Enligt Riksgäldens senaste prognos kommer statens budgetöverskott i år att bli 101 miljarder kr. Per svensk är det 11000 kr. En vanlig tvåbarnsfamilj betalar alltså in närmare 50000 kr i skatt som staten inte behöver för sina utgifter. Enligt Riksgälden används pengarna för att amortera på statsskulden som – också enligt Riksgälden – minskar till 1 069 miljarder kronor i slutet av 2008 och 1 009 miljarder i slutet av 2009.  Men då  är det viktigt att vara medveten om att den statsskuld det refereras till är bruttoskulden, dvs statens skuld utan hänsyn till statens tillgångar.

När man tar hänsyn till statens finansiella tillgångar har staten inte en skuld utan en nettoförmögenhet. Detta till skillnad från 40 procetn av svenskarna som har en nettoskuld. Kanske skulle det ha varit bättre för alla dessa hushåll att själva få behålla sina pengar i stället för att vara med och bygga upp en jätteförmögenhet åt staten.

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter

SvD Näringsliv rapporterar idag om EUs fortsatta motoffensiv mot utländska statliga fonder. Utlandet är i det här fallet länder utanför EU.

”Vi kan inte tillåta icke-europeiska fonder att köpa in sig i Europa med dunkla politiska motiv”, sade José Manuel Barosso i ett anförande igår. Bakgrunden är att statliga fonder i oljeländer och i Asiens exportekonomier använder sina stora innehav av utländsk valuta till investeringar i Europas och USAs näringsliv. Under de senaste åren har allt fler politiker i västvärlden reagerat mot dessa investeringar. Reaktionerna har nästan alltid varit på temat att man inte kan lite på fondernas hemländer. Eller som EU-kommissionens ordförande uttryckte det: ”Vi känner oro för att dessa satsningar kanske inte görs av rent kommersiella skäl.”

Först bör man kanske konstatera att motståndet i EU och USA mot dessa investeringar inte heller grundas på kommersiella skäl. När Kina kratsade kastanjerna ur elden åt amerikanska finansinstitut som förlorat på sub-prime lån var invändningarna lågmälda.  Västvärlden reaktion luktar rätt mycket av gammalt kolonialtänkande: Det är vi som ska köpa upp dem – inte de som ska köpa upp oss. Men nu är det faktiskt så att ”vi” glatt har köpt olja från Ryssland och arabvärlden och köpt billiga industriprodukter från Kina och andra asiatiska låglöneländer. Om vi bekänner oss till marknadsekonomins principer får vi då också acceptera att dessa länder använder de pengar vi betalat med för att köpa det de vill ha. Och uppenbarligen vill de hellre ha företag än varor.

När detta är konstaterat  bör det väl också tilläggas att  den uppkomna situationen inte är helt oproblematisk för Europa och USA. Tanken på att Ryssland äger gas- oljekranarna till de europeiska hushållen är åtminstone för mig inte tilltalande. Och jag förstår de amerikanska politiker som inte vill att intressen i arabvärlden ska ska äga och kontollera amerikanska hamnar.

Frågan är då hur problemet ska tacklas. I västvärlden har politikersvaret varit det gamla vanliga: regleringar. Inte bara EU utan också IMF och OECD arbetar med uppförandekoder och konventioner för att kontrollera och påverka investeringarna från de statliga fonderna. Sannolikheten för att dessa koder och konventioner verkligen blir effektiva är väl inte större i det här fallet än när det gäller allt annat statligt regleringsarbete. Däremot kommer det säkert att generera en hel del extraarbete och ineffektivitet. Dessutom är naturligtvis risken stor att de länder som regleringarna riktas emot kommer att svara på något sätt. För alla oss som är övertygade om att minskade hinder för internationell handel och internationella investeringar varit av godo för mänskligheten, är detta inget tilltalande framtidsscenario.

Kanska skulle Europa och USA i stället se det som händer som en utmaning mot sina ekonomiska system och därför satsa på att visa marknadsekonomins överlägsenhet över statsdirigism och statliga fonder. Låt de ”utländska” statliga fonderna investera i västvärdens företag. Om investeringarna inte är kommersiellt motiverade kommer de att misslyckas och statsfonderna kommer att förlora sin pengar. Visst måste vitala säkerhetsintressen bevakas – men det gäller ju alla investeringar och ägare, vare sig de kommer från intressen inom eller utanför västvärlden.

Under många år har Europas och USAs konsumenter fått billiga konsumtionsvaror och bensin till sina bilar utan att behöva betala för det med motsvarande reala värden. Nu knackar fordringsägarna på dörren och då måste vi öppna om vi ska vara trogna våra ekonomiska system. Vi måste också fundera på hur vi kan öka effektiviteten i våra egna ekonomier så att vi inte blir ännu mer beroende av fordringsägarna. Men det är något helt annat än att försöka stoppa den oönskade gästen i tamburen.

Bloggar via intressant.se om Internationellt, Mediadebatt

”Att fler ska få kapitalinkomster förstår jag inte poängen med. Varför inte sträva efter att lönenivåerna höjs på bekostnad av kapitalinkomsterna?” Det skriver signaturen jag i en kommentar till inlägget Kapitalister, förenen eder!.

Det finns ett enkelt svar på den ovanstående frågan. Om lönenivåerna höjs på bekostnad av kapitalinkomsterna kommer inte kapitalägarna att satsa sitt kapital där detta sker. Och då blir det inga löner heller. Om man är mer intresserad av att människor ska få höga inkomster än av socialistisk kamp är det därför nödvändigt att fler människor också får kapitalinkomster.

Kanske är det den svenska politikens fixering vid fördelningspolitik som har skapat föreställningen att det inte finns något samband mellan var pengar kommer ifrån och hur de kan användas. I sin mest extrema form diskuteras fördelningsfrågor som om alla pengar tillhör staten, som sedan fritt kan fördela dem.

I samma anda hör jag ibland människor säga att det inte har någon betydelse om staten eller medborgarna är rika – om staten blir fattigare får man bara själv betala mer… Just det! Det är det som är poängen!

Det är skillnad på pengar och pengar. Pengar som man själv bestämmer över och själv kan betala med är bättre än pengar som någon annan bestämmer över. När man själv betalar gör man det bara för sådant man själv vill ha. När staten betalar kan man inte själv bestämma vad man vill ha.

På liknande sätt förhåller det sig med lön eller kapitalinkomster. Man bestämmer över sitt kapital och de pengar det avkastar, men man bestämmer inte själv över sin anställning – det gör ytterst arbetsgivaren, och arbetsgivarens uppdrag är att ge kapitalägarna avkastning på det kapital de satsat. Om det inte var så skulle man inte som kapitalägare få bestämma över sitt kapital och den avkastning det ger.

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter

På DN kultur skriver Robert Weil att: ”Det är dags för oss kapitalister att förena oss och finna former för ett större samhällsansvar.” Och visst har han rätt i att det vore bra med ett större samhällsansvar. Men frågan är om problemet är att så få kapitalister tar ansvar, eller om det är att det finns så få kapitalister.

Visst finns det girigbukar som bara vakar över sitt kapital. Men flertalet kapitalister använder nog sina pengar i samhällets tjänst – en del genom att stödja konst och kultur, andra genom att stödja forskning och åter andra genom att utveckla företag som ger oss de varor och tjänster vi behöver.

Helt klart behövs det dock fler människor som kan hjälpa till att ta ansvar för allt som stat och kommuner missköter och som inte heller kan finansieras direkt via marknaden. Både forskning och kultur är beroende av frivilliga bidrag. Det gäller för övrigt också många enskilda människor som det offentliga inte ger ett värdigt liv.

Men om samhället i högre grad ska byggas på frivilliga insatser är det nödvändigt att det blir fler som har möjlighet att ge. Att bygga ett samhälle på en liten elits välvillighet tror jag inte är tilltalande för den stora majoritet som skulle bli beroende.

Det går inte att upprätthålla förtroendet för marknadsekonomin genom att en elit i upplyst egenintresse ökar sitt samhällsengagemang och sin givmildhet. Det kan bara ske genom att större grupper än för närvarande får del av kapitalinkomster genom ett eget ägande. Det kan kanske Robert Weil också hjälpa till med. Men det krävs dessutom en annan ekonomisk politik med ett skattetryck som gör det möjligt för fler att sälla sig till kapitalisternas skara.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt

”Trots förväntningar om sämre tider fortsätter börsbolagen att vräka ut pengar över sina aktieägare.” Så inleder TT ett telegram om utdelningar i dag.  Man riktigt ser guldregnet över ägarna. Lite längre ned i telegrammet framgår att miljardregnet motsvarar en direktavkastning på 4,5 %. Detta är något under den högsta räntan som en banksparare för närvarande kan få.

Det finns all anledning att applådera att börsbolagens ledningar lärt sig att de måste ge utdelning för att aktieägare långsiktigt ska vara intresserade av deras bolag. Och att som TT gör ställa utdelningarna i motsats till investeringsbehov och rationaliseringar är märkligt. Naturligtvis ska en ordentlig del av vinsterna ut till ägarna så att de själva får bestämma vilka bolag som ska få del av deras investeringar. Och att ställa Ericsson vid skampålen för att företaget delar ut 8 miljarder kr samtidigt som 4000 anställda rationaliseras bort är omotiverat. Inte kan väl TT tro att aktieägarna skulle vara beredda att avstå från avkastning på sitt kapital för att företaget ska ha mer personal än vad som behövs?

TT frågar om börsbolagen drabbats av hybris och delar ut för mycket av sina pengar. Det är en minst sagt förvånande fråga. Pengarna är faktiskt aktieägarnas. Det är i stället den företagsledning som inte delar ut ägarnas pengar som man bör anklaga för hybris.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Svenskarnas förmögenheter

På Aftonbladets kultursida har Naomi Klein skrivit en mångordig artikel om ägarsamhällets uppgång och fall. Hon kunde uttryckt sig mer kortfattat: Det är dåligt att människor blir rika för då kommer de inte längre att bekämpa rikedom.

Naomi Klein vill permanenta klasskampen. En politik som gör människor till ägare är dålig därför att de då blir mindre intresserade av klasskamp. Jag kan förstå hennes logik om jag ser den från hennes ståndpunkt. Marknaden för hennes författarskap är ju människor som fortfarande tror på klasskamp. Men när jag ser Kleins logik från min egen ståndpunkt – och från den ståndpunkt som flertalet svenskar intar – framstår hennes logik som cynisk och hänsynslös.

Naomi Klein vill förmena männsikor möjligheten att äga sina hem, att ha ett eget sparkapital och att ha pensioner som de själva kan styra över. Hon vill det därför att hon fruktar att de då överger den politiska syn som hon själv bygger sitt författarskap och sina inkomster på. Men hon lämnar frågan varför det är fel att människor äger obesvarad. I sin artikel pekar hon på att en del av de männsikor som blivit ägare också förlorat sina pengar. Men det kan väl ändå inte vara ett ett rimligt argument mot ägande? Det är som att säga att kärlek mellan männsikor är av ondo för att den kan upphöra. Tyvärr hör det till mänsklighetens existentiella villkor att när man har något så kan man också förlora det. Den insikten kan man naturligtvis bygga sin livssyn på om man själv vill. Men som politiskt och samhälleligt projekt skulle det inneburit att vi fortfarande gått omkring i djurhudar.

Naomi Klein bygger sin artikel på förhållanden i USA och England där det tidvis har bedrivits en politik för att skapa ett ägarsamhälle. Den politiken kan säkert kritiseras i vissa avseenden när det gäller genomförandet. Jag tycker inte heller att människor ska lockas in i investeringar som har högre risker än de klarar av. Men det är någonting annat än att kritisera själva målet. I Sverige har ägarsamhället aldrig varit något politiskt mål. Det har lett till att fyra av tio svenskar helt saknar sparpengar. Och om man bortser från värdet av egen bostad saknar åtta av tio svenskar en egen nettoförmögenhet. Vad är det för bra med det? Den genomsnittlige engelsmannen är fyra gånger så rik som den genomsnittlige svensken. Är det dåligt för engelsmannen? Och den politik som bekämpat ett ägarsamhälle i Sverige har gett oss en förmögenhetsfördelning som är ojämnare än den i USA. Men så har också Naomi Klein blivit populär i Sverige.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Svenskarnas förmögenheter

I dagens SvD skriver Elise Claeson en insiktsfull krönika om den lilla världens värden.  Den lilla värld som vi ännu tillåts  att bestämma över själva – eller tillsammans med våra nära. Men en värld som politiker hela tiden försöker knapra allt större bitar av.

När bidrag och skatter är höga blir valet hur mycket man vill arbeta något som också staten lägger sig i. När sjukersättningen är hög blir valet att skaffa en egen försäkring något som staten har synpunkter på. När föräldrarförsäkringen är hög är valet vem ska vara hemma med barnen inte längre en familjeangelägenhet utan en fråga för riksdagen.

Svenskarna  betalade höga skatter för att få trygghet, men de fick otryggheten att inte själva få bestämma över sina egna liv och sina egna angelägenheter.  Folkkapitalism handlar om var makten över samhällets kapital ska ligga  – hos hushållen eller hos staten.  Men ytterst handlar det om vår rätt att bestämma över våra egna liv.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Svenskarnas förmögenheter

Sälj statliga bolag som en PPM-fond

Införd i Dagens Industri 2008-02-05

I spåret av börsturbulensen höjs nu allt fler varnande röster för att regeringen ska skjuta upp sina privatiseringsplaner. Men det är inte timingen utan metoden det är fel på.
Hitills har finansmarknadsministern efter ett och ett halvt års startsträcka sålt företagstillgångar för 18 miljarder kr. Under de senaste åren har statens företagsimperium varje år ökat i värde mer än dubbelt så mycket som de 50 miljarder kr per år, som regeringen planerar att sälja företag för.

Om statens företagsimperium vid nästa val inte ska vara ännu större än det regeringen tog över efter socialdemokraterna, måste den göra sig av med statliga företag för ca 180 miljarder kr per år under de kommande tre åren. Detta om de statliga företagen utvecklas lika bra de kommande tre åren som de tre senaste – och det är väl en rimlig ambition för regeringen. Försäljningar i den storleksordningen känns inte helt realistiskt – och med nuvarande osäkerhet på finansmarknaderna inte heller alldeles klokt.
Men det finns alternativ till att osäkra försäljningar eller ett ständigt större företagskonglomerat.

Staten kan i stället för att sälja företag dela ut aktier i företagen till det svenska folket. Ett mer försiktigt alternativ är att dela ut de statliga företagen via pensionssystemet.
Om de bolag som staten vill sälja läggs i en statlig fond, kan sedan andelar i denna fond fördelas ut på PPM-konton. Dessa nya fondandelar kan sedan köpas och säljas på samma sätt som vanliga fondandelar i premiepensionssystemet. Om allmänheten inte har förtroende för de statliga företagen kommer fler fondandelar att säljas än köpas och fondförvaltaren tvingas avyttra en del av de statliga företagen på marknaden. På det sättet blir det svenska folket själva ansvariga för försäljningen av de tidigare statliga bolagen.

En utskiftning via pensionssystemet skulle också lösa problemen med ägarkontrollen över företagen. Så länge aktierna i de tidigare statliga bolagen förvaltas av fonden kommer den också att utöva rösträtten för dessa och därigenom också ägarkontrollen. I takt med att aktier säljs ut kommer ägarkontrollen att föras över till andra aktörer. Om staten vill sprida ägarkontrollen till fler händer kan den bilda ett par fonder för ändamålet.
En nackdel med att skifta ut de statliga företagen via pensionssystemet är att det inte påverkar förmögenhetsställningen direkt för svenskarna. Men den nackdelen skulle kunna mildras genom att göra tillgångarna i PPM-fonderna belåningsbara för vissa ändamål, t ex för investeringar i eget företag eller köp av egen bostad. En sådan belåningsmöjlighet har med framgång testats utomlands.

Om det ska bli fart på privatiseringarna måste regeringen pröva fler olika vägar, annars kommer den statliga företagssektorn bara fortsätta att växa. Det kan möjligen glädja en och annan politiker och statlig tjänsteman som får känna sig som storföretagare. Men resten av svenska folket skulle vara mer betjänt av att få del av den statliga förmögenhetsbildningen.

Dick Kling, ekonom på Timbro och författare till boken Radhusproletärer och ombudskapitalister.

Pragmatiske Östros

I lördagens DN intervjuas socialdemokraternas nyutnämnde ekonomiske talesman Thomas Östros. På frågan varför socialdemokraterna kunde privatisera företag för 100 miljarder kr svarar Östros, som varit en ihärdig kritiker av regeringens privatiseringar, att man måste vara väldigt pragmatisk och inte fastna i en ideologiskt bestämd ståndpunkt.

Jag trodde i min enfald att politikers uppgift var att ha en ideologiskt bestämd ståndpunkt så att man visste vad man röstade på. Och frågan om det är staten eller enskilda människor som ska äga och driva företag var faktiskt 1900-talets stora ideologiska fråga. Att kommunistblocket upplöstes till följd av att statligt företagande inte fungerade var väl ändå inte bara ett pragmatiskt beslut utan mer en ideologisk kapitulation…

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Statliga företag