Ã… herre gud! Vem klarar det?

LO-tidningen har i en serie bra artiklar granskat utbetalningarna från a-kassan. Expressen har i en lika välskriven ledartext i dag skrivit om samma sak.

Att tvingas gå från ett arbete är en ganska traumatisk upplevelse. Känslan av att inte försörja sig själv kombinerat med att förlusten av ett viktigt socialt sammanhang gör att självförtroendet kan få sig en ordentlig törn. Och med tanke på kvaliteten i en del arbetsmarknadspolitiska åtgärder så verkar Arbetsförmedlingen ibland förvärra situationen ytterligare.

Att i det läget inte få pengar från a-kassan på fyra månader och utan att ha något buffertsparande gör att en del får be om socialbidrag. Ordet kränkt är möjligen överanvänt i allmänhet, men stämmer nog bra in på känslan hos de personer som trots att de i många år betalt pengar till en arbetslöshetsförsäkring tvingas gå till ett socialkontor för att klara dagliga utgifter.

Från artikeln i LO-tidningen, där en arbetslös kvinna intervjuas:

”En väntetid pÃ¥ fyra mÃ¥nader skulle hon aldrig klara.

–Å herre gud! Vem klarar det? undrar hon.”

Det är sällan behovet av det som vi kallar folkkapitalism blir så tydligt. Ett buffertsparande som inte är enormt, utan motsvarar några månadslöner efter skatt räcker för att slippa oroa sig över att bli föremål för socialbidrag. Den arbetslösa kvinnans förvånade svar insinuerar dessutom att det är närmast omöjligt att i Sverige tänka sig att ha tillräckligt med pengar för att kunna försörja sig i fyramånader.

Det har hon ju delvis rätt i. För det kanske mest irriterande är att alla faktiskt har den summan redan i dag, men pengarna är inlåsta i ap-fonder, välskötta energiföretag och misskötta flygbolag, långt från deras ägare, som i stället får be om allmosor för att klara hyran.

Nu ses a-kassornas rutiner över. Det är förstås bra, men minskar inte behovet av en sparad slant för att lätta på det totala beroendet av stat och a-kassa.

Bild från Flickr.