Det var när människan blev bofast och började bruka jorden som grunden lades för kultur, konst och vetenskap. Ekonomiska överskott skapades som gjorde att all mänsklig kraft inte längre behövde inriktas på försörjning. Det är åtminstone den konventionella sanning som vi fått oss till livs i skolan eller i radions P1. Nomaderna däremot, har förknippats med Djingis Kahns barbarhopar, som endast lämnade pyramider av avhuggna människohuvuden efter sig.

Men nog är väl nomadiserande jägarfolks grottmålningar också konst. Och visst fanns det både religion och kultur bland Asiens ryttarfolk – även om de inte lämnat så många lerkrukor och stenpalats efter sig. Ändå har nog de flesta av oss – på ett eller annat sätt – bibringats uppfattningen att det inte är den fria nomaden utan jordbrukaren med blicken i plogfåran, som är grunden för vår kultur.

Nyss hemkommen från Almedalsveckan har jag dock fått anledning att tänka om. På ett Timbroseminarium i Visby om mobilitet, hyllades den mänskliga rörligheten. Och även om det nu skulle vara så att det är den bofasta jordbrukaren som är grunden för vår kultur, så är det nomaden som är bäraren av framsteg och kultur i framtiden. Människor som rör sig över jorden för med sig nya kunskaper, ny teknik och nytt blod till kulturer som annars skulle stagnera i brist på nya impulser. Det är ingen slump att nöden härskar i det introverta Nordkorea och att framstegen blomstrar i det extroverta Sydkorea.

Hur lätt är det då för de moderna nomaderna att röra sig jämfört med forntidens ryttarfolk? Rent tekniskt är det uppenbart att framstegen har varit enorma. Flygstolar och internationella hotellkedjor kanske inte är så spännande, men de är oändligt mycket effektivare än hästrygg och tält. Våra politiker har däremot inte varit lika duktiga som tekniker och företagare när det gäller att främja rörlighet. Nästan all politik har som utgångspunkt att människor håller sig inom nationsgränserna – med undantag för kortare nöjesresor ut i världen.

De forntida nomaderna tog med sig sina tillgångar på hästryggarna, men för de moderna nomaderna är stora delar av tillgångarna kontrollerade av politiker och låsta till den stat där de är medborgare.

En gång om året får vi ett orange kuvert med uppgifter om vårt pensionskapital. Knacka på hos pensionsmyndigheten och be att få det kapitalet för att ni tänker bosätta er i Argentina ett tag och behöver pengarna, så får ni se vad som händer! Ni kommer inte att bli tillfrågade om ni vill ha pengarna i tusenlappar eller femhundringar.

En genomsnittssvensk betalar cirka 7 miljoner kr i skatt under sin livstid. På finansdepartementet har man räknat ut att ungefär 80 procent av de pengarna går tillbaka till samma person under den genomsnittliga livstiden. 20 procent av skatterna går till inkomstöverföringar till andra personer. I början av livet får man tillbaka mer pengar av staten än man betalar in (om man inte råkar födas med ett rejält kapital), under den yrkesverksamma delen av livet betalar man in avsevärt mer än man får tillbaka och på ålderns höst kommer skördetiden; då trillar pensionspengarna in och då kan man komma i åtnjutande av den riktigt dyra offentliga vården; beroende på hur man ser det – om man har tur eller otur.

Tidsprofilen för skatteinbetalningar och offentliga utgifter skapar en intressant marknad för de moderna välfärdsnationerna. Den 20-åriga nomaden jagar numera inte högvilt – han eller hon är högvilt. Alla de europeiska politiker som svettas över diagram som visar åldrande befolkningar drömmer om en våg av invandrande och skattebetalande ungdomar som ska finansiera pensioner, åldringsvård och höftledsoperationer. Att de invandrande 20-åringarna också blir pensionärer är en kedjebrevsfråga som nästa generation politiker får hantera.

Ingen ansvarskännande politiker vill sitta med Svarte Petter och ta emot en hord golfspelande och krävande pensionärer som anser sig ha en massa rättigheter efter långa liv som skattebetalare. De nomaderna har inget guld i sadelpåsarna – möjligen en pensionsrätt vars skattevärde beror på växelkurser och dubbelbeskattningsavtal.

De tidigaste nomaderna levde i en värld utan nationsgränser – det var förutsättningen för deras fria liv. Att återskapa en öppen värld för nomaderna genom att avskaffa nationsgränserna är ingen quick fix. Men nog borde de moderna nomadernas liv kunna underlättas genom att de får äganderätten till en större del av de skattebetalningar de gjort under sina liv. Ge mig mitt pensionskapital! Det är mina pengar. Och jag behöver dem när jag drar vidare i världen. Jag vill inte bli mottagen som Svarte Petter.

Bloggar via intressant.se om Dicks kolumn