I dag får över 2,5 miljoner människor i Sverige högre lön. Och det är inte LO, Handels eller TCO:s förtjänst – utan regeringens. Sänkningen av inkomstskatten genom det så kallade jobbskatteavdraget gör dagens lönekuvert snäppet mer intressant än tidigare. För en inkomsttagare med 25 000 kr i månaden ger dagens sänkning 328 kr per månad. Sedan regeringsskiftet motsvarar jobbskatteavdraget nu i genomsnitt en löneökning om cirka 1 500 kronor i månaden. För en person som tjänar 22 000 kronor i månaden innebär regeringens politik en total inkomstskattesänkning om 25 000 kronor sedan valet 2006. Det motsvarar en löneökning med 10 procent – på bara tre och ett halvt år!

Men ja: Sverige har fortfarande en alltför omfattande stat, som med höga skatter och krångliga lagar begränsar människors möjlighet att stå på egna ben. Dagens skattesänkning är dock ändå en påminnelse om att Alliansregeringen för Sverige i rätt riktning – den frihetliga. Och även om vi är många som vill att utvecklingen ska gå lite mindre i snigeltakt, så är jobbskatteavdraget och de 1 500 kronor mer i månaden som det innebär för en löntagare, en viktig reform som regeringen förtjänar beröm för.

På den eminenta hemsidan www.jobbskatteavdrag.se kan du själv räkna ut vad jobbskatteavdraget innebär för din privatekonomi.

Enligt DN stoppas remisserna till ortopedavdelningarna på Stockholms sjukhus. Vårdgarantin innebär att sjukhusen får böta om de inte kan operera patienter som tagits in inom tre månader. Så då tar sjukhusen inte in patienterna. Enkelt och logiskt! Precis så fungerar ett planstyrt samhällsägt system. Var det inte Filippa Reinfeldt som för någon tid sedan sade att ägarformen inte har någon betydelse…

Själv har jag en Skandia Link försäkring. När jag i höstas fick besvär med en minisk fick jag den snabbt både röntgad och opererad. Och jag har inte dåligt samvete för att ha trängt mig fram i någon gräddfil. Den läkare som opererade mig privat skulle säkert opererat i något annat land, om han inte haft denna möjlighet till ett yrkesliv utanför landstinget.

Nu kostar naturligtvis en privat sjukvårdsförsäkring en slant – dock inte mer än vad många lägger ner på sin hårfrisörska varje månad, eller på några flaskor gott vin eller på några andra av livets glädjeämnen. Men om man nu inte har några som helst ekonomiska marginaler är ju det inte så relevant. Kanske skulle vi alla i stället kräva att sjukhusens bötesbelopp när de inte klarar vårdgarantin betalas ut till patienterna i stället? Eller är det landstingsskatten som vi borde få tillbaka en slant på? När Landstinget inte klarar av sina förpliktelser är det väl rimligt att vi får behålla vår pengar själva – så kan vi köpa vård av någon som faktiskt levererar.

Fyra av tio oroar sig för sitt sparande skriver di.se  idag. Man undrar ju om det är de fyra av tio svenskar som saknar nettoförmögenhet eller om det är de som trots allt lyckats skrapa ihop en slant. Den slanten ligger ju huvudsakligen låst i värdet av den egna bostaden som nu stadigt faller.  Men den går ju fortfarande lika bra att bo i …

Rimligen borde tio av tio svenskar oroa sig för sitt sparande. Lite oro visar på ansvar och skadar inte. Det är onekligen lite förvånande att en majoritet av svenskarna i en av de värsta ekonomiska kriserna på länge inte känner någon oro för sitt sparande. Antingen har vi osedvanligt goda nerver eller också  är vi tämligen ointresserade av livets materiella sidor. För det kan väl inte vara så att vi fullt och fast litar på att staten ska rädda oss vad som än händer??

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Svenskarnas förmögenheter

Swedbanks undersökning som visar att var tredje svensk har mindre än 10 000 kronor i buffert för oförutsedda händesler har återigen uppmärksammats i media, denna gång i e24. Det är en nyhet som tål att upprepas tills våra poltiker börjar diskutera detta ordentligt. I höstas lämnade Mats Johansson (m) in en motion till riksdagen om hushållens förmögenheter – eller snarare brist på förmögenheter (se min bloggpost den 6 okt 2008). Men i stort sett lyser den politiska debatten om hushållens fattigdom med sin frånvaro. Kanske för att riksdagen genom sina skattebeslut är en viktig förklaring till att vanliga svenskar lever ur hand i mun.

