Under budgetförhandlingarna på Harpsund ville moderaterna ta ytterligare ett steg med jobbskatteavdraget. Det fick socialdemokraternas ekonomiska talesman Thomas Östros att gå i spinn. Han ansåg att det är oansvarigt att sänka skatterna med lånade pengar. Det är kanske inte en förvånande ståndpunkt från hans sida. Märkligare är att också Dagens Nyheters ledarsida har hakat på, med motiveringen att regeringen inte bör bjuda oppositionen på argumentet att skatter inte ska sänkas med lånade pengar.
 
Eftersom argumentet riskerar att komma upprepas till leda fram till nästa val, finns det all anledning att granska det närmare. Det innehåller nämligen ett fundamentalt fel i synen på vem som har den första rätten till inkomsterna i Sverige; medborgarna eller staten. Regeringsformen är glasklar på den punkten. Den inleds med att: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.” Riksdagens och kommunernas makt att ta ut skatt bygger på folkets medgivande. Medborgarna har alltså första tjing på pengarna.
 
Om stat och kommun sänker skatterna är det följaktligen inte en fråga om att ge medborgarna pengar, utan att ta lite mindre av deras pengar. Det innebär också att man inte kan sänka skatten med lånade pengar. Man kan låna för att inkomsterna inte räckt till utgifterna, men man kan inte låna till lägre inkomster. Det är bara om man tror att staten äger alla inkomster som det går att tala om att staten tvingas låna för att den delar ut för mycket pengar till medborgarna.
 
Den relevanta frågan är i stället om staten ska ha högre utgifter än inkomster och därför tvingas låna. Det kan man ha olika uppfattningar om, men den svenska debatten präglas av en närmast principiell motvilja mot statlig upplåning. Att den skenande statsskulden under 90-talskrisen vaccinerade Sverige mot lättsinnighet med statens affärer ska vi kanske vara tacksamma för. Men att låna är inte alltid oansvarigt – ibland är det till och med dumt att låta bli.
 
Vi råder inte våra barn att bo hemma tills de kan köpa en bostadsrätt för egna pengar, och ett företag som inte tog några lån till investeringar skulle få det tufft på aktiemarknaden. Att stat och kommuner lånar till investeringar är inte konstigare än att privatpersoner och företag gör det. Lån gör det möjligt att jämna ut kostnader över tiden, och en investering som ger högre avkastning än räntekostnaden bör i princip genomföras.
 
Omsorgen om statens budget får inte drivas så långt att den sker på bekostnad av omsorgen om medborgarnas budgetar. Och det är vad som riskerar att ske när statsskuldskräcken blir för stor.
 
Nittiotalskrisen drev upp den svenska statsskulden till strax över 80 procent av BNP. Men det tog bara tio år att halvera den skulden som andel av BNP, och som lägst var statsskulden förra året nere på 34 procent av BNP. Att finansdepartementet räknar med att den under de närmaste åren ska plana ut på något över 40 procent borde inte kännas speciellt oroväckande för finansministern. Däremot borde det vara oroväckande för svenska folket.
 
I det som betecknas som det värsta ekonomiska krisen sedan trettiotalet, försämras statens förmögenhetsställning bara marginellt. Nästan hela stöten får tas direkt av medborgarna. Det hade kanske varit motiverat om hushållen hade kunnat bygga upp egna sina egna förmögenheter. Men 80 procent av svenskarna har inga andra tillgångar än de bostäder de i bästa fall äger.
 
Statens och kommunernas tillgångar är däremot enorma. Förutom finansiella tillgångar som AP-fonder och aktieinnehav ägs infrastruktur, mark och fastigheter som är värda avsevärt mer än den offentliga sektorns skulder. Jämfört med hushållen och näringslivet är staten och de flesta kommunerna sällsynt lågt belånade. Det kan också uttryckas som att svenskarna har lagt en mycket stor del av förmögenhetsbildningen i politikernas knän.
 
I stället för att som Thomas Östros säga att staten lånar för att sänka skatterna, skulle man kunna säga att staten hyvlar av lite på sin förmögenhet för att klara utgifterna trots att man inte beskattar medborgarna lika hårt som tidigare. Och det är väl inte helt fel att vi återtar en del av den förmögenhet som vi tidigare överlåtit i politikernas vård. I en tid då många hushåll tvingas låna – och till skillnad mot staten bli nettolåntagare – vore det snarare anmärkningsvärt att inte återföra en del av den offentliga förmögenhetsbildningen till hushållen.
 
Slutligen kan vi som folk glädja oss åt att vi trots kris och elände hela tiden förbättrar vår förmögenhetssituation mot utlandet – och har gjort så sedan kronfallet i mitten på nittiotalet. Bytesbalansen visar fortfarande rejäla överskott, vilket innebär att vi exporterar mer varor och tjänster än vi importerar, och därigenom skaffar oss en allt större fordran gentemot utlandet. Som folk bygger vi alltså upp en förmögenhet åt framtida generationer i Sverige. Och det är ju faktiskt det viktigaste. Även om vi också kan glädja oss åt att statens förmögenhet minskar något till förmån för hushållens förmögenhet.

Bloggar via intressant.se om Dicks kolumn

LO-tidningen har i en serie bra artiklar granskat utbetalningarna från a-kassan. Expressen har i en lika välskriven ledartext i dag skrivit om samma sak.

Att tvingas gå från ett arbete är en ganska traumatisk upplevelse. Känslan av att inte försörja sig själv kombinerat med att förlusten av ett viktigt socialt sammanhang gör att självförtroendet kan få sig en ordentlig törn. Och med tanke på kvaliteten i en del arbetsmarknadspolitiska åtgärder så verkar Arbetsförmedlingen ibland förvärra situationen ytterligare.

Att i det läget inte få pengar från a-kassan på fyra månader och utan att ha något buffertsparande gör att en del får be om socialbidrag. Ordet kränkt är möjligen överanvänt i allmänhet, men stämmer nog bra in på känslan hos de personer som trots att de i många år betalt pengar till en arbetslöshetsförsäkring tvingas gå till ett socialkontor för att klara dagliga utgifter.

Från artikeln i LO-tidningen, där en arbetslös kvinna intervjuas:

”En väntetid på fyra månader skulle hon aldrig klara.

–Å herre gud! Vem klarar det? undrar hon.”

Det är sällan behovet av det som vi kallar folkkapitalism blir så tydligt. Ett buffertsparande som inte är enormt, utan motsvarar några månadslöner efter skatt räcker för att slippa oroa sig över att bli föremål för socialbidrag. Den arbetslösa kvinnans förvånade svar insinuerar dessutom att det är närmast omöjligt att i Sverige tänka sig att ha tillräckligt med pengar för att kunna försörja sig i fyramånader.

Det har hon ju delvis rätt i. För det kanske mest irriterande är att alla faktiskt har den summan redan i dag, men pengarna är inlåsta i ap-fonder, välskötta energiföretag och misskötta flygbolag, långt från deras ägare, som i stället får be om allmosor för att klara hyran.

Nu ses a-kassornas rutiner över. Det är förstås bra, men minskar inte behovet av en sparad slant för att lätta på det totala beroendet av stat och a-kassa.

Bild från Flickr.

Många argumenterar, medvetet eller omedvetet, att man egentligen inte behöver ha några besparingar i Sverige. Och i en mening så är det sant. I teorin ska en svensk klara sjukdom, arbetslöshet och andra tråkiga och dyra händelser med de ersättningar som kommer från de offentliga försäkringssystemen. Men i praktiken fungerar det ju lite knackigt. Är det inte Försäkringskassan som har problem med sina datorer så är det a-kassan som gör en annan bedömning än du kring hur många månader du arbetat. Beroendet till myndigheter och a-kassor blir i det närmaste totalt.

Och om man inte känner för att alltid följa vår hulda regerings arbetslinje, utan vill kunna ha lite tid för andra projekt, eller om man vill starta ett företag så är det nödvändigt med lite kapital. Särskilt i tider då banker inte är så pigga på att låna ut, som nu till exempel.

Sverige har förvisso låg grad av regelrätt korruption, men i länder som inte är lika lyckligt lottade som vi vet folk värdet av att ha egna pengar. Kontant, helst. I dagens Expressen skriver en ung moldavisk jurist om hur Moldavien kommit på femte plats bland 184 länder när det gäller ekonomisk stablitet i recessionstider. Förklaringen är dels att Moldavien är ett mycket fattigt land, men också att de flesta har moldaver besparingar, hemma i kontanter. Det ger trygghet i en osäker värld. Endast var femte moldaver har någon slags kreditkort, vilket så klart beror på fattigdom, men också på en konservativ och försiktig syn på pengar.

Att vi inte lever i ett korrupt land är så klart fantastiskt. Men också våra trygga svenska liv stöter på situationer då en sparad peng ökar tryggheten lite. Men här behöver vi ju inte ha pengarna hemma, som tur är.

Det verkar inte spela så stor roll om man tjänar 25 000 eller 40 000 kronor i månaden – lika många har ändå helt slut på pengar den dag lönen kommer in på kontot.

En och en halv miljon svenskar förbrukar sin lön i förtid, enligt en undersökning från Synovate på uppdrag av Nordea. Med vetskapen om att få personer har en sparad slant betyder det alltså att många är helt barskrapade mot slutet av månaden. Att det oroar är ju inte så konstigt – nästan var tionde person har mer än en gång de senaste sex månaderna inte kunnat sova på grund av oro för pengar. Så även om man inte fyller madrassen med pengar utan har de på ett konto så verkar de ändå skapa nattro.

Och det är alltså inte bara låginkomsttagare som har problem med likviditeten. Det är till och med så att Ju högre lön desto fler betalningspåminnelser.
Sydsvenskar är av någon anledning mest slösaktiga. I södra Sverige har nästan var tionde varit med om att krediterna vuxit medan man försökt att balansera ekonomin.

Vad gör man åt det magra kontot då? Ja, att göra upp en budget verkar vara den vanligaste åtgärden, men en tredjedel har börjat spara regelbundet. En av fem har slutat att använda kreditkort.

Undersökningen är gjord på 1 000 svenskar över 16 år. Den finns här och Sydsvenskan skriver om den här.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Svenskarnas förmögenheter

Som ni kanske minns var Särimner den närproducerade galt som varje kväll slaktades och åts upp i Valhall, för att nästa dag återuppstå i slaktfärdigt skick. Den har därmed stora likheter med den statliga företagssektorn. När den borgerliga regeringen tillträdde på hösten 2006 var det ett uttalat mål att det statliga företagsägandet skulle minska. Staten kunde inte både vara domare och spelare i näringslivet hette det. Dessutom skulle pengarna från företagsförsäljningar vara välkomna bidrag till att minska statsskulden.

Starten gick lite trögt och 2007 lyckades Mats Odell bara hyvla av lite på aktieinnehavet i TeliaSonera, vilket innebar att staten i slutet av 2007 hade en mer värdefull företagssektor än när den borgerliga regeringen tillträdde. Särimner levde och var fetare än någonsin… Under 2008 blev det dock lite bättre fart på företagsförsäljningarna. OMX såldes i februari och i april skrevs avtalet om försäljning av Vin&Sprit under. De affärerna inbringade ca 60 miljarder kr till staten.

Och det kunde ju behövas. För som företagsägare måste ju staten göra en del offensiva satsningar också. Under förra året ökade de statliga företagen sina bruttoinvesteringar med 79 procent till 66 miljarder kr. Staten startade också tre nya bolag. Vectura och Svevia tog över Vägverkets och Banverkets tidigare kommersiella verksamhet och ska nu med sina 3400 anställda tjäna pengar åt staten – hoppas regeringen. Det tredje bolaget, med det fantasifulla namnet Fouriertransform AB, kommer dock knappast inbringa några pengar. Det har fått tre miljarder kr som ska satsas inom fordonsindustrin. I övrigt kan det noteras att staten deltagit i nyemissioner i SAS och Nordea Bank, att staten satsat 5 miljarder kr i nytt kapital i SEK (Aktiebolaget Svensk Exportkredit) och i Almi, att svenska Posten och Post Danmark har fusionerats till Posten Norden (och köpt ett norskt bolag), att statliga Teracom blivit helägare av Boxer TV-Access för en knapp miljard samt att SBAB ska få driva bankrörelse.

Så samtidigt som Särimner förlorat en del av baken har den i övrigt götts ganska ordentligt. Om rätt ska vara rätt så har den dock tacklat av något. Antalet anställda i statliga företag minskade år 2008 till 174 000 från 176 000 året innan – men den utvecklingen ska väl satsningarna på de nya företagen kunna vända. Också det redovisade egna kapitalet har minskat – med sex miljarder till 327 miljarder. Mer dramatisk har minskningen i värderingen av de statliga företagen varit. Nu värderas de till 500 miljarder att jämföra med 750 miljarder ett år tidigare. Med tanke på att OMX AllShareindex föll med 41 procent under förra året kanske detta inte är så konstigt.

Men det hade varit intressant att läsa Maud Olofssons kommentar till detta. Eftersom företagen är svenska folkets egendom så innebär ändå värdeförändringen att en tvåbarnsfamilj förlorat över 100 000 kr på de statliga företagen under förra året. Men i ”Verksamhetsberättelse för företag med statligt ägande” som kom för några veckor sedan, hade näringsministern inte ett ord att säga om detta. Men utrymmet räckte kanske inte till när hon skrivit allt fint om principer för ersättning till företagsledningar, hållbarhet och jämställdhet. Naturligtvis kan man ha en viss förståelse för att regeringen mitt under brinnande finanskris inte har sålt statliga företag på löpande band. Men samtidigt tvingas man också konstatera att det går otroligt trögt med planerna på att minska statens engagemang som storägare i näringslivet. Bortsett från planerna på att konkurrensutsätta apoteken och bilprovningen är det svårt att se några tecken på en privatiseringsoffensiv.

Låt mig därför i all blygsamhet föreslå ett ordentligt klipp. Dela ut Vattenfall till svenska folket. Vattenfall är det i särklass tyngsta innehavet i statens företagsportfölj; företaget står för ungefär halva omsättningen i den statliga företagssfären. Förra året var företagets investeringar 42 miljarder kr och investeringsprogrammet för de närmaste åren är minst lika ambitiöst. I våras lade Vattenfall ett kontantbud på nederländska Nuon på 8,5 miljarder euro – närmare 100 miljarder kr. Så länge staten äger Vattenfall kommer Särimner att bli allt fetare, hur mycket Mats Odell än kämpar. Om regeringen menar allvar med att staten inte samtidigt kan vara spelare och domare måste den avyttra innehavet av Vattenfall. Och risken att blanda ihop olika roller kanske är allra störst när det gäller innehavet av ett energibolag.

Dessutom, om de ambitiösa klimatsatsningarna ska lyckas måste energipriserna ligga på höga nivåer, och då kan svenska folket få tillbaka en del av sina höga energikostnader som utdelningar. Och för staten kan inte de knappt 7 miljarder kr som Vattenfall delade ut förra året vara av någon strategisk betydelse. Slutligen, Vattenfall är svenska folkets egendom. Det är hög tid att det också får ägas och förvaltas direkt av oss. Domarrollen är fullt tillräcklig för att förverkliga regeringens miljöambitioner. Som spelare får den bara problem, vilket inte minst den senaste tidens debatt om Vattenfall visat.

Bloggar via intressant.se om Dicks kolumn