På Aftonbladets debattsida frågar Anette Carnhede, ordförande i fackförbundet ST (ett fackförbund för statligt anställda), om regeringen förstår föjderna av försäljningarna av statliga företag – fast hon skriver förstås utförsäljningarna för att det ska låta som lite som midsommar-rea. Ja, man får väl förmoda att regeringen förstår detta, men det är högst tveksamt om Carnhede gör det.

Hitintills har Mats Odell lyckats sälja lite aktier i TeliaSonera, aktierna i OMX samt Vin&Sprit. Det skulle förvåna mig om den statliga företagssfären inte har ökat i värde sedan regeringsskiftet trots dessa rätt marginella försäljningar. Carnhede är kritisk till försäljningarna eftersom bolagen har viktiga samhällsuppdrag. Visst är det trevligt med vin och sprit – men det är väl tveksamt om det är ett viktigt samhällsuppdrag att producera det.

Efter den inledande kritiken av regeringens försäljningar av bolag övergår Carnehede snabbt till ett sammelsurium av kritik mot de statliga bolagen SJ och Posten, mot kommunerna och mot EU. Hon avslutar majestätiskt: ”Vi som arbetar i staten eller på uppdrag av staten vill slå vakt om värden som öppenhet, rättssäkerhet och likabehandling. Det är värden som är alltför viktiga för att säljas ut till högstbjudande.” Vad detta har att göra med regeringens försäljning av Vin&Sprit lämnas läsaren i ovisshet om.

Carnhedes debattinlägg har bara en begriplig tolkning: oron för att underlaget för hennes fackliga organisation ska minska. Egenintresset ljuger aldrig.  Men det har formulerats elegantare. Carnhedes medlemmar kan dock glädja sig åt att så småningom kanske få fler arbetsgivare att välja på, om staten överlåter en del av sin verksamhet till andra aktörer.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt

Det är näst intill omöjligt att som löntagare arbeta ihop en förmögenhet i Sverige. Det framgår av de siffror som Skattebetalarnas Förening tagit fram, och som P J anders Linder skriver om på ledarsidan i dagens SvD. Sambandet mellan hög inkomst och skattepliktig förmögenhet är utomordentligt svagt. Av värnskattebetalarna har bara var sjunde så stora tillgångar att de har behövt betala förmögenhetsskatt. Och av dem som betalade förmögenhetsskatt får bara 17 procent betala värnskatt.

Man kan då naturligtvis undra hur människor blir rika. PJs förmodan är arv, lotterier eller bostadsrättsombildningar. Och det kanske är rätt. Men det är också så att det nästan inte finns några rika människor i Sverige. De miljonärer SCB så gärna skriver pressmeddelanden om är i huvudsak högbelånade egnahemsägare som snarare känner sig som gäldenärer än som miljonärer. Den sorgliga sanningen är att mindre än en promille av svenskarna har mer än 10 miljoner kr i finansiella tillgångar. Och de kan dessutom ha skulder som gör att deras nettoförmögenheter är avsevärt lägre.

Ibland, när man hör regeringesföreträdare uttala sig, kan man få intrycket att skattesystemets uppgift är att göra det omöjligt för ens några människor att bli förmögna. Borde det inte vara tvärtom – att det skulle göra det möjligt för alla att bli förmögna? Det allra värsta är att den skattepolitik som förts under många år i Sverige skapat en av världens mest ojämna förmögenhetsfördelningar – ojämnare än t ex den i USA. Och det har inte uppnåtts genom att några har blivit rika, utan genom att många har blivit fullständigt utblottade. Och trots det försvaras värnskatten med jämlikhetsargument…

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt

I Trelleborgs Allehanda filosoferar Ann Hingström med utgångspunkt från att hennes son sade ”jag äger”, när han låg bra till i en schackturnering. Själv gillar hon uppenbarligen inte uttrycket, som hon tycks se som en propagandafras för marknadesekonomi och ohämmad girighet. Två begrepp som för övrigt inte har med varandra att göra. Hingström är i stället förtjust i uttyck som: Jag äger inget därför är jag fri, som hon renommésnyltande kopplar ihop med Mig äger ingen.

Jag rekommenderar Ann Hingström att läsa Dagens Arena, där Katrine Kielos skriver om ensamstående kvinnor som inget äger. Det låter inte så kul, lindrigt uttryckt. Fattigdom leder inte till oberoende – tvärtom. Det vet alla som varit fattiga, och för övrigt många som inte är fattiga. För den som inte har några pengar är det ingen hjälp att som samhällsmedborgare vara delägare i ett stort statligt företagskonglomerat. Man är inte rik och oberoende när man äger tillsammans med andra. Man är fattig och beroende.

Jag har aldrig hört en fattig människa säga att fattigdomen innebär frihet. Och att ungdomar säger att de äger när de har kontroll, måste nog ses som en tidig insikt i livets realiteter. Något resultat av Timbro-propaganda, som Ann Hingström tycks tro, är det definitivt inte. Det innebär naturligtvis inte att den som är rikast när hon dör vinner. Men om man ser den proletarisering som stora delar av svenska folket utsatts för som en vinst för vänstern, då är det nog dåligt med verklighetskontakten – eller med vänstern.

När syrenerna blommar avtar skrivklådan och jag kommer att begränsa bloggandet till någon gång i veckan – om inte  speciellt upprörande händelser lockar mig till tangenterna.

Kanske inte upprörande, men värt att kommentera, är att ledningarna i de bolag som staten ämnar sälja får extra ersättningar i samband med försäljningarna. Att ledningar får extra ersättningar i samband med företagsöverlåtelser är inte så ovanligt, och det motiveras ofta med att den extra ersättningen ska garantera företagsledningens lojalitet med ett ägarbeslut som kan vara negativt för ledningen men bra för ägarna. När det gäller försäljningen av statliga bolag hade det kanske varit viktigare att ge ägarna, det svenska folket, en extra slant för att de skulle gilla försäljningar som de inte verkar vara helt förtjusta i…

Bloggar via intressant.se om Privatisering och återföring

SEKO, den fackliga organisationen som använder medlemmarnas pengar för att på stortavlor i Stockholm visa att privata motorvägar slutar i tomma intet och privata tåg trängs på samma räls, har nu också börjat köpa enkätundersökningar för att stödja sina teser. I DN refereras en undersökning utförd av Novus Opinion och köpt av SEKO, som bl a sägs visa att svenskarna vill ha kvar statliga Posten.  ”Posten är helig”, tilllägger SEKOS ordförande Janne Rudén för att riktigt hamra in budskapet att svenskarna älskar sin statliga Post.

Man kan naturligtvis fråga sig varför tidningar ger utrymme för undersökningar som så uppenbart är riggade för att stödja en facklig kampanj. Men det finns säkert något skäl till det. Jag utesluter inte heller att det faktist finns en majoritet svenskar som svarar att de vill att Posten ska förbli statligt. Men det är ju ändå rätt ointressant eftersom man inte har en aning om vilket alternativ de ser framför sig. Kanske hade det varit intressantare att fråga om människor tyckte att försäljningen av Vin&Sprit var lyckad. Men då får man förstås undvika att fråga de 35 procent som i SEKOS undersökning föreslår att Vin&Sprit ska säljas och som uppenbarligen är omedvetna om att detta redan skett.

Folkpartiet i Nacka låter sig dock inte styras av enkätundersökningar som köpts som en del i en facklig kampanj. Sälj rubbet! utropar de på sin sajt. Jag instämmer – sälj rubbet och dela ut pengarna. Men skicka dem inte på Posten! Att hitta ett postkontor där man kan få ut pengarna är väl knappast möjligt. 

Ronald Fagerfjäll, en av Sveriges bästa ekonomijournalister och tillika författare av ett antal intressanta biografier om entrerenörer, har i en krönika i Dagens Industri skrivit om ägandets betydelse. Han påminner om att det mirakel som lyfte världen ur fattigdom för ett par sekel sedan var skyddet av äganderätten och näringsfriheten. Och han ställer den fundamentala frågan om institutioner kan ersätta ägare av kött och blod. Själv tror inte Ronald Fagerfjäll det; ”Organisationer oroar sig inte. Sparfonder har inga drömmar.”

Jag håller med Ronald Fagerfjäll. Det verkade dock inte Johan Ehrenberg eller Carl Bennet göra när de i  TV4 Nyhetsmorgon diskuterade förmögenhetsfrågor med Timbros VD Maria Rankka. Johan Ehrenberg ville ha tillbaka förmögenhetsskatten, gärna en högre sådan, och Carl Bennet pläderade för att återinföra en fastighetsskatt. Att förmögenhetsskatten aldrig har gett, och aldrig kommer att kunna ge något viktigt bidrag till de totala skatteinkomsterna verkade Ehrenberg omedveten om. Lika omedveten verkade Bennet vara om hur fastighetsskatten slog mot människor som trodde att en egen bostad innebar en trygghet. ”Fastigheter flyttar inte” var Carl Bennets argument för en fastighetsskatt. Nej, men många människor tvingades flytta på grund av fastighetsskatten.

I Sverige har den ekonomiska politiken under närmare ett sekel varit inriktad på att hindra privat förmögenhetsuppbyggnad. Det har gett Sverige en förmögenhetsfördelning som hör till de mest ojämlika i världen, mer ojämlik än t ex den i USA. Det borde verkligen, som Maria Rankka sade i Nyhetsmorgon, vara hög tid att diskutera hur  vi får fler människor med en egen förmögenhet i Sverige. Och det borde vara dags att sluta vara så bekymrad över att några människor lyckats bygga upp egna förmögenheter. För nog tycker väl Carl Bennet själv att han har skapat något viktigt när han byggt upp sin förmögenhet?

Folkhälsoinstitutet har gjort en genomgång av sambandet mellan social status och depression som kort refereras i en artikel i DN. Studien visar att risken för depression tredubblas för män som saknar tillgångar. I och för sig kan man undra hur säker man kan vara på åt vilket håll orsakssambandet går -  har man svårt att dra ihop pengar när man är deprimerad eller blir man deprimerad för att man har ont om pengar? Men man får väl förutsätta att Folkhälsoinstitutet har kläm på hur man gör statistiska undersökningar.

I en kommentar i DN till studien säger Sven Bremberg på Folkhälsoinstitutet att: ”Det viktiga är handlingsfrihet i livet, och det får man av pengar och utbildning. Det krävs inte så mycket fantasi för att förstå att levnadssituationen påverkas och begränsas av brist på pengar, och att det i sin tur påverkar hur du mår.”

Sven Bremberg forsätter med att uttrycka sin förvåning över att förskrivningen av antidepressiva preparat är så omfattande, och man förväntar sig att han ska landa i slutsatsen att det är viktig att människor själva får behålla mer av de pengar de tjänar. Men icke! Vi lever i jämlikhetens förlovade land och Brembergs slutkläm blir: ”Genom att reducera risken för ekonomisk ojämlikhet kan vi förhindra en fortsatt ökning av antalet deprimerade.”  Men detta är ju en fullständigt felaktig slutsats av Folkhälsoinstitutets studie!

Studien visade ju att det viktiga var handlingsfriheten. Och den har ju reducerats till närmare noll av det höga skattetryck som just motiverats med jämlikhetssträvanden. Studien visade inte att människor blev deprimerade för att det finns andra som har mer pengar och mer handlingsfrihet. Det är inte genom att öka jämlikheten vi får färre deprimerade. Däremot, enligt studien, genom att ge människor större ekonomisk handlingsfrihet. Då borde väl slutsatsen snarare vara att skatterna bör sänkas och kollektiva förmögenheter skiftas ut till medborgarna.

På Svenska Dagbladets ledarsida skriver Per Gudmundson om svenskarnas pengar: ”Inkomstnivåerna är extremt sammanpressade i Sverige , och de flesta av oss sitter mer eller mindre helt fast i den stora smeten i mitten. Riktig rikedom finns bara i några onåbara promille högst upp.”  Kanske det är just det som är förklaringen till depressionernas ökande omfattning. Och att beskatta de få promillenas inkomster kan inte ändra villkoren för oss som sitter i den stora smeten.  Att som rapparen Ken Ring jobba svart eller som Cecilia von Krusenstjerna leva på föräldrarna, som Per Gudmundson skriver om, är väl inte heller någon lösning för de flesta av oss. Så alternativet till depression blir agitation: kräv att få behålla mer av din inkomst och att få din andel av de kollektiva förmögenheterna!