De duktiga familjeekonomerna talar gärna om hur viktigt och relativt lätt det är att spara ihop till ett par månadslöner på banken. Och det har de säkert rätt i. Men någonstans måste det väl finnas en hake om var tredje vuxen svensk misslyckas.

Kanske är felet att tala om behovet av sparande i termer av en buffert för oförutsedda händelser. För just det tror nog många människor att de ska kunna låna till – och så är det ju faktiskt också för många. Däremot kan man inte låna för att bli rik. Kanske skulle familjeekonomerna prata mer om hur man gör för att bli det – och hur trevligt och praktisk det är att vara rik. Det skulle väl inte uppfattas som lika politiskt korrekt som det är att tala om behovet av en liten ekonomisk buffert. Men så länge som det inte anses politiskt korrekt att vara eller vilja bli rik, så kommer nog en stor grupp även i framtiden att vara utan ekonomisk buffert – vilka råd familjeekonomerna än kommer med.

Företaget Onlinepizza.se sammanställer varje år en rapport över svenskarnas pizzavanor. Rapporten bygger på statistik från 160 pizzerior i 35 städer. I årets upplaga av kan man bland annat läsa att göteborgare äter mer pizza än stockholmare och malmöbor. Och att intresset för fullkornspizzor och lightpizzor är svagt – knappt en promille av kunderna efterfrågar lågkalori-varianter.

Den riktiga storsäljaren till pizza är den flottiga kebabpizzan. Extra bra säljer kebabpizzan på helger och ”dagen efter”. Mest pizza köper svenskarna på nyårsdagen. Då ökar pizzakonsumtionen med hela 100 procent, vilket både DN, Metro och SVT uppmärksammat.

Visst är det kul med lite konsumtionsstatistik? Men bakom de förnöjsamma pizzasiffrorna skymtar en bister verklighet.

I diagrammet nedan visas antal pizzaköp i relation till medelkonsumtionen av pizza. Uppmärksamma datumen för de elva topparna när det säljs mest pizza. De är alla i slutet av eller början på månaden. Det vill säga runt lönehelg!

Dagarna innan den 25: e så dyker konsumtionen nedåt – pizzabeställningarna avtar och ugnarna står kalla.

Vad beror pizzakonjunkturen på? Är en pizza för 60 till 70 kronor en lyx, som bara går att unna sig när man precis har fått pengar på kontot och återhämtar sig från lönehelgens festande?

Tyvärr tycks verkligheten vara precis så nedslående. Svensken lever ur hand i mun, helt beroende av nästa löneutbetalning. Med en vecka kvar till löning och med några hundralappar på kontot finns det inget utrymme för utsvävningar. Apoteksbesöket får vänta, barnen får klara sig utan vinterskor tills pengarna kommer och det blir ingen hempizza till fredagsmyset.

Dick Erixon har på sin blogg tagit upp jobbskatteavdraget – detta närmast mytiska avdrag som få verkar vara medvetna om att de själva får. Kanske för att det inte finns någon rad på lönebeskedet där det står jobbskatteavdrag… Det är lite synd att det inte gör det, för avdraget innebär en rätt hyfsad skattesänkning för alla löntagare.

Procentuellt betyder jobbskatteavdraget mest för låginkomsttagare, även om de i kronor räknat får något mindre än en genomsnittlig inkomsttagare. Detta tycks reta gallfeber på en del socialdemokrater som lärt sig att det är kronorna och inte procenten man lever på. Detta gäller dock bara vid skattesänkningar. Vid skattehöjningar innebär rättvisa för samma socialdemokrater, att det är procenten och inte kronorna som ska vara lika. Och helst ska höginkomsttagarnas skatter öka med fler procent än låginkomsttagarnas…

Det vore intressant om en skattedebatt någon gång kunde drivas utifrån perspektivet att en inkomst tillhör den som förtjänat den, och att skatt är ett bidrag till ett gemensamt intresse. Då skulle en enhetlig per-capita-skatt bli utgångspunkt för en rättvis beskattning. Orimligt tycker säkert många. Men är det egentligen orimligare än att alltid ta den rådande skattestrukturen som utgångspunkt för alla diskussioner om vad som är rättvisa skattesänkningar?
Progressiviteten i skatteskalan skärps faktiskt av den skattesänkning som jobbskatteavdraget innebär. En del hade kanske hoppats att en borgerlig regering skulle minska progressiviteten i skatterna. Många borgerliga politiker har ju trots allt talat sig varma för att utbildning och arbetssamhet ska löna sig. Men då skulle jobbskatteavdraget behövt vara procentuellt större för höginkomsttagarna. Så blev det nu inte. I stället lättades skattetrycket relativt sett mer på låginkomsttagarna. Om det är rättvist kan man ju ha olika uppfattningar om. Men nog är det lite speciellt att hävda att det är orättvist eftersom låginkomsttatagarna inte gynnades ännu mer.

