Först garanterade vi bankerna, sedan bilindustrin och nu står husägarna på tur. Staten har öppnat plånboken och kön av hjälpsökande har formerats. Vilka fler kan drabbas av lågkonjunkturen? Hyresgäster som inte kan betala hyran, Electrolux som inte kan sälja kylskåp, detaljhandeln som inte har några kunder, SAS som inte har passagerarare…?

Vi kommer alla att påverkas av lågkonjunkturen på olika sätt och olika hårt. Och det är inte säkert att den som nu förlorar jobbet eller anpassar sin bostad till sin ekonomi kommer att vara den största förloraren om något eller några år. Att arbeta kvar i en bransch som långsiktigt kämpar med fallande lönsamhet eller att bli kvar i en bostad som tar huvuddelen av ens inkomster är inte heller någon drömsits.

Det har snabbt spridit sig en föreställning om att konsekvenserna av en lågkonjunktur bör och ska motverkas. Men lika lite som det är statens ansvar att se till att solen alltid skiner, är det statens ansvar att se till att konjunkturen alltid är på topp. Bara sol och inget regn bränner sönder växtligheten. Bara högkonjunktur och ingen lågkonjunktur skapar prisbubblor på tillgångsmarknader, driver fram märkliga investeringar, drar ner takten i produktivitetsökningarna och lurar oss att överoptimistiskt inteckna framtiden.

Att den svenska regeringen tillsammans med andra regeringar ingripit för att hindra det finansiella systemet från kollaps är en sak. Det är ändå så att att alla stater redan hade en stor roll som aktör och garant i detta system. Men när den svenska regeringen tar på sig ett ansvar för att rädda bilindustrin och husägarna är det något helt annat. En lågkonjunktur avslöjar svaga branscher, felaktiga investeringar och överoptimistiska konsumenter. Att försöka blunda för detta, eller att inte ta konsekvenserna av det, är inte att hjälpa människor.

Jag har stor medkänlsa med alla som förlorar jobbet och/eller tvingas lämna en bostad man inte längre har råd med. Jag är också beredd att via skatten betala en hacka för att hjälpa dem till ett nytt jobb och en annan bostad. Men jag är inte beredda att betala människor för att producera bilar som ingen köper eller bo kvar i hus som var för dyra. Inte för att jag är snål, utan för att jag tycker att människor ska arbeta med sådant som efterfrågas och själva betala för sin bostad.

Jag vet invändningen mot mitt resonemang: ”Det gäller att rädda viktiga branscher över en tillfällig kris och att rädda människor i tillfälliga trångmål.” Så har tidigare regeringar argumenterat när det gällt att rädda textilindustrin, varven, och stålindustrin – för att bara nämna några exempel. Man har alltid haft fel. Nämn gärna en krisbransch som utan en kraftig omstrukturering klarat sig långsiktigt med hjälp av staten.

Det är svårt och tråkigt att förlora jobb, skaffa mindre bostad och dra ner på konsumtionen. Men det är en del av livet som vi alla måste klara av. Ingen regering kommer att kunna skydda oss från det, och det borde sägas högt och i klartext.

Inom psykologin är det välkänt att kriser också utvecklar människan. Samma sak gäller inom ekonomi – utan kriser ingen utveckling. Det är då produktionen anpassas till vad människor efterfrågar och det är då människor tvingas anpassa sig till sina ekonomiska förutsättningar. Det innebär inte att kriser är trevliga, men det skulle bli mycket otrevligare om vi inte hade dem.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Svenskarnas förmögenheter

DNs förstasida toppas idag av nyheten att antalet obetalda sms-lånen befaras fördubblas i år. Jan Åkerlund på Kronofogdemyndigheten gör bedömningen att antalet ärenden är på väg mot 50 000 – 60 000 per år om lånen inte regleras.

Regeringen har reagerat via justitieminister Beatrice Ask, som säger att justitiedepartementet förbereder ett lagförslag som stramar upp marknaden för sms-lån. Vad det kommer innebära återstår att se, men antagligen krav på bättre information och noggrannare kreditprövning. Det är väl kanske i sig bra, med det löser naturligtvi inte den underliggande problematiken.

Sms-lånen är på under 4 000 kr för att i nuläget undgå kraven på kredtprövning. Ofta är de på ett par tusenlappar. Den effektiva årsräntan är på flera hundra procent, men när lånen tas på en månad upplevs inte den räntan som avskräckande – man lånar 3 000 idag och ska betala tillbaka 3 600 om en månad. Problemet är naturligtvis att människor som inte kan få fram 3 000 kr på något annat sätt idag inte kan få det om en månad heller, och på ett år är man skyldig 6 000 kr.

Vad säger det om hur vår ekonomi fungerar om 50 000 – 60 000 männiksor per år går in i en hopplös skuldsättning med småbelopp på några tusenlappar? Hur kommer dessa människor att försöka klara sin ekonomi om man gör det svårare att få sms-lån? Kommer de i stället att skippa att betala TV-licensen och åka in i Kronofogdens register därför? Lånar de av kompisarna,  eller värre – av människor som inte alls är kompisar, men bra på att driva in skulder? Eller ska de som Maria Crofts på DN föreslår gå till pantbanken med sina eventuella ägodelar?

Det grundläggande problemet är att det är alldeles får många människor i Sverige som lever utan ekonomiska marginaler. Det gäller inte minst ungdomar, som verkar vara vanliga sms-låntagaarna. Men det gäller också deras familjer och vänner som inte kan  ställa upp med ett handlån.

Naturligtvis är en del av sms-lånetagarna slarvputtar som får ta konsekvenserna av sitt handlande. Och lånebeloppen är ju oftast inte så svindlande så att det inte borde gå att reda upp. Kanske kan påhälsningen hos kronofogden till och med bli en nyttig läxa för en del.

Men bland de tiotusentals olyckliga själarna finns det säkert också många som på hyfsat goda grunder känt sig tvingade att ta ett sms-lån. Kylen gick sönder, ungarna behövde nya kläder, en oväntad räkning spräckte matbudgeten, ett par p-böter, den gamla mamman behövde hjälp med medicin … för den som lever utan marginaler finns tusentals händelser som kan välta ekonomin över ända.

I Sverige är vårt samhällskontrakt med staten att de ska ta hand om oss om vi råkar i ekonomiska trångmål. Det gäller vid arbetslöshet, vid sjukdom, när man måste vara hemma och ta hand om barn och i en mängd andra fall. Men hur tätt politikerna än knyter trygghetsnätet kommer det ändå att finnas fullt med hål i det. Och eftersom vi har gett politikerna så mycket pengar till skyddsnätet att vi inte har några egna reserver, kommer vi att trilla igenom maskorna och slå oss.

Sms-lånen är inte ett problem för Beatrice Ask. De är ett problem för hela regeringen. De är en varningssignal att staten tar får mycket och lämnar för lite till medborgarna. Det är problemet som måste lösas!

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter

I söndagens SvD gjorde P J Anders Linder en intervju med mig på ledarsidan. Detta har hetsat upp bloggaren Daniel Mathisen till ett utbrott som, om man bortser från de allmänna otidigheterna,  går ut på att det som står i ledaren är fel i sak samt att  det inte är bättre i USA.

För att börja med fakta: P J Anders Linder tar upp det faktum att förmögenhetsfördelningen i Sverige är ojämnare än den i USA. Det är väl belagt i en av de få seriösa vetenskapliga studier som gjorts för att jämföra förmögenhetsfördelningar i olika länder. Ändå möts denna uppgift med allt från allmän skepsis till hetsigt tillbakavisande, speciellt starkt hos de människor som på förhand och utan kunskaper bestämt sig för att det måste vara tvärtom.

Daniel Mathisens invändning tillhör de fånigare; nämligen att Ginikoefficienten visar att inkomstfördelningen är jämnare i Sverige än i USA. Javisst – men nu var det förmögenhetsfördelningen vi diskuterade. Dessutom är ju det verkligt intressanta att Sverige  genom  att beskatta sin medelklass speciellt hårt bara lyckats proletarisera även den.

De få riktigt stora förmögenhetsägarna har lämnats i orubbat bo och följden har blivit en extremt skev förmögenhetsfördelning. Försök att komma åt de riktikgt stora förmögenheterna skulle givetvis bara leda till kapitalflykt från Sverige, så vill man skapa en ökad jämnhet i förmögenhetsfördelningen återstår bara att göra det möjligt för breda grupper i Sverige att bygga upp egna förmögenheter. Detta förutsätter naturligtvis att skattetrycket på sikt sänks och att människor tar större ansvar för sina egna liv. Detta behöver lika uppenbart inte innebära ett samhälle där de svaga lämnas åt sitt öde. Av den skatt en genomsnittlig svensk betalar under sitt liv är det bara 20 procent som är omfördelning till andra personer. Resten är ett utslag av politiskt förmynderi där pengar plockas in under vissa delar av livscykeln och betalas ut under andra.

Daniel Mathisens andra försök till poäng är att det inte är bra i USA. Det kan man naturligtvis ha olika uppfattningar om. Men den underliggande värderingen i samtalet mellan mig och P J Anders Linder på Svenskans ledarsida var inte att det är bra i USA utan att det vore bättre i Sverige om vi hade en jämnare förmögenhetsfördelning – typ mer likt den man har i USA. Det hade varit intressant att få reda på vad Daniel Mathisen tycker om det.

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter

Enligt ny statistik från SCB har avkastningen på eget kapital i de statliga företagen fallit från 20,5 % år 2006 till 14,3 % år 2007. Dessa företag har ändå klarat sig hyggligt jämfört med de kommunala företagen där avkastningen på eget kapital var 8,5 % förra året, och de landstingsägda företagen där avkastningen var 2,6 %. Men landstingen kan ändå vara glada för året innan visade deras företag förluster på 12,5 % av det egna kapitalet.

SCB har ännu inte publicerat motsvarande siffror för den privata sektorn. Man verkar inte heller så intresserad av sådana jämförelser utan skriver: ”Men de offentligt ägda bolagen har politisk styrning, vilket ger särskilda förutsätttningar.” Kanske vore det just därför intressant med en jämförelse! I de offentliga företagen arbetar 7 procent av näringslivets anställda. Det är väl ändå inte helt ointressant vilken avkastning de kan uppnå på det kapital som vi skattebetalare har skjutit till, jämfört med den avkastning vi fått om vi hade tillåtits satsa våra pengar i det privata näringslivet?

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Statliga företag