagen och gårdagen vidarerapporterats i flera medier (SvD, E24, DN, DI, Göteborgs-Posten och SVT). Priserna för läsplattor varierar beroende på märke och försäljningsställe. Apples Ipad, den läsplatta som många tippar bli den mest populära i Sverige, har ännu inte nått butikerna. I Tyskland säljs den för motsvarande 5 000 kronor. Gissningsvis speglar det väl det svenska priset.

Men samtidigt som många familjer kommer lockas till köp vet vi att långt ifrån alla skulle ha råd att köpa den kontant. Detta är ett viktigt konstaterande. En undersökning som Länsförsäkringar släppte i maj i år visade att nästan vart fjärde hushåll i Sverige inte klarar av en oväntad utgift på 5 000 kronor.

Märkligt? Ja. Överraskande? Inte särkilt.

För även om Sverige är ett rikt land är de svenska medborgarna inte särskilt förmögna. Länsförsäkringar visade i en undersökning i somras att 3 av 10 svenskar har en sparbuffert som understiger 19 000 kronor. Hela 10 procent har enligt undersökningen ingen sparbuffert alls.

Läsplattan lär underhålla många under jul- och nyårshelgerna. Jag får medge att jag själv känner mig lockad till köp. Men utgiften bör ställas i relation till alternativet. Vad kommer att kännas bäst några månader in på det nya året – en sparad slant på banken eller en dyrgrip i hyllan?

”Att bli ekonomiskt oberoende var viktigt för mig och det hade att göra med min bakgrund. Men när jag väl hade nått dit var det andra saker som var viktigare.”

Anders Wall, som efter att i unga år ha sett sin far göra konkurs blev en av Sveriges främsta entreprenörer, berättar i en intervju i E24 om pengars betydelse som drivkraft.

”Egentligen tror jag inte det är någon som är intresserad av pengar i sig. Ingen vill sitta hemma och lukta på sina pengar och läsa resultat- och balansräkningen. Det handlar om vad pengar kan skapa: möjlighet att vara mer med sina barn, att bo annorlunda eller att kunna slippa vara orolig för sin ekonomi.”

Charlie Söderberg, känd från programmet Lyxfällan i TV3, i Nya Affärer om betydelsen av att spara pengar.

Thomas Idergard skriver i dag en tankeväckande debattartikel på Newsmill.

I likhet med många andra upprörs han över bristerna i äldreomsorgen, senast uppmärksammade i en ny rapport från Socialstyrelsen. Men till skillnad från andra debattörer menar Idergard bestämt att problemet inte handlar om brist på pengar. Det finns tillräckligt med resurser för att klara de offentliga åtagandena. Enligt en rapport från SKL kommer Sveriges kommuner att få ett samlat överskott på 21 miljarder kronor under 2010.

Nej, problemet är enligt Idergard snarast kommunpolitikernas ovilja att prioritera. I en värld där resurserna inte är oändliga måste man välja mellan vilka verksamheter som ska skattefinansieras. Men istället för att göra dessa val blundar många kommuner hellre. Istället för att åtgärda påvisade brister i välfärdens kärnverksamheter satsas skattepengarna på alltifrån nya badhus till inomhusarenor. Det lämnar medborgarna famlande i mörkret. Tyngda av höga skatter och lovade en fullgod offentlig välfärd har de vare sig känt behov av eller haft möjlighet att bygga upp egna sparmedel.  

Thomas Idergards logik är lika klok som sällsynt i den svenska debatten och påminner mig om Staffan Burenstam Linders bok Den hjärtlösa välfärdsstaten (Timbro 2010). Trots att det är nästan 30 år sedan den kom ut första gången är bokens budskap tidlöst.

Burenstam Linder skriver att välfärdens själva konstruktion utsätter medborgarna i samhället för större ökade risker i tider när neddragningar av olika skäl måste genomföras. Bristerna i äldreomsorgen är belysande för problematiken.

”Efter att ha betalt skatt har välfärdsstatens medborgare kvar mindre pengar. De har följaktligen mindre möjligheter att klara ekonomiska påfrestningar med egna medel. Deras utrymme för eget sparande i syfte att hantera kommande påfrestningar har begränsats.”

Välfärdsstatens bidrag innebär m a o inget netttillskott. Välfärdsstatens människor är snarare i behov av mer hjälp från det offentliga. Staffan Burenstam Linder skriver om ”den dubbla sociala nedrustningen”.

”Först neglieras eller demonteras de privata sociala skyddsnäten. Sedan framtvingas en nedskärning av det offentliga sociala systemet. Resultatet är brutalt.”

”Allt för många springer i ett ekorrhjul. De får sin lön, betalar sitt lån och belönar sig själva med att konsumera. Sen är pengarna slut och väntan på nästa lön börjar.”

Günther Mårder, ordförande i föreningen Aktiespararna, säger i en intervju i Sydsvenskan att fler svenskar borde spara en större del av sin inkomst än i dag.

Var tredje svensk drömmer om ekonomiskt oberoende, enligt en ny undersökning från Svenska spel. Psykologen Madeleine Gauffin anser i en intervju i Dagens Nyheter att detta är ett oroande tecken.

”Människor sitter fast i arbetslivssituationer där de känner sig mer fångna än fria. Trots att vi på många sätt har det väldigt förspänt längtar vi efter ett annat liv.”

Jag ser snarast resultatet av undersökningen som ett friskhetstecken. Många i Sverige förstår uppenbarligen att staten vare sig är eller kommer att bli alla goda gåvors givare. Istället fäster de sin tilltro till den egna förmågan och drömmer om ett liv där politiska beslut betyder mindre, där ett ordentligt sparande kan öka deras handlingsutrymme.

Det är sannerligen inget att beklaga.

Regeringen ger grönt ljus för fortsatta försäljningar av statligt ägda företag. Nu är det hög tid att förverkliga folkkapitalismens vision – och överföra pengarna direkt till medborgarna.

I en intervju med Nyhetsbyrån Direkt, som publiceras i bl a Dagens Industri, Veckans Affärer och E24, säger finansmarknadsminister Peter Norman (M) att marknadsläget för försäljningar ser bra ut.

”Rådande marknadsläge är i princip bra. Men det är en stor process att göra sådana här saker, det gör man inte i en handvändning”, säger han.

En försäljning av aktier i Teliasonera, Nordea och SBAB skulle enligt beräkningar ge intäkter på sammanlagt 100 miljarder kronor till staten.

Det är onekligen mycket pengar. Men istället för att som planerat betala av på statsskulden – regeringens ambition är att minska statsskulden till motsvarande 21 procent av Sveriges BNP vid mandatperiodens slut – bör man överväga att dela ut pengarna direkt till medborgarna.

Okonventionellt? Möjligtvis. Omöjligt? Inte alls.

För trots att Sverige är ett rikt land är landets medborgarna långt ifrån förmögna. Nästan en fjärdedel av hushållen klarar inte av en oväntad utgift på 5 000 kr. Tre av tio svenskar har en sparbuffert som understiger 19 000 kronor. Hela 10 procent har ingen sparbuffert alls.

Detta skapar förstås en ofrihet som riskerar att cementera hämmande samhällsstrukturer. Vi kan varje dag läsa i tidningen om att den offentliga välfärden inte räcker till och att kvaliteten i statens erbjudande brister.   

Med egna sparade pengar skulle människor i större utsträckning våga bryta upp och söka nya vägar i livet. En försäljning av de statliga företagen, följt av en överföring av pengarna till medborgarna, vore en frihetsreform av sällan skådat slag.

Bloggar via intressant.se om Statliga företag

I strid med flera ledande Socialdemokrater vill Veronica Palm (S) i Stockholm återinföra förmögenhetsskatten. Palm, som nämnts som en möjlig efterträdare till Mona Sahlin, säger i en intervju med Svenska Dagbladet (21/11) att personer som väljer att bygga upp egna sparbuffertar ska bidra mer till det allmänna.

”Det är rimligt att de som tjänar allra, allra mest, och har ett stillastående kapital, får bidra till samhället lite mer.”

Men för Veronica Palm handlar det inte om att straffa sparsamma personer, inte alls, bara om vanlig hederlig paternalism. Politiker, inte medborgarna, vet ju trots allt bäst.

”Vi vill ju använda pengarna till en massa bra saker.”