Den som vill träna sin gamla – eller nya – skoltyska kan läsa en intervju med mig i tyska Fondsxpress (sid 11). För den som inte vill träna tyska kan jag berätta att jag kommenterar den internationella krisen. Mina poänger, som jag också tidigare bloggat om, är:

Krisen beror inte på girighet. Det finns ingen som visat att människor är girigare nu än tidigare. Däremot är det väl dokumenterat att politiska beslut i USA om bolån till människor utan betalningasförmåga drev fram en överbelåning  som finansierades genom Kinas aggresiva exportpolitik. Detta tillsammans drev fram finanskrisen.

Även om det är smärtsamt för dem som förlorar sina företag eller som blir arbetslösa innebär krisen inte någon katastrof. Om vi ser till den totala produktionen kommer den att högst minska med en eller ett par procent, vilket innebär att vi i värsta fall går tillbaka till 2007 års standardnivå – och den klagade vi ju inte direkt över.

Varken marknadsekonomin eller demokratin är hotade – för övrigt förutsätter de varandra. Däremot hotas frihandeln och kommande generationers välfärd genom de gigantiska statliga utgiftsprogrammen för att rädda inhemsk produktion. Våra barn kommer att få bastanta stasskulder att betala ränta på.

Det behövs statliga insatser för att garantera betalningssystemet. Det innebär tyvärr att en och annan bankdirektör klarar sig mer helskinnad än vad man kan önska och det innebär tyvärr att en och annan bank blir förstatligad. Men när krisen är över kan ju dessa banker skiftas ut till skattebetalarna som är de som betalat för bankerna.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt

Captus VD Nima Sanandaji och Johnny Munkhammar, VD för Munkhammar Advisory , har skrivit klokt i Sydsvenskan om hur statliga bolåneinstitut som Fannie Mae och Freddie Mac ökar risken för bostadsbubblor. Genom skattesubventioner och regleringar pressar bolåneinstitutet ner lånevillkoren, vilket orsakar högre bostadspriser och större risktagande.

På den svenska bostadsmarknaden har SBAB – precis som de amerikanska jättarna – haft ett politiskt uppdrag att pressa lånevillkoren. Problem detta har banat väg för har Timbro-medarbetaren Per Nilsson pekat på i rapporten ”SBAB, ett svenskt Freddie Mac?”.

Carin Moberg, ordförande för socialdemokraternas bostadspolitiska grupp, är en politiker som har lovprisat SBAB. I en motion förra året skrev hon: ”Vi socialdemokrater bröt ny mark med bolåneinstitutet SBAB, institutet som har pressat ner boräntor så att vanligt folk kan förverkliga sina bostadsdrömmar.”

Att SBAB kan ”förverkliga drömmar” är onekligen positivt. Men tyvärr är det inte sunt att börja låna ut stora summor pengar till människor som egentligen inte har råd att betala tillbaka. När det gäller kreditgivning finns det en enkel lag: Någon, någon gång, någonstans, måste stå för notan. Att staten involverar sig i ett högriskspel med skattebetalarnas pengar är mycket olyckligt.

Tyvärr tycks de svenska politikerna inte ha lärt av den amerikanska kreditbubblan utan den politiska styrningen och subventionerna fortsätter. Sanandaji och Munkhammar ger ett axplock av vad som hänt i Sverige de senaste månaderna:

· December – ombudsmannen mot etnisk diskriminering presenterar en rapport där det förklaras att krav bör likställas med diskriminering om kravet har diskriminerande effekter. Minoritetsgrupper med sämre ekonomi som har svårare att köpa bostad på grund av bankers krav på anställning eller inkomst är diskriminering som måste bekämpas.

· 30 januari – nyheten att SBAB fortsätter att pressa ned bolåneräntorna publiceras. Dessutom blir det klart att SBAB förväntas få tillstånd att bli en vanlig bank, för att kunna pressa ner även andra former av räntor.

· Statens bostadskreditnämnd har överlämnat en utredning till finansmarknadsminister Mats Odell för att få till stånd en statlig garanti för överbelånade bostadsägare.

Bloggar via intressant.se om Statliga företag, Svenskarnas förmögenheter

Nu känns det som att jag har sett dem överallt: stora gula affischer som gör reklam för ett tv-program i Kanal 6 som kallas ”Herre på täppan”. Programledarna heter Erik och Mackan. Konceptet är ”att se hur långt unga människor är beredda att gå för små pengar”. Det är tydligen ganska långt: på affischerna dricks det tillbringare med mosade skalbaggar i utbyte mot 1500 kronor.

