I Lars Adaktussons program i TV8 i går intervjuades LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. Intervjun handlade mest om avtalsrörelsen, men tittaren fick också intressant inblick i Lundby-Wedins syn på vems pengar skattepengar egentligen är.

Titta här

och hoppa fram till 4:30. Så här låter det:

Adaktusson: "Med det fjärde steget i jobbskatteavdraget så får de flesta löntagare skattesänkningar med över tusen kronor i månaden. Tycker du att det är glädjande?"

WLW: "Det är naturligtvis bra att man får ett ökat utrymme för konsumtion. Men jag tror att det här med jobbskatteavdraget… det måste man se på längre sikt. Jag blir väldigt upprörd när politiker, som inte ska lägga sig i vår avtalsrörelse går ut och säger ‘Nu behöver ni inte be om så stora löneökningar. Titta, vi kan ge er mer än vi ni kan få med löneökningar.’ Ungefär som om politiker ska stå och dela ut pengar till folket."
 

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Svenskarnas förmögenheter

Södermanlands Nyheter publicerar i dag en bra ledare om vad trygghet egentligen innebär. Ur ledaren:

Konsekvensen av att varannan svensk har en ­nettoförmögenhet under 60 000 kronor är att befolkningen blir ängslig, börjar se om sitt egna hus och ­skyller ­personliga misslyckanden på andra. Vi får ett ­samhälle i vilket grannen installerar larm på huset – men hamnar i ”­Lyxfällan” när fakturan ska betalas.
Under tiden ropar den samlade vänstern efter ­högre skatter, medan den samlade högern ropar efter högre straff. Men ropen är dömda att misslyckas. För så länge vi lever i ett samhälle, i vilket en av fem måste låna för att köpa sig ett nytt kylskåp, finns ingen trygghet.

Aftonbladet har haft en intressant serie om pengar på sin debattsida. Först ut var Wanja Lundby-Wedin som hade en del bra poänger om att det är svårt, eller omöjligt, för människor med låga inkomster att spara ihop till en buffert i Sverige. Helt sant, även om Lundby-Wedin anser att politiska beslut "tvingar" människor att spara ihop till en buffert. Snarare har väl politiken i Sverige gått ut på att tvinga människor att klara sig utan.

I går var det dags för Linda Skugge, som gör upp med vad hon anser vara en försoffad och curlad generation. Hon vill berätta för den att livet visst handlar om pengar. Hela tiden. Också Skugge har många poänger, men frågan är om jag håller med henne om att livet handlar om pengar. Är det inte så att buffertsparande och trygghet handlar om att få slippa tänka på pengar hela tiden?

Hur som helst: frågor om pengar, buffertsparande och trygghet är på tapeten, vilket är bra. Den diskussionen är ganska yrvaken, men jag hoppas att den växer.

Missa inte lanseringen av Dick Klings nya bok Tryggare kan alla vara, som berör just dessa frågor. Anmäl dig här! Man får våfflor!

Johnny Munkhammar berör folkkapitalistiska tankar i en debattartikel i Aftonbladet:

Den som mot den bakgrunden engageras av att vanligt folk ska få det bättre – vilket jag gör – borde dra en enkel slutsats: Underlätta för fler att bli delägare i företag. Självklart bör det bli lättare att själv äga och driva företag, men också att äga aktier i de stora företagen

Sänker vi skatterna på ägande blir det mer attraktivt att göra sådana investeringar. Då lär än fler kunna ta del av företagens utdelningar. Har man olika intäktskällor blir man inte heller lika beroende av hur just lönen utvecklas

Ett sätt att ge alla chansen att komma igång som investerare kunde vara det ekonomen Dick Kling föreslog, att man delar ut de statliga företagen till folket. Vi sägs ju ändå äga dem, varför kan vi då inte få de cirka 50 000 kronor vårt delägande i dessa företag motsvarar?

Kvällstidningarna har nu i flera dagar skrivit om det stormiga bröllopet mellan Laila Bagge och Niclas Wahlgren. I dagens Aftonbladet (ej på nätet) "avslöjas" att paret sålt bildrättigheterna till sitt bröllop till Expressen. Detta är förklaringen till att Laila och Niclas inte kunde gå gemensamt ut ur kyrkan, utan fick smyga ut var för sig, under skydd av vakter som fick hålla upp jackor för de nygifta. Annars hade kontraktet med Expressen brutits.

Nåväl, man ska inte moralisera över vad människor väljer att tjäna pengar på, och alla sätt är väl bra utom de dåliga.

Aftonbladet har dock också siffror på hur mycket Expressen betalat för bildrättigheterna. Mellan 50 000 och 60 000 kronor. Om siffrorna stämmer är Niclas Wahlgren och Laila Bagge ett mycket tydligt exempel på den stundtals obefintliga förmögenhetsbildningen i Sverige. För två lärarlöner före skatt väljer alltså ett nygift par, dessutom antagligen mera välbeställt än de flesta, att avstå från det unika nöjet att gå ut från kyrkan tillsammans när man gift sig och ta emot lyckönskningar från vänner och släktingar.

Kan man tänka sig att också en mycket perifer kändis i USA skulle gjort samma deal för under en halv miljon kronor?

Låt hela lönen, inklusive löneskatten som kallas arbetsgivaravgift, stå med på lönebeskedet. Detta är Lars Jonungs förslag till arbetsmarknadens parter i den pågående avtalsrörelsen, i en kolumn i DN i dag. Läs!

På DI Debatt skriver i dag Driva Egets Anders Andersson, Aktiespararnas vd Günther Mårder samt författaren Joel Dahlberg att många banker "lockar sina kunder" att köpa dyra, "aktivt" förvaltade fonder i stället för billigare indexfonder. Eftersom de aktivt förvaltade fonderna nästan aldrig slår index (eller för den delen investerar särskilt annorlunda jämfört med indexfonder) så kan man ifrågasätta värdet av att köpa "aktivt" förvaltade fonder.

Att vara arg på bankerna och deras rådgivare är naturligtvis en strategi för att komma tillrätta med problemet med svenskar som "dumsparar" i dyra fonder. Men tyvärr är strategin antagligen inte särskilt framgångsrik.

Man kan häpnas över hur hög tilltro många vanliga kunder sätter till banker. De flesta svenskar tänker just "rådgivare" när de är hos sin bankkontakt, och inte "säljare". Men att banker i vissa enstaka fall ägnar sig åt rent bondfångeri och dessutom är utsatta för alldeles för dålig konkurrens förändrar inte faktum: Vanliga svenskar behöver aningen mera kunskap, men framför allt mycket större självförtroende när det gäller privatekonomi. Detta skulle dramatiskt ändra tonen ute på bankkontoren. Och självförtroende och intresse får man genom ansvar.

Att kunderna inte bryr sig om vilka fonder de har och deras avgifter är förmodligen ofta ett helt rationellt beslut: de flesta svenskar har så små besparingar att det inte är lönt att säga emot rådgivaren på banken, och välja en fond som är något billigare. Vem orkar det, om vinsten är mindre än priset på bussbiljetten för att åka hem från banken? Om besparingarna som man kunde råda över själv vore större, skulle anledningen att granska banktjänstemannens råd bli lika stor som att kontrollera sömmarna på de nya jeansen. Men detta kräver att svenskarna får förtroende att handskas med till exempel sina pensionspengar med lite större frihet än i dag. Problemet är alltså inte i första hand fondavgifter, utan att svenskarna inte har några pengar att köpa fonder för.

Ett ytterligare problem är att bankernas intresse av att sälja dyra produkter under täcknamnet "rådgivning" skyms av staten. Eftersom banker har en rad myndighetsplikter som att rapportera misstänkt penningtvätt, begränsa kontanthantering och ge lagstadgad "rådgivning" vid vissa transaktioner skyms sikten för vad banken är ute efter: att tjäna pengar. I jeansbutiken råder inga sådana tvivel.

Att granska bankers råd och avgifter är så klart bra.  Men den som gräver lite djupare i problematiken hittar alltför dålig konkurrens, statligt beordrad "rådgivning", och framför allt: ett folk med små besparingar och ännu mindre finansiellt självförtroende.