Allt tyder på att antalet betalningsförelägganden från Kronofogdemyndigheten också slår rekord. Närmare en miljon förelägganden räknar man med på myndigheten – nästan en fördubbling på bara åtta år.

Nu är antalet betalningsförelägganden inte samma sak som antalet skuldsatta hos Kronofogden. En del har ju flera betalningsförelägganden och en del betalar innan de hamnar i myndighetens skuldregister. I det skuldregistret finns dock över 400 000 personer och ca 60 000 företag. Närmare en halv miljon som är satta i skuld hos kronofogdemyndigheten – detta i ett av världens rikaste länder med en befolkning på bara 9 miljoner människor!

Många betalningsförelägganden kan gälla mindre summor, som t ex en obetald TV-licens. Ungefär en fjärdedel av skulderna gäller belopp på mindre än 5000 kronor, men många av dessa belopp hinner öka med ränta på ränta innan de i bästa fall blir betalda – frivilligt eller genom utmätning. Den genomsnittliga skulden är så hög som 170 000 kronor.

Skuldberget hos Kronofogden har sedan sekelskiftet legat runt 80 miljarder kr. Visserligen inte så många procent av hushållens totala skulder, där bostadslånen väger tungt. Men det är ju ändå en rejäl slant…

En halv miljon människor och företag i Sverige har alltså skulder som de inte klarar av att betala, eller i värsta fall inte vill betala. Av dem är det ca 200 000 som blir skuldfria varje år, men ungefär lika många tillkommer. Dessutom är det utöver denna halvmiljon med skulder ytterligare ca 100 000 personer som fått ett betalningsföreläggande från kronofogden innan de betalat sin skuld. Man undrar med oro hur många miljoner svenskar som under åren passerat genom Kronofogdemyndighetens register.

Den enda ljusglimten är att antalet registrerade i skuldregistret minskat något under senare år. Vid sekelskiftet var de 570 000. Alltså något färre skuldsatta personer idag – men med större skulder, och allt fler betalningsförelägganden.  

På Kronofogdemyndighetens hemsida står det: ”Vi befarar att det kan finnas många som har dåliga marginaler i sin privatekonomi. Det ger mycket sämre förutsättningarna att klara sina utgifter om förhållande ändras, till exempel vid arbetslöshet, skilsmässa, sjukdom eller när du får barn.” Det har man ju rätt i. Man ger också råd och tips till allmänhet, arbetstagare och företagare, som att man ska öppna sin post, göra en budget och försöka betala räkningarna i tid. Och det har man ju också rätt i.

Det enda man möjligen skulle kunna kritisera myndigheten för är att man inte också ger råd och tips till politiker. För visst är det många som inte kan hålla i sina pengar. Men det är ännu fler som inte har några pengar att hålla i. Medelsvensson saknar förmögenhet, precis som myndigheten befarar.

Det viktigaste tipset från Kronofogdemyndighet vore att föreslå politikerna att beskatta hushållen lite mildare och göra det möjligt för människor att bygga upp en ekonomisk buffert. Men myndigheter brukar ju inte ge råd till sina politiska uppdragsgivare…

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter

De flesta människor som jag talar med om det ekonomiska läget i Sverige och världen tycks vara övertygade om att vi har gått in i en kris som bara kan jämföras med trettiotalsdepressionen.  Och visst finns det många allvarliga tecken! Den ekonomiska nedgången omfattar stora delar av världen, börsvärden har halverats, det finansiella systemet har svårt att återhämta sig, varslen i Sverige stiger till rekordnivåer och de politiska stimulanspaketen står som spön i backen.

Men ändå – vi har långt kvar till trettiotalets köer till soppköken. I Sverige räknar Konjunkturinstitutet med att BNP ska öka med 1,2 procent i år, vara oförändrad nästa år och därefter börja öka igen. Ett års förlorad välståndsökning är visserligen tråkigt, men är det en kris? Nu döljer detta mått på den totala produktionen visserligen att en del kommer drabbas mer och andra mindre, men den totala sysselsättningsnedgången under de två närmaste åren beräknas bli ca 100 000 personer. Jag vill verkligen inte underskatta problemen för dem som tillhör denna grupp, men i relation till ett utgångsläge med en halv miljon människor i utanförskap måste man ändå fråga sig om detta är en kris.

Men ett börsras på 50 procent måste väl ändå vara en kris? Ja, för den som köpte hela sitt aktieinnehav vid årsskiftet och tvingades sälja det i förra veckan är det åtminstone en dålig affär. Men de personerna torde vara lätt räknade. Flertalet aktieägare har köpt sina aktier till betydligt lägre priser än toppkurserna i mitten av förra året, och flertalet kommer säkert att behålla dem tills kurserna har stigit igen – eller har redan sålt dem till lägre förluster.

Det är säkert motiverat att tala om kris för enskilda människor i Sverige på grund av den senaste tidens ekonomiska läge. Tyvärr är det säkert också fler människor som kommer att drabbas hårt under de närmaste åren. Vissa branscher och regioner, som te x bilindustrin och Västsverige, kommer sannolikt att drabbas speciellt hårt. Men å andra sidan kommer många beranscher och regioner att klara sig rätt helskinnande. Höjer vi blicken över den nationella horisonten ser vi fler anledningar att tala om kris, som när det gäller Islands banker eller fattiga husägare i USA. Men många som befunnit sig i eller nära den ekonomiska krisens stormcentra, har det ändå betydligt bättre än alla de människor i världen som aldrig kommit i kontakt med den globala marknadsekonomin.

I Kina är det kris när  tillväxten i BNP inte längre är tvåsiffrig.  I Sverige är det kris när tillväxten uteblir ett år.  Julklapparna kommer säkert att bli billigare i några varseldrabbade  familjer, men alla andra kan glädja sig åt att handeln räknar med en rekordhög julnota i år igen. För att vara kris ser det ändå ganska bra ut…

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt

Efterfrågan på förtroendeskapande åtgärder har varit stor under senare tid. En röst i kören är Michael Treschow som i Dagens Industri säger att: ”Nu gäller det att hitta förtroendeskapande åtgärder och en tro på framtiden…”. Jag hoppas att han talar till sig själv och sina kollegor i näringslivet.

Om man följer media kan man lätt få intrycket att  det bara är regeringen som kan skapa förtroende och framtidstro i Sverige. Och inte minst verkar det vara regeringens ansvar att se till att bankerna får fart på kreditgivningen. Men hallå! Det är i näringslivet det är kris. Då borde väl också näringslivets aktörer lägga ner mer krut på att skapa förtroende sins emellan än att be regeringen om hjälp.

Det finns starka band mellan banker och andra företag i Sverige. Använd de banden! Nu får man nästan en känsla av att bankerna är statliga myndigheter som det är regeringens uppgift att huta åt. Det finns starka företagsnätverk i Sverige. Sitter plötsligt alla i dessa nätverk nu för sig själva och hyser misstro? Det finns goda kontakter mellan fack och arbetsgivare – även om tonen stundtals är hård. Utnyttja de kontakterna för att skapa förtroende och tillförsikt!

Denna plötsligt påkomna övertro på att politikerna sitter på lösningen till förtroende och framtidshopp är både förvånande och illavarslande. Inte minst när den kommer från grupper som traditionellt inte brukar uttala så stort förtroende för politiker. Om näringslivet inte vill ha klåfingriga politiker i sin verksamhet när det är högkonjunktur får man också klara sig själva när det är lågkonjunktur. Och om vi som enskilda medborgare alltid vänder oss till politikerna med rop på hjälp i dåliga tider,  tvingas vi också acceptera att de tar våra pengar i tider när vi kan skrapa ihop några.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt

Per H Börjesson, VD för Investment AB Spiltan, har nyligen gett ut en bok med titeln ”Så här kan alla svenskar bli miljonärer”. Det är en mycket läsvärd bok, med rötterna i gammaldags sparmoral och fylld med konkreta spartips och belysande räkneexempel. Ett sådant är att om man varje månad i 25 års tid sparar 1 500 kr och placerar dem med 6 procents ränta så har man efter ett kvartssekel fått ihop en miljon. Möjligen ligger redan i detta exempel förklaringen till att det finns så få människor i Sverige som har en miljon kronor i finansiella tillgångar.

Kanske har någon gjort sig lustig över att Börjessons bok om hur man blir miljonär kommit ut precis när många svenskar upphört att vara miljonärer. Men Börjessons perspektiv är långsiktigt; att bygga en förmögenhet ska vara som att se en skog växa. Problemet är väl att det inte är så många svenskar som har tålamod att sitta och titta på hur en skog växer – eller hur långsamt ett sparkonto växer. Flertalet miljonärer i Sverige har blivit rika genom arv eller på statens osäkra eller bostadsmarknadens säkrare lotterier.

I grunden har ändå Per Börjesson naturligtvis rätt. Människor borde med betydligt större tålmodighet och långsiktighet bygga upp egna förmögenheter. Det är inte alls omöjligt. Men erfarenheten visar att flertalet människor tycker att det är för svårt eller för ointressant.

Risken är nog att många läsare av Börjessons bok gör ungefär som läsare av bantningsböcker; de håller med och börjar i god stil, men när några kilo rasat av går de tillbaka till kakfatet.

Hur det borde vara och hur det sannolikt blir är alltså två olika saker. Vad kan göras åt det?

För det första måste det gå snabbare att spara ihop en miljon. Få människor har uthålligheten att spara 1 500 kr varje månad i ett kvartssekel för att konstatera att pengarna ändå inte räcker till att köpa en etta i Stockholms innerstad. Men med lägre skatter skulle man kunna spara mer och tiden innan man får ihop sin miljon skulle bli överblickbar. Vill man skrapa ihop sin miljon på 10 år i stället för 25 år kräver det ett månadssparande på 6000 kr. Det är ett omöjligt för de flesta i nuläget, men inte efter en radikal skattereform. En sådan skulle dock förutsätta kraftiga nedskärningar i socialförsäkringssystemen. Därmed kommer vi in på det andra som krävs för att vi ska få fler miljonärer – nämligen drivkraften.

Antagligen tycker flertalet människor att det vore trevligt att vara förmögen, men det är inte nödvändigt. Det finns ett ”samhällskontrakt” som innebär att staten tagit våra pengar i skatt, men å andra sidan tar hand om oss om det blir nödvändigt. Vill vi behålla mer pengar för förmögenhetsuppbyggnad får vi också ta större ansvar själva. Och då ökar drivkrafterna att bygga upp en egen ekonomisk trygghet.

Det tredje som behövs är hjälp i övergångsfasen. Om skatter och socialförsäkringar sänks, står människor ganska skyddslösa innan de hunnit bygga upp egna reserver. Men redan nu finns stora reserver – fast de ligger hos staten, i kommunerna och i pensionsförsäkringsbolagen som förvaltas av arbetsmarknadens parter. Bara genom att privatisera delar av dessa kollektiva förmögenheter skulle vi alla komma en bra bit på vägen att bli miljonärer. Om t ex de statliga företagen delades ut till svenskarna skulle det bli ca 300 000 för en tvåbarnsfamilj. Ingen miljon – men ändå en större ekonomisk trygghet än vad de flesta svenskar i dag upplever.

I den ekonomiskpolitiska debatten kommer nu allt fler förslag om att staten bör utnyttja finanspolitiken, alltså skatter och offentliga utgifter, för att motverka den lågkonjunktur som sköljer över Sverige. Senast i raden av förslag står  Svenskt Näringsliv för. Det är bara att konstatera att enigheten om att aktiv stabiliseringspolitik inte fungerar är betydligt mindre i lågkonjunkturer än i högkonjunkturer.  När arbetslösheten ökar kraftigt och allt fler företag visar röda siffror är det svårt att sitta med armarna i kors. Kanske är det också dumt.  Men likväl visar det sig ofta i efterhand att stabiliseringspolitiken varit feltajmad och lett till inlåsningar, felinvesteringar, strukturproblem och ökat inflationstryck.

Finns det då något bättre alternativ än att sitta med armarna i kors eller hoppas att den aktiva stabiliseringspolitiken just den här gången ska lyckas? Kanske inte för att hantera de kortsiktiga problemen – med det borde ägnas betydligt mer tankemöda åt vilka åtgärder som kan vidtas för att minska den svenska ekonomins känslighet för konjunkturstörningar. Det är ju tyvärr en fråga som inte känns så angelägen i en högkonjunktur och inte så relevant i en lågkonjunktur, och så har den inte heller fått så mycket uppmärksamhet.

Låt oss göra tankeexperimentet att de flesta hushåll i Sverige skulle ha haft finansiella förmögenheter på någon eller några miljoner kronor. En period av arbetslöshet med ersättning från arbetslöshetskassa på dagens nivåer skulle naturligtvis vara smärtsam även då. Men den skulle vara möjlig att överbrygga utan att tvingas gå från hus och hem. Och sådana förmögenheter skulle vara fullt realistiska att bygga upp med en annan skattepolitik och en annan politik för pensionsavsättningar. Med den trygghet som ett eget kapital ger, skulle hushållen inte heller dra ner på sin konsumtion så snabbt och lågkonjunkturens spridningseffekter skulle begränsas.

Antag vidare att den offentliga sektorn inte utgjorde en så stor del av ekonomin som den gör i Sverige (ca hälften) . Då skulle inte statliga och kommunala budgetar påverkas så kraftigt av en lågkonjunktur – nu är Sveriges statsbudget en av OECD-områdets konjunkturkänsligaste.  Med mindre känsliga offentliga finanser skulle det vara lättare för den offentliga sektorn att planera sina utgifter kontracyklist. I dagsläget är det snarare så att det politiska trycket på högre offentliga utgifter ökar när statsinkomsterna stiger under en högkonjunktur, och vice versa under en lågkonjunktur.

Låt oss slutligen anta att vi i näringslivet hade ett betydligt större inslag av familjeföretag och av aktiebolag som ägdes direkt av hushållen. Trycket på dessa företag att anpassa produktion och sysselsättning efter rådande konjunkturläge skulle naturligtvis inte vara mindre. Men med all sannolikhet skulle ett sådant näringsliv präglas av större långsiktighet. I ett typiskt familjeföretag ser man till att bygga reserver under högkonjunkturer som gör att man klarar av att driva verksamheten också under lågkonjunkturer – man slår inte igen porten  när det är lågkonjunktur för att starta något nytt nästa högkonjunktur. Och aktieägare som har satsat pengar i ett företag som de långsiktigt tror på, placerar inte om pengarna till en annan världsdel för att nästa kvartalsrapport verkar bli dålig.

Lågkonjunkturer är oundvikliga i ett marknadsekonomiskt system. Det är priset som vi får betala för ett system som visat sig helt överlägset när det gäller att leverera ekonomisk tillväxt och utveckling. Kanske kan en klok aktiv  ekonomisk politik mildra de negativa effekterna något – men ofta visar den sig i efterhand ha varit oklok och ha förvärrat sakernas tillstånd. Så varför inte lägga lite mer krut på att göra ekonomin motståndskraftigare mot lågkonjunkturer? Och varför inte ta tillfället i akt att påbörja det arbetet när en lågkonjunktur visar på behovet? Några enkla förslag är att sänka skatterna, ge människor individuell äganderätt till kollektiva pensionsavsättningar, stimulera direkt aktieägande i stället för pensionsavsättningar och att förbättra regler och skattevillkor så att vi får fler ägarledda företag i näringslivet.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt

I gårdagens kvällssändning av Rapport berättade socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros hur hans parti vill bekämpa den ekonomiska krisen. Ett extra barnbidrag i december, ROT-avdrag, mer pengar till kommuner och infrastruktur var några åtgärder som radades upp i en utgiftslista på 12 miljarder kr. Pengar som skulle tas av årets överskott i statsbudgeten. Vidare ville Östros satsa 5 miljader kr i riskkapital till nystartade bolag. Pengarna till denna satsning på att göra staten till riskkapitalist skulle tas från statliga Vattenfall.

Totalt vill Östros alltså öka statens utgifter med 17 miljarder kr under nästa år. Och pengarna till detta har staten redan enligt Östros - någonstans i Riksbankens och Vattenfalls lokaler ligger detta berg med pengar och bara väntar på att användas. Eller? Naturligtvis inte!

Det statliga budgetöverskottet har använts för minska statsskulden, och Vattenfall har sina kvarhållna vinster placerade i sin verksamhet. Visst kan staten ändå öka sina utgifter, men i slutänden är det skattebetalarna som står för detta. Om Östros inte får igenom sin önskelista slipper skattebetalarna avstå 17 miljarder och detta är med all sannolikhet en betydligt bättre krisbekämpning. Med Östros förslag får en tvåbarnsfamilj visserligen ett extra barnbidrag som julklapp av socialdemokraterna, men de tvingas också avstå från närmare 8000 kr. Pengar som är deras och som genom överbeskattning har använts för att förbättra Vattenfalls och statens balansräkningar. 

Regeringen har under några goda år kraftigt överbeskattat svenska folket. Nu ligger pengarna - inte som en hög med guld, men som högre soliditet i den statliga sektorn - och frestar politikerna till en utgiftsfest med finanskrisen som alibi. Sveriges förmåga att stå emot krisen hade varit betydligt större om dessa pengar i stället hade funnits kvar ute i hushållen som en ekonomisk buffert i hårda tider. Då hade fler hushåll haft det lite lättare att stå emot både räntehöjningar och perioder av arbetslöshet. 

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Svenskarnas förmögenheter

I går hade vi ett mycket intressant lunchseminarium på Timbro med anledning av publiceringen av Margit Gennsers bok ”Pensionsreformen – ideologi och politik”. I media inskränker sig pensionsdebatten ofta till allmänt gnäll över svårbegripliga oranga kuvert och problemen med att välja rätt PPM-fonder i ett alltför sort utbud.  Det är synd, för gårdagens seminarium visade att det finns många viktiga frågor att diskutera när det gäller att utveckla pensionsreformen. För alla som vill delta i en sådan diskussion är Margit Gennsers bok en utmärkt startpunkt. I den redovisas såväl de politiska turerna runt den stora pensionsreformen som huvuddragen i pensionssystemets hittilsvarande utveckling och framtida intressanta reformmöjligheter.

När den politiska överenskommelsen om det nuvarande pensionssystemet väl var i hamn, lämnade pensionsfrågorna politikens huvudfåra. Det är förståeligt att det drogs en kollektiv lättnadens suck i riksdagen när pensionsfrågan lösts, men gårdagens seminarium visar att många viktiga frågor återstår att diskutera.

En sådan fråga gäller äganderätten till kapitalet som placerats i PPM-fonderna. Nu har vi medborgare en skyldighet att förvalta pengarna i PPM-systemet, men vi har inte den juridiska äganderätten till pengarna. Det kan möjligen till viss del förklara det bristande engagemanget i att välja placeringsalternativ. Och som Margit Gennser påpekar i sin bok; varför får man bara placera i fonder och inte i en egen aktieportfölj som också skulle ge inflytande i de bolag man är med och äger? En juridiskt tydlig äganderätt skulle också öppna för pantsättning av framtida pensionsutbetalningar och man skulle då också kunna låna med sitt pensionssparande som säkerhet. I stället för att tvinga 20-åringar att sätta av till pensionen skulle staten då kunna göra det möjligt för dem att placera sitt sparande i en bostad – vilket de antagligen skulle vara mer betjänta av. Och tänk på den 50-åring som i nuläget inte kan komma åt sitt stora pensionskapital för att starta ett eget företag utan i stället tvingas investera i andras företag via fonder…

En annan viktig fråga som berördes i gårdagens diskussion var omfattning på det statliga pensionssystemet. Är det verkligen befogat att staten tvingar medborgaren till denna gigantiska fonduppbyggnad som sker inom ramen för det nya pensionssystemet? Eller skulle det vara bättre att lyfta över de fonderade delarna av systemet direkt på hushållen och begränsa statens åtagande till ett transfereringssystem som ger ett grundskydd åt alla?

En mängd andra intressanta frågor som lyfts upp i Margit Gennsers bok diskuterades också, och inte minst viktigt; diskussionen gled in på hur erfarenheterna från pensionsreformen kan föras över på de socialförsäkringsområden som nu är i stort behov av reformering. Kan t ex sjukförsäkringssystemet reformeras på ett likartat sätt som pensionssystemet?

Danne Nordling, som var en av de många personer som gjorde viktiga insatser i den intellektuella debatt som föregick pensionsreformen, har redan dragit igång en diskussion om pensionsreformen på sin blogg. Frågan är väl värd en fortsatt intensiv debatt.

Bloggar via intressant.se om Privatisering och återföring, Svenskarnas förmögenheter

Odell biter det sura ideologiska äpplet, skriver Björn Elmbrant i Dagens Arena i en kommentar till statens övertagande av Carnegie.  I sin skadeglada kommentar  ondgör sig Elmbrant över att staten tar över Carnegie men inte Volvo Personvagnar. Elmbrants förmodan är att det beror på att det handlar om vanligt folk när det gäller Volvo, men om finansnoblessen när det gäller Carnegie.

Finanskrisen är tillräckligt allvarlig och viktig för att förtjäna en seriös diskussion om krisens orsaker och om vilka åtgärder som behöver vidtas för att rädda enorma ekonomiska värden från förödelse. Men i kölvattnet av krisen dyker allehanda tyckare upp utan andra avsikter än att driva sina egna politiska agendor. Det är kanske inte så överraskande i sig, men nivån på argumenten är överraskande låg.

Carnegie har naturligtvis inte räddats för att skydda någon finansnobless utan för att rädda tusentals vanliga kunder i bolaget. Att, som Elmbrant gör, förneka att det har betydelse för förtroendet för hela betalningssystemet är bara tramsigt. Lika befängd är Elmbrants anklagelse att staten kommer rusande och räddar alla som gjort fel. han kan inte vara omedveten om att Carnegies ägare förlorar sina pengar och dess ledning sina jobb. Parallellen med Volvo personvagnar är också sanslös. Att regeringen har ett ansvar för att förtroendet för betalningssystemet bevaras, är det få som har invändningar emot. Sannolikt lika få som hävdar att regeringen har ett ansvar för att driften i vartenda industriföretag ska garanteras. Men uppenbarligen vill Elmbrant placera sig i denna lilla skara.

Det finns mycket att lära av finanskrisen, och för hundratals miljoner människor är det viktigt att de lärdomarna dras och att det vidtas åtgärder för att minska riskerna för ett upprepande. Men sannolikheten för att detta verkligen sker minskar i proportion till att Elmbrantare tillåts dominera diskussionen.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt

Anders Borgs uttalande att det kanske inte blir aktuellt att ta bort värnskatten ens under nästa mandatperiod har satt fart på debatten om värnskattens skadlighet. Det är utmärkt. Värnskatten är en skatt på extra ansträngningar och på utbildning. Det borde uppmuntras i stället för beskattas, vilket både TCO och SACO driver i opposition mot den regering som lovade att avskaffa värnskatten.

Värnskatten har också ytterligare en skadlig effekt som mindre sällan nämns i debatten. Den motverkar en utjämning av inkomster över tiden. Den som jobbar hårt under en kortare period för att kunna bygga upp en förmögenhet och sedan leva på den, beskattas hårdare än den som har lägre inkomster under en längre period.

Basen för inkomstskatten är årsinkomsten, men det vore rimligare att beskatta livsinkomsten. Det är nu omöjligt i praktiken, men om skatterna inte var progressiva (högre skatteandel för högre inkomster) skulle det inte ha någon betydelse att årsinkomsten beskattas i stället för livsinkomsten. Nu skapar värnskatten en extra orättvisa för dem som vill utbilda sig, jobba hårt och bygga upp en förmögenhet som det går att leva på. Nog vore det rimligt att politiker i sina skatteövervägande hade ett lite längre tidsperspektiv på rättvisa än ett år. Det som nu ses som rättvis utjämning av årsinkomster kan mycket väl vara en orättvis ökning av skillnader i livsinkomst.

Men kanske är det helt enkelt så att vare sig den förra eller nuvarande regeringen varit ute efter att skapa rättvisa, utan bara önskat öka statens inkomster. Om det är så borde de lyssna på Bertil Holmlund, professor vid Uppsala Universitet och betraktad som vänsterekonom. Han har i Skattebetalarnas tidning Sunt Förnuft (april 2008) påpekat att ett avskaffande av värnskatten kanske överhuvudtaget inte behöver minska statens skatteintäkter, eftersom det skulle leda till större arbetsinsatser och större inkomster.

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter

Idag presenterade Riksgälden nya prognoser för statsskuldens utveckling. Finanskrisen och den fördjupade konjunkturnedgången har fått Riksgälden att revidera ned sina tidigare överskottsprognoser för statsbudgeten. Men trots att riksgälden räknar med nolltillväxt för den svenska ekonomin nästa år och måttliga 2 procent i BNP-ökning 2010, kommer statsskuldens andel av BNP att fortsätta att falla till 32 procent av BNP år 2010. Hur dyster framtiden blir återstår att se, men i år kan staten glädja sig åt ett budgetöverskott på 148 miljarder kronor. Det räcker mer än väl för att täcka de underskott i statsbudgeten som riksgälden räknar med för de två kommande åren på sammanlagt 58 miljarder kronor.

Statens förmögenhetssituation fortsätter alltså att förbättras, vilket man inte kan säga om hushållens. Statistiska Centralbyråns senaste sparbarometer som publicerades i augusti visade att hushållens aktieinnehav minskade med 63 miljarder kronor bara under andra kvartalet i år. Med tanke på att börsnedgången under det kvartalet var 11 procent, men att börsen fallit med 40 procent på ett år och att bostadspriserna också faller, har hushållen förlorat hundratals miljarder kronor under det senaste året. Samtidigt har de tvingats öka den statliga förmögenheten. Nog måste man säga att hushållens solidaritet med staten är hög. Frågan är om de vet om hur hög den är…

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter