Det har sagts att svenskarna är Nordens japaner. Det kanske är riktigt i vissa avseenden. Men när det gäller förmögenhetsställning är det mycket långt från sanningen. Det genomsnittliga japanska hushållet har motsvarande 1,5 miljoner kr i likvida medel till sitt förfogande. Det kan jämföras med att en genomsnittlig svensk har en nettoförmögenhet på 36 000 kr. Men då är värdet av hans bostad inräknad. Om man bortser från den, saknar fler än tre av fyra svenskar helt förmögenhet – eller är skuldsatta.

Nu är det alltid svårt med förmögenhetsjämförelser mellan länder, och det kan vara svårt att direkt jämföra hushållsekonomin i två så olika länder som Japan och Sverige. Men det är ändå intressant med denna dramatiska skillnad.

Förödelsen i Japan efter det andra världskriget var enorm. Och även om det talats mycket om Japans fantastiska tillväxt, har BNP per capita under större delen av efterkrigstiden varit lägre i Japan än i Sverige. Ändå har det japanska medelhushållet en förmögenhet som man i de flesta svenska hushåll inte ens vågar drömma om. En förklaring är naturligtvis att hushållen har fått behålla mer av sina inkomster i Japan än i Sverige. Men det har nog också att göra med att i Sverige har politiken så tydligt varit inriktad på att hushållen inte ska behöva spara, eftersom staten tog på sig att stå för både trygghet och kapitaluppbyggnad. Om den lyckades är upp till var och en att bedöma. 

Men nog skulle väl de flesta hushåll i Sverige känna sig tryggare med ett eget kapital på 1,5 miljoner kr än med ett statligt trygghetssystem som ändras under varje riksdagsperiod. För ett vanligt svenskt hushåll kan det kanske framstå som ouppnåeligt att bygga upp en egen förmögenhet på 1,5 miljoner kr. Men det borde inte vara det.

En person som sparar 3000 kr per månad från 25 års ålder skulle ha ett kapital på 1,5 miljoner kronor i 45-årsåldern, om pengarna placeras med 6 procents ränta. (Under perioden 1919-2003 var den årliga reala totalavkastningen på Stockholmsbörsen 6,6 procent.) Regeringen har redan sänkt skatten för ett vanligt hushåll med en tusenlapp i månaden. Nu återstå bara två, så skulle miljonförmögenheten vara inom räckhåll för många hushåll.

Vi skulle mycket väl kunna bli Norden japaner även när det gäller förmögenhet. Men då måste regeringen fortsätta på den inslagna vägen med skattesänkningar, fortsätta att värna penningvärde och sänka kapitalinkomstskatten. Och naturligtvis också vara tydlig med att målet är ett samhälle där hushållen både får ett större eget ansvar, och får behålla tillräckligt av sina inkomster för att kunna ta det ansvaret. Men det kanske regeringen inte vill?

Så har då Alliansen presenterat sin första helt egna budget. Föga förvånande med fortsatt fokus på att få fler människor i arbete. Och att fler människor ska kunna försörja sig själva är ju ett mål som är värt att bejaka.  Möjligen kunde regeringen vara tydligare i att framhålla egenvärdet i det, och  var mindre angelägen att påtala att det är allas vår plikt att bidra med strån till den gemensamma välfärdsstacken.

Med stolthet skriver finansministern att: ”Målet om en procents överskott för det offentliga finansiella sparandet överträffas med bred marginal de kommande åren. Det finansiella sparandet uppgår till 2,8 procent av BNP för 2008 samt 3,1 respektive 3,6 procent av BNP för 2009 och 2010 och statsskulden väntas sjunka kraftigt, från 43 procent av BNP 2006 ned till 20 procent 2010.” Jag förstår att finansministern och övriga regeringen känner glädje över detta. Skräcken för att drabbas av tidigare borgerliga regeringars problem med budgetunderskott har varit stor. Men vi skattebetalare som står för detta överskott har mindre anledning att vara glada.

Det är naturligtvis viktigt att de offentliga finanserna hanteras på ett ansvarsfullt sätt. Men det är inte samma sak som att det är bättre ju större de statliga budgetöverskotten är. Tvärtom är det snarast oansvarigt att överbeskatta svenskarna på det sätt som nu sker. Varför ska förmögenhetsuppbyggnaden läggas hos staten som redan har en utomordentligt stark förmögenhetsställning och inte hos hushållen som ofta helt saknar förmögenhet?

Statens finansiella sparande under de kommande tre åren kommer att uppgå till över 35 000 kr per svensk, gammal som ung. Den tvåbarnsfamilj som pytsar in 140 000 kr till staten under resten av mandatperioden, utan att detta behövs för att täcka några utgifter, borde fundera över poängen i det. Finansministern har uppenbarligen inte gjort det. Han säger att: ”En ansvarsfull politik med ordning och reda i de offentliga finanserna tryggar välfärden för kommande generationer.” Men är detta en ansvarsfull politik?

Den offentliga sektorns finansiella nettoförmögenhet kommer fram till 2010 att öka till 24,4 procent av BNP. Det är drygt 850 miljarder kr, vilket dock inte står i budgeten. Varför ska staten samla på sig en sådan jättelik förmögenhet? Standardsvaret har varit att det behövs för att värna framtidens pensionärer – och det låter ju fint. Men tyvärr är detta i stället en nackdel för framtidens pensionärer vilket också framgår av statsbudgeten. Det centrala för utvecklingen av statens finanser och förmögenhetsställning är nämligen sysselsättningsutvecklingen. Ju starkare den är desto högre inkomster och desto lägre utgifter för staten. Och vad är bäst för tillväxt och sysselsättning: att hushållen får behålla sina pengar och använda dem för utbildning, företagande, bostadsinvesteringar och konsumtion, eller att staten ruvar på ett jättekapital?

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt

Den som mot förmodan har problem med att förklara varför staten inte ska driva företag kan med fördel söka sig till klassikerna för att hämta argument. Det kan knappast formuleras bättre än av Adam Smith i Wealth of Nations: ”Den stat kan icke vara så mäktig vars överhuvud har fritid nog att kunna verka som vinhandlare eller apotekare.” (Sid 880 i An Enquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations. Red. Edwin Cannan. Modern Library, New York 1937).

I en nyligen publicerad artikel i Time skriver Justin Fox om professionella kapitalförvaltares bristande rationalitet. Som exempel nämner han flera stora finansiella kriser under de senaste decennierna, och naturligtvis också den nu aktuella bostadslånekrisen i USA. Att en sådan kris skulle komma var knappast någon överraskning i expertkretsar, men ända tills den kom var det så lönsamt att delta i partyt att profesionella förvaltare inte vågade avstå av rädsla för att förlora kunder och sina jobb. Alltså exakt samma mönster som i tidigare kriser – alla vill vara med på partyt, alla tror att de ska lyckas dansa närmast utgången, men när partyt är över visar sig utgången vara smal.

Att mannen på gatan, i bokstavlig bemärkelse, kan lyckas bättre med sina placeringar än proffs, belyses i Gerd Gigerenzers bok Gut Feeling. Boken handlar om intuitivt beslutsfattande och Gigerenzer beskriver ett experiment där en aktieportfölj som valdes med hjälp av 100 fotgängare i Berlin visade sig överlägsen 88 procent av de portföljer som valdes av läsarna av investeringsguiden Capital (och av dess chefredaktör). Resultatet lär inte förvåna studenter i finansteori som fått lära sig att enda sättet att systematiskt få bättre resultat än marknaden i genomsnitt är att ha insider-information som man är förbjuden att handla på om man är insider.

Proffs verkar alltså i det långa loppet inte vara så mycket bättre än mannen eller kvinnan på gatan när det gäller att förvalta kapital. Varför överlåter då mannen och kvinnan på gatan i så stor utsträckning förvaltningen av sina pengar till proffs? Det finns säkert många orsaker till det, men en viktig orsak är utan tvivel att kollektivt sparande i pensionsförsäkringar är skattegynnat i flertalet utvecklade länder. Politiker vill styra människor att spara till sin ålderdom, och en av de vanligaste metoderna är att skattegynna pensionssparandet. Det har starkt bidragit till att institutionella investerare nu äger mer än 70 procent av de publika aktierna i USA – samma nivå som också gäller i Sverige.

Flockmentaliteten hos professionella förvaltare driver fram allt högljuddare krav på regleringar. Men den borde i stället driva på kraven på att enskilt sparande och ägande inte skattemässigt ska straffas jämfört med kollektivt ägande och institutionell förvaltning. Och varför inte gå ett steg längre och skattemäsigt gynna det enskilda ägandet framför det kollektiva? För nog vill väl politiker stimulera det enskilda ansvarstagandet?

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt

I går deltog jag i ett intressant seminarium om en ny bok från Den nya välfärden: Fullt fokus på företagare – europeiska företagare ger råd till Sveriges regering. Greppet att bjuda in en grupp erfarna utländska företagare, för att få deras syn på företagsklimatet i Sverige, visade sig kunna tillföra ytterligare några nya aspekter på ett ämne som i brist på politisk handling börjar bli ganska uttröskat. I boken tas proletariseringen av de svenska hushållen upp som en viktig faktor bakom det dåliga företagsklimatet.

För att starta ett företag behövs det i regel ett startkapital, och redan där stupar många förhoppningsfulla svenskar med företagardrömmar.  I en skrift från Svenskt Näringsliv: ”Att starta eller inte starta företag – det är frågan”, visar författarna att kapitalbrist är det största hindret för potentiella företagare att starta företag. Det finns helt enkelt för få människor i Sverige som har en sparad slant att satsa i en egen eller en närståendes företagsidé.

Vi kanske borde prata  betydligt mer om individklimatet i Sverige. Om det förbättrades så att det blev möjligt för fler männsikor att skrapa ihop ett eget kapital skulle det också bli lättare för många att förverkliga sina företagardrömmar. Och med fler företagare skulle nog också det politiska intresset för företagarklimatet öka!

Bloggar via intressant.se om Svenskarnas förmögenheter

Finansdepartementet har via sin statssekreterare Ingemar Hansson meddelat att kontrolluppgifterna om förmögenhet ska tas bort år 2010. Att det inte görs omedelbart, som en följd av avskaffandet av förmögenhetsskatten, sägs vara att det behövs två år för att utreda hur Försäkringskassan ska få tag på förmögenhetsuppgifter från dem som söker förmögenhetsprövade bidrag.

Om man nu verkligen ska sitta och utreda i två år borde det också vara läge att ordentligt tänka efter om bidrag ska vara förmögenhetsprövade. Många kanske tycker att det är självklart att socialförsäkringar och försörjningsstöd ska vara förmögenhetsprövade: ”Om man har pengar ska man inte försörjas av det allmänna.” Men det är faktiskt inte förhållandet idag för stora delar av bidrags- och socialförsäkringssystemet. Barnbidrag och pensioner, för att ta två exempel på tunga utgiftsposter för staten, betalas som bekant ut oberoende av förmögenhet. Och varför är det självklart att den som varit sparsam och hushållat med en liten inkomst inte ska få hjälp när hon eller han hamnat i ekonomiskt trångmål, medan den som satt sprätt på sina pengar får bidrag?

Många människor som lever med små ekonomiska marginaler har lärt sig att det är meningslöst att skaffa en egen ekonomisk buffert, eftersom den bara innebär att man förlorar bidragsmöjligheter när inkomsterna uteblir. Och om man inte sätter sprätt på pengarna finns det som bekant många sätt att dölja en förmögenhet för myndigheterna.

Naturligtvis borde det vara naturligt att människor som kan överleva på rimlig nivå utan hjälp från andra också ska bli hänvisade till att göra det.  Men återigen, så ser inte vårt  socialförsäkringssystem ut. Den som haft  jobb och som är med i a-kassan och blir arbetslös får ersättning oberoende av förmögenhet. Men den som är ung och ännu inte kommit in på arbetsmarknaden är hänvisad till försörjningsstöd och måste först leva upp eventuella besparingar. Det är svårt att se logiken. Men det finns ett mönster: bidrag till dem som har den sämsta ekonomiska situationen är ofta förmögenhetsprövade, medan bidrag till den breda medelklassen oftast inte är förmögenhetsprövade.

Det här är frågor som jag tycker det vore betydligt mer angeläget att fundera på än att i två år utreda hur försäkringskassan ska få in förmögenhetsuppgifter.  Det är ett problem att  förmögenhetsprövade bidrag  minskar incitamenten att bygga upp en egen ekonomisk buffert och skapar fortsatt bidragsberoende.  Och jag är övertygad om att detta inte är ett olösligt problem för de duktiga samhällsingenjörer Sverige är fullt av. Bara som ett exempel skulle en modell med välfärdskonton kunna ge incitament att inte överutnyttja bidrag om man har en egen förmögenhet, samtidigt som de som utnyttjade bidrags- och socialförsäkringssystemet i hög grad skulle bli tvungna att acceptera lägre ersättningsnivåer.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt

… men man kanske inte helt ska bortse från fakta, när sådana finns. I dagens SvD skriver finansmarknadsminister Mats Odell i en debattartikel att: ” Vi tror att det finns ett brett och starkt stöd hos svenska folket att minska statens ägande i kommersiell verksamhet…” Men Mats Odell om någon borde veta att det inte är så. Enligt en Sifo-undersökning från juni tycker 49 procent av svenskarna att det är dåligt att sälja bolagen och bara 28 procent att det är bra.

Det är säkert bra med det ”Råd för försäljning av aktier i statliga bolag” som regeringen nu tillsätter för att kvalitetssäkra försäljningarna. Men inte tror väl regeringen att motståndet mot försäljningarna av statliga bolag beror på att det inte funnits ett råd för kvalitetssäkring?

I alla samtal jag deltagit i om försäljningar av statliga bolag har den centrala frågan varit varför staten ska sälja sina bolag. Så länge Mats Odell inte svarar övertygande på den punkten kommer försäljningarna att ifrågasättas och kritiseras.

Nu försöker faktiskt Mats Odell att i sin debattartikel förklara varför regeringen säljer statliga företag. Han skriver: ”Det finns principiella skäl till att vi vill minska statens ägande. Det är viktigt med en tydlig rollfördelning. Staten ska ange spelreglerna och övervaka att de efterlevs, däremot inte vara med bland spelarna på plan…Ytterligare ett skäl att sälja är att vi ser det som oansvarigt att binda hundratals miljarder kr i produktion, som ligger långt utanför det offentligas ansvarsområde…Genom att minska vår skuldbörda idag ökar vi också utrymmet för nödvändiga investeringar och satsningar på exempelvis skolor, vägar och äldreboende i framtiden.” Det är väl rätt – men frågan är om det räcker för att ändra en folkopinion som är avvaktande eller negativ till försäljningarna.

Det största problemet med att staten både är domare och spelare är på energimarknaden. Men just Vattenfall är undantaget från försäljningarna, med det uttalade motivet att staten just ska vara både domare och spelare. Och jag tycker inte heller att staten ska vara spritproducent. Men problemet med att använda betalningen för Vin&Sprit till att amortera av på statsskulden är att det faktiskt riskerar att försvaga statsfinanserna.

Det är säkert klokt att lyssna på råd, men det är bra att tänka själv också. Det kan ju Mats Odell. Så varför inte satsa ordentligt med tankemöda och kraft på att förklara varför staten inte ska driva företag. Det finns mängder av goda argument för detta. Det tyngsta är kanske att de politiska system som satsat på statligt företagande tydligt bevisat sin bristande överlevnadsförmåga.

Det är också viktigt att ha en tydlig vision av vad svenska folket kan få i stället för en stor statlig företagssektor. En lägre statsskuld är regeringens förslag. Ett eget aktieägande för alla svenskar är mitt förslag. Vilket förslag tror Mats Odell att det är lättast att skapa en bred uppslutning bakom? Och vad tror Mats Odell att Alliansens väljare röstade på? Ökat utrymme för offentliga utgifter eller ökade möjligheter att själva få en ekonomisk buffert?

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Privatisering och återföring, Statliga företag