Enligt programmets hemsida har antalet sökande varit enormt, på bara några dagar tog deltagarplatserna slut. Man kan undra varför. Är det så viktigt att synas i TV en minut att en liter skalbaggemos är en baggis? Antingen det, eller så är det pengarna som drar.

Att skämma ut sig inför tiotusentals tittare för ynka 1500 kronor låter inte riktigt klokt. Det är ju trots allt, precis som programledarna påpekar, ”fickpengar”. Om Erik och Mackan skulle erbjuda 150 000 kronor istället skulle jag möjligen kunna förstå att någon ställde upp.

Kan det vara så att det bakom programmets högblanka yta döljer sig en allvarlig, fattig sanning? Att 1500 kronor räcker för att en ung person ska klippa av sig håret eller dricka skalbagge-brygd?

Ser vi till statistiken så vet vi att 1500 kronor inte är fickpengar för många av deltagarna. Tvärtom är det är just de där hundralapparna som kan göra månaden lite roligare, ge en god middag med flickvännen eller några extra spel till Wii.

Ungdomar i Sverige lever med minimala marginaler och många står utanför arbetsmarknaden. Utan jobb, utan marginaler och med en SMS-låneskuld i fickan är ett par femhundringar allt annat än fickpengar – en ny vårjacka, en slant till semesterkassan eller en chans att betala av det där lånet till morsan.

Drar jag för stora växlar? Det tror jag inte. Vem tror att prispengen varit 1500 kronor om showen visats i ett land som, säg, USA eller Storbritannien? 1500 kronor för fullständig förnedring. ”Herre på täppan” säger något viktigt om Sverige.

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter

Det gäller att inte bli mismodig och hålla i slantarna bara för att det är finanskris och lågkojunktur. Det är bara om vi gör framåtsyftande investeringar som vi kan klara oss, som våra ministrar brukar säga. Så det är tur att de håller i mina pengar.

Hade jag själv fått göra det är det högst tveksamt om jag skulle ha investerat dem i Nordea. Jag tycker fortfarande att det ligger en air av gamla statliga Post- och Kreditbanken över Norbanken. Men det kanske är orättvist. Om jag förstått rätt har Nordbanken precis som andra svenska banker varit på hugget och förlorat pengar i Baltikum.

Enligt DN ska vi nu tillsammans, via staten, satsa lite drygt 5 miljarder kr i Nordea. För en tvåbarnsfamilj blir det ett par tusen kronor. Jag undrar hur många som frivilligt hade skickat in de slantarna om Mats Odell hade varit tvungen att be om dem. Då hade det nog krävts en rejäl Globen-gala i TV.

Bloggar via intressant.se om Statliga företag, Svenskarnas förmögenheter

DI har idag en bra artikel om förmögenhetssituationen i Sverige. Jag säger i den att Sverige borde ha många fler miljonärer som kunde leva på sina räntor. Av kommentarerna framgår att det retat en del som är övertygade om att man inte kan bli miljonär genom att skapa något nytt utan endast genom att ta från någon annan. En och annan tolkar också räntor som just bankräntor och påpekar det behövs en mycket rejäl förmögenhet om man ska kunna leva på det. Och det ligger det väl en del i. Jag tänkte dock snarare på kapitalavkastning än på räntor i snäv bemärkelse.

Daniel Waldenström  uttalar sig också i artikeln och invänder att man inte kan jämföra Sverige med exempelvis USA, eftersom svenskar har en del i en kollektiv statlig förmögenhet i form av AP-fonder och statliga företag. Visst har vi det. Men det är det som tvingar oss till beroendet av politiker som kan diskutera om pensionerna verkligen kan höjas med 60 kr i månaden – eller om de inte rentav borde sänkas. Om Daniel Waldenström tycker att det är lika bra med en del i en statlig förmögenhet som en egen förmögenhet är det hans värdering. Min värdering är att jag tycker att det är bättre att ha pengarna själv. Hör gärna av er och skriv vad ni tycker!

Slutligen, de internationella förmögenhetsjämförelser jag refererar till har gjort förmögenheterna jämförbara så långt som möjligt och är de mest ambitiösa och bästa internationella studier som gjorts på området. Se http://www.lisproject.org/publications/lwswps/lws1.pdf

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Svenskarnas förmögenheter

Under vinjetten Finanskrisens smitare har E24&Aftonbladet  inlett ett samarbete för att utkräva ansvar för finanskrisen. Först ut i ansvarskön är det norska finansbolaget Acta som lämnat ett antal ruinerade familjer efter sig i finanskrisens kölvatten. Bland andra familjen Bengt och Katarina Mattson som berättar om hur de förlorade 1,2 miljoner kr. De kunde – i likhet med många andra som förlorat sina pengar – inte tänka sig att de tog någon risk.

Det är lätt att ha medkänsla med dem som förlorat sina med möda hopsparade slantar. Och det är lätt att uppröras över oseriösa försäljningsmetoder, otillräcklig information och bristande moral i vissa finansbolag. Men frågan är hur fruktbart det är att jaga ”Finanskrisens smitare”. Undertonen blir lätt att det inte borde vara tillåtet att lura människor till dåliga affärer. Men det är nog svårt att förbjuda.

Kanske det är så att problemet är att vårt samhälle blivit så genomreglerat att vi inte tror att vi ska kunna bli lurade. Och om vi blir det så ska vi få ersättning för det. Om mjölken är datustämplad, korven innehållsdeklarerad och leksakerna garanterat ofarliga för barn under 3 år – ja, då ska väl också värdepappren vara garanterade mot förluster?

Man skulle naturligtvis kunna säga att det varit bättre om E24&Aftonbladet granskat Finanskrisens smitare innan de smet. Men då var ju media fullt upptagna av att skriva om de bästa investeringsmöjligheterna. Och det är inte fel att hänga ut bristande moral. Men bristande eget ansvar måste nog också hängas ut. Att bara tycka synd om de som lurats  hjälper oss inte till några lärdomar av finanskrisen.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Svenskarnas förmögenheter

Sveriges Television står i startgroparna för att sända alla program över nätet. I ett slag förvandlas då datorer till TV-apparater enligt en artikel i Computer Sweden. I samma slag kommer ytterligare en miljard kronor i licensintäkter att rassla ner i Sveriges Televisions kassakista.  Om inte någon vettig politiker tar ett initiativ för att förhindra denna galenskap.  Och det kanske man kan hoppas.  Det här borde ju vara ett gyllene tillfälle att avskaffa ett redan övermoget licenssystem. Som en extra bonus skulle vi då också slippa den fåniga TV-kören som tackar för licensavgifter. Och en ytterligare inte oviktig bonus är att tusentals svenskar som missat att betala sin licens i tid inte skulle hamna i Kronofogdens register. För så knappa är marginalerna för många hushåll, att en licensavgift kan vara första steget in i en skuldfälla.

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter

Gårdagens Aktuellt innehöll ett långt inslag om att kommuner och landsting planerade att dra ner på antalet anställda. Politiker från vänster till höger uttalade sig om att detta hot mot välfärden måste avvärjas genom mer pengar till kommunerna. Exakt varifrån dessa pengar skulle tas berördes aldrig, men om man inte har hittat ett rör till himlen som det rinner pengar ur, antar jag att de måste tas från skattebetalarna.

Nu undrar jag varför vi i Sverige tycks vara så fast i föreställningen att mindre pengar till kommuner, landsting och stat ger mindre välfärd. Mindre pengar till det offentliga ger mer pengar över till hushållen. Är inte hushållens utgifter också viktiga för välfärden? Kan det inte vara ett hot mot välfärden om hushållen måste betala mer pengar till det offentliga? Självklart är det viktigt med sjukvård och äldreomsorg för välfärden. Men lika självklart är det viktigt med kläder, mat och en bra bostad för välfärden.

Att politiker och offentliganställda lyckats monopolisera välfärden är fullständigt obegripligt. Såväl det offentliga som hushåll har utgifter som är viktiga för välfärd. Hur mycket hushållen ska avstå till offentlig konsumtion är alltså en avvägningsfråga som gäller vilken välfärd man vill ha. Om en kommun drar ner personalen med en samhällskunskapslärare kan mellan 100 och 150 hushåll betala för en helårsprenumeration på en dagstidning. Är det självklart vilket som är viktigast för välfärden och vår orientering i samhället?

Hur har vi kunnat hamna i en situation där hushållens konsumtion inte betraktas som en central del av välfärden, utan mest som onyttig godiskonsumtion på marginalen av den välfärd samhället erbjuder? Varför betraktas socialförsäkringar som välfärd men eget aktiesparande för att trygga ålderdomen som omoraliskt börsklippande? Det må vara förståeligt att politiker har ett intresse av att marknadsföra alla offentliga utgifter som centrala för välfärden. Men är det inte hög tid för media att ifrågasätta detta?  

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt

Nu har vi satsat ytterligare lite pengar i SAS. Ja, jag skriver vi eftersom alla svenskar via staten är stora ägare i SAS. Hur mycket vi var och en ska sätta in vet jag inte, men totalt ska den svenska delen av SAS förses med 6 miljarder i ägartillskott. Själv hade jag ju kunnat hitta ett och annat alternativt hål att placera pengarna i, men regeringen var tydligen övertygad om att det här var det bästa för mig.

Ja, man måste ju lita på sin regering. Den har säkert kommit fram till att SAS är en briljant afärsidé att satsa pengar på. Och förlusten SAS gjorde förra året på SpanAir på över 5 miljarder har de väl fått lova att inte upprepa, hoppas jag. Jag tror också att det är många svenskar som är glada över att Sverige har ett så fint flygbolag. Då kan man ju flyga på sina utlandresor. Att SAS är Skandinaviskt är ju dessutom ett extra plus. Dels måste man väl ändå säga att det är något speciellt med den skandinaviska tanken. Och så får man ju landa i Köpenhamn varje gång man ska utomlands så man får tillfälle att köpa Gammeldansk och äta smörrebröd. Härligt!

Jag hade i och för sig trott att regeringen skulle minska på det statliga ägandet. Men när det dyker upp en bra affärsmöjlighet måste man ju slå till. Eller som någon börsdirektör uttryckte det: Det gäller att sätta gaffeln i grisarna när de springer över bordet. Det känns tryggt att se att vi har en alert regering. Kanske den skulle ta sig en titt på Volvo PV också? Det verkar ju vara till salu och rätt billigt just nu. Och om vi ska flyga svenskt ska vi väl inte köra utländskt?

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Statliga företag

Mona Sahlin, Thomas Östros och Veronica Palm föreslår idag på DN.debatt att den sk bromsen i pensionssystemet ska lättas. Vad denna broms är framgår inte i debattartikeln – och för den delen inte heller av det oranga kuvert som just idag damp ner i min brevlåda. Men syftet med bromsen är att pensionerna ska minska om den ekonomiska tillväxten i Sverige avtar.

När socialdemkraterna och de fyra borgerliga partierna kom överens om ett nytt pensionssystem år 1994 skedde detta under trycket av att det gamla systemet hotade att ruinera både den svenska staten och samhället. Det nya pensionssystemet hyllades från vänster till höger för att det skulle ta hänsyn till hur samhällets bealningsförmåga utvecklades. Systemet har också hyllats internationellt och dess gudmoder Margit Gennser har gett en spännande och initierad beskrivning av dess tillkomst i den nyligen publicerade boken Pensionsreformen

Men nu är det alltså dags för socialdemokraterna att försöka krypa ur den överenskommelse som skulle ligga fast till ”nästa istid”.  Socialdemokraterna vill utreda hur pensionssystemet ska ändras så att inte pensionerna ”svänger kraftigt mellan åren”. Enligt Sahlin och hennes medskribenter ”ökar pensionerna i år rejält för att nästa år sjunka med flera hundralappar”.  Tja, det låte ju inte som en ohanterlig katastrof. Ett alternativ vore ju t ex att själv spara lite av den rejäla ökningen i år för att få råd med nästa års nedgång.

Om man kommer överens om ett system som gör att pensionerna inte kan öka oberoende av den ekonomiska utvecklingen borde man rimligtvis inte ändra sig så fort som det visar sig att systemet fungerar. Och att, som debattörerna också föreslår, kompensera pensionsminskningen med andra statsutgifter är minst lika skadligt. Hela idén var ju att pensionärerna skulle drabbas när ekonomin gick dåligt. I gengäld skulle de gynnas när ekonomin gick bra. Vilket de också gjort. Det här systemet bygger på att människor förmår att själva klara av inkomstvariationer på åtminstone några hundralappar per månad från ett år till ett annat. Om det inte går är det något annat som är fel – t ex att skatterna är så höga att människor inte kan bygga upp en egen ekonomisk buffert.

Nu föreslår faktiskt också de tre socialdemokraterna att alla pensionärer ska få minst 225 kronor i sänkt skatt per månad. Och det är ju bussigt. Men jag undrar hur det känns för de pensionärer som slitit hårt och betalat skyhöga skatter hela sina liv, när de hör regering och opposition träta om huruvida de ska få 70 kr i sänkt skatt eller hela 225 kr…      

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Svenskarnas förmögenheter