Staten ska inte rädda näringslivet

Det verkar som om näringslivets företrädare drabbats av kollektiv minnesförlust – och detta inte bara i Sverige. I snart sagt alla länder, där marknadsekonomin hyllats och politiken gisslats, efterfrågas allt mer desperata politiska räddningsoperationer, skriver Dick Kling, nationalekonom på tankesmedjan Timbro.

Tyck till om stöd till näringslivet

Kommentarer (14)

Varslen står som spön i backen. Var och varannan dag uppträder näringslivets direktörer i medierna och berättar om tvärstopp och nattsvart elände. Dessa dystopier varvas med allt mer högljudda krav på att regeringen måste ta ansvar och agera snabbt.

Desperata räddningsoperationer

De politiker som under många år kritiserats för sin oförmåga att sätta allmänintresset framför partiintressen, för sin bristande rationalitet och för sin ineffektivitet, ska nu rädda oss alla ur krisen. Det verkar som om näringslivets företrädare drabbats av kollektiv minnesförlust – och detta inte bara i Sverige. I snart sagt alla länder där marknadsekonomin hyllats och politiken gisslats, efterfrågas allt mer desperata politiska räddningsoperationer.

Under många år har näringslivet framgångsrikt flyttat fram sina positioner på politikens bekostnad. Företag har visat att de kan producera viktiga välfärdstjänster effektivare än offentliga förvaltningar. Privat forskning har försett oss med nya produkter och tjänster i en takt som inga statliga forskningsinstitut mäktat med. Den finansiella sektorn har gjort det möjligt för oss att med sparande och lån flytta inkomster och konsumtion över livscykeln avsevärt effektivare än vad statliga skatte- och transfereringssystem förmått.

Överlägsen kraft

Kort sagt: Den fria marknadsekonomin har visat en överlägsen kraft som välståndsskapare. Detta samtidigt som den politiska sfären har plågats av felbedömningar, handlingsoförmåga och rena skandaler.

Men, den fria marknadsekonomin löser inte alla problem. Konkurrens och utveckling har inte bara vinnare utan också förlorare, det är inte bara entreprenörskap utan också girighet som får stort spelutrymme, och inte minst – den ekonomiska tillväxten sker i cykler och inte i ett jämnt förlopp. Det går dock inte att lösa dessa problem utan att också förstöra marknadsekonomins kärna.

Förhindra konkurser och det blir ingen plats för nya företag. Försök att utrota girigheten och entreprenörerna stryker med. Jämna ut den ekonomiska tillväxten och den upphör. Detta vet man både i näringslivet och i politiken.

Men ändå är rädslan för en ekonomisk kris så stor att man agerar mot bättre vetande. Det är lätt gjort att sälja matsilvret för en spottstyver när man är hungrig.

Långsiktiga intressen

En företagsledares främsta ansvar är att se till företagets långsiktiga intressen. Det mest långsiktiga intresset är naturligtvis företagets överlevnad och den säkras bäst genom att vara framgångsrik på marknaden. Men när marknaden försvinner i en ekonomisk kris känner sig företagarna hänvisade till att driva företagets intressen på den politiska arenan.
Ju fler företagare som börjar slåss för sina företags intressen där i stället för på marknaden, desto större är risken att näringslivets gemensamma intressen hotas.

När företag konkurrerar med varandra för att tjäna pengar, tillgodoser de också kundernas behov. Egenintresset leder till att allmänintresset tillgodoses. I politiken står däremot egenintresset ofta mot allmänintresset. När staten räddar företag skickas notan till skattebetalarna.

Inte bara högre skatter

Företagens del av notan kommer inte att begränsas till högre skatter och mindre expansionsutrymme när ekonomin åter närmar sig kapacitetstaket. Vill näringslivet ha ett större statligt inflytande i lågkonjunkturer, kommer man att tvingas acceptera det också i högkonjunkturer. Den politiska rättviselogiken medför också att om staten öppnar plånboken på vid gavel så kommer inte bara näringslivets intressen att tillgodoses.

En ren marknadsekonomi bygger på konkurrens och saknar institutioner där företag tillsammans kan bestämma över varandra. Att ansvaret för den gemensamma krisbekämpningen läggs i politikernas knän kan därför synas naturligt. Men all krisbekämpning behöver inte vara gemensam, och Sverige är inte en ren marknadsekonomi.

Som en knypplad spets

Ägarband och personliga band löper som en knypplad spets genom näringslivet. Varför utnyttjar inte de företagsledare som har starka band till de stora affärsbankerna sina kontakter? Nu uttalar de sig som om bankerna vore statliga institutioner som det är politikernas sak att huta åt.

I Sverige är banden mellan fack och arbetsgivare starkare än i de flesta länder. Ändå har vi ett system där ansvaret för friställd personal främst ligger på staten, och snabba personalneddragningar vid arbetsbrist blir billiga för företaget. Kanske det vore bättre om företagen tog ett större ansvar för medarbetarna i utbyte mot lägre skatter?
Det finns en lång tradition av samverkan mellan politik och företagare i det svenska samhällsbygget. Varför inte utveckla den traditionen i stället för att lägga över så mycket ansvar som möjligt på staten?

Presentera eget stimulanspaket

Varför presenteras inte spännande infrastrukturprojekt i stället för allmänna krav på statliga infrastruktursatsningar? Begär att få bygga ett kärnkraftverk i stället för att böna om säker energitillgång.

Presentera ett eget stimulanspaket i stället för att be staten om ett! Begär att människor får behålla mer av sina inkomster för egen konsumtion i stället för att efterfråga ökade offentliga utgifter.

Sverige är fast integrerat i den globala ekonomin och vi kan inte lösa den ekonomiska krisen själva. Men att företagen är beroende av omvärlden innebär inte att de på hemmaplan måste abdikera till förmån för politikerna.

Dick Kling
nationalekonomi på tankesmedjan Timbro,
ordförande i Skattebetalarnas förening

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt