Så har då också den svenska finansmarknaden fått sitt krispaket, precis som den amerikanska, brittiska, franska, spanska osv. Var det nödvändigt kan man fråga sig, med tanke på att både politiker och marknadsaktörer talat vitt och brett om att den svenska ekonomin är stark, statens finanser välskötta och bankernas säkerheter betryggande?

Antagligen var det nödvändigt just för att utvecklingen redan drivit fram statliga insatser i så många länder. Banker i ett land utan statliga garantier kommer inte att ha det lätt framöver.

Är det nödvändigt med dessa enorma garantibelopp då? Det är det kanske inte heller egentligen, men samma sak gäller för beloppen som för krispaketen. Inget land kan vara påtagligt sämre än något annat.

I länder där marknadsekonomin tidigare hyllades har alltså konkurrensen mellan länder drivit politikerna att kasta in skattebetalarna som säkerhet för hela finansmarknaden. I Sverige ska staten/skattebetalarna garantera 1500 miljarder kr, vilket motsvara drygt 800 000 vanliga villor. Betyder det att 800 000 hushåll nu riskerar att få lämna hem och grund?

När det svenska paktet presenterades sade Mats Odell att skattebetalarna inte ska vara de som sitter med notan i knät. Det förstår jag att han säger. Antagligen hoppas han det också. Men säker kan han ju inte vara. För rent logiskt är ju innebörden av den statliga garantin just att skattebetalarna går in och tar hela garantirisken. Det innebär inte att det måste bli en förlustaffär för dem, på liknande sätt som ett försäkringsbolag inte behöver gå med förlust. Men politikerna har flyttat risken från oss som sparare i finanssektorn till oss som skattebetalare i Sverige. På det sättet undviks risken för en klassisk bankrusning. Sannolikheten för en rusning ut ur Sverige när en eventuell nota ska betalas är nog mindre.

Med detta är vi inne på kärnfrågan: Hur vill vi ta livets oundvikliga risker? Som sparare/investerare eller som skattebetalare?

Om banker och andra finansinstitut hade tvingats leva upp till högre krav, bl a på kapitaltäckning, kreditprövning och redovisning av underliggande risker, hade den nuvarande finanskrisen kanske kunnat undvikas. Samtidigt hade vi alla fått betala för detta med dyrare lån (eller inga lån) och lägre avkastning. Nu betalade vi inte i förväg och tvingas i stället betala i efterhand via skattsedeln. Vill vi göra det nästa gång också? Om inte, måste finanssektorn tvingas till större säkerheter. Men man kan ju undra varför detta ska ske i en statligt administrerad stabilitetsfond?

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt

Åtminstone för den unge man som enligt ett Rapportinslag felaktigt fått böta för att han haft dubbade däck. Han var högst osäker på hur han nu skulle klara månadens ekonomi. Nog är det absurt. I ett av världens rikaste länder kan en trafikbot vara tilläckligt för att en vanlig löntagare inte ska klara hushållsutgifterna månaden ut. 

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt

I Fokus skriver Lisa Bergman med utgångspunkt från finanskrisen om svenskar utan ekonomisk buffert. Frånvaron av egen förmögenhet gör att många tror att de inte kommer att påverkas av krisen. Tyvärr kommer de att bli besvikna nästa gång de oranga kuverten dimper ned i brevlådan. De statliga pensionerna och avtalspensionerna gör oss alla beroende av börsutvecklingen - något vi kunnat glädja oss åt under flera goda år. Men nu får vi känna på kapitalistens tunga lott att också förlora i dåliga tider.

Kanske tyckte en del att det kändes tryggt att staten tog ansvar för att förvalta våra pengar. Men nu är otryggheten dubbel. Vi vet inte hur mycket pengar det blir kvar, och vi kan inte heller påverka det. Och när Finansministern talar om att staten står stark i krisen har det skett på bekostnad av hushållen som nu är helt beroende av statens fömåga och välvilja.  

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt

Finanskrisen har utlöst en ganska intensiv debatt om politikernas respektive marknadsaktörernas skuld för utvecklingen.  Det lär dröja innan den debatten kan slutsummeras, men varken politiker eller marknadsaktörer torde kunna svära sig helt fria. Att politiker drev på en utlåning till betalningssvaga hushåll är lika välbelagt som att marknadens aktörer har gjort bristfälliga riskbedömningar.  Men en intressantare fråga än att fördela skuld är onekligen vilka slutsatser som bör dras.

Att marknaden fallerar betyder inte med automatik att politiken är lösningen. En påminnelse om detta fick jag när jag såg Skattebetalarnas nypublicerade rapport Välfärdsindex – en kvalitetsjämförelse. Rapporten bygger på intervjuundersökningar som genomförts på uppdrag av EU-kommissionen. Den visar att Sverige som ligger i topp när det gäller skattetryck bara når till plats 13 av 21 när det gäller hur nöjda medborgaran är med den offentliga servicen.

Nu kan jag tänka mig att männsikor inte är så nöjda med bankernas sparråd heller. Men det är inte poängen. Det intressanta är att det land som valt att överlåta mest av makten över sina pengar till politikerna är mindre nöjda med den offentliga servicen än flertalet andra länder. Och intervjufrågorna har ställts utan att relatera till hur mycket skatt man betalat för den offentliga servicen.

Jag gick för övrigt in på första, andra, tredje och fjärde ap-fondens hemsida för att se hur dessa fyra statliga fonder förvaltat mina pensionspengar. Men där fanns inget spår av den senaste tidens turbulens på finansmarknaderna. Jag fick veta att man sålt aktier i företag som gör klusterbomber och att ett etikråd skrivit en rapport om miljökonsekvenser av gruvindustrin.  Men hur de förvaltat mina pengar under de senaste månaderna fanns det inte ett ord om. Det har väl inte varit så lustfyllt att följa de privata aktiefondernas utveckling, men det har i alla fall varit möjligt. Och det har varit möjligt att sälja eller byta fondinnehav. Men statens kaka smälter bort utan att allmänheten varken får insyn eller kan påverka.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt

Jag såg just vid försenad DN-läsning att Invar Carlsson trätt fram ur glömskan in på DN debatt. I kort sammanfattning är budskapet att regeringen nu måste inleda ett samarbete med socialdemokraterna eftersom vi har en finanskris. Så var det nämligen på hans tid. Att vi nu har en majoritetsregering som inte är beroende av socialdemokraternas stöd tycker Ingvar Carlsson inte har någon betydelse, eftersom regeringen ligger under i opinionssiffrorna.

Det var med stigande förvåning och irritation som jag läste Ingvar Carlssons debattartikel. Jag har med stor envishet bloggat om att svenskarna borde få behålla sina förmögenheter i stället för att se dem övertagna av politiker och instoppade i AP-fonder, statliga företag och statlig förmögenhetsuppbyggnad. Men om vi nu inte får det, måste det väl ändå var rimligt att vi kan rösta fram de politiker som ska förvalta våra pengarna och att det valresultatet respekteras. Men Ingvar Calsson tillhör tydligen de socialdemokrater som inte kan acceptera att den politiska makten fråntagits socialdemokraterna. Om det händer något viktigt ska de vara med ändå – trots valresultatet. Det är ett minst sagt uppseendeväckande krav från en person som lett minoritetsregeringar och ignorerat borgerlig opposition i åratal, och som aldrig sviktat i sin maktutövning på grund av vikande opinionssiffror. Antingen är det ett rent tankefel från en fd statsminister – eller också är det ren partitaktik. 

