”Dela ut Vin&Sprit till svenska folket”  är topprubriken på ekonominyheterna.se i dag. Det känns skönt att få skriva: Precis vad jag alltid sagt!

Men jag tror inte Mats Odell delar min glädje. Försäljningen av Vin&Sprit var den självklara privatiseringen, Odells paradexempel när Östros gnällde om ”utförsäljningarna”.

- Ska staten ägna sig åt vodkatillverkning eller åt att driva åldersdomshem, kunde finansmarknadsministern säga, och le det leende som bara den kan som vet att svaret är självklart. Och naturligtvis är det rätt att staten gör sig av med Vin&Sprit. Felet är inte att utan hur!

Hela den slutna försäljningsprocessen gör att Mats Odell kommer att få varje ekonomijournalist med självaktning på sig. Detta är naturligtvis Affären med stort A som utmanar varje hederlig journalists ambition att granska. Och hur affären än avslutas kunde den naturligtvis ha avslutats bättre – för skattebetalarna, för Vin&Sprit, för statskassan och för  Sverige.

Det är obegripligt att Vin&Sprit inte delades ut till oss som ägde det. Då hade vi fått försöka sälja våra andelar själva. Och själva ta ansvar för det pris vi fick. Nu få vi skylla på Odell i stället…

I en krönika i Expressen om den amerikanska finanskrisen skriver Ulf Nilson att han förlorat miljoner på börsfallet. Han avslutar dock med att vi inte behöver gråta för honom, eftersom han inte sålt några aktier och därför inte heller ännu behövt ta några förluster. Kanske har Ulf Nilson varit utomlands så mycket att han glömt den kungliga svenska avundsjukan.

Själv har jag aldrig hört någon sörja över andras kapitalförluster. Däremot ofta motsatsen tyvärr: ett lite skadeglatt konstaterande att det är tur att man inte har något börskapital att oroa sig över. Men inget kunde vara felaktigare.

De som inte tror att de har någon egen förmögenhet och därför nöjer sig med att glädja sig åt andras förluster befinner sig faktiskt i den sämsta av världar; inga egna pengar, men ändå förlorar de på börsnedgången.

Vi är ju alla delägare i statens stora företagskonglomerat som för ett år sedan var värt ca 770 miljarder kr. Hur mycket pengar vi har förlorat på detta innehav under det senaste året har staten ännu inte talat om för oss. Men Dagens Industri har räknat ut att bara på det innehav som nu står på statens säljlista har vi förlorat 40 miljarder kr. Det blir 4 444 kr per svensk – nästan 18 000 kr för en tvåbarnsfamilj. Om vi har förlorat lika mycket på de företag som inte står på försäljningslistan är förlusten 121 miljarder kr – över 50 000 kr för en tvåbarnsfamilj.

Och till skillnad från den kloke Ulf Nilson kan vi inte behålla våra aktier utan tar en del av förlusten direkt.  

LO-ekonomerna publicerade i början av februari ett ekonomiskt manifest. Detta är något som jag missat fram till nu, men jag får ursäkta mig med att jag inte varit ensam om detta. Manifestet har inte orsakat någon chockvåg i den ekonomiska debatten. Det finns dock en passus som är värd att kommentera på denna blogg.

LO-ekonomerna skriver: ”Den ojämna fördelning av kapitalinkomster som följer av ojämn fördelning av sparande och förmögenheter, motverkas av ett omfattande kollektivt sparande i statliga eller kollektivavtalade trygghetssystem.”

Men LO-ekonomerna skriver ingenting om att det kollektiva sparandet i statliga och kollektivavtalade system har gett oss just den ojämna förmögenhetsfördelningen. LO kanske inte ser den ojämna förmögenhetsfördelningen som ett problem. Men det gör jag.

Vi har i Sverige en förmögenhetsfördelning som är ojämnare än till och med den i USA, det land som LO ofta tar som ett exempel på höjden av orättvisa. Nästan hälften av alla svenskar saknar helt en nettoförmögenhet. Att, som LO gör, anse att detta motverkas av statliga trygghetssystem är minst sagt märkligt. För alla de familjer som helt saknar en egen ekonomisk buffert är det sannolikt en klen tröst att de får en liten statlig pension när de fyllt 65 år.

Visst behövs det ett offentligt trygghetssystem som ger alla människor en rimlig materiell standard om och när de inte kan försörja sig själva. Men om man tror att ett sådant system kan kompensera för tryggheten att ha en egen ekonomisk buffert vet man inte mycket om hur människor har det.

Skatter och arbetsgivaravgifter till kollektivavtalade system gör det omöjligt för stora grupper av svenskar att spara ihop till en egen ekonomisk trygghet. LO kanske gillar ett sådant system. Jag gör det definitivt inte. Och jag har inte uppfattat det som att jag är ensam om detta.  

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter