Den som är nyfiken på hur de 38 miljarderna i statens 155 stiftelser används kan få ett smakprov på Per Gudmunsons blogg idag. Stiftelsen Framtidens kultur med ett kapital på 292 642 000 kr gav förra året 280 000 kr till Malmö Fria Kvinnouniversitet, som i höstas gjorde en kulturgärning genom att ordna  en kurs i – ursäkta språkbruket, men kursen heter så – fittbyxor.

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter

Det finns 155 statliga stiftelser som ingen hitintills haft överblick över. De förvaltar 38 miljarder kr som ursprungligen svenska skattebetalare stått för – ca 17 000 kr för en tvåbarnsfamilj. Länsstyrelserna har endast en sk begränsad tillsyn över dessa eftersom det är statligt bildade stiftelser. Detta innebär att länsstyrelsen vare sig kan begära in handlingar, utföra inspektioner eller ingripa om misskötsel misstänks. Staten har ingen skyldighet, men en möjlighet att utöva tillsyn – en möjlighet man uppenbarligen inte varit intresserad av eftersom man inte ens bemödat sig att ha en samlad kunskap om vilka stiftelser man har.

Det här framgår av Riksrevisionens rapport Statligt bildade stiftelsers årsredovisningar (RiR 2007:27), i vilken kvaliteten i årsredovisningarna granskas.

När riksrevisionen  granskade 31 av de 155 statliga stiftelserna blev slutsatsen: ”Riksrevisionens sammantagna bedömning är att de krav som ställs i årsredovisningslagen i många fall inte tillgodoses av de statligt bildade stiftelserna. Granskningen visar att det finns brister både i stiftelsernas finansiella redovisning och i förvaltningsberättelserna.” 

Riksrevisionens sammanställning av stiftelser är en fantasieggande läsning. Vad har man gjort i alla dessa stiftelser – och vilka har fått pengar från dem? Vad har tvåbarnsfamiljen fått ut för sina 17 000 kr? Varför lade man överhuvudtaget pengarna i en stiftelse där insynen och kontrollen är så begränsad, om inte obefintlig?

Det är utmärkt att riksrevisionen uppmärksammar denna fördolda del av statens verksamhet och dessutom föreslår förbättringar i kontroll och förvaltning. Men borde inte själva formen också ifrågasättas?

En grundläggande idé med en stiftelse är ju att låsa användningen av ett kapital till vissa ändamål. Den möjligheten är naturligtvis viktig för en privatperson som vill ha en garanti för att hans eller hennes pengar används på ett visst sätt även efter döden. Men den grundläggande idén med skattemedel måste väl ändå vara ett de står under skattebetalarnas ständiga kontroll. När de väl stoppats undan i en stiftelse upphör ju denna kontroll i hög grad – och om det inte vore så fanns det ju ingen anledning att lägga dem i en stiftelse. Vill vi att en politisk majoritet ska kunna sätta undan våra pengar så att nästa majoritet inte ska kunna komma åt dem? Eller vill vi själva ha en löpande kontroll av vart våra pengar går? Och vill vi ha vårt kapital i statliga stiftelser eller vill vi äga det själva?    

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter

Jag hoppas att ni kommer att få riktigt många och fina julklappar i år. Utsikterna är goda eftersom julhandeln har slagit rekord som vanligt. Konsumtionskritiken biter inte på jultraditionerna.

Julafton är en högtidsdag för alla som inte tror på millimeterrättvisa. En dag om året firar givmildheten triumfer. Tyvärr följs den ofta av eftertankens kranka blekhet. I januari gapar plånböckerna tomma hos svenska folket och utslitna butiksanställda får ta igen sig.

Men nog är det lite märkligt att människorna i ett av världens rikaste länder inte har råd att fira jul utan att sedan tvingas till att suga på ramarna fram till påska.

När december är slut kommer vi att ha handlat för drygt 60 miljarder kronor. Av detta kommer ca 15 miljarder kr att vara det extra vi kostar på oss för att det är jul. Per person satsar vi alltså ca 1700 kr på jultrevnaden. Men i januari blir det kärvare tiden. Då får svenskarna dra åt svångremmen och nöja sig med att handla för drygt 40 miljarder kr. Några marginaler för julens extravaganser har vi svenskar inte. Men i gengäld har vi ju betalat in drygt 100 miljarder kr mer i skatt under förra året än vad staten behövde för sina utgifter.    

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter

”You’re not truly wealthy until you have £5 million” är rubriken på en artikel i The Weekly Telegraph. Referensramarna är onekligen olika mellan Sverige och Storbrittannien. Här räcker det med ungefär lika många kronor för att kvala in till den rikaste procenten hushåll. Den genomsnittliga britten har dessutom fyra gånger så stora ekonomiska tillgångar som den genomsnittliga svensken. Congratulations Britain!

Linda Skugges version av folkkapitalism i dagens Expressen: ”Ett annat finfint råd är att dela ut alla dollar ni får in från försäljningen av de statliga bolagen. De ska INTE gå till nån avbetalning på en statsskuld som ingen fattar vad det är för nåt. Dela ut skiten till folket så får vi se hur röda de egentligen är. De som inte vill ha pengar för att det solidariska hjärtat bankar kan ju alltid begära undantag från slantarna.”

Bloggar via intressant.se om Privatisering och återföring

Nästa bolag på tur i regeringens försäljningslista är V&S. SvD hade idag en utomordentlig ledare om detta, medan DN satsade på ett pedagogiskt uppslag om Mats Odells försäljningsbyråkrati. Tyvärr speglar DNs upplägg bäst regeringens intresseavvägning mellan politik och administration i denna fråga: allt krut på hur och inget på varför.

I regeringen har Mats Odell lämnats ensam att förklara varför regeringen säljer sina företag. Det är synd, för även om försäljningarna är finansmarknadsministerns fråga, måste väl ändå idén att staten ska sälja sin företag vara en viktig fråga för hela regeringen – eller åtminstone för statsministern. Nu kommer försäljningen av V&S att bli en rent statsfinansiell fråga. Det avgörande blir högsta pris, även om regeringen kommer att göra en ”samlad bedömning”. Lycka till…

Om försäljningen av Teliaaktier för 18 miljarder inte kunde genomföras utan en intensiv mediadebatt om rätt pris, rätt förfaringssätt och varför allmänheten inte fick vara med, så blir det nog inte lättare när V&S säljs för mer än dubbla summan. Kanske regeringen skulle ta initiativet själv den här gången genom att i förväg t ex förklara vad en ”samlad bedömning” är och varför svenska folket inte får möjlighet att vara med. Att sälja statliga företag är inte bara en affärstransaktion. Det är också en politisk handling. Och den behöver både förklaras och försvaras bättre än vad som skedde när Teliaaktierna såldes.

Bloggar via intressant.se om Statliga företag

Kamrerer är en missförstådd yrkeskår. Ofta får de symbolisera den fantasilösa inskränktheten och handlingsofriheten. Men vem skulle egentligen vilja ha en kamrer som fritt fabulerar i räkenskaperna? Ordning och reda är ju faktiskt goda egenskaper i många sammanhang. Så kamrerstänkande borde väl inte vara helt fel för en finansminister, men ändå används kamrerstänkande ofta som ett nedsättande ord – och jag har nog själv gjort mig skyldig till det någon gång.

Problemet är naturligtvis inte kamrerstänkandet i sig, utan när det tänkandet tar över alla andra tankar – när räkenskaperna i sig blir viktigare än det de visar. Jag hoppas att det inte är det vår nuvarande finansminister drabbats av. Men en viss oro känner jag onekligen. Under de senaste dagarna har både DN och SvD tagit upp finansministerns ensidiga intresse för statsfinansernas utveckling och bristande intresse för vad konsekvenserna blir för resten av den svenska ekonomin. För perioden 2007 – 2011 kommer staten att driva in 550 miljarder kr mer i skatt än vad som behövs till utgifterna. Sett som ett utslag av kamrerstänkande är det onekligen ganska imponerande. Men i alla andra avseenden är det fullständigt vansinne!

Det är inte i statens lador som svenska folkets pengar gör mest nytta. Det vore naturligtvis mycket bättre om pengarna fick behållas av medborgarna och användas till sparande, investeringar, företagande och utbildning. Och för all del också till konsumtion som ju både ger oss välfärd och jobb. Om nu finansministern inte kan höja blicken från de egna räkenskaperna borde väl åtminstone resten av regeringen kunna det. Och hur kan vi skattebetalare acceptera denna överbeskattning?

Riksdagen får inte längre fatta beslut om ofinansierade utgifter. Borde inte Riksdagen också vara förhindrad att fatta beslut om skatter som inte används till några utgifter? Det finns många nytänkare i Riksdagen, och att statens lador är fulla av pengar kommer naturligtvis att skärpa tankeverksamheten ytterligare. Och även om den nuvarande regeringen tror sig kunna försvara överskotten, kan den väl inte vara lika säker på att en eventuell framtida socialdemokratisk regering, stödd av v och mp,  kommer att vakta de hopsamlade rikedomarna lika väl.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Svenskarnas förmögenheter

Nationalekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenström presenterade igår sin redan omskrivna studie om hur de rika drar ifrån. Författarna har gjort en mycket gedigen insats för att korrigera tidigare uppgifter om hur rika den rikaste procenten hushåll egentligen är. Detta genom att addera inte tidigare inkluderade tillgångar och personer utomlands. Författarna visar också övertygande att den rikaste procenten svenska hushåll drar ifrån oss andra i förmögenhetsutvecklingen efter dessa korrigeringar.

Nu skulle man i och för sig kunna säga att eftersom en stor del av svenskarna varken nu eller tidigare haft något kapital behövs det inte så mycket för att dra ifrån dem. Men om man ska vara noggrann så gäller det ju bara ungefär hälften av svenskarna. Den andra hälften har faktiskt vissa kapitaltillgångar – i huvudsak i form av egen bostad. Detta bostadsägande var också den viktigaste förklaringen till att medelklassen kunde försvara, och till och med öka sin andel av de totala förmögenheterna fram till åttiotalet. Men när finansmarknaderna avreglerades och det blev lagligt att föra ut kapital ur landet utan reglering drog den rikaste procenten ifrån. De hade de finansiella tillgångar som gjorde det möjligt både att dra nytta av exceptionella värdestegringar på finansiella marknader och att placera sitt kapital skattefritt. Detta medan den strävsamma medelklassen betalade av på sina radhus och kämpade med fastighetsskatten. Kanske tolkar en del detta som att den svenska jämlikhetspolitiken lyckades till 99 procent…

Det är också intressant att notera att för att kvala in i gruppen superrika hushåll, dvs den rikaste procenten som dragit ifrån, räcker det med att ha en förmögenhet här hemma på 5,9 mkr. Det innebär att de flesta äldre par som amorterat ner villan eller bostadsrätten i ett storstadsområde kvalar in. Det är först när man kommer till den rikaste promillen hushåll som förmögenhetsgränsen stigit till nästan 20 miljoner kronor inklusive bostad. Om man tänker sig att ett sådant hushåll har 6 miljoner bundet i permanentbostad och fritidshus (vilket antagligen är en underskattning) har de med 5 procents real avkastning på kapitalet en hushållsinkomst på 700 000 före skatt att leva på. Det är säkert ett mycket gott liv. Men det räcker inte långt till ett traditionellt överklassliv.

Nu kan Jesper Roine och Daniel Waldenström invända att de visat att det sannolikt finns en del ytterligare tillgångar utomlands hos denna rikaste promille. Och det är ju rätt. Men visst är det ändå lite märkligt att i ett av världens rikaste länder är det bara en promille (9 000 hushåll) som kan leva gott på sitt kapital – och då har de blivit tvungna att antingen emigrera eller åtminstone före ut sitt kapital ur landet. Eller också är det inte alls märkligt, utan konsekvensen av en medveten politik, vilket Peter Wolodarski antyder i en kommentar i DN.        

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter

Ministrar ska inte äga aktier. Och om de gör det ska det inte vara många, och ministrarna ska inte själva ta någon aktiv del i förvaltningen. Detta verkar vara det politiskt korrekta i Sverige, även om det formellt inte finns något som hindrar en minister från att äga aktier om innehavet anmäls till statsrådsberednngen.

Dagens Industri (DI 3 dec) har undersökt ministrarnas aktieinnehav och funnit att statsministern äger sju aktier i SEB, värda 1 229 kr, samt ett fondsparande värt knappt 23 000 kr. Finansministern äger inga aktier och det gör inte heller näringsministern.

Det kan naturligtvis vara en genuin oro för att hamna i jävsituationer som förklarar dessa ministrars intresse – eller snarare bristande intresse – för  aktier. Men man kan inte låta bli att misstänka att det snarare är en långt driven politisk försiktighet, och en stark känsla för det politiskt korrekta. För det kan väl inte vara så att dessa ledande ministrar i likhet med de flesta andra svenskar är radhusproletärer, som inte äger mer än en del av sin bostad?

I näringslivet omhuldas pilotskolan, dvs att en VD ska ha ett eget ägarintresse i det företag han äger och då också störta eller följa med det upp bland molnen. Det kan diskuteras hur väl pilotskolan kunnat omsättas i praktiken, men den grundläggande idén är rätt klok. Vore det verkligen fel om ledande ministrar också hade ett privat intresse av hur det gick för näringslivet? Skulle inte det kunna skapa ett mer levande och aktivt engagemang i näringslivets villkor? Och är det inte rimligt att ledande ministrar kan bygga upp ett kapital som kan investeras i landets företag?

Det finns säkert många som tycker att det är bra om också statsministern är radhusproletär. Då förstår han ju hur de flesta av hans väljare har det. Men vore det inte bättre om han kunde skaffa sig ett ägarintresse i det egna landets näringsliv? Då kunde han kanske också förstå hur viktigt det vore även för hans väljare. Och han kanske till och med kunde föra en politik som gjorde det möjligt för hans väljare att själva bygga upp ett litet kapital.

Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Hans Bergström har i en kolumn i dagens DN uppmärksammat statsminister Fredrik Reinfeldts ambition, att staten under de närmaste åren ska gå med ett överskott på över 100 miljarder kr per år. När Reinfeldt gav uttryck för detta på Industridagen, var det uppenbarligen för att kyla ned industrins förväntningar på forskningssatsningar. Tillfället att upprepa detta överskottsmål var sällsynt illa valt av statsmininstern, eftersom det så tydligt belyser det felaktiga med överskottsmålet.

Sveriges framtid avgörs av hur väl vi förmår rusta oss med kunskaper, kapital, arbetskraft och bra institutioner. Vår framtid har ingenting att göra med att statens budget nu går med överskott. Sveriges produktionskapacitet blir inte större i framtiden för att staten har en säck med pengar i riksbankens kassavalv. Och egentligen kommer den inte ens att ha det, utan bara några siffror i räkenskaperna. Statens överskott gentemot medboragrna handlar bara om förmögenhetsfördelningen mellan stat och medborgare. Och den behöver inte ändras till statens favör utan tvärtom till medborgarnas favör. Den offentliga sektorns nettoförmögenhet, alltså finansiella tillgångar minus skulder, var i slutet av förra året 360 miljarder kr. Fram till 2010 kommer den offentliga sektorns finansiella nettoförmögenhet att öka till 24,4 procent av BNP enligt regeringens budgetproposition i höstas. Det är drygt 850 miljarder kr. Detta samtidigt som 50 procent av svenskarna har en ”förmögenhet” som är mindre än 36 000 kr och 40 procent helt saknar tillgångar eller är skuldsatta. Om vi bortser från värdet av egen bostad saknar 80 procent av svenskarna en förmögenhet.

Om Sverige ska spara i ladorna för att kunna använda pengarna i framtiden, måste detta sparande ske i utländsk valuta. Det är bara på det sättet som vi kan öka på vår egen framtida produktionskapacitet med köp av varor och tjänster från utlandet. Ett sådant sparande uppnår vi genom att överskott i handeln med utlandet, och sådana överskott får vi genom ett starkt näringsliv som kan generera stora exportöverskott. Hur Reinfeldt tror att regeringens överbeskattning ska stärka näringslivet skulle jag bra gärna vilja veta!

Det regeringen nu sysslar med är en slags nymerkantilism i Colberts anda. På 1600-talet var den förhärskande doktrinen vid många europeiska hov,  att ett lands styrka avgjordes av kungamaktens och statens tillgångar. Detta var fullständigt logiskt för Ludvig XIV som var mer intresserad av de egna resurserna för krig och kunglig glans, än av folkets välstånd. Att merkantilismen kom i vanrykte i takt med demokratiseringsprocessen i Europa var lika logiskt. Ett folks välstånd blir inte större av att staten är rik. Det är bara rika svenskar som kan göra Sverige rikt.

Om nu de nya moderaterna vill fjärma sig från sitt nyliberala arv är nymerkantilism inte något att rekommendera. Det är inte med en lärjunge till Colbert på finansministerposten som vi rustar oss för framtiden!