Fyra generaldirektörer, en rikskronofogde och en docent hade i måndags en gemensam debattartikel om skuldsättning i DN. Den som väntade sig något intressant från denna samlade tankekraft blev sannolikt besviken. Åtminstone blev jag det.

Författarna lyckades inte ens beskriva problemet ordentligt, än mindre komma med några konkreta förslag på lösningar. Det är beklagligt, för sannolikt har de helt rätt i att skuldsättning i många fall är ett stort problem både för individer och samhälle. Enligt artikeln upplever 400 000 människor ständigt problem med att betala sina räkningar. Rimligtvis är det detta som är grundproblemet som på något sätt måste angripas. Men icke så för generaldirektörerna – deras perspektiv är att skuldsättning är en olycka som kan drabba oss alla vid oförutsedda händelser som arbetslöshet, skilsmässa eller dödsfall – och regeringen måste ta ansvar när vi hamnat i skuldfällan.

Jag vill varken nedvärdera problemet med skuldsättning eller bara påstå att människor har sig själva att skylla. Men att bortse från det egna ansvaret är orimligt. Man drabbas inte av skuldsättning som man drabbas av en sjukdom – det är en egen aktiv handling att ta lån. Det innebär rimligen att man också har ett eget ansvar för sina lån. Det är inte regeringens eller någon myndighets ansvar. Detta sagt är det också uppenbart en en del människor har lån som de aldrig kommer att kunna betala hur mycket de än arbetar. Hur många det är hade varit intressant att veta, men det lyckades inte de samlade generaldirektörerna förklara i sin artikel.

Vilket ansvar har då regeringen och myndigheter för människor som är så skuldsatta de kan förväntas vara oförmögna att någonsin kunna betala sina skulder? Är det att se till att de trots sina skulder kan leva på ett anständigt sätt? Eller är ansvaret att säga att de inte behöver betala efter förmåga – att de efter en viss tid ska bli skuldfria? Själv håller jag på det första alternativet.

Men återigen, grundproblemet är att så många människor lever på marginalen och ser fullständigt normala företeelser som skilsmässor, arbetslöshet och dödsfall som oväntade katastrofer. Vi har byggt ett samhälle där många av oss förletts att tro att de aldrig ska kunna få ekonomiska problem – att statens eller åtminstone kommunens hjälpande hand ständigt ska vara utsträckt. Men det är den inte, och kan inte heller vara i alla lägen. Så länge som det finns en vitt spridd föreställning om att det alltid är någon annan som ska kratsa kastanjerna ur elden, kommer också överskuldsättning att vara ett problem. Den samlade generaldirektörstanken att regeringen ska ta ett ännu större ansvar för de överskuldsatta kommer bara att förvärra problemet.

I morse när jag gick till Timbro efter en lång och härlig julledighet möttes jag av det bästa välkomen-tillbaka-budskapet man kan tänka sig. Utanför porten stod en stor skåplastbil parkerad. På skåpets sida var en skogsbrand målad och med stora bokstäver stod det: När röken lagt sig kommer kapitalismen stå som segrare.

Lastbilen ägs av Hans Andersson Recycling. När man går in på företagets hemsida möts man av en man som talar om att det är bra business med återvinning – det hörs ju på namnet: åter-vinning.

När tidningarna är fulla av dystopier behövs just sådana företag som Hans Andersson Recycling. Företag – och företagsägare – som tror på det system som de verkar inom och som klart och tydligt står upp för det. Det är naturligtvis helt rätt att den nuvarande krisen, precis som en skogsbrand, kommer att ge plats för en ny och härlig skog. Det innebär inte att man behöver tycka att det är positivt med skogsbränder. Men när de inträffar kan man välja att bara bekymra sig över branden eller också se på de nya möjligheter de erbjuder.

Kapitalismen kommer inte att gå under för att socialister skriver debattartiklar om dess död. Men den är beroende av att det finns tillräckligt många människor som tror på den och som bejakar dess möjligheter. Och som likt ägarna till Hans Andersson Recycling tydligt ger uttryck för sina värderingar. Heders!