Vår egen Dick Kling, som myntat begreppet folkkapitalism och drivit frågan har tilldelats 2009 års Bohmanstipendium för att han "väckt nytt liv i tanken om ägandespridning". Ett stort och välförtjänt grattis till Dick! För att fira detta publicerar vi det anförande som Dick höll på seminariet när han fick priset. Det är en sällsynt spännande berättelse om finansiell historia, som tar sin början 1911 i en ung socialists dröm om en mindre orättvis värld. Och hur lätt är det egentligen att göra en ekonomisk klassresa i Sverige i dag? Läs om det och annat här:
Anförande av Dick Kling vid utdelningen av Bohmanstipendiet 2009
För knappt ett sekel sedan, valåret 1911, gav en tjugosjuårig folkhögskolelärare och socialist, Rickard Sandler, ut den första upplagan av boken Samhället sådant det är. Där räknade Sandler ut att en vanlig inkomsttagare med en årsinkomst på 683 kronor som levde på existensminimum, 450 kronor, skulle behöva knoga på i 430 år för att få ihop en förmögenhet på 100 000 kronor. Han använde sitt exempel för att påvisa dåtidens orättvisor i förmögenhets- och inkomstfördelning.
Det kan vara intressant att översätta Sandlers exempel till dagens förhållanden. Den vanliga inkomsttagaren har nu en månadslön på 24 000 kronor och får efter skatt ut 18 000. Existensminimum är idag ett flytande begrepp men Swedbanks uppskattning av levnadsomkostnader plus hyra hamnar runt 12 000 kr per månad. Återstår alltså 6 000 kronor per månad som det i teorin är möjligt att spara. Hur det ser ut i den bistra verkligheten kan ju var och en av oss fundera på.
Men nu kommer det intressanta. 100 000 kronor motsvarade vid 1900-talets början 146 årslöner. Idag motsvarar 146 årslöner 42 miljoner kronor. Och hur lång tid tar det då idag att spara ihop det beloppet, om man nu verkligen lyckas med konststycket att spara 6 000 kronor i månaden. Jo, som ni säkert redan räknat ut, 597 år – att jämföra med de 430 åren på Sandlers tid!
I Per Albin Hanssons folkhemsvision från 1928 fanns det kanske fortfarande utrymme för idéerna att vanliga inkomsttagare skulle kunna skaffa sig en egen ekonomisk trygghet. Men efter andra världskriget startade det statliga välfärdsbygge som skruvade upp skattetrycket från 20 procent 1950 till över 50 procent 1990. Med den takten på skattehöjningar hindrades effektivt alla försök att bygga upp en individuell trygghet. Och tidiga privata välfärdsalternativ som t ex socialförmåner knutna till företagen och den tidiga egnahemsrörelsen marginaliserades. I stället fick vi allomfattande statliga socialförsäkringssystem och kommunala bostadsbolag.
Jarl Hjalmarsson och hans efterträdare som partiledare kämpade mot den här utvecklingen och för sin vision av ägardemokrati och folkhemskapitalism. Syftet med ägardemokrati var att genom skattesänkningar, högerns pensionslinje, och skatteavdrag för samhällsnyttigt sparande omvandla statskapitalism till folkkapitalism. Målet för den fria ekonomin var att skapa en demokrati av självständiga ägare. Det gick väl så där…
På 1970-talet flyttade moderaterna med Gösta Bohman som partiledare fram sina positioner. Ett tydligt alternativ till socialdemokraterna utmejslades och 1976 fick Sverige en borgerlig regering med Gösta Bohman som finansminister. Ett år senare tillsatte han den utredning, Lönsparutredningen, som ledde fram till att skattesparandet med en skattenedsättning lanserades 1978. Det blev startskottet för en otrolig tillväxt i svenskarnas aktiesparande. När socialdemokraterna kom tillbaka till regeringsmakten gjordes skattesparandet om till allemansfonder och så småningom togs skattenedsättningen bort. Men då hade redan svenskarna blivit världens kanske mest aktiesparande folk. I stort sett alla svenskar, inklusive barn, sparar nu i aktiefonder. Den politiker som vill öka sparandet kan se tillbaka på det fullskaleexperiment som Gösta Bohman tog initiativ till.
Hur är det då ställt med svenska folkets förmögenheter idag? Ja, det varierar naturligtvis – och bilden blir lite olika beroende på vilket raster man lägger över verkligheten.
SCB brukar en gång om året komma med ett pressmeddelande där det varje gång utropas att Sverige har rekordmånga miljonärer. Ungefär var femte svensk brukar av
SCB krönas till miljonär. Men det gäller svenskar över 20 år och inkluderar värdet av egen bostad. Det är lika rätt att säga att av svenskarna som är under 55 år, är det bara en procent som är miljonärer om man bortser från värdet av egen bostad.
Vad säger då mest om verkligheten? Ni som är miljonärer kan ju tänka efter själva. Den som har en bostadsrätt i Stockholms innerstad på 80 kvm och lån på den på 3 miljoner kr är miljonär. Jag hoppas att det är till lite tröst när räntorna på lånen ska betalas!
80 procent av de svenska hushållen har inga nettotillgångar förutom sina bostäder. Vi är ett proletariserat folk även om vi bor flott för att vara proletärer. Även i övrigt lever flertalet svenskar gott – så länge inget oförutsett inträffar. Och det oförutsedda som stjälper familjebudgeten kan vara något så trivialt som att kylen och frysen pajar eller att bilen inte går igenom bilbesiktningen. Vart femte hushåll klarar inte en oförutsedd utgift på 20 000 kr. Om den skulle bli 30 000 kr är det 35 procent som inte klarar den. Fyra av 10 hushåll måste flytta till en billigare bostad om inkomsten skulle minska med 2000 kr i månaden. Och ungefär vart femte hushåll brukar uppge att de har haft problem att få pengarna att räcka under det senaste kvartalet.
Men att dansa på slak lina är inte bara ett öde för låginkomsttagare. Institutet för privatekonomi gjorde för några år sedan en undersökning av hur mycket pengar ett genomsnittshushåll har kvar när alla nödvändiga kostnader är betalda. Med nödvändiga kostnader menar man i det här sammanhanget inte Sandlers existensminimum utan ett högst ordinärt Svenssonliv. Det här gjordes för ett stort antal kommuner i Sverige där den rikaste kommunen var Lidingö och den fattigaste Gotland. Genomsnittshushållet på Lidingö hade då en bruttoinkomst på 54 000 kronor i månaden medan det på Gotland hade 35 000 kronor – alltså en skillnad på 19 000 kronor, vilket ju är en hacka. När man sedan tog hänsyn till skillnader i skatt och levnadsomkostnader i de två kommunerna reducerades skillnaden till 700 kr i månaden. Ett vanligt Lidingöhushåll lever alltså på i stort sett samma ekonomiska standard som ett låginkomsttagarhushåll på Gotland. Men gotlänningarna har förstås längre till Stureplan.
Att det inte kommer mer pengar ur automaten i slutet på månaden är alltså inte bara ett låginkomsttagarproblem. Det delas även av de som socialdemokraterna brukar kalla välbeställda. Vi kan också se det runt omkring oss. Att åka till IKEA första lönehelgen är om inte självmord så åtminstone något som ger självmordstankar. Recept hämtas lämpligen ut i slutet av månaden och vill man diskutera Anders Röttorps senaste vintips på systemet har man hur mycket tid som helst till det i slutet av månaden.
Till och med pizzaförsäljningen speglar löneutbetalningarna. I början av månaden festas det på Capricciosa i de svenska köken, men i slutet av månaden är det resterna i frysen som gäller. När svenskarnas avlöningskonton fyllts på, ökar pizzakonsumtionen med 25 procent.
Är allting bara elände då? Några rika människor finns det väl ändå som kör Porsche och köper de dyra armbandsuren på Biblioteksgatan. Ja det gör det naturligtvis. Men dom är rätt få, och dom flesta av dom skulle nog inte betraktas som rika i en internationell jämförelse.
Finanskrisen har naturligtvis rört om i förmögenhetsstatistiken, men låt oss titta på statistiken från årsskiftet 2004/2005 då börsen var värderad ungefär som idag. Då hade den rikaste procentenheten av svenskarna en genomsnittsförmögenhet på strax under 10 miljoner kronor. Det är i och för sig en rejäl hacka, men det är inte så mycket pengar om man ska leva på det. Och eftersom värdet av bostäder ingår i den så kvalar ett äldre par med amorterad villa och fritidshus men inga finansiella tillgångar därutöver, lätt in i den gruppen.
Riktigt rejäla kapitalinkomster på mellan en och en halv och två och en halv miljon kronor har bara några tusen svenskar och den gruppen har också inkomster från förvärvsarbete på över 2 miljoner kronor per år. Lite förenklat kan man alltså säga att dom enda som har tillräckligt höga kapitalinkomster för att leva ett ekonomisk bekymmersfritt liv är dom som också har tillräckligt höga förvärvsinkomster för att göra det.
Men det här sambandet mellan höga inkomster och ett rejält kapital gäller bara i den absoluta inkomsttoppen. I övrigt finns det i Sverige inget samband mellan inkomst och kapital. I Sverige arbetar man inte ihop en liten förmögenhet. Man vinner den på Lotto, man ärver den eller man har varit lyckosam i sina bostadsrättsaffärer.
Är det inte likadant utomlands då? Är inte det här ett generellt resultat av den moderna välfärdsstatens framväxt också i andra länder? Nej, inte om man tittar på en av de få internationella jämförelserna av förmögenheter som gjorts. Där kan man konstatera att våra finska grannar är dubbelt så rika som vi, engelsmännen är fyra gånger så rika och italienarna sex gånger så rika. Och alla dessa jämförelser gäller medianpersonen, alltså en medelsvensson eller Mr Brown som befinner sig i mitten av förmögenhetsfördelningen.
Vi är fattigare än vad man är i jämförbara länder och vi kan inte ens trösta oss med Ernst Wigforss ord om att fattigdom fördras med jämnmod om den delas. När man jämför förmögenhetsfördelningar i olika länder kan man nämligen konstatera att den i Sverige är ojämnare än den i Finland, England och Italien. Förmögenhetsfördelningen i Sverige är till och med ojämnare än den är i USA, som av många betraktas som ett allt annat än jämlikt samhälle.
Socialdemokraterna har alltså under sin många regeringsår lyckats proletarisera en stor del av svenska folket, men man har inte lyckats jämna ut förmögenhetsbildningen tillnärmelsevis så bra som man gjort i många andra länder. Förmögenhetskoncentrationen till en liten grupp i samhället är nästan lika stor som på Rickard Sandlers tid. Då ägdes en tredjedel av den samlade förmögenheten av en tredjedels procent av svenskarna. Nu ägs 25 procent av förmögenheten av en procent av befolkningen. Utan att ha räknat på det är jag rätt säker på att den förändringen till största delen förklaras av att svenskarna har bättre och värdefullare bostäder nu än vid förra sekelskiftet.
Om nu dom flesta svenskar är proletariserade och den lilla grupp som inte är det, ändå inte är speciellt rik i internationell jämförelse så måste man ju fråga sig var alla pengar finns. Sverige är ju trots allt ett välmående land och alldeles barskrapade kan vi väl ändå inte vara.
Nej, det är vi inte. Men i stället för en förmögenhetsuppbyggnad i hushållen har vi byggt upp en mycket stor kollektiv förmögenhet. Svenska staten är landets största företagsägare med ett företagskonglomerat som förra året, före finanskrisen, värderades till 750 miljarder kr. Det här är ju svenska folkets egendom även om våra politiker tycker att vi inte är mogna att förvalta det själva.
Regeringen har visserligen lovat att sälja en del av företagen, dock inte för att förbättra hushållens förmögenhetsställning utan bara för att förbättra statens soliditet. Det har dock gått minst sagt trögt med försäljningarna och samtidigt har de statliga företagen fortsatt med synnerligen ambitiösa investeringsprogram och staten har också fortsatt att sätta in nya skattepengar i sin bolagssektor.
Förra året var till exempel Vattenfalls investeringar 42 miljarder kr och i våras lade Vattenfall ett kontantbud på nederländska Nuon på närmare 100 miljarder kr. Om finanskrisen fortsätter att lätta och vi kommer tillbaka till mer normala företagsvärderingar är jag rätt säker på att vår regering vid nästa val har dragit ihop en större statlig bolagssektor än den övertog av socialdemokraterna.
Utöver det direkta ägandet i företag förvaltar staten AP-fonderna. Dagsvärdet på deras innehav är nytt i morgon, men det ligger i samma härad som värdet på de statliga företagen. Det här innebär att varje svensk har en del i ett statligt kollektiv kapital som i en normal marknadssituation är värt minst 150 000 kronor – eller 600 000 kronor för en tvåbarnsfamilj.
Dessutom har svenskarna stora kollektiva tillgångar i de försäkringsbolag som förvaltas av arbetsmarknadens parter. De är värda minst lika mycket som de statsförvaltade kollektiva tillgångarna.
Vad skulle det innebära om hushållen själva fick förvalta de här kollektiva förmögenheterna – eller åtminstone en del av dem? Klarar människor av att plötsligt få en större summa pengar?
Ja, var och en kan ju fundera på hur kul det vore att ha några hundra tusen på banken och vad man skulle kunna göra med dem. Men om ni tycker att det är genant att fråga varandra om hur pengarna skulle användas, men ändå är lite nyfikna kan jag ge några ledtrådar.
För det första är det helt osannolikt att ni snabbt skulle göra av med alla pengarna i någon slags shoppinghysteri. Svenska Spel som är ett statligt företag som bryr sig om sina vinnare har undersökt vad högvinsttagare brukar göra med sina pengar. Först köper dom en ny, politiskt korrekt, bil. Sedan installerar dom bergvärme och tapetserar om i vardagsrummet och i barnens rum. Därefter åker dom med hela familjen på en riktigt härlig resa – ingen lyx, men långt bort och med bra hotell. Sedan går till banken och placerar resten av pengarna på ett som bankmannen säger klokt och tryggt sätt – men med liten del i en Rysslandsfond som har gått väldigt bra.
Men det riktigt intressanta är förstås inte vad som skulle hända med era pengar, utan vad som skulle hända med er själva. Och även där kan jag ge lite ledning.
Timbro gjorde för en tid sedan en enkätundersökning för att se om människor som har högst 20 000 kronor disponibla skiljer sig från människor som har minst 100 000 när det gäller attityder till pengar och livet. Vi frågade vad de skulle göra om arbetsgivaren var oetisk, om de förlorade sitt jobb, om dom vantrivdes på jobbet, om dom själva eller barnen kom på en bra affärsidé, om barnen behövde pengar till utbildning, om gamla mamma inte fick den vård hon behövde, om de själva blev sjuka och ett antal liknande frågor. Resultatet var helt entydigt. På varje fråga var de med 100 000 beredda att ta större ansvar såväl för sitt eget och sina närmaste liv som för samhället i sin helhet, dom var snällare – eller åtminstone mer givmilda – och dom var mer intresserade av sin egen och sin familjs välmående.
Nu kanske någon tycker att det är ett rätt självklart resultat att man har större möjligheter att vara generös och ansvarstagande när man är rik. Men det är inte poängen. 100 000 i stället för 20 000 på banken gör inte i sig att det är så mycket lättare att säga upp sig från jobbet, betala mammas operation eller satsa på ungarnas företag. Det viktiga är att en relativt måttlig slant på banken räcker för att man ska få en annan attityd till möjligheterna att klara sig själv och att hjälpa andra.
Nu undrar jag, ni som är politiker, brukar ni inte i er ensamhet ibland tänka: om folk bara kunde vara lite mer ansvarsfulla. Timbros undersökning visar att de kan dom. Bara ni ser till att dom får lite mer pengar.
Men även om man inte bryr sig så mycket om hur hushållen har det, utan är mer intresserad av dom stora makrofrågorna finns det starka argument mot kollektiviseringen av förmögenhetsuppbyggnad och kapital.
Sverige ligger i det absoluta bottenskiktet bland jämförbara länder när det gäller nyföretagandet. Det kan finnas flera skäl till detta som höga skatter och krångliga regelsystem. Men det beror definitivt inte på att svenskarna i sig skulle vara mindre intresserade av att starta företag än andra nationaliteter. När man frågar unga människor om de kan tänka sig att starta företag brukar ungefär hälften säga att de vill det. Ändå är det bara några få procent som förverkligar sina planer. Och när man frågar efter den viktigaste förklaringen till att det inte blev något företagande är kapitalbrist alltid det vanligaste svaret.
Det finns helt enkelt får få hyfsat välbärgade föräldrar, släktingar eller grannar som vågar satsa sina surt förvärvade sparpengar i en ung entreprenörs affärsprojekt. Bankernas uppgift är inte att låna ut riskkapital och de stora institutionerna som förvaltar våra statliga och privata pensionspengar är inte intresserade av en massa småentreprenörer. De kräver ofta att företagen ska ha ett marknadsvärde på någon miljard kronor för att risk och transaktionskostnader för att investera i dem ska bli rimliga.
Med svagt nyföretagande blir förnyelsen i näringslivet lidande och den ekonomiska tillväxttakten lägre. Men tillväxten blir också sämre därför att en kollektivisering av ägandet och kapitalbildningen minskar sparandet och investeringarna i samhället. Investeringskvoten, den andel av BNP som avsätts för investeringar, var i början av 1960-talet ca 30 procent. Men när människor började inse att den nyligen genomförda ATP-reformen skulle ge bra pensioner utan eget sparande började detta minska trendmässigt. Investeringskvoten har halverats nu, och fallit tillbaka till slutklungan bland EU-länderna. Vi investerar faktiskt inte mer av våra inkomster än vi gjorde på 1930-talet då inkomsterna bara var en femtedel av vad de är idag.
Nu finns det kanske någon som tycker att det inte gör så mycket att investeringarna minskat. Är det inte omodernt med fabriker och maskiner? Hur ofta har vi inte fått höra att det är genom att satsa på utbildning och inte på realkapital som Sverige ska förbli rikt.
Jag är inte alls säker på detta. Kanske är det tvärtom.
Själv skulle jag mycket hellre äga en del av en kinesisk eller indisk fabrik än konkurrera med högutbildade kinesers och indiers löner. Utbildningsexplosionen i Asien är enorm och den kommer att sätta samma press på högutbildades löner som det tidigare inflödet av outbildad arbetskraft på världsmarknaden gjorde på arbetarlöner. Det här har redan lett till ett tydligt internationellt trendbrott där kapitalersättningens andel av BNP ökat och arbetskraftens minskat. Vi ska naturligtvis fortsätta att satsa på utbildning för att bli kloka – men vill vi få höga inkomster måste vi också satsa på förmögenhetsuppbyggnad och kapitalbildning. Och den ska vara enskild – inte kollektiv.
Det finns en historia, som jag tror att många av er hört, om när nationalekonomen Ludwig von Mises besökte sin kollega Wilhelm Röpke i Genève. De två ekonomerna promenerade förbi de kolonilotter som anlagts utanför staden och von Mises skakade på huvudet åt detta mycket ineffektiva sätt att producera matvaror. Kanske det svarade Röpke, men kanske också ett mycket effektivt sätt att producera mänsklig lycka.
Jag gillar inte den här historien för den skänker ett slags gullighetsskimmer till hela frågan om små producenter och små enskilda kapitalägare. Dom är bra för att odla morötter eller reparera cyklar. Men ska man producera bilar, pappersmassa eller internationellt gångbara operativsystem förstår väl alla att det blir för nuttigt med en massa småkapitalister.
Och då duger inte heller den gamla stammens bankdirektörer som berättade om den så kallade kyrktornsprincipen. Alltså att en bank inte ska låna ut pengar till fler än vad bankdirektören kan överblicka när han klättrar upp i närmaste kyrktorn. Riktiga finansmän springer inte i kyrktorn.
Är det verkligen så att vår globaliserade värld ställer krav på kapitalägande och finansiella system som inte kan tillgodoses med småsparare och bankmän som vet vad de lånar ut till? Jag tror inte det.
Det är naturligtvis fantastiskt att vi har ett finansiellt system som gör det möjligt att placera hur mycket pengar som helst, var som helst och varifrån som helst. Det gjorde det möjligt för tyska småsparare att finansiera fattiga amerikaners husköp, och det gjorde det möjligt för stora asiatiska industriländer och små oljeländer att finansiera en konsumtionsboom i USA.
Men systemet klarade inte att värdera risker, inte att hålla reda på tillgångsvärden och inte att leva upp till sina åtaganden. Globaliseringen innebar att också risker som tidigare varit oberoende av varandra nu blev beroende av varandra. Vilket inte borde ha varit förvånande. Man tar inte en mindre risk för att man lånar ut halva sitt kapital till en Texasbo och resten till en Mexikan, än om man lånar ut allt till en smålänning.
Det är inte heller så att placeringarna blir klokare för att man gör dom i poster om några miljarder i stället för i poster om några miljoner eller några hundra tusen. Hela idén med en väl fungerande marknad är att man har många aktörer som fattar oberoende beslut. Inte att några få aktörer på administrativ eller politisk väg samlar ihop jättekapital som sedan bara måste placeras i stora klumpar. Men det ger naturligtvis stora möjligheter att skära emellan och att samla makt.
Före finanskrisen kontrollerade statliga och privata kollektiva fonder ett kapital på 65 biljoner dollar – ungefär en och en halv gånger världens BNP. Det här kapitalet kommer från Kina och andra asiatiska industriländer som ackumulerat enorma exportöverskott som kontrolleras av staten, det kommer från oljeländer som inte delar ut oljeinkomsterna till medborgarna utan lägger dom i statliga fonder, dom kommer från statliga och privata försäkringsbolag och från hedgefonder och private-equityfonder som samlar ihop pengar från privatpersoner.
Varför skulle den här kapitalkoncentrationen till ett begränsat antal ombudskapitalister vara effektivare än ett system där betydligt fler människor direkt förvaltar sina egna pengar och placerar dom på en marknad?
För att ta ett aktuellt exempel – skulle pekingborna ha placerat sina sparslantar i SAAB om de fått bestämma själva?
Det finansiella systemet har ofta setts som marknadsekonomins avant garde. Jag tror att det är tvärtom. Det finansiella systemet behärskas av 1900-talets industriella tänkande. Ju större desto bättre. Risker kan planeras bort. Matematik och värderingsmodeller är pålitligare än personkännedom, sunt förnuft och entreprenörskap.
Folkkapitalism är inte gulligt morotsodlande. Det är ett finansiellt entreprenörskap som kan revolutionera den finansiella sektorn på samma sätt som entreprenörskap, nätverkstänkande och lokal närvaro revolutionerat industrisektorn.
Tack!