Förväntansfyllda friare till statsägda Vin&Sprit har under de senaste veckorna porträtterats i svensk press. Och ingen lär ha undgått turerna kring den statliga Dubaibörsens försök att köpa OMX, som driver ”Stockholmsbörsen” och där svenska staten är delägare. Men från regeringen är det märkligt tyst när det gäller försäljningarna av de statliga företagen.

Varför tycker inte regeringen att det är angeläget att tala om hur man ser på att en annan stat vill köpa den andel av OMX som svenska staten är beredd att sälja, för att företaget ska få bättre utvecklingsmöjligheter som ett privatägt företag? För det var väl en poäng med att regeringen skulle avveckla ägandet i de statliga företagen – att de skulle kunna utvecklas bättre med privata ägare? Och nog borde det finnas något intressant för ansvariga politiker att berätta i samband med att svenska staten ska upphöra med att försöka öka den globala vodkakonsumtionen.

Inte kan det väl vara så illa att Alliansens politiker inte tror att de har en berättelse – som intresserar allmänheten -  om varför de vill sälja de statliga företagen? Inte tror väl regeringen att det räcker med att försvara sig varje gång ett statligt företag sålts? Förhoppningsvis är det inte så illa. Det kanske bara är så att det praktiska försäljningsarbetet har fått ta all tid och all kraft i anspråk, så att det aldrig blivit tid att svara på varför detta görs. Men det är illa nog.

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt

I SvD skriver journalisten Erik Wahlin om Mats Odells privatiseringsproblem i en tid med skakiga börskurser. Han menar att regeringen bara har fyra alternativ när det gäller privatiseringsplanerna: a) Sälja andelar över börsen. b) Börsnotera ett tidigare onoterat bolag. c) Sälja till en industriell eller finansiell köpare. d) Delta i en strukturaffär och sedan sälja.

I och för sig finns det ännu fler alternativ, t ex att skifta ut företagen gratis till svenska folket och låta varje enskild svensk bestämma om och när hon eller han vill sälja sina aktier och till vilket pris. På så sätt skulle man lösa de problem som Erik Wahlin tar upp och som har att göra med att Mats Odell alltid kommer att få kritik för hur försäljningarna gått till oavsett hur de genomförs.

Stödet bland allmänheten för regeringens privatiseringsplaner måste nog tyvärr betecknas som svagt. Enligt SIFO tyckte hälften av svenskarna i juni att försäljning av statliga företag var dåligt och bara 28 procent att det var bra. Det är onekligen intressant varför svenska folket som fått se så många misslyckade statliga företagssatsningar är så skeptiska till regeringens privatiseringsplaner. Möjligen kan det bero på att man inte ser poängen i dem. Det utlovas inga speciella skattesänkningar, inga nya infrastrukturprojekt eller nya satsningar på det omhuldade vård, skola omsorg som ett resultat av privatiseringarna. Pengarna ska användas för att amortera statsskulden och förbättra budgetbalansen. Men hur angeläget känns det när statsskulden även utan företagsförsäljningar kommer att falla till både historiskt och i EU-jämförelse rekordlåga ca 30 procent av BNP under den här mandatperioden. Och statens budgetöverskott kommer i år bli 138 miljarder kronor. Mot den bakgrunden är det ju inte alldeles obegripligt att en och annan tycker att regering och riksdag inte behöver ytterligare påfyllnad i kassakistan.

Mats Odells största problem är inte hur han ska sälja de statliga företagen. Hans problem är att han inte har någon bra förklaring på varför han ska sälja dem. Varför ska jag tycka att det är bra att staten säljer de företag som ytterst tillhör mig och alla andra svenskar om jag inte får reda på vad jag får i utbyte av det? Mats Odell måste svara på varför. Genom att undvika den frågan har han lyckats med den fantastiska bedriften att göra ett problem av den enorma möjligheten som det innebär att kunna göra sig av med företag för flera hundra miljarder kronor.

Regeringen tycks vara väl medveten om att skattetrycket i Sverige måste sänkas om jobbpolitiken ska lyckas. Men om skatterna ska sänkas måste bidragen också sänkas, och det är svårt eftersom många människor saknar ekonomiska marginaler. Människor kan inte heller flytta eller vidareutbilda sig för att de saknar pengar.

Kanske skulle svenskarna bli mer positiva till att staten gjorde sig av med sina företag om det innebar att de själva fick en rejäl hacka. Kanske det då skulle bli lättare att sänka bidrag och skatter. Och kanske det då också skulle bli lättare att öka kraven på rörlighet på arbetsmarknaden. Om det nu är det som regeringen vill…

Bloggar via intressant.se om Mediadebatt, Privatisering och återföring, Statliga företag