I går var jag i Linköping och talade om folkkapitalism inför Stångebroklubben. Denna drygt åttio år gamla klubb har som ändamål ”att främja medlemmarnas bildning i kultur och vetenskap”. Ändamålet ska ”fullföljas genom klubbmöten, föredrag, diskussioner och andra sammankomster för medlemmarna och deras gäster”.

Stångebroklubben är en av många klubbar och sammanslutningar över hela landet som knyter samman människor i social gemenskap för ömsesidig utveckling. Här pågår diskussioner om samhällsfrågor som har en helt annan karaktär, och som förs i en helt annan ton,  än i riksdagsdebatter och i politikerdueller i TV.  Det viktiga är inte att vinna utan att pröva sina tankar och lära något nytt.

Samma tonläge var det när Johan Hakelius och Niklas Nordström nyligen träffades på ett frukostmöte på Timbro för att tala om Wilhelm Röpke och människors värdighet och egenmakt.  Ett samtal som inte slutade i en entydig slutsats eller konflikt, utan som bar framåt mot nya idéer om hur människor kan få större inflytande över sina liv.

Jag har också talat med många riksdagsledamöter om värdet av folkkapitalism och om hur svenskarna kan blir ett mer förmöget folk – i ordets vidaste bemärkelse.  Oftast bra och intressanta samtal, men på något märkligt vis isolerade från den professionella politikergärningen. Intrycket är mycket starkt att politik har blivit något för icke-politiker, och möjligen ett fritidsintresse för politiker. Men för att bli en framgångsrik politiker är det inte politik och ideologi, utan social ingenjörskonst och marknadskänsla som gäller.

Om detta är riktigt finns det en viktig  slutsats  för alla oss som som fortfarande är mer intresserade av politikens innehåll än av dess former och möjligheter till maktutövning. Vi måste tydligt visa vad marknaden vill ha. I marknadsekonomin slåss vi ständigt för ökat konsumentinflytande och skyr de företag som som sätter det egna produktionsperspektivet framför konsumentperspektivet. Men i politiken får produktionsperspektivet ofta härska ostört.

I sitt avslutningsanförande i gårdagens riksdagsdebatt om det statliga företagandet sade Mats Odell med adress till oppositionen: ”Under er förra mandatperiod 2002-2006 las det ner 18 000 äldreboenden i Sverige. Samtidgt investerade ni en och en halv miljard i romproduktion på amerikanska jungfruöarna. Det var er politik, vi vill göra det omvända.”
Detta var en välförtjänt känga till Thomas Östros. Men hallå – jag vill varken att ni ska producera rom eller äldreboenden. Jag vill att ni ger mig mina pengar så att jag själv får bestämma över dem!

Bloggar via intressant.se om Privatisering och återföring

Den snabba tillväxten av ”Sovereign wealth funds” drar till sig allt större uppmärksamhet. Dagens Financial Times innehåller en läsvärd artkel av Martin Wolf i ämnet. Statsägda fonder, inte sällan i länder med bristande demokrati, kontrollerar enligt färska uppskattningar 2 200 miljarder dollar. Detta är ett i sig hisnande belopp, men om det sätts i relation till världens samlade finansiella tillgångar framstår det som mer beskedliga 1,3 procent. Martin Wolf förefaller inte speciellt oroad över denna tillväxt av statskapitalism som han huvudsakligen diskuterar i perspektivet av att statsägda fonder kan bli stora investerare i västliga marknadsekonomier.

Visst går det att hålla med Martin Wolf om att det vore principiellt ologiskt att först köpa Kinas verkstadsprodukter eller Rysslands olja och seda förvägra dessa länders statsfonder rätten att använda pengarna till investeringar i de marknadsekonomier som importerat varorna. Wolfs enda reservation är att det dock kan vara viktigt att skydda vissa företag – t ex inom försvarsindustri eller media – från att tas över av ”potentiellt fientliga” stater. Men det finns ytterligare en anledning att följa den snabba tillväxten av statliga fonder med skepsis.

Hur andra länders ekonomiska system utvecklas är inte oväsentligt eller ointressant för demokratiska marknadsekonomier. Det räcker med att påminna om hur motsättningarna mellan kommunistiska planekonomier och marknadsekonomier under lång tid dominerade världen. Motsättningen mellan statskapitalism och folkkapitalism är ännu inte lika tydlig, och den finns inte bara mellan länder utan också inom dem – men likväl är det en motsättning som kan få vittgående konsekvenser.

Ägande ger makt. Om det finns en stark trend att den makten i allt högre grad hamnar i händerna på stater -  och dessa stater dessutom ofta är ofullständiga demokratier – är detta naturligtvis oroande. Det kan leda till situationer där ekonomisk makt används i politiskt utpressningssyfte. Det kan leda till ökad ineffektivitet i den globala ekonomin. Det kan också leda till att det statskapitalistiska inslaget i marknadekonomier ökar i stället för att minska som det gjort under de senaste decennierna. Den välrenommerade nationalekonomen Lars Calmfors har faktiskt redan på fullt allvar föreslagit att intäkterna från svenska statens företagsförsäljningar ska läggas i en statsägd och statskontrollerad aktiefond.

Det är oroande att statskapitalism för närvarande utvecklas så starkt. Det kan inte avfärdas som oproblematiskt så länge det går att skydda enstaka ”strategiska” företag från att tas över av statsägda fonder i ”potentiellt fientliga länder”. Det är också en fråga om ideologi – och sådana frågor har alltid visat sig bli viktiga för alla inblandade parter.

Efter nyheterna om Mats Odells problem med Carnegie är regeringens  försäljning av statliga bolag inte längre förstasidesstoff. Men debatten om vad som bör göras med de statliga företagen går ändå vidare i media. Gotlands Allehanda har publicerat en debattartikel av mig där jag driver idén att regeringen bör göra något rejält av försäljningarna i stället för det småplockande man nu håller på med. Och i E24 Näringsliv för Christer Gardell fram tanken att dela ut så väl Telia Sonera som fastighetsbolaget Wasakronan och Vin&Sprit till kraftigt rabatterade priser till svenska folket. Något som också P J Anders Linder uppmärksammar och instämmer i på SvD:s ledarblogg.

Min Timbrokollega Johnny Munkhammar har tagit fram en rapport som redovisar statliga försäljningar och förvärv av bolag under tre decennier. Rapporten som finns på Timbros hemsida är tänkvärd på flera sätt.

För det första framgår det tydligt att försäljningar av statliga företag inte är något specifikt borgerligt projekt, vilket man kan få ett intryck av när tidigare näringsministern Thomas Östros kritiserar Mats Odell. Även socialdemokratiska regeringar har sålt företag i stor skala.

För det andra kan den minnesgode som läser listan på alla affärer komma ihåg att nästan alla större försäljningar har kritiserats från olika utgångspunkter. Priset var för lågt eller för högt, köparna var fel och tidpunkten kunde ha varit bättre vald. Svenskarna och deras medier har alltid varit starkt engagerade i vad regeringarna har gjort med deras företag.

För det tredje visar genomgången tydligt hur det skulle ha sett ut om staten inte hade avyttrat några företag. Trots alla försäljningar är staten Sveriges största företagsägare med 55 företag som har närmare 200 000 anställda. Om det inte hade sålts några företag hade vi i dag varit bra nära en renodlad statskapitalism i Sverige.

För det fjärde har de företag som avyttrats i regel haft en god utveckling i privata händer. Det bör i det här sammanhanget påminnas om att Björn Rosengrens kritiserade försäljning av Teliaaktier inte var en privatisering – det var ett erbjudande till den svenska allmänheten att bli delägare i ett statligt bolag. De som då trodde på statligt ägda bolag fick tyvärr anledning att bli besvikna.

För det femte har avvecklingen av statligt ägande i samtliga fall skett utan att svenskarna kunnat se någon direkt ekonomisk nytta med försäljningarna. Betalningen för företagen har gått direkt ner i statens kassakista och sedan använts till budget- eller statsskuldssanering. Att statens företagsförsäljningar i realiteten har varit en hundraprocentig beskattning av svenskarnas egendom har alltså varit en lång tradition – vilket inte gör den mindre viktig att fördöma.

För det sjätte har det åtminstone för mig varit omöjligt att upptäcka någon långsiktig strategi för hur det statliga företagsinnehavet utvecklats. Även de mest kritiserade privata företagskonglomeraten framstår som under av strategiskt tänkande jämförda med statens företagsportfölj.

Sammanfattningsvis: läs rapporten – den ger med sin torra faktkasammanställning många ahaupplevelser. Att propagera för statskapitalism i stället för folkkapitalism kan inte vara någon lätt uppgift…

Bloggar via intressant.se om Privatisering och återföring, Statliga företag

Jag hoppas att natten har varit god och att du sovit bra. Det var ju hett om öronen i går. Och du har väl mycket att stå i idag också. Nya medarbetare ska rekryteras, påbörjade försäljningar hållas kvar på spåret och den där Östros hållas nere på mattan så gott det går.

Du hade ju tänkt ut det så bra, och så gick det så snett. På toppen av en högkonjunktur skulle statliga bolag kunna säljas ut till kanonpriser, intäkterna skulle minska statsskulden rejält och svenska folket skulle tacka dig för att du lättat på denna börda som vilat på deras axlar.

Men svenskarna har inte upplevts statsskulden som någon börda – vilket möjligen kan bero på att staten inte har någon nettoskuld, utan tvärtom en rejäl nettoförmögenhet. Och hur bra man än får betalt när man säljer någon annans egendom, ställs alltid frågan om priset inte kunde ha blivit lite bättre. Och vad ska det ekonomiska utrymmet, som skapas när statsskulden minskar, egentligen används till?

Det här har du naturligtvis redan tänkt på, men inte riktigt haft tid att förklara eftersom det varit så mycket att stå i med kontakter med finansmarknaden och allt. Kanske skulle du idag stänga dörren och stänga av telefonerna ett par timmar, och ta dig en rejäl funderare på hela försäljningsprocessen. Visst har du haft otur, men det är ju inte så mycket att lamentera över. Viktigare är att du saknat en tydlig politisk agenda att föra fram när det strulat med hanteringen. För en minister räcker det inte med att vara springpojke till finansministern och leverera pengar till statskassan.

Jag äger en andel av de statliga företagen. Jag vill inte att de ska förvaltas av en klick tjänstemän på näringsdepartementet. Så det är klart att staten ska göra sig av med företagen. Men lika självklart är jag intresserad av priset och vad pengarna ska användas till. Det enda naturliga vore att jag fick min andel, fick behålla den eller sälja den till det pris jag vill, och fick använda pengarna till det jag vill. Om du inte går med på det, vill jag ha en bra förklaring och ett bra alternativ. Om du inte lyckas klura ut det, tycker jag att det är dags för en ordentlig diskussion med resten av regeringen om hela försäljningsprocessen.

Regeringen sitter på en enorm tillgång i form av statliga företag som nu är värda mellan 700 och 800 miljarder kr – kanske ännu mer eftersom företagens värde blir säkert först när de bjuds ut. Det är i storleksordningen 90 000 kr per svensk, ung som gammal. Om man lyckas göra denna tillgång till ett politiskt problem är det dags att tänka om. Och det tänkandet kan förslagsvis börja med att fundera på om svenskarna inte på ett tydligt sätt vill få del av den förmögenhet som de ytterst är ägare till.  

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Privatisering och återföring, Statliga företag

De socialdemokratiska riksdagsledamöterna Bo Bernhardsson och Margareta Persson har i en motion till Riksdagen begärt att ”gemensam egendom” ska grundlagsskyddas. De vill alltså hindra en regering från att sälja statliga företag eller en kommun från att omvandla lägenheter i ett kommunalt bostadsbestånd till bostadsrätter. Det skulle också kunna uttryckas som att det som en gång tagits från folket aldrig ska kunna återlämnas till det.

Bernhardssons och Perssons tanke är naturligtvis helt absurd. Det inser säkert också deras partivänner som varit med om att socialdemokratiska regeringar sålt ut statliga ägarandelar i en mängd statliga bolag. Men även om motionen inte kan tas på allvar måste den grundläggande tanken bakom den tas på allvar.

Staten har rätt att överbeskatta medborgarna för att bygga upp ett stort kollektiv kapital som sedan helt styrs av en liten grupp politiker och statliga tjänstemän. Medborgarna får inte några offentliga tjänster, inte några bidrag eller några socialförsäkringar i utbyte för de skatter som används för att bygga upp den statliga eller kommunala förmögenheten. Denna beskattning har alltså en tydlig karaktär av statlig eller kommunal konfiskation av privat egendom. Och denna konfiskation vill nu de socialdemokratiska riksdagsledamöterna grundlagsfästa. Man blir matt!     

Bloggar via intressant.se om Privatisering och återföring, Statliga företag

Naomi Kleins nya bok ”The Shock Doctrine” är en diger genomgång av eländet i världen. Den börjar med obehagliga beskrivningar av elchocker och hjärntvätt, och fortsätter med en resa över jordens kontinenter med detaljerade beskrivningar av tortyr, våld, fattigdom och korruption. Ständig ledsagare på denna resa är Milton Friedman och det Klein kallar för hans Chicago boys, som tillsammans med IMF och ett fåtal andra sammansvurna hålls ansvariga för det mesta av allt ont i världen. 

Naomi Kleins utgångspunkt för boken har av allt att döma varit att hon inte kan acceptera tanken att medborgarna i något land frivilligt valt ett ekonomiskt system som bygger på marknadsekonomi och fritt företagande. Att detta ändå spridit sig till så många länder som det gjort, måste alltså förklaras med att människor tvingats eller lurats på något sätt. Och det är här Kleins chockterapi gör sin entré som förklaringsfaktor.

Elchocker har använts för att släcka ut hjärnans minnen och ge utrymme för något nytt. Tortyr har använts för att försätta människor i ett chocktillstånd och göra dem beredda att erkänna och acceptera vad som helst. På samma sätt menar Klein att hela länder försatts i chocktillstånd och/eller torterats till medgörlighet, så att Friedman och hans sammansvurna kunnat storma in och införa marknadsekonomi. Kleins dom över de ekonomiska konsekvenserna av detta är hård och entydig: fattigdom och elände för de redan fattiga och fantastiska rikedomar för de redan rika. Och hennes slutsats är inte oväntad; det behövs mer socialism i världen och när de chockade människorna i världens fattiga länder nu börjar hämta sig, har det socialistiska segertåget över världen inletts med länder som Venezuela, Bolivia, Brasilien och Cuba i täten.

Kleins bok kommer säkert att initiera ett intensivt grävande i arkiv och statistik för att visa på brister i hennes historieskrivning. Och det är naturligtvis ett viktigt renhållningsarbete. Men även om hennes bok bara innehåller det hon själv vill se, är allt ändå inte helt fel och helt gripet ur luften. Privatiseringar har i många fall använts av korrupta politiker för att gynna dem själva och människor i deras maktbas. När socialistiska ekonomier har körts i botten har övergången till mer marknadsinriktade system ofta inneburit svåra påfrestningar för fattiga människor. Och övergången från socialism till marknadsekonomi har ofta varit besvärligare och tagit längre tid än vad en del akademiska ekonomer trott. Men av detta följer två slutsatser som går tvärt emot Kleins egna.

Egentligen har Naomi Klein, utan att inse det själv, skrivit en försvarsskrift för marknadsekonomin. För om det är så att maktfullkomliga politiker berikat sig själva och sina närmaste genom korruption och ohederliga privatiseringar, är det naturligtvis inte mer politik och mindre marknadsekonomi som behövs. Tvärtom behövs det mindre makt för politiken och mer inflytande för marknadsekonomin. Alla de exempel på dåliga ekonomiska resultat och andra missförhållanden som Naomi Klein radar upp på sida efter sida beror ju på att marknadsekonomin inte tillåtits fungera på grund av en mängd politiska ingrepp.

I Kleins historieskrivning har eländet i världen initierats och understötts av en hjärntrust i Chicago, styrd av Friedman och med syfte att införa marknadsekonomi som ska göra det möjligt för de redan rika att roffa åt sig ännu större rikedomar. Och Klein sparar inte på krutet när det gäller att uttrycka sin vrede och avsky över att världen ser så illa ut. Men det tragiska är ju att världen är full av makthungriga, hänsynslösa och giriga människor. I en marknadsekonomi tvingas de tävla med varandra och med miljontals andra människor på någorlunda lika villkor. Det begränsar kraftigt deras möjligheter till improduktivt roffande. Men i de socialistiska ekonomier som Klein skriver så varmt om ligger vägen öppen för att utan insyn och konkurrens från marknaden göra allt det som Klein med så stor rätt fördömer,

Bloggar via intressant.se om Internationellt, Mediadebatt