Den 4 oktober är kanske kanelbullens dag för en och annan. Men för många är det en mycket viktigare dag – den dag för 25 år sedan då massiva demonstrationer mot löntagarfonder stoppade en hotande socialisering av företagen i Sverige. För den som inte upplevt det socialistiska 70-talet och dess efterdyningar på 80-talet, framstår löntagarfondsförslaget måhända mest som en absurd parantes i Sveriges moderna historia.  Men löntagarfondsförslaget var ingen parantes. Det är en ständigt återkommande idé, klädd i olika kläder, om att marknadsekonomin måste tyglas, om att företagare och kapitalister är oansvariga och om att moral och rättvisa kräver att demokratiskt valda representanter tar över kontrollen av enskild egendom.    

När jag skriver detta på måndagskvällen, har jag just fått veta att representanthuset i USA sagt nej till räddningsplanen för den amerikanska finansarknaden. Jag kan föreställa mig att det framkallat ett och annat skadeglat leende hos markandsekonomins motståndare –  äntligen ska spekulanterna på finansmarknaden få koka i sitt eget svett. Men tyvärr är det främst vanliga småsparare som kommer att bli kokta om inte en räddningsplan går igenom.  Förlusterna i finanssektorn måste täckas – antingen genom att skattebetalarna skjuter till pengar eller genom att finanssektorns alla kunder gör det. Ägarna i finanssektorn har redan förlorat sina pengar, och de anställda har i många fall försvunnit med sina pengar.  

Finanskrisen i USA har av en del använts som ett bevis för marknadsekonomins  tillkortakommanden. Enligt dem visar utvecklingen att staten måste ha större inflytande och kontroll över näringslivet. Men de glömmer då, eller väljer att förtiga, att problemen på finansmarknaderna i hög grad beror på dåliga politiska beslut – både när det gäller regelverkens utformning och när det gäller den ekonomiska politikens inriktning. Politiska beslut som strävar efter en ständig högkonjunktur kommer till slut att driva fram en rejäl ekonomisk kris. 

I Sverige stoppades löntagafonderna för ett kvartssekel sedan. Men socialiseringsambitionerna har ingalunda övergivits. De återkommer ständigt i olika kläder. Nu på fredag den 3 oktober kommer jag att tillsammans med Patrik Engellau att inleda ett frukostseminarium om löntagarfonderna och deras nutida förklädnader. Därefter följer debatt med Bo Lundgren, Mats Odell Anne-Marie Lindgren och Jens Spendrup. Kom dit och lyssna och reagera! Anmäl er via Timbros hemsida www.timbro.se 

Idag presenterade regeringen sitt budgetförslag. Jag ska återkomma till de ekonomiska bedömningarna. När det gäller förslagen har det mesta redan presenterats i en kaskad av debattartiklar och presskonferenser. Den gemensamma nämnaren för alla dessa utspel är att det är dags att börja dela ut godiset nu när regeringens andra halvlek börjar. Men i små portioner så att det finns något kvar inför valåret…

Finansministern målar omvärld och konjunktur i mörka färger, men Sveriges ekonomi är stark och det är ordning och reda i statsfinanserna får vi skattebetalare veta. Vi behöver inte oroa oss är det underliggande budskapet. Skulle det gå åt skogen står staten redo med en hjälpande hand och fylld kassakista. Att denna välfyllda kassakista är resultatet av en överbeskattning som just gör att många oroar sig för sin privatekonomi talas det mindre om.

I går skrev Per T Ohlsson i Sydsvenskan om svenskarnas ekonomiska utsatthet. En nyttig påminnelse om att ett land inte kan vara rikt om inte dess medborgare är det. Hälften av alla svenskar saknar en egen ekonomisk buffert. Hur mycket tryggare känner de sig bara för att statens kassakista är välfylld? Och hur trygga kan de egentligen känna sig?

Om det finns någonting som triggar igång politikers och intresseorganisationers lust att göra av med andra människors pengar så är det just ett rejält budgetöverskott. Det visar både dagens budgetdiskussioner och den debattartikel i dagens SvD där arbetsmarknadens parter vill använda intäkterna från försäljningen av V&S till alkoholforskning. Ett minst sagt märkligt förslag. Inte för att det i sig är dumt med alkoholforskning. Men varför ska just det exakta beloppet från en statlig bolagsförsäljning användas till detta? Svaret är nog helt enkelt att en påse pengar alltid lockar fram kreativa idéer på hur pengarna kan användas. Annars borde väl logiken bjudit att arbetsmarknadens parter för länge sedan skulle ha krävt att V&S skulle säljas för att finansiera en rejäl satsning på alkoholforskning…

Den finanskris som vi hade i Sverige i början av 90-talet kan ses som ett småskaligt experiment inför det fullskaleprojekt som nu pågår med USA som epicentrum. Då som nu drevs krisen fram av en mycket kraftig utlåningsexpansion, lågt eller obefintligt hushållssparande, en glatt övermodig finansmarknad och politiker/riksbank/övervakningsmyndigheter som inte ville eller kunde ingripa så länge festen pågick. Då som nu firade moralisterna julafton när de fick fördöma girigheten samtidigt som de förträngde hur de själva dansat med under festen. Och, för det tredje, då som nu var regeringen tvungen att med skattebetalarna som säkerhet ta över bankernas dåliga lån för att rädda det finansiella systemet från en härdsmälta som skulle bli ännu värre för allmänheten.

När 90-talets svenska finanskris var i sitt slutskede var jag statssekreterare hos Bo Lundgren på Finansdepartementet. I den positionen fick jag goda inblickar i hur de svenska bankernas utlåning gått till  de mest fantastiska projekt, som t ex  helikopterplattor i Afrika, som ingen bankdirektör eller kreditbedömare någonsin sett eller kunnat bedöma. Men avkastningen var god och ”någon” hade gjort en riskbedömning. 

Det har upprepats till leda att den svenska finansmarknaden inte längre är en insjö utan en vik i den stora finansiella oceanen. Så är det naturligtvis, och det har inneburit stora fördelar. Vi kan investera på marknader över hela världen och välja mellan mängder av olika finansiella instrument med olika risk och avkastning. Men kopplat till de fördelarna finns också uppenbara nackdelar. Vi köper andelar i fonder som investerar i företag – eller finansiella instrument – där vi inte har en aning om vart pengarna egentligen går. När en tysk husmor sparar pengar i en regional sparbank lånar hon också ut sina pengar till en arbetslös småbarnsmamma som ska köpa ett hus i Texas. På sätt och vis är ju det rätt fantastiskt, men lite galet är det väl också.

Världens finansmarknader kommer aldrig mer att bli isolerade sjöar.  Det ska vi vara glada över. Det ger oss fantastiska möjligheter att placera våra pengar över hela världen och det ger oss lika fantastiska möjliligheter att låna pengar av människor vi aldrig skulle kunna komma i kontakt med själva. Men, även om man bor vid havet och kan fiska över hela världen brukar det vara klokt att hålla sig nära hemviken där man vet var fisken håller till.

Den internationella finansmarknaden drivs av stora institutioner som måste placera stora penningsummor i samma instrument och för vilka det är viktigt att sprida riskerna över hela världen. Den instititutionella kapitalismen behöver standardiserade placeringsmöjligheter där risk och avkastning har vidimerats av trovärdiga institutioner. De tjänstemän som driver systemet behöver kunna peka på vad som är gängse på maknaden för stunden. Men marknadsekonomi innebär inte bara kalkylerbar risk utan också genuin osäkerhet. En osäkerhet som bara kan reduceras om man känner till de närmare omständigheterna. Jag kan bedöma grannens affärsprojekt men inte en en för mig okänd amerikansk husköpares räntebetalningsförmåga. Men de statliga, eller av arbetsmarknadens parter styrda, pensionsfonderna är inte intresserade av att låna ut 300 tusen till min granne. De behöver låna ut 300 miljoner på ett bräde, och då är det standardiserade finansmarknadsinstrument eller stora internationella företags aktier som gäller.

Så, följdaktligen, finanskrisen är inte bara en följd av girighet, dålig reglering eller USAs expansiva ekonomiska politik. Den är i hög grad en följd av att människor inte investerar sina pengar själva  utan har tvingats överlåta detta till stater och institutioner. Våra sparade slantar snurrar runt på den internationella kapitalmarknaden. Visst kan det ge bra avkastning, men vi har ingen aning om riskerna. Själv hade jag hellre investerat i grannens mekaniska verkstad. 

Nu genomförs det tredje steget i jobbskatteavdraget. Det ska, enligt vad alliansens partiledare skriver på DN Debatt idag, ge t ex metallarbetare, vårdbiträden och poliser lite drygt 200 kr mer i månaden.  Det kunde också ha uttryckts som att dessa hårt arbetande människor får behålla 200 kr mer per månad av sina inkomster än tidigare.

”När enskilda människor och familjer får mer kvar i plånboken ökar självständigheten och möjligheterna att bestämma över sitt eget liv”, skriver partiledarna i debattartikeln. Och det kan man ju hålla med om. Frågan är dock hur långt 200 kr per månad räcker i det avseendet. Om man sparar 200 kr i månaden till 3 procents ränta (vilket är mycket bra om man talar om realänta) så har man efter 20 år sparat ihop 64 500 kr. För en metallarbetare som slutar jobba för att utbilda sig eller söka ett bättre jobb räcker det i fyra månader om han inte vill gå ner i levnadsstandard. 20 års sparande för att utan hjälp från staten klara sig i fyra månader! Jag har lite svårt att se detta som en stor självständighetsreform… 

Nu ska man kanske visa förståelse för att skattesänkningar måste komma gradvis. Men just det gör också att de tenderar att passera oförmärkta. I den bankomatekonomi som de flesta människor lever i kommer 200 kr mer i månaden överhuvudtaget inte att märkas. Pengarna kommer ändå att vara slut sista veckan i månaden. Skattesänkningen gör inte ens att de räcker en dag längre i de flesta familjer.

Om alliansen verkligen menar allvar med att de vill ge människor ökade möjligheter att bestämma över sina egna liv, krävs det betydligt större skattesänkningar eller förmögenhetsöverföringar till hushållen.  Värdet på det statliga företagsimperiet är i stort sett oförändrat trots Mats Odells kamp för att hyvla bort en del av det. Ett enkelt sätt att öka hushållens självständighet och möjligheter att bestämma över sina liv, vore att skifta ut en del av företagen till oss svenskar som äger dem. Vi har alla en del i de statliga företagen som är värd över 80 000 kr. Det skulle vara en rejäl grundplåt till ett sparande som skulle kunna ge lite större frihet. 

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt

Då kan ni få se ett spännande samtal mellan mig, Maria Rankka, Marie Söderqvist Tralau och Roland Poirer Martinsson som leds av Thomas Idergard och Marie Sandklef. Programmet spelades in för några dagar sedan och jag minns det som en mycket stimulerande kväll. I TV är ju den förhärskande normen att på så kort tid som möjligt tussa ihop två personer med så olika åsikter som möjligt. Resultatet kan i bästa fall bli en spännande match, i sämsta fall bara ett vanligt bråk. Men i ingendera av fallen blir det en äkta diskussion som leder framåt.   Jag hoppas att ni kommer att tycka att den här diskussionen gjorde det. Så uppfattade vi som var med det. Hör gärna av er och tala om vad ni tyckte!

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt

Efter en mycket lång och härlig ledighet återvänder jag nu till bloggande och yrkesarbete. När P J Anders Linder på SvD:s ledarblogg påpekade att folkkapitalism är värd ett bättre öde än att dväljas på en inaktiv blogg kände jag att det var hög tid att resa sig ur solstolen. Det började dessutom bli lite kyligt…

Jag kan inte påstå att min bristande aktivitet på den här fronten berott på att det saknats vikiga frågor att diskutera. Börsfallen har gjort svenskarna fattigare men statens budgetöverskott är fortsatt rekordstora. Visserligen har alliansens partiledare under de senaste veckorna framträtt var och varannan dag som utdelare av gåvor till folket, men budgetöverskotten lär bestå. Det syns ingen vilja att långsiktigt föra över pengar och makt till skattebetalarna. I stället smetas pengar ut i ett tunt lager på så många målgrupper som möjligt.  68 kr i månaden till pensionärer och en procent i sänkta arbetsgivaravgifter förändrar inte balansen mellan privat och offentligt! Det ska bli intressant att se om budgetförslaget ger ett annat intryck när det så småningom presenteras i sin helhet.

Det ska också bli intressant att se hur Mats Odell klarar den fortsatta neddragningen av det statliga företagandet. I den senaste affären fick ju staten sälja Vasakronan till sig själv – visserligen till en annan del av det statskontrollerade företagsimperiet, men lite avslaget måste det väl ändå ha känts.

Välkomna alltså till en intressant höst för folkkapitalismen. En höst där det också finns anledning att ha koll på den internationella utvecklingen. Den finansiella krisen i världen har inte bara drivit fram ytterligare förstatliganden i finanssektorn utan också ökat misstron mot privatkapitalism. Något jag kommer att återkomma till.