I går sände Axess TV det utmärkta programmet Ekdal – Lotterisamhället. Utgångspunkten för programmet var en opinionsundersökning som visar att flertalet svenskar sätter sitt hopp till spel och dobbel för att kunna bli rika. Finansminister Anders Borg fick i en längre intervju ge sin syn på hur allvarligt det är att männsikor inte ser arbete som den främsta möjligheten att bli rika, och hur den ekonomiska politiken borde utformas med hänsyn till detta.

Det var, precis som oftast, en ytligt sett klokt resonerande finansminister som framträdde. Han höll med om att skatterna var för höga och på sikt behövde sänkas, men detta behövde vägas mot angelägna utgifter för bland annat infrastruktur och utbildning. Visserligen har staten stora budgetöverskott och rent statsfinansiellt finns det redan nu utrymme för både skattesänkningar och utgiftsökningar. Men Anders Borg avvisade den möjligheten med hänsyn till den samhällsekonomiska balansen. Naturligtvis måste den beaktas. Men det vilade ändå en doft av bortförklaring över finansminsterns resonemang.

I en kommentar satte Maria Rankka fingret på den svaga delen i Anders Borgs resonerande.  Om man nu bejakar att det är ett problem med den svaga förmögenhetsbildningen finns det möjligheter att snabbt åtgärda problemet genom att skifta ut delar av det statliga företagsimperiet till svenska folket. Att Anders Borg, med sin egen och hela finansdepartementets ekonomiska kunskap till förfogande, inte skulle känna till metoder för att göra det utan att äventyra den samhällsekonomiska balansen är helt otroligt. Förmögehetsöverföringar kan ske till spärrade konton som man släpper först i ett svagare konjunkturläge. Det är en väl känd och beprövad teknik.

I intervjun underströk Anders Borg vikten av makroekonomisk stabilitet. Men hans slutsats att detta förutsätter fortsatt överbalanserade statsbudgetar och fortsatt förmögenhetsanhopning i staten är minst sagt tveksam. Visst är det viktigt med stabila statsfinanser. Men när det, som nu,  sker till priset av att medborgarna nästan fullständigt saknar förmögenheter är statens starka finanser snarare ett hot mot den makroekonomiska stabiliteten. I en kommande lågkonjunktur har människor inga egna ekonomiska buffertar för att hålla uppe den privata konsumtionen. Och vad tror finansministern då händer med arbetslöshet och stabilitet i ekonomin?

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Statliga företag, Svenskarnas förmögenheter

De äger, ja ungdomarna alltså. Lyssna på dem på sta´n eller läs deras kommentarer på nätet. Det vanligaste uttrycket för att man gillar eller beundrar en person är att säga att hon eller han äger – är entusiasmen riktigt stor säger man att en person äger fett.

Det är det bästa uttrycket jag hört på länge. Vad kan bättre beskriva känslan för en idol än att hon äger scenen, äger sin publik, äger låten? Eller en fotbollsspelare som äger planen och äger sina motspelare. Det fungerar också på en forskare som äger forskningsfronten och på en politiker som äger debatten. För att inte tala om riskkapitalisten som äger marknaden…

Att äga är att i kraft av sin förmåga få omvärldens erkännande.

När ungdomar ger sitt erkännande till en person genom att säga att hon eller han äger, är det en utmaning mot vuxenvärlden. Åtminstone mot den vuxna generation i Sverige som varit så förtvivlat rädd för att ägande ska bli resultatet av en insats som är värd ett erkännande.

Varje generation ska få behålla sina uttryck och inte tvingas se dem stulna av äldre generationer. Men det smärtar mig att jag inte kom på det först; dagens unga äger fett!

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter

I går beslutade riksdagen om budgetpropositionen för 2008. Med detta är nu förmögenhetsskatten äntligen avskaffad. Enigheten bland ekonomer och skattexperter om förmögenhetsskattens fördärvlighet har varit i det närmaste total. Den har med rätta utdömts som slumpmässig, orättvis, ineffektiv och med negativa effekter för de samlade skatteintäkterna. Ändå har den politiska ångesten inför dess avskaffande varit så stor. Och ändå hävdar regeringen att avskaffandet måste kompenseras med andra åtgärder som ökar skatteintäkterna.

Svenskarna har enorma förmögenheter utomlands – uppskattningarna pekar på att minst 1 500 miljarder kr av svenskarnas sparande placerats utomlands. Förmögenhetsskatten har gett staten ungefär 6 miljarder kr i skatteintäkter varje år. Om en tredjedel av kapitalet kommer tillbaka till Sverige kommer bara kapitalinkomstskatterna att kompensera för bortfallet av förmögenhetsskatten. Till detta kommer effekten av att den inhemska konsumtionen ökar med åtföljande momsintäkter, att pengar kommer att placeras i svenskt företagande som ger ytterligare skatteintäkter, att fler får jobb vilket ökar inkomstskatterna, att de i sin tur konsumerar etc. Att de dynamiska effekterna av avskaffad förmögenhetsskatt inte skulle kompensera staten för det statiska bortfallet av förmögenhetsskatt är det nog ytterst få som är beredda att hävda. Och det är ju just därför kritiken mot förmögenhetsskatten varit så massiv. Trots det väljer finansministern att inta rollen av bokhållare och kräva att det statiska bortfallet ska kompenseras. Än värre är att hans val är att straffa sparandet genom att nästan halvera avdragsrätten för pensionssparande.

För många småsparare har pensionssparande varit förstahandsalternativet för att bygga upp ett litet kapital till ålderns höst. Detta ska nu försvåras. Tusen kronor i månaden – mer behöver tydligen inte svensken stimuleras att spara enligt finansministern! Borde det inte vara minst lika viktigt att få fler förmögna svenskar som att sluta bestraffa dem som redan är rika?

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter

Veckans Affärer har i senaste numret presenterat den traditionsenliga miljardärlistan. Det intressanta med denna lista på svenska miljardärer är att miljardärerna inte är svenska. Antagligen finns inte heller större delen av deras pengar i Sverige. VA har fått gå skallgång över världen för att skrapa ihop svensktalande miljardärer till sin lista. Hade man nöjt sig med svenskar hade den blivit betydligt kortare – tyvärr. Det säger något om vansinnet med den svenska skattepolitiken. Vilket annat land skulle ha tvingat en stor del av sina kapitalägare och deras kapital ut ur landet?

Någon har kallat Veckans Affärers miljardärslista för listan vi älskar att hata. Så illa tror jag nu inte att det är. Lite vanlig avundssjuka kanske, men jag tror att de flesta svenskar blir mer störda när grannen köper en ny SUV än när de ser att Rausing är miljardär.

Den som verkligen bryr sig om förmögenhetsskillnaderna i Sverige behöver inte heller bekymra sig över miljardärerna.  Förmögenhetsfördelningen i Sverige är ojämnare än den i USA – och det beror inte på dem som fick plats på VA:s lista. Det beror på alla de människor i Sverige som inte har någon förmögenhet överhuvudtaget. Det vill säga var tredje person. Och om man bortser från värdet av egen bostad har åtta av tio svenskar skulder eller ingen nettoförmögenhet alls. Det skulle ju bli en ganska lång lista med deras namn. Och den skulle inte ha samma skvallervärde. Men som fenomen är det nog intressantare.

Blir man rik lämnar man Sverige och bor man kvar blir man fattig. Den regeln har några få undantag som går att lista i en tidning. Det är onekligen ett memento…

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt

Så kan alla bli rika, det är rubriken på ett ledarstick av Svend Dahl i dagens Expressen. Som kvällstidningsrubrik är den väl inte helt unik, men för ovanlighetens skull har den faktiskt täckning.  Svend Dahl  tar upp förslaget att staten ska dela ut sina företag till oss svenskar som redan äger dem.  Han skriver klokt om vad det skulle kunna innebära om fler fick ett eget litet kapital; större trygghet, fler som vågade  byta jobb  och fler som vågade starta företag.  Han säger också att förslaget inte är invändningsfritt och pekar på styrningen av bolag med många små aktieägare. Jag håller med honom. Att dela ut de statliga företagen kräver ett ordentligt utredningsjobb för att alla praktiska frågor ska lösas på ett bra sätt. Men de går att lösa. Företagen kan delas ut successivt och  staten kan sälja  kontrollposter till långsiktiga investerare.  Man kanske också kan inspireras av Norge, där den norska aktiespararföreningen har föreslagit att de statliga bolagen läggs i ett holdingbolag som man sedan delar ut aktier i.

Även Eskilstunakuriren tar upp förslaget att dela ut de statliga företagen på sin ledarsida. Där hänvisar man också till magasinet NEO som i sitt senaste nummer beskriver hur svenskarna reagerar när det är lönehelg. Läs det! Det är ett fantastiskt reportage om hur människorna i ett av världens rikaste länder har det med hushållsekonomin, om människor som utan framgång i flera år försökt att spara ihop till en ny soffa…

En del tar svenskarnas konsumtionsglädje i början av månaden till intäkt för att det är meningslöst att dela ut de statliga företagen. Folk kommer bara att handla upp pengarna är ett vanligt svar jag fått på mitt förslag. Men det tor jag faktiskt inte. Det kan mycket väl bli så att sparandet ökar när människor äntligen får en chans att spara ihop ett litet kapital. Och om man nu tror att ingen annan än man själv kan hantera pengar så är det ju faktiskt möjligt att spärra utskiftade tillgångar tills nästa konjunkturnedgång. Då kanske det inte är så dumt med en liten konsumtionsboom.

Efter att förra veckan ha deltagit i Stiftelsen Fritt Näringslivs konferens på Teneriffa ägnade jag en del av gårdagen åt att bläddra igenom förra veckans tidningar. Gamla dagstidningar brukar ju vara ungefär lika intressanta som ett veckogammalt fruktfat – men den här gången var det än värre. Indignationsartiklarna om skattefuskande moderater, och uppföljningarna av andra skattefuskare – mer eller mindre närstående regeringen – präglades av en rättfärdighet som jag undrar kan vara äkta.

Hur många kan kan säga att de aldrig gjort sig skyldiga till ett lagbrott? Att de aldrig överträtt en hastighetsbegränsning, ätit på en lunchrestaurang där priserna tydligt indikerat skattefusk, eller bytt tjänster av ”icke ringa ekonomiskt värde” som borde ha beskattats? Och hur många har aldrig ringt privatsamtal från jobbet, smitit iväg lite tidigare eller på annat sätt lurat sin arbetsgivare? Jag vågar påstå att det inte finns någon vuxen person i Sverige som inte på något sätt gjort sig skyldig till att lura staten, sin arbetsgivare eller någon annan på ett formellt olagligt eller oetiskt sätt. Vi befinner oss alla på ett sluttande plan – vi har bara glidit lite olika långt.

Det är naturligtvis inte bra om laglydighet och moral i ett samhälle blir relativa begrepp som är mer eller mindre öppna för egna tolkningar. Men lösningen på det kan inte vara att kräva fullständig underkastelse inför den uppsjö av lagar och regler som finns. När priset på hederlighet blir för högt sviktar moralen även hos den bäste. Och då är det priset – inte moralen – som måste diskuteras.

Att en proletariserad medelklass köper svarta tjänster, eller arbetar svart, beror ofta på att det framstått som den enda lösningen på att få ekonomi och vardagsliv att gå ihop. Flertalet svenskar saknar ett sparkapital som kan användas för att köpa tjänster när huset eller bilen behöver repareras. Och för många svenskar är svartjobb på helgen enda möjligheten att dra ihop en extra slant. Att dessa människor, som oftast jobbar heltid vitt och betalar en stor del av sina inkomster i skatt, på helgen kommer överens om ett svartjobb är förvisso olagligt. Men hur upprörande är det? Är det egentligen inte mer upprörande att massor av människor ägnar fritiden åt att reparera hus, montera möbler, städa och laga mat, för att sedan uttröttade gå till jobbet och göra ett dåligt dagsverke? Och hur upprörande är det att ge jobb åt en person utan att anmäla honom eller henne till skatteverket? Ska vi verkligen ställa upp på en sådan angiveristat? Är det rimligt att man ska tvingas bli skattefogde för att man köper en tjänst i stället för en vara?

I ett samhälle där flertalet kan jobba ihop ett eget kapital, där människor får behålla en anständig del av sina inkomster efter skatt och där inte varje människa är skyldig att ställa upp som skattefogde utan bara har ansvar för att betala sina egna skatter, skulle vi säkert få färre lagbrytare. Kan det inte vara en fruktbarare väg att gå än att kräva en laglydighet av offentliga personer som ytterst få svenskar själva lever upp till? Och borde det inte vara viktigare för media att granska att våra politiker inte slösar bort våra skattepengar på ineffektiv offentlig verksamhet än att de aldrig har gjort sig skyldiga till att bryta mot någon skatteregel. Att använda mer mediautymme åt att Carl Cederschiöld inte anmält sin städhjälp till skattemyndigheterna, än åt att granska hur han sköter sitt viktiga uppdrag som regeringens förhandlingsman för infrastruktur känns som en lite märklig prioritering.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt