Såg ni filminslagen på tv med de vanvårdade grisarna? Själv har jag haft svårt att släppa funderingarna på varför människor hanterar djur på det sättet. Är det elakhet, okunskap eller snålhet? Kanske är det lite av varje, men frågan är om inte stordriften också har ett högt förklaringsvärde. Den enda hushållsgrisen brukade inte vanvårdas, eftersom hushållet var beroende av just den och dessutom hade en relation till den. Men med en genomströmning av tusentals grisar i stallarna blir några vanvårdade och självdöda grisar ett statistiskt svinn.

Stordrift ger oftast möjligheter till rationaliseringsvinster, men de vinsterna måste vägas mot stordriftens nackdelar. Kontrollproblem, styrningsproblem, kvalitetsproblem och bristande kundanpassning blir ofta värre under stordrift. På 70-talet hade jag en kollega som skrev en doktorsavhandling om stordriftens fördelar. Han hade räknat ut att det effektivaste vore om Sverige bara hade ett eller högst ett par stora bagerier, stordriftsfördelarna skulle bli enorma. Hur brödet skulle smaka gick det inte att räkna på.

Nu har Malin Björkmo från Finansinspektionen i en ESO-rapport räknat ut att det går att tjäna 150 miljarder i stordriftsfördelar på att slå samman AP-fonderna. För att komma upp i den summan var hon tvungen att addera vinsterna med ränta på ränta 75 år framåt i tiden – man undrar varför hon inte klippte till med 100 år, då hade vinsten blivit ännu större. Men mår spargrisar verkligen bättre av stordrift än vanliga grisar?

Björkmo är kritisk till det hon kallar flockbeteendet hos de nuvarande fem AP-fonderna. Därför vill hon lägga alla pengarna i en fond – då kan det ju inte bli någon flock. Smart uträknat!

Lite orolig är dock Malin Björkmo vid tanken på att politiker kan frestas att blanda sig i när en hög med 750 miljarder kronor ska placeras i näringslivet. För att förhindra Anders Borg från att i framtiden blanda sig i bonusfrågor i näringslivet vill därför Björkmo att pengarna bara ska få placeras i investeringsfonder som i sin tur utövar rösträtten för pengarna.

I jämförelse med Finansinspektionens Malin Björkmo framstår grisuppfödare och 1970-talets stordriftsutredare som småhandlare. Varje svensk har en genomsnittlig andel i AP-fonderna som är värd över 80 000 kronor. Alla de pengarna ska läggas i en hög som förvaltas av en ansvarig fond-VD. Den superförvaltaren ska sedan i sin tur placera pengarna hos andra förvaltare som i sin tur placerar pengarna direkt i företag eller kanske hos ännu en grupp förvaltare som i sin tur placerar pengarna. Ägarinflytandet ska utövas någonstans i denna kedja av ombudskapitalister, på behörigt avstånd från klåfingriga finansministrar.

Varför det uppstår stordriftsfördelar när en ombudskapitalist placerar pengar hos en mängd andra ombudskapitalister jämfört med att fem ombudskapitalister placerar pengarna direkt i företag förstår jag inte riktigt. Men det kanske är det som förklarar att stordriftsfördelen bara är 0,05 procent av det totala kapitalet.

Det vore intressant att fråga svenska folket om de skulle vara intresserade av att lägga i genomsnitt 80 000 kronor per person i en stor hög som skulle förvaltas av en person för att få 0,05 procent högre ränta på sitt kapital. Själv skulle jag nog tveka…

Jag antar att utgångspunkten för Björkmos uppdrag var en bristande tillfredsställelse med den nuvarande förvaltningen. Avkastningen är för dålig och riskerna för politisk inblandning för stora. Svaret blev ytterligare maktkoncentration, stordrift och ombudsmannakapitalism i flera led. Det är som om grisuppfödarna, som svar på kritiken mot dem, föreslagit att det bara skulle finnas en grisfarm därför att stordriftsfördelarna skulle göra att man då fick råd med halm.

Det finns en enkel lösning på Björkmos problem: lägg över mer av fonduppbyggnaden i ppm-systemet och stärk det individuella ägandet i det. Då blir AP-fonderna mindre och deras organisation en mindre viktig fråga. Tillåt dessutom människor att före pensionen låna en viss del av sitt pensionskapital. Då skulle pensionspengarna kunna gå till småföretagande utan ombudskapitalister som mellanhänder. Och ungdomar skulle kunna spara till en egen bostad innan de tvingas spara till sin pension.

Eller varför inte gå ett steg längre och låta människor i högre grad själva ta ansvar för sitt liv som pensionärer. I dag sker nästan allt pensionssparande inom ramen för ofrivilliga kollektiva system. Det borde räcka med att staten står för en grundläggande garantipension. Resten av de nuvarande pensionspremierna skulle sedan var och en själv få disponera till pensionssparande eller något annat.

Jag inser att pengar i madrassen och hushållsgris inte kan täcka alla behov. Det behövs också grisfarmar och pensionssystem med stordriftsfördelar. Men lika uppenbart finns det gränser för stordriftens fördelar.

Bloggar via intressant.se om Dicks kolumn

"Det vore naivt att tro att det skulle kunna gå att skaffa ett fuck off-kapital över en natt, däremot kan alla börja fundera över vad som skulle krävas, av dem själva och politiskt, för att de skulle kunna börja bygga upp en buffert och ett kapital och på så sätt höja frihetsgraden i sina liv. I vissa fall krävs genomgripande politiska åtgärder, men för andra är det faktiskt möjligt att redan i dag börja tänka i termer av fuck off-kapital."

Maria Rankka skriver om fuck off-pengar i jubileumsnumret av Fredrika Bremer-förbundets tidning Hertha (ej på nätet).

Vissa saker tror man inte på när man hör dem. Inte ens en ansenlig mängd bevis mot den egna föreställningen räcker ibland för att rubba den idé man först hade. Så var det med mig när jag hörde om den sociala rörligheten i Sverige kontra USA för första gången.

Det är betydligt mera sannolikt att en son eller dotter till en medellös person ska dö med en förmögenhet om han eller hon föds i USA än i Sverige. Detta talar Andreas Bergh om i dag på SvD Brännpunkt i en kommentar till fackföreningsekonomen Daniel Linds bok Mellan dröm och verklighet.

Turerna kring Vattenfall har väckt idéer om folkkapitalism på flera håll:

Johan Norberg skriver i dag i Metro om Vattenfall, och landar i samma slutsats om Anders Ydstedt i Expressen i förrgår: att värdet av Vattenfall borde delas ut till de svenska medborgarna. Norbergs skäl till detta är dock inte i första hand att göra något åt att många svenskar inte har några pengar på banken, utan att företag drivs bättre om de är i privat ägo än i offentlig.

Marie Söderqvist Tralau var i gårdagens Expressen inne på samma spår.

I dag skriver entreprenören och Neobloggaren Anders Ydstedt om den politiska och mediala behandligen av Vattenfalls förre vd Lars G Josefsson. Ydstedt tycker att Josefsson är värt ett stort tack av svenska folket i stället för den behandling han nu får. Vattenfall är ett av få välskötta offentligt ägda företag, och i samband med ägarbytet vore det därför lämpligt att börsnotera hela Vattenfall och dela ut aktierna till de svenska medborgarna. Det skulle i dagsläget bli ungefär 30 000 kronor per svensk.

Läs artikeln här!

Det är lite oklart om det är glada eller tråkiga dagar för oss som är kritiker av statliga företag. Å ena sidan blir konstigheterna med statligt ägande uppenbara i Vattenfallaffären, å andra sidan blir konstigheterna med statligt ägande så…smärtsamt uppenbara. Men klart är i alla fall att  de skillnader som statligt ägande säger sig stå för till skillnad från privat, som ökat miljöengagemang och ansvarsfull långsiktighet, klingar ganska falskt. Även om man kan tycka att höjden av ansvarstagande är just att sätta sitt företag i pant för att det inte ska orsaka skador, men det verkar ingen tycka är bra.

Vattenfall har alltså varit och är ett välskött företag, men är det just på grund av att det agerar precis som sina privatägda konkurrenter.

Men Vattenfalls välskötthet har inte direkt stått i fokus de senaste dagarna. Neobloggaren Anders Ydstedt skriver läsvärt under rubriken Tack Lars G Josefsson! bland annat att:

Jag tycker att de statliga tackkörerna som Radiotjänst visar på TV för att tacka licensbetalare även borde tacka Lars G Josefsson för att hans insatser.  Josefsson har gjort en unik insats sedan han blev VD för Vattenfall år 2000. När han blev VD kan bolaget kanske haft ett värde på 100 miljarder kronor. Idag är det Europas femte största energibolag med ett värde på över 400 miljarder. Räknat per svensk är det 45 000 kronor. Tyvärr har Vattenfall inte varit lika bra på att kommunicera dessa framgångar.

 Nästa vecka arrangerar Avanza en informationsträff med titeln "Kvinnor, kräv mer av kapitalet". Här kan man anmäla sig. Bland andra talar Timbros vd Maria Rankka om "fuck-off money" (som av någon outgrundlig anledning översatts till "dra-åt-skogen-stålar" i programmet). Men Claes Hemberg och Lina Degerman från Avanza Bank samt Pingis Hadenius från Passion for Business kommer också och ger goda råd om sparande.

Sedan vill jag gärna tipsa om juristen och bloggaren Jakob Heidbrinks reflektioner kring den våldsamma kritiken från bland annat Vänsterpartiet och fackförbundet SEKO mot att Vattenfall kanske tänker sälja delar av sitt distributionsnät. Mycket läsvärt!

 Fondföretaget Spiltans VD Per H Börjesson har tidigare skrivit boken "Så här kan alla svenskar bli miljonärer". Nu har den kommit ut i pocket.

I den tar han liksom i Joel Dahlbergs Bankbluffen upp råd som att satsa på enkla, billiga sparprodukter typ indexfonder med låg avgift. Boken är läsvärd och trots titeln ingen amerikaniserad "så-här-kan-alla-bli-snygga-och-framgångsrika"-litteratur utan en samling jordnära tips om hur man, trots svenska skatter och med blygsamma inkomster, har möjlighet att bygga upp ett sparkapital. Man får räkna med två saker, tycks Börjesson vilja säga: att vara disciplinerad och att det tar tid.

Tänk vilken grundplåt svenskarna redan skulle kunnat ha om värdet av Vin och Sprit, Apoteket och andra företag hade delats ut till de verkliga ägarna.

Joel Dahlberg har skrivit "Bankbluffen" för en publik som är intresserad av privatekonomi och sparmarknaden. Tonläget är högt uppskruvat om hur banker hela tiden försöker luras. Väl uppskruvat emellanåt. Men visst ger den stundtals god konsumentupplysning. Den påminner om att bankens säljare bör betraktas som just det, och inte "rådgivare" som de ofta kallar sig själva och av kunderna. Varför banksäljare fortfarande åtnjuter ganska högt förtroende bland många av dess kunder är en gåta så stor att den antagligen är ämne för en helt egen bok.

Men också andra sidor av bankverksamheten kommer i fokus, som elektronikkedjor som tjänar pengar på finansiering snarare än på prylarna de säljer.

Ett intressant kapitel rör de många nya sparprodukter som bankerna lanserat de senaste åren, särskilt så kallade aktieindexobligationer som erbjuder "skyddat sparande med möjlighet till hög avkastning". Om man funderar på att köpa aktieindexobligationer bör man läsa det finstilta noga. Mycket noga. Joel Dahlberg visas pedagogiskt med några exempel hur det i praktiken kan vara omöjligt att få ut hög avkastning av aktieindexobligationer.

Ledordet för sparande är i stället enkelhet. Hitta enkla indexfonder med låga avgifter, undvik komplicerade sparprodukter och "specialförvaltade" fonder som ändå nästan aldrig slår index. Hade rådet om enkelhet följts hade förresten större ekonomiska kriser kunnat undvikas

Hur står det till med rädslan? Ja, inte rädslan för mörker eller häxor – utan den krypande existentiella rädslan. 

Jag hörde nyligen den brittiske professorn Frank Furedi tala om hur fruktan har blivit det kulturella filter genom vilket västvärldens människor betraktar och förhåller sig till verkligheten. Furedi är sociolog och som sådan intresserad av hur vi som samhällsmedlemmar förhåller oss till det som uppfattas som kollektiva hot; ökande brottslighet, pandemier, klimatförändringar, miljöförstöring och asteroider som kan krocka med jorden. Den till synes timide professorn var övertygande i sin argumentation för att framtidshopp och tilltro till mänsklig förmåga alltmer förbytts i missmod och rädsla för risktagande och aktivt handlande. 

I sin bok Culture of Fear ger Furedi en uppsjö av exempel på hur risker överdrivs och hur tilltron till mänsklighetens förmåga att lösa problem avtar. I stället försöker vi undvika risker eller nöjer oss med symbolhandlingar för att stilla vår oro. Under årtusenden har människan omformat världen efter sina behov, men nu oroar vi oss för våra ”ekologiska fotavtryck” och försöker i stället anpassa oss, så att det finns så få spår som möjligt av att vi levt. Vi lever längre och bättre än någonsin, men ändå oroar vi oss alltmer för inbillade hot om pandemier, våldsbrott och manipulerad mat. Mänsklighetens förmåga till framsteg har förbytts i en rädsla för just dessa framsteg. 

Den tilltagande rädslan förklarar Furedi med att vi blivit alltmer ensamma som samhällsmedlemmar. Sociala strukturer som tidigare gav stadga och säkerhet i livet har försvagats. Släkt- och familjeband är inte längre permanenta. Arbetsplatser och arbetskamrater byts ut oftare och grannkontakterna har blivit flyktigare. Tryggheten ligger nu alltmer i statens händer – och de händerna ses med allt större misstro.

Det är lätt att se hur den verklighet Furedi beskriver är ett varv i en nedåtgående spiral, som åtminstone i Sverige pågått under en längre tid. Människors naturliga önskan om trygghet tillfredsställdes under 1900-talets första decennier i hög grad genom familj, vänner och andra gemenskaper – och inte minst genom egen förtänksamhet. Successivt lades dock allt mer av de trygghetsskapande funktionerna över på kommuner och stat. Det krävde naturligtvis högre skatter, och med högre skatter blev det mindre resurser över för hushållen att klara sig själva och att hjälpa andra. Utsattheten upplevdes då större vilket drev fram krav på ännu mer omfattande trygghetssystem – spiralen gick ännu ett varv.

I den nedåtgående spiralen rör sig inte bara tryggheten utan också ansvarstagandet. När stat och kommun har svaga resurser inser människor att det är nödvändigt att hjälpa varandra och att försöka klara sig själva. Att ta ansvar för andra gör också att man kan hoppas på hjälp från andra. Men när ansvaret läggs över på kommuner och stat eroderar det egna ansvaret; om gamla mamma inte får bra vård är det inte längre barnens ansvar utan kommunens, om dubbelarbetande föräldrar inte har tid med barnen är det daghemmets eller skolans uppgift att bistå i fostran. 

Kanske upplevdes det inledningsvis som säkrare med offentliga trygghetssystem än att förlita sig på släktingars och vänners hjälp i hårda tider. Men i takt med att belastningen på det offentliga har blivit allt större har också de offentliga trygghetssystemen blivit allt mer opålitliga. Nivåer och villkor i socialförsäkringssystemen ändras årligen. Det är uppenbart att det är lättare för en riksdag att svika väljarna än det är för vänner och släktingar att svika varandra. 

Den kultur av rädsla som Furedi talar om har en erfarenhetsgrund i att människor inte längre vågar lite till de offentliga systemen, samtidigt som de alltmer avhänt sig resurserna för att enskilt och tillsammans med varandra lösa gemensamma problem. När tilltron sviktat till politikernas förmåga att lösa miljöproblem, förhindra brottslighet och skydda oss mot pandemier har uppenbarligen rädslan tagit över. Men så behöver det inte vara! 

Det går att begränsa den politiska makten och föra tillbaka den till medborgarna. Gemensamma problem och faror har ofta lösts av oss som individer. Det är vi som konsumenter som drivit fram produkter som inte hotar en god miljö. Företag och konsumenter har gjort betydligt mer för att dämpa klimatpåverkan än vad politiker gjort. Handtvätt har varit effektivare än tidigare vaccinationskampanjer när det gällt att begränsa influensaspridning. Grannsamverkan mot brott är effektivare än en polispatrull en gång i veckan. Det egna initiativet och ansvaret kan dämpa rädslan, göra oss mindre beroende av politikerna och ge oss fler och bättre vänner!

Bloggar via intressant.se om Dicks kolumn