Enligt dagens DI har regeringen planer på att genom förhandlingar med Investor och EQT säkra ett fortsatt inflytande i Vin&Sprit. Alla som försökt att både äta och ha kvar en kaka vet att det slutar med en hög smulor. Men Mats Odell är inte mannen som låter sig slås ner av tidigare erfarenheter.

Kanske har den nuvarande osäkerheten på finansmarknaderna sänkt det förväntade försäljningspriset på V&S och gett finansmarknadsministern kalla fötter. Redan har röster höjts i media om att försäljningen av V&S är en dålig affär i rådande marknadsläge. Och som åskådare kan man ju alltid hävda att en affär borde ha varit bättre.  Men för regeringen är det inte välkommet att få Östros i håret för att man slumpat bort den svenska vodkan – bättre då att tillsammans med Investor och EQT med rök och speglar dölja det slutgiltiga utfallet av affären.

Men hallå! Vad var idén med försäljningar av de statliga företagen? Var inte det att staten skulle gå ur rollen som företagsägare, få in pengar till skattebetalarna och låta företagen utvecklas med privata ägare? Varför då krångla till det? Sälj till den som bjuder högst och dela ut pengarna till svenska folket. Om regeringen verkligen ska lyckas göra sig av med de statliga företagen måste man också förklara att man inte vet värdet på något förrän man sålt det. Det vet om inte annat alla bostadsrättsägare som nu säljer sina lägenheter…

Bloggar via intressant.se om Privatisering och återföring, Statliga företag, Svenskarnas förmögenheter

I veckans nummer av VA skriver Mats Qviberg ett öppet brev till Mats Odell. Förutom underhållningsvärdet är brevet högst tänkvärt. Mats Q väntar på sina pengar från försäljningarna av våra statliga företag, och det är han säkert inte ensam om. Väntan är befogad med tanke på att statens kassakista redan är sprängfylld av förra årets budgetöverskott på 100 miljarder kr.

Över alla alliansregeringar vilar överenskommelsens förbannelse. När fyra partier ska regera tillsammans blir beslutsfattandet med nödvändighet tungt, om det också ska vara något sånär demokratiskt förankrat. Det medför att när en överenskommelse väl ingåtts är obenägenheten att bryta upp den stor, även om de yttre förutsättningarna för överenskommelsen ändras. Allianspartierna bestämde i Bankerydsöverenskommelsen att de – om de fick regeringsmakten – skulle sälja statliga företag för ca 50 miljarder kr per år och använda pengarna för att amortera på statsskulden. Detta upplevdes säkert då som ett genidrag.

De borgerliga partierna, med frustrerande minnen av tidigare problem med statsfinanserna, hade året före valet all anledning att visa att de var fast beslutna att visa budgetdisciplin. Dessutom var ju amorteringar av statsskulden ett enkelt sätt att uppnå enighet om vad pengarna skulle användas till. I stället för att tvingas förhandla om olika angelägna utgifter kunde man enas om att inget parti skulle få sina speciella önskemål tillgodosedda. Det man glömde var att det också innebar att inga väljare skulle få sina önskemål tillgodosedda.

Nu visar budgeten stabila rekordöverskott, men Bankerydsöverenskommelsen ligger fast och staten fortsätter att bygga upp en jättelik nettoförmögenhet. Enligt prognoserna kommer den att vara hisnande 850 miljarder kr år 2010. Samtidigt lägger sig allt fler borgerliga kärnväljare på soffan för att visa sitt missnöje med att skattesänkningarna inte motsvarat förhoppningarna.

Alliansen sätter en ära i att göra exakt det man kommit överens om och lovat väljarna före valet. Men väljarna valde politiker och inte en byråkrati som skulle genomföra ett program ristat i sten. Hur många skattebetalare skulle vara emot en skattesänkning, eller pengar från företagsförsäljningar, för att detta skulle strida mot Bankerydsöverenskommelsen? Regeringen har lyckats göra ett politiskt problem av att man har tillgångar som man inte behöver. Sättet att lösa det är att omförhandla Bankerydsöverenskommelsen om de statliga företagen. Och det finns många metoder för att dela ut pengar till skattebetalarna utan att späda på inflationen. Några tips: sätt in pengar på konton som är spärrade till nästa lågkonjunktur, dela ut optioner i de statliga företagen som kan lösas in längre fram, dela ut företagen via PPM-systemet. Hör av er så utvecklar jag gärna detta!

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Privatisering och återföring, Statliga företag, Svenskarnas förmögenheter

Finansmarknadsminister Mats Odell har enligt DN föreslagit att personer under 34 år ska få möjlighet till skatteavdrag för bosparande med upp till ett halvt basbelopp. I dagsläget skulle det innebära en skatterabatt på ca 6000 kr per år. På ledarplats idag kritiserar DN med alla rätt förslaget – problemen på den svenska bostadsmarknaden löses inte med en skatterabatt till unga människor.

Vad man än tycker om Mats Odells förslag är han dock inne på ett tänkande som är intressant. Människor behöver bättre möjligheter att själva bygga upp en förmögenhet. Det gäller naturligtvis inte bara yngre personer och det behövs inte heller bara för att kunna köpa en bostad. Det kanske inte ens är rätt metod att ge ett skatteavdrag för sparande. Men ändå – att göra det ekonomiskt möjligt för människor att spara ihop ett litet kapital är kanske en av de viktigaste åtgärderna regeringen kan göra för att människor själva ska få ett större inflytande över sina liv. För Alliansen skulle det dessutom ha den stora fördelen att ändra attityder och politiskt klimat i Sverige. Som Timbro visat nyligen i en enkätundersökning behövs det inget jättebelopp på banken för att människor ska bli mer benägna att lita till sig själva och mindre benägna att lita på statens hjälpande hand. Och det är väl det Allianspartierna vill?

Den öländske bloggaren Kurt Lundgren har räknat ut att han vid 65 års ålder skulle haft en privat förmögenhet på 18 miljoner kr om han under sitt yrkesverksamma liv fått investera sina ATP-avgifter i Investor. Nu får han i stället 11 000 kr i månaden av ATP-systemet! Det är snarare mot detta område Mats Odell bör rikta blicken, än mot skatterabatter till yngre.

Minska den kollektiva kapitalbildningen och skapa därigenom utrymme för en ökad privat kapitalbildning. Här sitter ju dessutom finansmarknadsministern själv med en nyckel i handen. Dela ut de statliga företagen till svenskarna i stället för att sälja dem. Det är våra företag och våra pengar. Det statliga budgetöverskottet är rekordhögt och statens finansiella nettoförmögenhet ökar snabbt och kommer om ett par år (2010 enligt regeringens prognoser) att vara 850 miljarder kr per år. Det svenskarna behöver är inte ytterligare en selektiv och villkorad skatterabatt utan rätten att själva få disponera sin egen andel av den statliga förmögenheten.

Bloggar via intressant.se om Privatisering och återföring, Statliga företag, Svenskarnas förmögenheter

I en kommentar till Timbros  undersökning av hur en slant på banken förändrar människors attityder tipsar Sara Lomberg i SvD om bloggen ”Stormrik”, där en ung ingenjörs färd mot sin första miljon innan han fyller 30 år kan följas.  Själv skriver han om sitt mål:  ”Om allt går som planerat så ska jag nått mitt långsiktiga mål på en miljon riksdaler, ca år 2015, alltså om 8 år. Om jag följer planen på att regelbundet investera 7 000 kr i aktier/fonder varje månad med en snitt årlig avkastning på 10%, så kommer jag lyckas. Det är så att jag kan känna doften av miljonen framför mig, känner redan doften av frihet, att inte längre behöva sitta fast i ekorrhjulet.”

Hur mycket den ekonomiska politiken än ändras blir man inte miljonär om man inte själv vill det. Många som reagerat på Timbroundersökningen om att man blir lyckligare av att ha 100 000 på banken håller med, men invänder att det är ett fullständigt omöjligt mål för dem. Och så är det säkert, om de inte tycker att målet  är tillräckligt viktigt för att de ska ändra sitt eget liv.

Nånannanismen är utbredd i Sverige och ansvaret för att man själv ska bli rik läggs gärna på någon annan – skatterna måste sänkas, lönen höjas, banken erbjuda bättre sparalternativ. Men inget av detta räcker om inte den egna viljan finns.  Och det är ett genuint problem att så många i Sverige så gärna ser sig som offer för yttre omständigheter.  Folkkapitalism handlar om att förbättra förutsättningarna för egen förmögenhetsuppbyggnad, det handlar om att politiskt styra om förmögenhetsbildningen från staten till hushållen. Men det handlar också i mycket hög grad om att människor själva måste ta ett större ansvar för sina liv och sin egen ekonomiska trygghet!