Finanskrisen driver i viss mån fram akutingrepp som inte har så mycket politisk ideologi att göra. När det gäller att rädda betalningssystemet är effektiviteten viktigare än ideologin. Men det är redan uppenbart att konsekvenserna av finanskrisen tolkas helt olika av vänsterpolitiker respektive liberala politiker. Där liberaler ser nödvändiga förändringar i regelverken för att få marknadsekonomin att fungera, ser vänstepolitiker nya möjligheter att flytta fram positionerna med mer statligt ägande och mer av statliga diskretionära ingrepp. För den som hellre vill att förmögenhetsbildningen ska ligga hos hushållen än hos staten är socialdemokratins nya maktambitioner oroande. 

Under 90-talets svenska finanskris arbetade jag som statssekreterare på finansdepartementet. Jag fick i den positionen från insidan se samverkan med socialdemokraterna kring finanspolitiken. Min tolkning av den samverkan är att det snarare var ett politiskt pris för att få igenom beslut i riksdagen än ett intellektuellt givande samarbete för att lösa en nationell kris. Det priset behöver alliansregeringen inte betala nu – och det ska den vara glad över.

Slutligen kan jag inte låta bli en sista undran. Varför kallar socialdemokraterna ut Ingvar Carslsson i denna partipolitiska maktstrid. Den socialdemokrat som i egenskap av ekonomisk talesman hade bäst inblick i det finanspolitiska samarbetet på 90-talet var ju Göran Persson. Det kan väl inte vara så enkelt att det blev billigare att ringa Ingvar än att ringa JKL?     

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt

Sedan årsskiftet har OMX aktieindex för Stockholm fallit med 40 procent. När dagen är slut kanske ännu mer. Kan verkligen värdet på de företag som är noterade på börsen näst intill halveras på mindre än ett år? För många människor förefaller det obegripligt att företag som verkar se likadana ut nu som i januari plötsligt bara är värda hälften så mycket. Är det verkligen möjligt? Och hur får alla analytiker och ekonomijournalister, som tvärsäkert uttalade sig om aktiers värde i januari och nu uttalar sig lika tvärsäkert, ihop sin världsbild?

När man funderar på dessa frågor får man börja med att försöka reda ut hur en aktie värderas. En aktie är ju en andel i ett företag som ger innehavaren rätt till en andel i företagents vinster och värdestegring. Aktien bör enligt detta värderas efter vad man tror om framtida vinster och värdeökning i företaget. Hur lång är då framtiden?

I princip bör företag bedömas efter vad man tror om deras framtid i ett oändligt perspektiv. Men i praktiken är det inte så lätt att ha en uppfattning om hur det kommer att se ut för t ex Volvo eller Ericsson om tio, tjugo eller trettio år. Många stora företag har gått från framgång till fall på bara några år – tänk på stålindustrin, varven och många IT-företag. I praktiken bedöms därför företags vinstförmåga på ganska kort sikt, ofta inte längre än den konjunktur som kan överblickas. Så även om många tror att Volvo lastvagnar kommer att vara ett framgångsrikt företag många år framöver, bli dess värdering beroende av hur vinsterna påverkas av den akuta finanskrisen och lågkonjunkturen. Och även om fabrikerna, organisationen och forskningen är oförändrade sedan i januari, värderas de mindre om de inte kan generera vinster under de närmaste åren. Och den sorgliga sanningen är att en begagnad lastbilsfabrik som inte genererar några vinster inte heller är värd så mycket på marknaden för begagnade fabriker.

Är då slutsatsen att aktiemarknaden är oförmögen att göra långsiktiga bedömningar och att ägandet borde organiseras på något annat sätt? Nej, det är trots allt många aktieinvesterare som gör långsiktiga bedömningar och som ligger kvar med sina aktieinnehav när aktiepriset går upp och ner över tiden. Att priset på en aktie fluktuerar betyder ju inte att alla aktier i ett bolag köps och säljs till dessa priser. Det är precis som på bostadsmarknaden. De flesta familjer bor kvar i sina hus, men en liten grupp som byter bostad gör detta till priser som beror på hur dyrt det för tillfället är att låna pengar. Men värderingen av boendet varierar ju inte på samma sätt.

Är det då hela sanningen att företag värderas efter framtida vinster och värdeökning? Nej, inte riktigt. Det är på samma sätt med aktier som med konst. Det finns de som köper en tavla av en naken dalkulla för 4 miljoner kr för att de tycker att det är roligt att titta på den för det. Men många gör det för att de tror att de kan sälja den vidare för 4,5 miljoner kr om ett halvår.  När aktier stiger i värde för att konjunkturen förbättras skapas förväntningar om framtida värdeökning som gör att många köper för att sedan sälja innan bubblan brister. Vilket naturligtvis inte alla hinner göra.Ooch när aktierna börjat falla i pris finns det de som tro att aktierna kommer att forstätta att falla och därför säljer aktier för framtida leverans till priser under dagspriset, som de hoppas att de sedan ska kunna köpa till ännu lägre priser. Och så drivs priserna ner till en vänpunkt där aktierna återigen framstår som billiga i förhållande till framtida vinstutsikter.

Förväntningar och spekulation driver alltså kursrörelserna. I botten ligger hela tiden en värdering av vad någon annan är beredd att betala för aktien.  Och den värderingen kan ändras snabbt och dramatiskt, vilket många blivit varse. Den enda trösten är att så länge du inte sålt några aktier har du inte heller förlorat några pengar.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Svenskarnas förmögenheter

Efter att ha läst P J Anders Linders krönika ”Utan airbag i full finanskris” i söndagens SvD, har jag funderat på varför det tycks vara så svårt att få gehör för idén att människor behöver en egen ekonomisk buffert. Den hunsade medelklassen  i Sverige har fått se sina tillgångar kollektiviseras i statliga företag, i kommunala bostadsbolag, i AP-fonder och i försäkringsbolagen som styrs av arbetsmarknadens parter. Varför har de inte protesterat? Varför kräver de inte tillbaka sina pengar?

Jag tror att nästan alla människor vill förvalta sina tillgångar själva. Men jag har också fått intrycket att det är otroligt vanligt att man misstror andra människors förmåga att förvalta sina tillgångar. ”Ger man folk en airbag kommer de bara att sälja den och köpa en plattTV i stället”, är ett argument som jag i olika varianter har hört till leda. Och den outsagda fortsättningen är ”och sedan får jag hjälpa till och försörja dem med mina skatter”. Bättre då att ingen får förvalta sina pengar. Denna misstro mot andra människors ansvarsfullhet upphör aldrig att förvåna mig.

Den sanna bilden är att nästa alla människor hanterar pengar ansvarsfullt. I somras hade Expressen en artikel om vad vi gör med våra spelvinster. Anna Hedenius, doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet hade granskat över 400 svenska spelvinnare. Hennes slutsats: ”Svenska vinnare håller fast vid sina jobb och sina gamla liv.”   Svenska vinnare renoverar i stället huset, investerar i fonder och betalar av lån. Pengarna får bli en buffert. Allt enligt Expressen. Kanske är det en och annan som köper en plattTV också. Men är det så ansvarslöst? Och inte behöver väl det innebära att man gör sig av med sin airbag?

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter

Motion till riksdagen         2008/09:m1749 av Mats Johansson (m)

Behov av en långsiktig politik för att stimulera hushållens förmögenhetsbildning

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av en långsiktig politik för att stimulera hushållens förmögenhetsbildning.

Motivering

Ett bärande element i en socialistisk samhällsmodell är att kapitalackumulationen sker i kollektiva former, medan en mer liberal ordning bygger på individuellt sparande. Valet av modell får inte bara ekonomiska konsekvenser utan också politisk-psykologiska.
Den svenska ATP-reformen i skiftet mellan 50- och 60-tal avgjorde för lång tid framåt hur förmögenhetsuppbyggnaden skulle ske. Ett mindre steg i rätt riktning togs med pensionsöverenskommelsen om en individuell avsättning i PPM-systemet. Men vanliga svenska hushåll lever fortfarande med små marginaler, vilket gör många medborgare beroende av politiskt bestämda transfereringar.
Några belysande fakta ur SCB:s förmögenhetsstatistik:
30 procent av svenskarna är skuldsatta eller saknar nettoförmögenhet.
40 procent av svenskarna har mindre än 19 000 kr i nettoförmögenhet.
80 procent av svenskarna är skuldsatta eller saknar nettoförmögenhet om man bortser från värdet av egen bostad.
Halva befolkningen har mindre än 25 000 kr i finansiella tillgångar.
Endast 8 000 personer, mindre än en promille, har finansiella tillgångar på mer än 10 mkr.

Enligt AMF Pension saknar fyra av tio LO-medlemmar privat pensionssparande. Tre av tio saknar överhuvudtaget ekonomisk buffert. Enligt en undersökning från Länsförsäkringar klarade under den socialdemokratiska regeringen 43 procent av svenskarna inte att bo kvar om kostnaderna ökade eller inkomsterna minskade med 2 000 kronor per månad (2004).
Statistiken talar ett tydligt språk: I ett av världens rikaste länder saknar det stora folkflertalet en egen ekonomisk trygghet.
Förmögenhetsuppbyggnaden i Sverige har i stället skett i kollektiva former:
Staten har över decennierna byggt upp ett företagsimperium värderat till 770 miljarder kr (våren 2008). Staten är fortfarande Sveriges största företagsägare.

AP-fonderna värderades 2007 till 898 miljarder kr – nästan en fördubbling på fem år.

Det kapital som fonderats för att trygga de kollektivavtalade försäkringarna uppgick 2004 till 1 296 miljarder kr.

Den senaste tidens händelser på de internationella finansmarknaderna har illustrerat att uppgifter om tillgångars värde inte är beständiga. Men relationerna mellan enskild och kollektiv förmögenhetsbildning ger en entydig bild av ett samhälle där individens trygghet är beroende av beslut om kollektiva förmögenheter. Beslut som den enskilde inte kan påverka annat än marginellt genom sitt deltagande i demokratiska processer.
I internationell jämförelse framstår Sverige som ett extremland. I vårt östra grannland Finland har medianpersonen dubbelt så stor förmögenhet som mediansvensken. I Storbritannien är medianförmögenheten fyra gånger så stor som i Sverige och i Italien är den åtta gånger så stor.
Kollektivisering av förmögenhetsbildningen har gett vårt land en extremt ojämn förmögenhetsfördelning. Mätt med s k ginikoefficient, som tar hänsyn till hela fördelningen, är den ojämnare än den i t ex USA, som för många framstår som ett ytterst ojämlikt samhälle. I Sverige är det normala att helt sakna en egen ekonomisk buffert.
Det borde vara möjligt att bygga upp en förmögenhet genom vanligt lönearbete i Sverige. Det statistiska sambandet mellan förmögenhet och bruttoinkomst är också näst intill obefintligt i vårt land. Vi har skapat ett samhälle där vägen till förmögenhet går via arv, lotterivinster eller lyckosamma bostadsaffärer.
Det förhållandet har fått vittgående konsekvenser för värderingar och beteenden. För människor utan egna tillgångar blev det under 1900-talet naturligt att i avsaknad av marginaler ställa krav på samhället, staten eller kommunen. Den inlärda och påtvingade hjälplösheten skapade under det gångna halvseklet en offermentalitet där ansvar och initiativ lades på någon annan.
En attitydundersökning som genomförts av United Minds visar dock att en relativ blygsam förmögenhet är tillräcklig för att påverka attityderna till mer eget ansvar och mindre förlitan på staten. En grupp människor som kan disponera 100 000 kr inom ett par dagar visar genomgående i ett stort antal attitydfrågor att de är mer benägna att lita till sin egen kraft jämfört med en grupp som kan disponera mindre än 20 000 kr.
Undersökningen belyser ett moment 22: För att människor ska kunna ta större ansvar för sina liv måste de ha bättre ekonomiska möjligheter att göra detta. Det förutsätter lägre skatter och följaktligen lägre offentliga utgifter. Men lägre offentliga utgifter uppfattas som ett hot av många människor som saknar egna ekonomiska resurser.
Alliansregeringen har genom betoningen av arbetslinjen och tillhörande skattelättnader vänt på begreppen; egen försörjning ska leda till ökade marginaler. Ett fullföljande av den linjen bygger på möjligheten att med fortsatta skattesänkningar stimulera till arbete, företagande och utbildning.
Som komplettering behövs en förmögenhetspolitik som omfattar hela befolkningen. Det anknyter till en idétradition inom flera allianspartier, tydligast manifesterad i Jarl Hjalmarsons begrepp ägardemokrati.
En metod är att ge de enskilda en rättsligt bindande äganderätt till det kapital som garanterar deras pensioner. Detta borde vara en självklarhet när det gäller PPM-fonderna som de enskilda har ett förvaltningsansvar för. Med en äganderätt till pensionskapital och framtida pension skulle det bli möjligt att pantsätta delar av framtida pensioner och därigenom också möjligt för människor att få disponera sin andel av det kapital som nu är kollektivt.
Ett annat sätt är att föra över delar av ägandet av de statliga företagen, eller av det kapital de representerar, till hushållen i lämpliga sparformer.
Möjligheterna att individualisera kollektivt kapital har beskrivits i bl a nationalekonomen Dick Klings uppmärksammade bok ”Radhusproletärer och ombudskapitalister”. Frågeställningen har också allt mer uppmärksammats i media. Det kan förmodas att det i takt med en allt mer fördjupad diskussion på detta område kommer att utvecklas fler idéer om hur den enskilda förmögenhetsuppbyggnaden kan underlättas. Det viktiga är inte att nu ta ställning till de specifika metoderna för att åstadkomma detta utan att ge underlag för politiken att inriktas mot målet att ge hushållen en större egen ekonomisk buffert och att kollektiva förmögenheter överförs till medborgarna i takt därmed.
En privatisering av förmögenhetsuppbyggnaden är inte bara viktig för hushållen. Den är också styrande för näringslivets utveckling. Nyföretagandet i Sverige är lågt jämfört med andra ekonomier på samma utvecklingsnivå.
Den vanligaste orsaken till att företagsdrömmar inte förverkligas är brist på kapital. Unga människor som har en bra affärsidé men inget kapital, kan oftast inte vända sig till släktingar eller vänner för att få hjälp. Dessa har som regel inga förmögenheter och därmed inte heller några möjligheter att hjälpa till med startkapital. Deras pengar finns i AP-fonder eller i den statliga företagssfären. Och där är de oåtkomliga för unga förhoppningsfulla entreprenörer.

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter

I media delar nu experter frikostigt ut gratisråd till småsparare om hur de ska klara finanskrisens effekter. Ha is i magen, byt till räntefonder, ha inte alla pengar i samma bank, minska riskexponeringen, amortera lånen och bind räntan. Jo, jo – det kan man ju göra. Men den hårda verkligheten kan nog inte undvikas – vi kommer alla att bli lite fattigare en tid framåt. Och fattigast blir de som lånat till aktieplaceringar.

Skadeglädjen är den enda sanna sägs det. Om det är sant kommer glädjen att stå högt i tak den närmaste tiden. Genomsnittssvensken har inget eget kapital och tror sig kanske också därför gå fri från kapitalförluster. Äntligen får vi egendomslösa som lagt all trygghet i statens händer vår revansch! Eller??

Nej, så är det naturligtvis inte. Genomsnittssvensken förvaltar ingen egen förmögenhet. Men det innebär inte att hon eller han är oberoende av värdeförändringar på kapitalmarknaderna. Det innebär bara att besluten om hur förluster ska minimeras helt och håller ligger i händerna på människor som man inte själv kan påverka. Den statliga pensionen är beroende av hur tjänstemännen på AP-fonderna agerar. Det är finansfolket på Alecta och AMF som avgör hur det blir med våra avtalspensioner. Maud Olofsson styr med säker hand och erfarenhet från Hushållningssällskapet i Västerbotten över våra statliga företag. Och i kommunhus över hela Sverige sitter kommunala tjänstemän och vakar över våra gemensamma tillgångar och skulder. Det känns tryggt…

Tänk om vi i stället själva skulle ha förvaltat våra andelar i de kollektiva förmögenheterna. Då skulle ett vanligt hushåll ha ansvarat för en aktieportfölj värd några hundratusen kronor (varje svensk, ung som gammal, har en ägarandel i statliga företag som är värd ca 75 000 kr). Man skulle också i många fall ha förvaltat ett pensionskapital i miljonklassen.

Om vi hade fått förvalta våra pengar själva hade fler av oss varit skuldfria och inte behövt oroa oss för räntehöjningar. Fler av oss hade antagligen placerat vår pengar i trygga statspapper. Och de flesta av oss hade säkert undvikit att placera i företag på andra sidan jordklotet eller i värdepapper som är omöjliga att värdera och förstå. Då hade det också funnits en marknad för seriös placeringsrådgivning. Vi hade alla tvingats att se våra förluster, haft eget ansvar för dem, men också kunnat agera för att försöka undvika dem. Och vi hade haft en egen ekonomisk buffert när räntorna på bostadslånen stiger.

Så, det viktigaste rådet till småspararen har ingen rådgivningsspalt ännu gett. Men det är faktiskt: börja agera för att få förvalta dina egna pengar!

Bloggar via intressant.se om Internationellt, Mediadebatt

I allt som skrivits om finanskrisen under senare tid har jakten på syndabockar haft en central roll. Direktörer och finansvalpar har stått främst i ledet när media och politiker delat ut skoningslösa domar. Att det finns låntagare som borde förstått bättre, politiker som borde ha lagstiftat klokare eller media som borde bevakat och informerat bätttre har det skrivits mindre om. Och ingenting har jag sett om mekanismerna bakom den globala finansiella obalans som möjliggjort lånebubblan i USA.

De amerikanska hushållens skuldsättning har haft en motsvarighet i en skuldsättning för den amerikanska nationen i förhållande till resten av världen. Hushållen har alltså inte lånat av varandra eller av andra sektorer i USAs ekonomi.  I stället är det  oljeexportörer och lågprisproducenter i Asien som finansierat de amerikanska hushållens konsumtion. Och de har naturligtvis gjort detta för att få sin olja och sina konsumentvaror sålda.

Man skulle till och med kunna vända på den nu gängse förklaringen till finanskrisen. Skulden vilar inte på USA, inte på marknadsekonomin och inte på girigheten eller konsumtionshysterin hos det amerikanska folket. Skulden vilar på de statskapitalistiska kommandoekonomier som dränkt USA i olja och billiga industrivaror utan att låta sina länders invånare importera varor och tjänster för motsvarande värden.  Manipulerade växelkurser, regleringar och statligt sparande har samlat intäkterna från exporten i statliga fonder som sedan lånat ut pengar till USA.

Med den förklaringen är det inte marknadsekonomin som fallerat utan statskapitalismen som manipulerat de fria marknaderna. Det är inte girigheten på finansmarknaden utan politiska maktambitioner i diktaturer som drivit fram skuldkrisen. Och det är inte konsumtionshysterin i USA utan nedpressad konsumtion i Asien och i oljeländer som skapat obalanserna.

Jag menar inte att min förklaringsmodell ger hela sanningen. Men den är en del av sanningen – och den kanske är mer intressant än Anders Borgs hänvisning till ”rå girighet och ett vårdslöst risktagande” som en källa till krisen. Girighet och risktagande har väl alltid funnits och kommer alltid att finnas. Då räcker det inte som förklaring till varför en finanskris utvecklats nu.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt