Aftonbladet påminde i går sina läsare om att det är lönehelg. De kanske inte var helt nödvändigt – de flesta var nog bara alltför väl medvetna om det. Enkätundersökningar brukar visa att ungefär vart femte hushåll är utan pengar sista veckan före lön. Att det är betydligt fler som drar ner på sin konsumtion i slutet av månaden kan en enkel butiksrunda upplysa om. Den 24e är det ingen trängsel i kassorna!

”När det finns pengar spenderar vi dem.” Det säger lyxfällans coach Charlie Söderberg i en artikel i Aftonbladet som speglar föreställningen att det är shoppingsug och oförmåga till ekonomisk planering som är förklaringen till tomma bankkonton i slutet av månaden. Och så kanske det är för en och annan. Men det stora problemet är nog inte hushållens köpsug utan snarare statens skattesug.

Sverige har världens högst beskattade låg- och medelinkomsttagare. Och till dem hör ju de flesta av oss. Den enkla förklaringen till att det är tomt i butikerna före avlöningsdags och fullt på avlöningsdagen är nog att pengarna helt enkelt inte räcker till det människor uppfattar som en rimlig standard. Detta samtidigt som staten förra året hade ett budgetöverskott på ca 100 miljarder kr. Pengar som inte behövdes och som togs in i skatt i onödan.

Alla föräldrar vet att om man ger sina barn en liten peng, är risken stor att den omedelbart går åt till godis. Men får ungarna en rejäl slant sparas den ofta till något viktigt.  Och det verkar som om vi fungerar ungefär likadant som vuxna. Om vi vet att lönen bara räcker till de löpande utgifterna är det ingen idé att försöka vara sparsam. Det är ingen lyxfälla, bara enkel realism…

Kanske är det föreställningen att hushållen inte kan planera sin ekonomi som ligger bakom politikernas tro att de måste ta hand om våra pengar för att sedan portionera ut dem som allehanda bidrag och stöd. Och kanske är det politikerna som sitter i den verkliga lyxfällan när de redan på avlöningsdagen tar nästan hälften av vanliga inkomsttagares lön!

Elise Claeson har skrivit en utmärkt – och vass – krönika om entreprenerskap i onsdagens SvD. Elise lyfter fram tre viktiga lärdomar om företagsamhet:

Företagsamhet lurar i starka familjer som har ett sparkapital.

Företagsamhet lurar i starka familjer som vågar söka efter lyckan.

Företagsamhet lurar i starka familjer som kan försörja varandra.

Av dessa lärdomar kan man dra en viktig slutsats: Det offentliga ska inte ta ifrån familjerna deras pengar och deras ansvar för sina egna liv och sin försörjning.

Timbro har visat i en enkätundersökning att människor som skaffat sig en slant på banken också får helt andra attityder med ett mycket större ansvar för sina egna liv. Men fyra av tio svenskar har inte någon slant på banken överhuvudtaget. De lever ur hand i mun i en bankomatekonomi där lönesaldot alltid kommer farligt nära noll veckan före avlöningsdagen.  För alla dessa människor är de skattefinanserade projekten för att öka entreprenörskapet i Sverige meningslösa. Sänk skatterna i stället och dela ut de stora gemensamma förmögenheter som stat och kommuner nu förvaltar. Då kan det bli fart på företagandet även bland alla proletariserade svenskar. Det viktigaste hindret för människor att förverkliga sina företagardrömmar är faktiskt bristen på startkapital!

I morse hade vi ett intressant frukostseminarium på Timbro med anledning av Kristina Axén Olins utspel för en dryg vecka sedan på SvDs debattsida om att hon ville dela ut överskottet i Stockholms kommun till Stockholmarna. Eftersom Kristina avgått som finansborgarråd deltog hon inte själv på seminariet, men Ulla Hamilton svävade inte på målet när hon försvarade sin förra borgarrådskollegas position. Som miljö- och fastighetsborgarråd har Ulla Hamilton varit med om att genomföra de effektivitetsökningar och besparingar som skapat ett överskott till Stockholmarna. Ett överskott som det dock är olagligt att betala tillbaka. Man undrar vad det är för Snille-Per som genomdrivit en sådan lagstiftning…

Förhoppningsvis kommer Ullas och Kristinas alliansvänner i regeringen att se till att lagstiftningen ändras. Och förhoppningsvis kommer initiativet i Stockholm att leda till att fler kommuner ser över sin förmögenhetssituation och också funderar på om förmögenheten ska ligga i kommunen eller hos kommuninnevånarna.

Man kan fråga sig vad det är för djupsinniga politiska överväganden som ligger bakom att den genomsnittliga Solnabon har en andel i den kommunala nettoförmögenheten på 45 310 kr, medan Danderydsbon bara har 389 kr som förvaltas av politikerna. Är det månne den viljan hos Danderydsborna att själva förvalta sina pengar som gör att medianförmögenheten där är 597 000 kr medan den bara är 84 000 kr i Solna? Det kanske inte är hela förklaringen, men ändå…

SvDs ledarblogg kommenterar frukostseminariet och ironiserar över politikernas ovilja att låta medborgarna själva ta ansvar för sina pengar.

Dagens SvD har ett stort uppslag om 80-talister som sätter guldkant på tillvaron. Vad en guldkant i tillvaron består av kan väl i och för sig diskuteras, men SvD syftar på att dagens 19-28-åringar lever ett dyrt liv med större utgifter för nöjesliv, resor och andra intressen än övriga åldersgrupper. Det gör de klokt i tycker jag. Jag hoppas att de inte slutar att roa sig när  de blir äldre – men det gör de väl antagligen, precis som tidigare generationer.

Alla 80-talister sätter dock inte sprätt på hela inkomsten, utan så många som tre av fyra sparar, trots att de ofta har relativt låga inkomster och hög konsumtionsnivå på vissa områden.  I första hand sparar de för att få en ekonomisk buffert, kunna resa eller  för att köpa bostad.  Men  det verkligt intressanta är att mer än 20 procent sparar till pensionen.

Är det rimligt att börja spara till sin pension när man är under 30 år och har hela sitt aktiva liv framför sig? Förhoppningsvis kommer de flesta av dagens 80-talister även utan privat pensionssparande att ha större inkomster som pensionärer än de har som 20-åringar. Det har i alla fall en stor del av dagens pensionärer. Och vad är viktigast att börja spara till när man är ung – en juste bostad eller pension?

Enligt SvD är kunskaperna om statliga och kollektivavtalade pensioner låg. Detta tvångssparande befriar alltså inte människor från att redan i mycket unga år själva börja spara för sin ålderdom. Man kan ju fundera på om det inte vore bättre med ett sparande som kunde användas under mer aktiva år. Ett rejält kapital som kan användas innan man blivit pensionär kan ju också vara en bred guldkant på tillvaron. Och kanske skulle unga till och med ges större möjligheter att skjuta upp sitt pensionssparande genom att de fick rätt att disponera sina statliga och avtalade pensionsavsättningar för t ex bostadsköp eller för att starta ett företag. Nog är det lite konstigt att redan som 20-åring tvingas spara till pensionen så att man måste låna för att få en bostad?

Staten fick ett överskott i sina betalningar på 10,2 miljarder kr under mars.  Den viktigaste förklaringen till detta var att skatteinbetalningarna var 9,2 miljarder kr större än beräknat. Under 12-månadersperioden till och med mars var överskottet i statens betalningar 144 miljarder kr. Allt detta enligt Riksgälden.

Riksgälden påpekar också att statsskuldenden 31 mars var 1 075 miljarder kr. Och det är ju riktigt och intressant. Men då finns det också anledning att påminna om att staten inte bara har en skuld utan också betydande tillgångar – både finansiella och reala. Dessutom finns det en mycket stor förmögenhet i pensionssystemet. Om hela den offentliga sektorns nettoförmögenhet beträknas, är den enligt finansdepartementet ca 20 procent av BNP och den kommer att öka till ca 24 procent av BNP, 850 miljarder, år 2010.

Att skatteinbetalningarna blev större än beräknat skulle också kunna uttryckas som att vi tvingades betala in mer skatter än nödvändigt – och mer skatt än vi får service och bidrag för. Då borde det vara en självklarhet att staten betalade tillbaka de pengar man inte behövde. I Stockholm har prescis samma sak hänt som i staten – skatteintäkterna blev större än beräknat och nödvändigt. Så har också Stockholms finansborgarråd Kristina Axén Olin i en debattartikel i SvD sagt att hon skulle vilja betala tillbaka en del till skattebetalarna. Detta är dock förbjudet enlig lag.

Man kan ju fundera på vem som kommer på tanken att stifta en lag som förbjuder en kommun att ge tillbaka skattepengar till de medborgare som i odnödan betalade in dem. Och man kan förskräckas över ett samhälle där en sådan lag kan stiftas. Men det viktigaste är nu ett snabbt initiativ för en lagändring och en återbetalning av både kommunala och statliga skattemedel som inte behövs. Så länge medborgaran är fattigare än det offentliga finns det ingen som helst anledning att fortsätta med den offentliga förmögenhetsackumulationen.

Tillhör du den nästan halva del av svenska folket som inte har någon egen förmögenhet? Förtvivla inte – du har mer pengar än du tror. Jag har tidigare skrivit mycket om de 770 miljarder kr som de statliga företagen är värda och som vi alla har en andel i. Men vi har mer pengar som politikerna har lagt beslag på och som vi inte tillåts förvalta själva.

Bloggaren Tobbo har konstaterat att Skellefteborna har en förmögenhet på 280 000 kr per invånare som kommunen förvaltar åt dem. Grattis! Jag hoppas att ni verkligen kräver att få ta hand om era pengar själva!

Här i Stockholm får vi nöja oss med knappt 4000 per person, om SCB räknat rätt – och det kan man ju aldrig vara helt säker på. Kanske borde vi i stället kräva att få del av pengarna som försäljningen av diverse köpcentra och bostadshus inbringar. Jag antar att de slantarna brinner i kommunpolitikernas fickor. När Stockholms kommunala energibolag hade sålts, använde den dåvarande socialdemokratiska majoriteten i Stockholm 3 miljarder kr till kompetensutveckling för stadens anställda. Det vore intressant att se en seriös utvärdering av hur den investeringen lönat sig.

Den som är intresserad av att se hur mycket pengar som förvaltas av hemkommunens politiker kan gå in på SCBs hemsida och titta i Årsbok för Sveriges kommuner 2008. En och annan kommer väl tyvärr att bli besviken – Göteborgare tex. Ni har en gemensam skuld på 4 184 miljoner kr. Men den jumboplatsen får ni diskutera med er älskade Göran Johansson…

SCBs årsbok om kommunerna har mycket att erbjuda för en kalenderbitare. Men sammanställningen av förmögenhetssituationen hör till det mer intressanta. Hur ofta ställs frågan i den politiska debatten om kommunpolitikerna gjort oss rika eller fattiga? Och när ska de som gjort oss rika ge tillbaka pengarna till kommuninnevånarna? Och minst lika viktigt – vad tänker de som gjort oss skuldsatta göra?

Den nya förmögenhetsstatistiken från SCB som publicerades idag visar att många svenskar blev rikare under 2006. Samtidigt ökade också svenskarnas skuldsättning generellt. Fortfarande är den dominerande bilden att svenskarna är förvånansvärt fattiga.

40 procent av svenskarna har skulder eller mindre än 19 000 kr i nettotillgångar. SCB framhåller att nästan halva befolkningen hade mindre än 25 000 kr i finansiella tillgångar. Men detta är inte en riktigt rättvisande bild av hur det ser ut med svenskarnas förmögenheter eftersom SCB då inte tar hänsyn till skulderna. Det är inte ovanligt att människor har miljonskulder på villan eller bostadsrätten och samtidigt har ett fondsparande på några tiotusen kronor. De människorna  uppfattar sig nog snarare som skuldsatta än som att de har en finansiell förmögenhet. SCBs uppgifter om finansiella tillgångar blir tämligen ointressanta när de inte ställs mot de finansiella skulderna.

Ett förklaring till de ökande förmögenheterna är naturligtvis ökande priser på bostadsrätter och villor. En förmögenhetstillväxt som nu kommer att beskattas hårdare när den ska realiseras. Fortfarande är det också så att ca 80 procent av svenskarna inte har någon nettoförmögenhet om man bortser från de reala tillgångarna som i huvudsak är egen bostad.

Att vi också kan glädja oss åt att antalet miljonärer har ökat beror i hög grad på prisuppgången på bostäder. Medaljens baksida är att man numera som miljonär inte har råd att med egna pengar köpa en etta i Stockholms innerstad.

Mats Odell har på regeringens vägnar nu avslutat försäljningen av V&S på ett till synes framgångsrikt sätt. Priset överträffade högt ställda förväntningar och ännu har ingen kommit på att kritisera finansmarknadsministern för att priset blev för högt. Det främsta beviset för att affären måste betraktas som en succé för regeringen är att Thomas Östros avstått från att kommentera det – i stället skickades en intet ont anande vice ordförande i näringsutskottet ut på detta kamikazeuppdrag.

Nu väntar jag bara på min andel av pengarna. Lite drygt 6000 kr kan kanske inte tyckas vara så mycket att bråka om – men tillsammans med de andra försäljningsintäkterna kan det ju ändå bli en hygglig slant. Och en för en tvåbarnsfamilj är det ju faktiskt fråga om närmare 25 000 kr – och det är ju inte så dumt.

Regeringen vill använda pengarna för att amortera på statsskulden, vilket ska ge närmare 2 miljarder kr per år i minskade räntekostnader för staten. Och det låter ju sparsamt och förståndigt. Men minskat med de tidigare aktieutdelningarna från V&S blir skillnaden en dryg miljard. Detta i en statsbudget med inkomster på ca 870 miljarder kr och ett beräknat överskott på ca 90 miljarder kr. Att kasta in ytterligare en miljard i löpande överskott där, lär inte medföra några påtagliga förbättringar för svenska folket som nu förlorat sitt kära Absolut. Ut med intäkterna till oss som ägde V&S i stället! I våra budgetar skulle pengarna kunna göra skillnad. Den offentliga sektorn har en nettoförmögenhet som är ca 20 procent av BNP – samtidig är ca 40 procent av alla svenskar helt utan egen ekonomisk buffert.