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter

I morse presenterade vi på Timbro en undersökning, genomförd av United Minds, som visar vad som händer med människors attityder när de har en slant på banken. Två jämförbara grupper som enbart skiljde sig åt genom att den ena hade snabb tillgång till 20 000 kr och den andra snabb tillgång till 100 000 kr jämfördes i en mängd avseenden.  I samtliga avseenden visade  det sig att människor med 100 000 i högre grad  bryr sig om sina närstående, satsar på egen utbildning, är givmildare, mer företagsamma, mer måna om sin hälsa, mer jämställda, mindre oroliga och mer benägna att säga ifrån när det inte passar. Föga förvånande kanske en och annan tycker, men faktum är att det är första gången den här typen av attitydpåverkan av att ha pengar har mätts.  Dessutom går resultaten på tvärs mot en ganska vanlig vulgäruppfattning att rika människor blir snålare, mer egoistiska och oroligt sitter och ruvar på sina rikedomar. Läs hela undersökningen som ligger på Timbros hemsida!

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter

På Aftonbladets hemsida kan du under rubriken ”9 dagar kvar till lön…” få tips på mat du har råd att äta. Recepten är faktiskt riktigt justa, och jag gillar både stekt strömming och lasagne. Men hur juste är det att vi som bor i ett av världens rikaste länder inte får behålla mer av våra löner än att vi 9 dagar innan nästa lön måste gå över till budgetkäk? Förra året tog staten in 107 miljarder kr mer i skatt än man behövde för utgifterna. Om vi i stället hade fått behålla de pengarna själva hade vi alla haft en buffert på 12 000 kr för att klara oss fram till nästa lön. Då hade vi kunnat kosta på oss en biff även i slutet av månaden…

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter

P J Anders Linder har på sin blogg uppmärksammat en artikel av David Brooks i The New York Times som lyfter fram förnyelsetendendenser i republikanernas ekonomiska politik.

Globaliseringen har medfört stora vinster för amerikansk ekonomi, men samtidigt är det uppenbart att stora löntagargrupper och delar av medelklassen bara fått en begränsad del av dessa vinster samtidigt som de fått bära stora kostnader för den. Globaliseringen förser världen med billiga varor men innebär också en press på löner och sysselsättning.

De nu aktuella problemen i USA driver fram en ny inriktning av den ekonomiska politiken. Reaganårens supply-side economics med sin betoning på skattesänkningar, avregleringar, privata initiativ och en mindre stat bröt den tidens ekonomiska stagnation och gav en enorm tillväxt i den amerikanska ekonomin. Men arvet efter Reagan har förvaltats dåligt av president Bush, vars ”compassionate conservatism” och kamp mot den internationella terrorismen har drivit upp de offentliga utgifterna och fört republikanerna långt bort från deras tidigare ekonomiska tänkande.

Nu sker en omorientering av republikanernas ekonomisk politik som ska ge också löntagare och medelklass bättre förutsättingar att vinna på globaliseringen. I sin artikel beskriver David Brooks regeringens roll som att vara en slags Vince Lombardi, den legendariska American football coachen, en tränare som kan föra det amerikanska laget till seger i den globala konkurrensen. Och på samma sätt som i sport är det fråga om att ge spelarna, det amerikanska folket, bättre förutsättningar att klara spelet. Konkreta förslag är satsningar på utbildning, forskning, omställning på arbetsmarknaden och bättre kostnadskontroll i den offentliga verksamheten – främst inom sjukvården.

Republikanernas ekonomiska politik utformas naturligtvis med hänsyn till de specifika förutsättningarna i USA. Men själva grundansatsen borde vara högst relevant även för Sverige. Som ett litet land påverkas vi kanske ännu mer av globaliseringen än det något mer hemmamarknadsorienterade USA. Och hur många svenskar som kan bli vinnare på globaliseringen beror på hur den ekonomiska politiken utformas. Antingen inriktas den på att ge oss själva resurser att klara en omställning till de nya förutsättningaran som gäller, eller också inriktas den på att att staten ska ha resurser att mildra effekterna av omställningnen.

Är vi mest betjänta av staten som coach eller som en omhändertagande dagisfröken? Vill vi ha egna resurser att bygga upp ett sparkapital så att vi kan vidarutbilda oss, starta företag och flytta dit jobben finns? Eller vill vi att staten ska behålla pengarna och ge oss en slant eller ett nystartjobb om vi blir arbetslösa? Oavsett vad vi gillar kan vi vara övertygade om att om vi vill bli ett vinnande fotbollslag, så behöver vi en Svennis.

Bloggar via intressant.se om Internationellt, Mediadebatt

I torsdags presenterade indiska Tata Motors sin omtalade folkbil, världens billigaste bil. Den kommer att kosta motsvarande 16 000 kronor. Målgruppen är Indiens snabbt växande medelklass.  Men en stor del av Sveriges medelklass får avstå från den – även om den kommer hit. Mellan 40 och 50 procent av svenskarna har en nettoförmögenhet som är mindre än vad bilen kostar. Men den går kanske att få på avbetalning…

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter

I DN ger privatekonomerna Annika Creutzer och Ingela Gabrielsson råd om hur man lyckas med privatekonomin i år. Många klokskaper och också några kul råd, som att gå över till lågbeskattade cigarrer och att använda sparpengarna till något roligt ibland. Mest upplyftande var dock att ingen av damerna tjatade om pensionssparande.

En titt på några hemsidor för de stora aktörerna på finansmarknaden visar att de har en del att lära av sina privatekonomer. Här är det inte fråga om att bli en vinnare 2008, utan det viktiga är att bli en glad pensionär.

SEB toppar sin hemsida med rubriken: ”After work – pension att se fram emot.” Och fortsätter med: ”Du som är mitt i arbetslivet har mycket att se fram emot. Inte minst den dag då jobbet är över och du äntligen själv får bestämma över din tid.” Handelsbankens huvudnyhet är: ”Se över dina PPM-fonder – nu har nya pengar satts in på ditt premiepensionskonto. Vi har både smarta och spännande fonder du kan välja bland.” Nordea uppmanar: ”Placera dina pensionspengar idag” och fortsätter sin kampanj med överstrukna bilar och resväskor för att även den mest verklighetsförnekande slösaren ska fås att förstå vilken kärv framtid som väntar. Avanza fortsätter sitt taxtema och lockar med kapitalförsäkringar som gör att man slipper kapitalvinstskatten (men i gengäld drabbas av avkastningsskatt och uteblivna kvittningsmöjligheter). Budskapen är tydliga: spara för ålderdomen och för att undgå skatt. Hur kul är det?

Det är naturligtvis upp till varje människa att själv bestämma om man vill spara och varför. Eller det borde vara det, men så är det inte. En majoritet av de svenska hushållen har inget sparande av den enkla anledningen att de inte anser sig ha några marginaler för detta. Skatter och arbetsgivaravgifter tar så stor del av inkomsterna att det inte blir något över för eget sparande. I stället tvingas hushållen till ett kollektivt sparande i avtalspensioner och statligt pensionssparande. Pengar som de har ett eget placeringsansvar för men ingen formell äganderätt till. Och bankerna har uppfattat de politiska signalerna på marknaden: det är pensionssparande som gäller – tvångsmässigt eller frivilligt.

Svenska banker har under många år med hård statlig reglering och styrning, utvecklat ett extremt känsligt sinne för de politiska vindarna i samhället. I Sverige har den förhärskande vindriktningen varit att sparandet är en samhällsfråga som kan tas över av staten, och möjligen kompletteras av hushållen för att de inte ska ligga staten till last på sin ålderdom. Men sparandet kan vara mycket annat.

Man kan spara för att starta ett företag, för att kunna lämna ett jobb som man är trött på, för att hjälpa barnen med studier, för att kunna utveckla en dyr hobby, för att kunna satsa pengar i spännande affärsprojekt, för att få ett kapital som ger en rejäl avkastning som man kan leva på, och för mycket, mycket annat. Men i Sverige sparar man för att kunna åka till Thailand även som pensionär. Det har bankerna förstått…

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter