Galten Särimner

Som ni kanske minns var Särimner den närproducerade galt som varje kväll slaktades och åts upp i Valhall, för att nästa dag återuppstå i slaktfärdigt skick. Den har därmed stora likheter med den statliga företagssektorn. När den borgerliga regeringen tillträdde på hösten 2006 var det ett uttalat mål att det statliga företagsägandet skulle minska. Staten kunde inte både vara domare och spelare i näringslivet hette det. Dessutom skulle pengarna från företagsförsäljningar vara välkomna bidrag till att minska statsskulden.

Starten gick lite trögt och 2007 lyckades Mats Odell bara hyvla av lite på aktieinnehavet i TeliaSonera, vilket innebar att staten i slutet av 2007 hade en mer värdefull företagssektor än när den borgerliga regeringen tillträdde. Särimner levde och var fetare än någonsin… Under 2008 blev det dock lite bättre fart på företagsförsäljningarna. OMX såldes i februari och i april skrevs avtalet om försäljning av Vin&Sprit under. De affärerna inbringade ca 60 miljarder kr till staten.

Och det kunde ju behövas. För som företagsägare måste ju staten göra en del offensiva satsningar också. Under förra året ökade de statliga företagen sina bruttoinvesteringar med 79 procent till 66 miljarder kr. Staten startade också tre nya bolag. Vectura och Svevia tog över Vägverkets och Banverkets tidigare kommersiella verksamhet och ska nu med sina 3400 anställda tjäna pengar åt staten – hoppas regeringen. Det tredje bolaget, med det fantasifulla namnet Fouriertransform AB, kommer dock knappast inbringa några pengar. Det har fått tre miljarder kr som ska satsas inom fordonsindustrin. I övrigt kan det noteras att staten deltagit i nyemissioner i SAS och Nordea Bank, att staten satsat 5 miljarder kr i nytt kapital i SEK (Aktiebolaget Svensk Exportkredit) och i Almi, att svenska Posten och Post Danmark har fusionerats till Posten Norden (och köpt ett norskt bolag), att statliga Teracom blivit helägare av Boxer TV-Access för en knapp miljard samt att SBAB ska få driva bankrörelse.

Så samtidigt som Särimner förlorat en del av baken har den i övrigt götts ganska ordentligt. Om rätt ska vara rätt så har den dock tacklat av något. Antalet anställda i statliga företag minskade år 2008 till 174 000 från 176 000 året innan – men den utvecklingen ska väl satsningarna på de nya företagen kunna vända. Också det redovisade egna kapitalet har minskat – med sex miljarder till 327 miljarder. Mer dramatisk har minskningen i värderingen av de statliga företagen varit. Nu värderas de till 500 miljarder att jämföra med 750 miljarder ett år tidigare. Med tanke på att OMX AllShareindex föll med 41 procent under förra året kanske detta inte är så konstigt.

Men det hade varit intressant att läsa Maud Olofssons kommentar till detta. Eftersom företagen är svenska folkets egendom så innebär ändå värdeförändringen att en tvåbarnsfamilj förlorat över 100 000 kr på de statliga företagen under förra året. Men i ”Verksamhetsberättelse för företag med statligt ägande” som kom för några veckor sedan, hade näringsministern inte ett ord att säga om detta. Men utrymmet räckte kanske inte till när hon skrivit allt fint om principer för ersättning till företagsledningar, hållbarhet och jämställdhet. Naturligtvis kan man ha en viss förståelse för att regeringen mitt under brinnande finanskris inte har sålt statliga företag på löpande band. Men samtidigt tvingas man också konstatera att det går otroligt trögt med planerna på att minska statens engagemang som storägare i näringslivet. Bortsett från planerna på att konkurrensutsätta apoteken och bilprovningen är det svårt att se några tecken på en privatiseringsoffensiv.

Låt mig därför i all blygsamhet föreslå ett ordentligt klipp. Dela ut Vattenfall till svenska folket. Vattenfall är det i särklass tyngsta innehavet i statens företagsportfölj; företaget står för ungefär halva omsättningen i den statliga företagssfären. Förra året var företagets investeringar 42 miljarder kr och investeringsprogrammet för de närmaste åren är minst lika ambitiöst. I våras lade Vattenfall ett kontantbud på nederländska Nuon på 8,5 miljarder euro – närmare 100 miljarder kr. Så länge staten äger Vattenfall kommer Särimner att bli allt fetare, hur mycket Mats Odell än kämpar. Om regeringen menar allvar med att staten inte samtidigt kan vara spelare och domare måste den avyttra innehavet av Vattenfall. Och risken att blanda ihop olika roller kanske är allra störst när det gäller innehavet av ett energibolag.

Dessutom, om de ambitiösa klimatsatsningarna ska lyckas måste energipriserna ligga på höga nivåer, och då kan svenska folket få tillbaka en del av sina höga energikostnader som utdelningar. Och för staten kan inte de knappt 7 miljarder kr som Vattenfall delade ut förra året vara av någon strategisk betydelse. Slutligen, Vattenfall är svenska folkets egendom. Det är hög tid att det också får ägas och förvaltas direkt av oss. Domarrollen är fullt tillräcklig för att förverkliga regeringens miljöambitioner. Som spelare får den bara problem, vilket inte minst den senaste tidens debatt om Vattenfall visat.

Bloggar via intressant.se om Dicks kolumn